av Axianne

Axianne
lör, 2023-03-18 - 17:49

@Vill Bara Sluta - Jag sitter här tårögd och totalt ödmjuk inför dina ord. Så tacksam över det du skrivit och det har verkligen gjort min dag att få veta att jag kan göra skillnad bara genom att berätta om mitt liv. Åter igen - TACK! 💖💖💖

Mitt liv rullar på med sina ups and downs. Ibland kan man luras in i tron att bara för att jag slutat dricka så har alla mina problem försvunnit i ett nafs. Så är det tyvärr inte, men den stora skillnaden är att idag, ett år och sju månader senare, så har jag framgångsrikt lyckats möta alla hinder, motgångar och svårigheter nykter. Det innebär att jag under den här tiden klarat av dem hundra gånger bättre än jag gjorde förr när jag ömsom i panik, ömsom slött vilande på ett lapptäcke av lögner, försökte möta livet alkoholpåverkad. Det är en fantastisk känsla att ha det goda samvetet och njuta av att vakna utan rädsla varje dag.

Jag lever faktiskt fortfarande i en bubbla av känslor som nästan påminner om nyförälskelse men som snarare grundar sig i tacksamhet. Även i jobbiga eller smärtsamma stunder när sjukdom eller sorg drabbat mig och när stressen på jobbet slagit nya rekord så har jag mitt i alltihop haft ständiga små glimtar och nästan fysiska förnimmelser av tacksamhet och lycka. Mitt i skiten kan jag plötsligt slås av glädjerus som får det att pirra till i hela kroppen. Oftast sker det när jag reflekterar över mina val. Att jag faktiskt har val idag. Att jag är fri att göra rätt och inte sitter fast i skiten som hela tiden drog ned mig i fel gamla spår.

Så jag fortsätter att ta emot de här oväntade känslorna av lycka, tacksamhet och förvåning. På bussen hem när jag tänker på att jag aldrig mer behöver stressa till Systembolaget kan det slå mig, eller en vanlig kväll när jag softar hemma och knaprar lite nötter, dricker min egenblandade light-citron-hallonläsk och slötittar på tv samtidigt som jag spelar något spel på datorn. Rätt vad det är så flimrar det till och jag får den där varma känslan i maggropen. Då rusar det av endorfinpåslag i kroppen för att jag plötsligt bara njuter av min egentid. Wooosh! - Där kom känslan som sveper med mig i ett kort men härligt rus. Tacksamhet och förvånad glädje som nästan är fysisk. Det här är inget som jag någonsin upplevde när jag drack alkohol, det har enbart hänt och fortsätter hända i min nykterhet.

Vartefter tiden går påminns jag ibland jag att jag borde vara mer rädd för återfall, men samtidigt har jag levt i så många år med den ständiga stressen av att jag VET att jag måste sluta och jag VET att jag kommer att återfalla, så nu när jag faktiskt har slutat dricka på riktigt så känns det inte mer än rätt att jag får släppa lite taget om skiten. Rädslan för återfall är i princip noll. Om det händer kommer jag troligen ändå inte kunna göra något åt det, så varför gå och vara orolig i onödan? Jag tror inte man måste leva i ständig rädsla för fällor, konstant vaksamhet eller överdriven försiktighet när man verkligen bestämt sig. Det hörde mer till den tiden när jag intalade mig att jag försökte sluta men innerst inne inte ville. Då fanns alltid alla möjliga dörrar öppna i bakgrunden och bakhuvudet. Då fanns alltid återfallsluckan öppen under mig så jag kunde lösa ut den om jag inte pallade. Och det gjorde jag. Om och om igen. Då valde jag återfall för att jag visste att de skulle komma. Idag när jag tänker framåt och frågan ibland uppstår "Kommer jag någonsin dricka igen? Kommer jag att supa när jag blir pensionär?" så svarar jag mig själv alltid i tanken och ibland säger jag orden rakt ut. "NEJ! Aldrig. Det finns inte. Jag har druckit klart!"

