av lina__

lina__
tis, 2023-03-28 - 09:50

Hej!

Är andra gången jag skriver här, men allting har eskalerat sedan senast, så behöver ”uppdatera”.

Har alltid tyckt lite för mycket om alkohol (en hel del festande i tonåren och 20 års-åldern) och är ofta den som dricker mest i sociala sammanhang. Men har, fram till nyligen, nästan aldrig druckit i veckorna, aldrig druckit starksprit, aldrig druckit utan ”anledning” (fest, gäster/bjuden på middag eller ”helgmys”).

Är gift med två små barn men blev i höstas förälskad i en kollega (ömsesidigt). Sedan dess har livet känts helt upp och ner och kaosigt, mår så dåligt över hela situationen, vet inte vad jag vill, och tar till mer och mer alkohol för att må bättre samt ”våga” vissa saker med kollegan (framförallt våga säga vissa saker).

Nu har situationen spårat helt. Tar med mig GT i Pet-flaska som jag dricker på väg till jobb den dag i veckan vi ska träffas för att kunna slappna av lite mer. Försöker komma på lösningar för att köpa hem alkohol utan att min man märker, och kunna ta 1-2 glas även på vardagskvällarna för att må lite bättre. På fredag/lördag köper vi ofta en flaska vin att dela, men då har jag även min ”hemliga” gin som jag dricker i smyg när han inte märker.

Min man har kommenterat min konsumtion ett antal gånger och jag har ganska nyligen ”erkänt” att det är ett problem och att jag vill sluta. Han vet dock inte omfattningen av problemet, utan tror att jag ”bara” dricker för mycket vid tillfällen då han trots allt vet att jag dricker.

Jag är så himla rädd att fastna i ett regelrätt beroende, och funderar hela tiden över hur min fysiska hälsa tar stryk och att jag kommer bli sjuk/dö och inte finnas där för mina barn längre.

Jag hoppas dock innerligt att kunna dricka med måtta framöver. Vi älskar att resa, Italien, Frankrike, tycker om ”vinkulturen” och jag har svårt att se mitt liv helt utan att kunna njuta av detta, på ett rimligt sätt.

Vill väl inte så mycket mer med detta inlägg än att dela med mig av min historia och hoppas på lite pepp.

Kennie
tis, 2023-03-28 - 16:57

Hej, vilken svår situation... Det är ju rätt vanligt att förälska sig i någon annan under småbarnsåren- man längtar efter att bli sedd och ha lite äventyr. Men jag får känslan av att du innerst inne inte vill bryta upp från din man, stämmer det? Får också känslan av att du behöver göra något genast för att bryta detta, alkoholberoende blir svårare ju längre tid som går. Om din kollega är den stora kärleken måste du kanske fundera över ditt val, men om du innerst inne vet att han inte är det tycker jag att du ska avsluta den relationen. Vänta inte, gör det så fort ni ses. Dina barn är små, och det kanske inte är värt att ge upp hälften av all tid med dem för ett äventyr... Om du trivs med din man tror jag du kommer känna dig lättad över att släppa flirten och ta kontroll över ditt liv. Du kan ringa Alkohollinjen anonymt om du vill ha lite tips.

lina__
tis, 2023-03-28 - 19:55

@Kennie

Hej Kennie!

Tack för ditt svar. Det är lite lustigt, för du skriver egentligen samma saker som vänner sagt till mig gång på gång, men av någon anledning tar jag det åt mig lite mer.

Jag tror inte att jag vill bryta upp från min man, och hursomhelst vill jag inte ”byta ut” min man mot denna person, som är en del år yngre och som jag inte tror att jag skulle passa så bra med i längden. Men känslorna är starka, och spriten har blivit mitt sätt att hantera dem. Både nervositeten, de jobbiga känslorna över situationens omöjlighet, samt för att känna mig lite ”friare” i min relation till den andre mannen.

Det värsta är att jag mår så psykiskt dåligt hela tiden nu, men vet knappt vad som är hönan eller ägget. Dricker för att må bättre - men kanske spär alkoholen istället på att jag mår dåligt psykiskt?

Den övergripande känslan är i alla fall att jag är 34 år och mitt liv är redan slut ändå. Inget mer roligt kommer någonsin att hända. Allt är redan ”bestämt” och redan ”gjort”. Så jag kan lika gärna dricka - typ så…

Kennie
tis, 2023-03-28 - 22:16

Känner igen den där känslan av meningslöshet. För mig orsakades den till stor del av alkoholen. Någon månad efter att jag slutade dricka började vanlig livsglädje att titta fram här och var. Plötsligt kunde jag njuta av småsaker som jag inte brytt mig om förut när jag bara längtade efter vin. Jag gick också igenom en tung period när jag var runt 35 och mina barn var små. Letade efter kärlek på fel ställe, flydde in i vin och dagdrömmar. Det var så mycket ansvar och man var aldrig riktigt ledig. Så jag tror jag delvis förstår din situation. Nu är jag så otroligt glad att jag valde livet med min man och våra barn. Och att jag slutade dricka. Tar typ ett glas vin i kvartalet och det funkar bra. Så vardagen kan vara så mycket bättre, och det kommer den bli för dig också. Ha tålamod och följ ditt sunda förnuft, det kommer leda dig rätt. Och unna dig vila, tid med vänner, tid för intressen - sånt som får dig att må bra på riktigt.

