Jag har varit nykter över 8 månader. Med viktigt stöd bakom mig denna gång klarade jag det bättre än jag någonsin kunde tro. Fick något mer att kämpa för men också kunde få utrymme att acceptera det liv jag inte ville ha och att acceptera det nya nyktra livet för vad det var. Hade en enorm press att jag kommer dricka under aktiviteter i sommar, för jag tycker jag är tråkig som människa. Tvivlar dock på att andra ser mig tråkig, det är ju min självkänsla som säger så för att jag drack mig in i en karaktär och agenda att slippa vara nyktra-jag. Då skyller man på att "jag är tråkig nykter". Sanningen är att jag är tråkigare när jag super skallen av mig och under den långa tid som varit.
Jag fick återfall, som man säger. Jag kände press att dricka, tagga till mig själv, för att gå ut för första gången på puben. Hade kvällen sett annorlunda ut? Förhoppningsvis. Hade jag KUNNAT vara nykter ute utan att känna mig pinsam och folkskygg? Känslan kanske hade varit där, men jag hade ju lyckats absolut.
När jag drack, svepte jag som mitt trogna alkohol-jag. Jag erkände för min partner att jag kände press och min partner tryckte på att det är mitt val, jag behöver inte känna press och det är jag som bestämmer. Ja, nickade jag. Men jag kände press, för det var första gången vi skulle gå ut tillsammans och jag ville inte att min partner skulle tycka på något vis att jag skulle dra ner glädjen eller att min partner skulle tycka jag var tråkig och såg nere ut när jag innerst inne bara blivit lite folkskygg som nykter. Min partner skulle inte tycka jag var tråkig men chansen fanns att min partner ändå skulle kunna bli orolig över att jag upplevs nere eller frånvarande för så blir jag ibland ute. Det är många intryck för mig som -högkänslig- person.
Kvällen blev brutalt kaos. Innan det blev så, fick jag upp en känsla: Det här vill jag inte göra om med alkohol i blodet. Det var ett ögonblick av bekräftelse att jag inte alls saknar det där som jag var rädd för.
Jag har varit fortsatt nykter sedan dess. Känner att jag vill fortsätta vara det också.
Nu ska jag ta lite kraft till att ordna sådant jag skjutit på och börja älska mig själv igen för den personen jag vill våga vara. Man är aldrig ensam.