Jag har nog inte levt ett så här "normalt" liv någonsin som vuxen tror jag. Då är jag ändå en bra bit över 55 år. På jobbet är det nog ingen som anar att jag är en gammal nedgången alkis som tagit sig tillbaks från de uträknades skara. När jag kommer hem finns många spår kvar, dessvärre, men det blir gradvis bättre här hemma vartefter jag orkar kasta bort och göra mig av med alla gamla rester av det liv jag levt. Ibland är jag dock tyvärr lite "torrfull". Jag vet inte om ni vet vad det är, men det är när man gör samma saker som man gjorde när man söp, fast utan att man dricker. Jag kan bli lite ensam efter jobbet med min dator och TV. Jag kan tillbringa helgerna helt själv utan att ens klä på mig och zappar mellan TV-kanalerna i en ganska uttråkad och apatisk sinnesstämning. Jag kan spendera en hel helg i sängen, spela spel och inte göra ett skit fast jag vet att jag borde städa eller ta hand om tvätten. Men jag intalar mig själv att jag är i min fulla rätt eftersom jag jobbat så hårt hela veckan. Att jag faktiskt får göra det här eftersom jag ju inte dricker. Men visst, det är lite fult. Det är lite skamset. Jag är inte helt nöjd med mig själv när jag lyssnar på Ring så Spelar vi på lördagsmorgnarna och hör hur jävla fantastiskt aktiva alla människor är. Hur deras supersociala familjeliv och breda umgänge alltid toppas med bullbak, trädgårdsskötsel, vedhuggning, skridskoåkning, innebandy och körsång. När jag hör det så känner jag mig fortfarande lite som en loser, faktiskt. Men samtidigt är jag ganska nöjd över min kravlösa tillvaro. Det är hektiskt nog på jobbet, så jag tror att jag behöver den ventilen.

Förutom att jag inte druckit sedan sommaren 2021 så har jag släppt precis allt annat som har med andra missbruk att göra. Matmissbruket och bulimin har hållit sig borta så länge att jag knappt minns hur åren av ångestfyllt bantande kändes. Jag är förstås inte alls nöjd med min fysik idag heller, men vi är sams, kroppen och jag. Kanske för att jag är så tacksam att jag faktiskt lever trots allt jag utsatt den för. För mig är sockerberoendet en trigger som brukade starta hetsätning och även om jag alltid drack så ledde mina perioder av hetsätning alltid till extra mycket supande i syfte att döva ångesten. Nu när jag tänker efter så är avståendet från socker det som faktiskt påverkar mitt liv mest just nu, inte att jag avstår alkohol. Det har på något sätt blivit en vana att alltid välja sockerfritt eller kolhydratsfritt men det är svårare i vardagen att hitta bättre alternativ till de sockerbomber och kolhydratsbaserade rätter som alla andra äter. Eftersom jag fortfarande är överviktig så är det ingen som ifrågasätter att jag inte äter efterrätt men det väcker alltid mer frågor bland kollegor varför jag inte äter vitt bröd, potatis, ris eller pasta än varför jag inte dricker vin om vi går ut och käkar.

En sak som jag är oerhört tacksam över är att jag fortfarande inte en enda gång känt behovet att ta till alkohol under den här tiden. Det har inte ens funnits i min tankevärld. Alla vi som upplevt svår abstinens eller levt med den maniska jakten på nästa glas vet hur jävlig den känslan kan vara. Jag får ofta flashbacks och förundras över att jag kände som jag gjorde. Det är väldigt tydligt att kemin i hjärnan var svårt påverkad av alla åren jag söp. Den galenskap och noja jag upplevde när jag frenetiskt var tvungen att få tag på mer alkohol är verkligen obegriplig idag. Jag kan inte jämföra den med någon annan känsla. Jag skäms och jag vet inte hur jag kunde göra allt jag gjorde i jakten på alkohol. Som när jag på söndagar tömt allt drickbart som skulle räcka i helgen och kunde ta flera turer (med bil) till en närliggande krog där jag beställde två glas vin. Drack dem på uteserveringen och körde hem. Någon timme senare upprepades det, och sedan igen. Ibland tre vändor en eftermiddag. Inte nog med att jag körde med alkohol i kroppen. Jag betalade med kontokort och var svårt skuldsatt. Allt för att jag inte stod ut med att låta alkoholen gå ur kroppen. Det är så obegripligt att jag nästan tänker att jag har drömt hela saken, men tyvärr inte.