Abraxa
tis, 2023-03-28 - 22:21

Hej Lina!
När jag var 34, gift och hade tre små barn blev jag vansinnigt förälskad i en kollega. Tänkte på honom dag och natt, smusslade och ljög för min man. Tänkte att livet med honom var förutbestämt och tråkigt. Bara plikter och ett äktenskap som var lika spännande som tvättmaskinsludd.
30 år senare ser jag så tydligt att det (för mig, du har din situation) handlade om att jag ville fly lite från rollen som småbarnsmamma. Jag ville ha spänning, få återvända till sena tonåren igen. Få komplimanger av en lite främmande, spännande man.
Lång historia kort: min man blev misstänksam och började ställa frågor. Jag insåg vad jag riskerade att förlora och vi bestämde oss för att gå i ”äktenskapsrådgivning”, som det kallades då. Där fick vi prata om vad vi saknade och eftersom vi i grunden älskade varandra men hade glidit i sär under småbarnsåren gick det att hitta en gnista igen. Vi är fortfarande gifta och det gläds jag åt varje dag.
Det jag vill säga är att jag känner igen mig i det du skriver. Och kanske är du och din man i ett sämre läge än vi var, men småbarnsåren kan verkligen slita på relationen så pass att man tappar bort varandra i onödan.
Jag hoppas att du kan komma fram till ditt rätta val snart. Helst utan för mycket alkohol.

Christian
tors, 2023-03-30 - 15:01

@lina__ Hej,

Samma ålder här, dock inga barn, men känslan av tristess och att råtthjulet bara spinner på har också fått mig att söka nya äventyr som kanske inte varit särskilt sunda på sikt. Och ett alldeles för liberalt intag av alkohol. Tillsammans blir det något av en krutdurk som till slut sprängs. Jag står själv någonstans mittemellan att vilja kunna dricka med måtta och sluta helt. Just nu har jag dock tänkt vara utan i åtminstone tre månader och sen utvärdera.

lina__
mån, 2023-04-03 - 20:06

@Abraxa

Hej!

Oj, du ska veta hur skönt det var för mig att läsa din historia. Så mycket mindre ensam jag känner mig (även om jag vet att jag inte är ensam, finns många trådar på t.ex Familjeliv, men det känns mer förtroget här inne). Jag vet att vi kanske borde hålla oss till forumets ämne, men kan inte låta bli att undra mer hur det gick med din historia. Hur klarade du av att bryta med kollegan? Hur länge innan det ”gick över”? Osv. Var alkohol en del av ditt liv på den tiden också?

Jag kommer att byta tjänst om några veckor för att komma bort från honom. Vi kommer inte ”behöva” ses mer om vi inte själva väljer det. Jag pendlar mellan känsla av lättnad och total panik. Jag funderar på om allt kommer att bli bättre nu (eller i alla fall snart) och jag inte kommer behöva alkoholen lika mycket, eller om jag istället kommer bli så ledsen och deprimerad och tycka att allt är meningslöst, att det istället kommer eskalera. Den tanken skrämmer mig.

Jag tror det är som du skriver; vardagen, rutinerna, avsaknaden av spänning. Kollegan representerar det där. Jag vill egentligen inte lämna min man. Vill inte vara ifrån mina barn. Vi har inte ett dåligt äktenskap - tvärtom. Men i relationen med kollegan känner jag mig levande igen. Om jag inte gör det - dricker jag.

Abraxa
tis, 2023-04-04 - 10:15

Hej!
Jag bytte jobb och hade strax innan märkt att kollegan flirtade med andra kvinnor också på vår arbetsplats. Då hade jag i och för sig sagt till honom att jag inte tänkte lämna min man men jag kände ändå att han tröstade sig lite väl snabbt. Jag började se honom med andra ögon, tror att han - lite som jag själv - gillade kickar och spänning. När jag var ung drogs jag till de lite "farliga", spännande männen, något som alltid slutade illa.
Allt som allt pågick väl vår relation drygt ett år. Till saken hör att vi aldrig hade sex, det var mest kyssar och lite hångel - vilket självklart är lika mycket otrohet det.
Visst tänkte jag på honom efter det, saknade honom ibland. Men det klingade av mer och mer och det var väldigt skönt att befinna mig på en helt annan arbetsplats.
Förälskelse är ju en slags galenskap, man ser inte klart utan inbillar sig att den man fallit för är den enda rätta, att livet blir meningslöst utan honom. Otroligt stark och farlig "drog". Men när det gått ett par år såg jag den fd kollegan för det han var, en kicksökande, barnslig player som snackade skit om sin fru (hon slängde ut honom några år senare, fick jag höra på omvägar). Dock var han väldigt bra på att ge komplimanger och det var nog en stor anledning till att jag föll, just då var det en bristvara i mitt äktenskap. Men det ändrades, som sagt, efter vår äktenskapsrådgivning.
När det gäller alkoholen så festade jag mer på den tiden, men ändå inom rimliga gränser. Jag drack inte på vardagar.

Jag tror det är väldigt bra att du byter tjänst nu, eftersom du säger att att du inte vill lämna din man. Saknaden efter kollegan kommer att gå över. Men kanske vore det bra för dig att ta hjälp med ditt övriga mående? Gå och prata med någon? Mig har det verkligen hjälpt vid ett par tillfällen.
Skulle du kunna prata med din man om att du tycker vardagen känns grå? (Utan att nämna kollegan.) Kanske känner han likadant?
Lycka till med allt!