av Sonen

Sonen
tis, 2023-05-02 - 21:41

Hej. Min pappa på dryga 70 år har alltid haft mindre problem med alkoholen. Efter att han slutar jobba och speciellt efter covid som han var livrädd för och stängde in sig har allt spårat totalt. Han bor ut mot skärgården i en villa ensam efter att hans tidigare sambo sedan 3 år sedan nu har blockerat han överallt och lämnat honom på grund av att hans alkoholmissbruk förstörde deras förhållande. Jag skulle säga att han sedan 5 år har druckit i stort sett på daglig basis. Jag hade kunnat vara okej med detta (även om det är tråkigt), men det största problemet är att han PÅ RIKTIGT leker med livet varje gång han dricker. Senaste året har JAG själv sett flertalet blödningar från hans huvud. Han ramlar nästan varje gång han är full då han tappat otroligt mycket i vikt på grund av minskad aptit som jag gissar har med alkoholen att göra och är efter bara några öl väldigt ostadig. Ofta räcker det inte med några öl utan han dricker tills han däckar och sedan ska han upp och borsta tänderna osv.. ni förstår. Flertalet gånger har han inte känt igen mig, sin egen son på fyllan och är förvirrad gällande vart han är/ ser i syne. Detta sker endast då han är full annars är han ganska klar o huvudet, kanske lite seg men aldrig ”förvirrad”. Oron för detta och speciellt att han bor själv har gjort att han sedan 6månader har bott hos mig. Detta beslut togs framför allt efter att jag inte fått kontakt med han via telefon (vi pratar varje dag) och åkte ut för att se att han hade ramlat och kunde inte komma upp. Hans fick åka ambulans och hans tillstånd var ”alkoholmässig sinnesförvirring”, han låg då inne i 5 dagar vilket var 5 dagar jag kunde koppla av. Han kan hålla uppe en dag ibland men en vanlig vardag kommer jag hem och torskar kiss från golvet, och om jag har otur även spya/tar hand om han om han slagit sig. Jag måste ibland stängs av ljudet på tvn under kvällarna så jag hör om han ramlar så jag snabbt kan springa dit. Han går till en ”psykolog” för alkoholmissbruk kopplat till vården cirka 12ggr/år men utan resultat. Då jag tar upp hur jag mår och hur hans framtid ser ut blandar han mellan att skoja bort det men i sällsynta fall börja gråta och säga att han ska bättra sig och att han inte hade funnits här utan mig. Om jag blir sur och vi bråkar (jag har extremt tålamod men ibland tar känslorna över) så kan han säga att om jag kör ut han för att han inte hållit sig till nolltoleransen av alkohol så åker han hem till sig och super ihjäl sig. Detta sägs bara då han är full men trots det känns det som jag har två val. Ha kvar min pappa och ta hand om honom men må förjävligt eller skicka hem han och det med största sannolikhet slutar på värsta sätt, vilket jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv för även om jag vet att det inte är mitt fel. Allt jag vill är att pappa ska få avsluta sitt liv på värdigt sätt och att jag som nybliven singel ska kunna fokusera något på mitt eget liv och inte bara gå med oron för om min pappa lever då jag kommer hem då jag hittar på något. Tacksam för alla tips jag kan få. Han vill själv inte ta antabus eller läggas in. Jag sköter hela hans ekonomi (via hans telefon) som tidigare var riktigt bra med bra jobb men som nu helt har krossats. Han har 2 bilar, hus, båt osv men senaste året har han inte åstadkommit mer än att orka ta promenader ibland. Han säger själv att inget är kul i livet förutom mig och min syster som tyvärr lämnar mig väldigt ensam i ansvaret då hon har egen familj att ta hand om. Vill tillägga att jag pratar mycket med vänner och min mamma om allt detta vilket känns skönt. Det finns ingen skam eller liknande allt jag vill är att pappa ska ”bli frisk”… Någon som vart i liknande situation? Kan jag tvinga han till behandling? Vi har gjort en orsanmälan hos soc men vet inte vad det gör… /vilsen son

Sonen
tis, 2023-05-02 - 21:47

Vill tillägga att vår relation alltid vart väldigt tät. Han har vart extremt bra pappa under min uppväxt frånsett lite för mycket dricka inland vilket gör att jag känner att det är min tur att ta ansvar för då han mår dåligt.. Men det äter upp mig inifrån, både vardagen jag lever men också frustrationen av att alla min sätt att försöka nå fram till honom och få honom att sluta inte lyckas..

gros19
tis, 2023-05-02 - 23:07

Vilken mardröm du lever i tycker jag. Aldrig känna ro. Enligt mig tar du ansvar för något du inte kan påverka. Du vill din pappa ska få ett värdigt slut när det är dags, men då måste han ju vara nykter och det verkar han inte vara motiverad till. För mig förefaller du offra ditt eget liv till ingen nytta eller? Slutar det inte i en katastrof hur du än gör. Orsaken är ju hans missbruk och det råder du inte över.

Förstår att det inte är lätt att låta din pappa flytta hem till sitt. Dessutom hotar han med att då supa ihjäl sig. Usch, då har man sjunkit lågt som förälder när man gör sitt barn så illa. Tänker din pappa inte på hur du har det? Det finns hjälp att få för din pappa. Du nämner själv antabus men han är inte intresserad. Att gå till psykolog samtidigt som man är aktiv i missbruk brukar inte ha någon effekt.

Ni har gjort en anmälan rill socialen och pga av sekretess så berättar dom inte vad dom gör. Anledningen till anmälan är ju att han håller på att supa ihjäl sig och att ni som anhöriga är maktlösa inför detta. Om han besöker sjukvården be att även dom anmäler. En anmälan från en läkare väger tyngre. Själv kan ni ringa och informera om hur situationen ser ut t.ex. nu har han skadat sig. Ni har anmält och ansvaret för att han inte avlider till följd av sitt missbruk är nu socialförvaltningens.