Ibland tänker jag att jag inte ännu sonat mina synder, även om jag dömts för rattfylla, gjort mina timmar av samhällstjänst och betalat mina böter, men jag är ändå tacksam över att jag idag förstår att vad jag gjorde var så förbannat fel och att jag känner den här distansen till den kvinnan jag var då. På något vis var det som att någon annan gjorde allt detta, och jag tror inte att det enbart beror på att jag inte vill kännas vid vad jag gjort. Det beror nog faktiskt på att min hjärna förändrats och, om det nu är möjligt, läkt lite. Att synapserna kopplats rätt igen. Jag tror jag återfått en stor del av mitt sunda förnuft som fattades då. När jag var som mest inne i skiten förstod jag visserligen att jag gjorde fel men jag kunde inte sluta och jag tror inte jag tänkte sluta dricka ens när jag satt i Tingsrätten och dömdes. Jag satt nog mest och ville därifrån så jag skulle få dricka igen. Det är först nu, långt senare som det finns en helt annan klarsyn och insikt. Tack för det. Tack Gode Gud för det!

Ha en fortsatt fin lördag, tills vi hörs igen! 🎀

Axianne
lör, 2023-04-08 - 09:45

Påsken är kall och det ligger mycket snö kvar, men jag är varm i hjärtat. Njuter i fulla drag av den välförtjänta ledigheten efter intensiva månader av hårt arbete. Ambitionen är att bara ta det lugnt och ladda batterierna. På något sätt är det med lite förvåning jag ser tillbaks på hur mycket jag åstadkommit yrkesmässigt på ganska kort tid och åter igen är det min nykterhet jag har att tacka.

Den mentala skärpa som återfunnit sig när jag fått tillbaks min hjärna från alkoholens gissel är inte bara oväntad. Den är nästan som tidigare okänd för mig. Idag går det så otroligt bra i min nya mellanchefsroll och jag både mår och tjänar väldigt bra. Jag är betrodd, har medarbetarnas respekt och känner mig väldigt smart. Smartare än någonsin eftersom det hela tiden ploppar upp kunskaper och erfarenheter jag knappt visste att jag hade. Jag kan agera inom yrket med ett självförtroende som verkligen bottnar i sanningar och kunskap i stället för lögner, skenmanövrar och prokrastinering. Det kanske låter farligt när jag säger det, men det är som att jag glömt att jag är alkoholist. I alla fall på jobbet där jag idag har möjlighet att ta igen så mycket jag missat tidigare vad gäller att känna mig behövd och värdefull.

Jag minns känslan från när jag var ung. Att vara den smarta. Att vara "Den duktiga" i skolan eller den man alltid kom till när man ville ha hjälp. Jag har under mina unga år glidit igenom studier och yrkesliv på en räkmacka och slarvat mig fram för att jag tyckte allt var lätt och självklart. Jag ansträngde mig inte och fick ändå snabbt bra jobb och gjorde karriär. Vem vet var jag varit om jag inte börjat dricka, för där alkoholen kom in, där stagnerade det för mig. Jag fortsatte visserligen göra hyfsat bra ifrån mig inom arbetslivet även som alkoholist eftersom det hör till sjukdomen att lägga enorm energi på att alltid lyckas prioritera supandet och dölja missbruket i vardagen, men självklart gick det ut över mina prestationer även om jag och löste livspusslet ändå. Det var dock ett förbannat liv. Jag har lurat, ljugit, dolt, slätat över och skapat dimridåer under vilka jag kunnat fortsätta dricka på arbetstid, allt medan alkoholen tog över mer och mer av min tankeverksamhet både i vardagen och i synnerhet på helgen.

Men som sagt, på något vis har det fungerat ändå i många år. Det var man med facit i hand kan se som "Vägen mot avgrunden" när jag fortsatte dricka mer och mer medan jag nonchalerade alla råd och varningar och kämpade i det tysta för att möjliggöra drickandet utan att upptäckas. Jag intalade mig på klassiskt alkoholistmanér att jag hade kontroll, men jag kan inte påstå att jag presterade speciellt bra från det att alkoholen gjorde sitt intåg. Varken i relationer eller inom mitt yrke. Och visst har jag kört med "Blame game" och använt svepskäl, även det på klassiskt vis. Eftersom mitt eskalerande supande sammanföll med skilsmässa så är det på något sätt accepterat att man går ned sig lite. Folk har förståelse och man har något att skylla på. Visst, skilsmässan må vara det som utlöste att jag började dricka mer och kunde göra det utan att bli ifrågasatt, men efter att den akuta sorgen var över så hade inte skilsmässan med mina sämre prestationer eller bristande engagemang på jobbet att göra. Allt handlade om att jag drack.

Jag brukar fundera lite på hur begränsat mitt fokus varit inom precis allt där jag borde ha varit engagerad under de långa tider jag söp, och det har pågått under så många år. Missbruket har inverkat negativt på absolut allt som borde varit viktigt för mig. I kontakten med mina barn har jag tagit den lättaste vägen vad gäller skolan och i deras uppfostran. Jag har många gånger köpt deras tystnad och de har aldrig blivit misskötta eller saknat något materiellt men de har inte fått min fulla uppmärksamhet eller kärlek. Idag är de inte missanpassade, men de är känslomässigt svältfödda. Jag hoppas verkligen att de kommer att förlåta mig en dag, men det kan jag aldrig kräva.

I förhållanden och nya relationer har jag aldrig givit kärleken en chans och alltid bränt de män jag träffat. Jag har valt bort dem för att kunna fortsätta dricka utan insyn. I perioder har jag dejtat män i samma sits och som varit lika illa däran som jag och det har gått helt åt helvete av förklarliga skäl. Eller så har jag träffat någon som verkligen kunnat bli min stora kärlek, men slarvat bort honom för att jag vägrat ta itu med min alkoholism och prioriterat supandet framför kärleken. Männen som kommit för nära valdes bort eftersom jag riskerade att behöva avstå från alkohol om de kom för nära. Jag märkte det inte ens då när det pågick men det finns skäl till att männen jag varit stormförälskad i har gått vidare och idag är omgifta eller lever i trygga relationer.

Jag har skrivit tidigare här om hur jag söp på arbetet i många år och ändå lyckades bli befordrad och göra mitt jobb, men hur supandet eskalerade och jag till slut blev påkommen. Jag har också berättat om hur jag skickades på flera omgångar av behandling som arbetsgivare betalade dyrt för, men hela tiden fejkade mig igenom dem eftersom jag inte hade för avsikt att sluta. Jag trodde nog att jag skulle lära mig att dricka som andra. Men vi vet ju alla hur det går med det. Det är den största av alla lögnerna - Att man ljuger för sig själv och säger "Jag har koll". Man kan inte vrida klockan tillbaks och dricka som andra.

Men - man kan bli som andra på alla övriga sätt. Det är ganska viktigt att tänka på det. Man behöver inte vara rädd att det innebär någon form av lidande och socialt avstående när man slutar dricka alkohol. Det innebär inte att man får en alkis-stämpel i pannan och ständigt måste leva sitt liv som någon form av avart, och det innebär verkligen inte att man måste gå ut stort och berätta till höger och vänster för alla om sin alkoholism. Tvärt om. Jag tror inte ett skit på att man mår bättre för att man berättar hela bekantskapskretsen, chefer och jobbet om att man är alkoholist. I synnerhet gräver man sin grav socialt om man hela tiden ska prata om sin nyvunna nykterhet och sin tidigare alkoholism.

Du själv kanske är beredd att hantera det och ser det som en "försäkring" att berätta för folk att du slutat dricka, men din omgivning är verkligen inte redo och vill oftast inte veta. Om de inte märkt av att du supit förut, varför ska du plötsligt prata om det när du blivit nykter? I min värld berättar man för sina närmaste och övriga på en "need to know basis". (Bara de som måste veta.) Om man börjar berätta på alla fester, på jobbet eller i sociala sammanhang att man är nykter alkoholist så kan man direkt se hur folk runtomkring plötsligt blir väldigt obekväma. Jag vet eftersom jag gjorde så (på initiativ av behandlaren) när jag gjorde mina behandlingar och mina misslyckade försök att bli nykter 2013-2016. Bekanta och kollegor mådde skitdåligt för att de inte förstod och inte visste hur de skulle agera. Vissa blev överdrivet engagerade och andra drog sig undan totalt. Slutsats: INGEN tar det bra om du plötsligt börjar prata öppet om din alkoholism, såvida du inte känner dem väldigt väl. Det är min erfarenhet.

Men, tillbaks till idag. Mina yrkeskunskaper, mina tankar, mina erfarenheter och kunskaper var inte borta för att jag söp. De var bara nedsövda av alkoholen. Idag när det gått snart 1 år och åtta månader så har jag fått tillbaks skärpan igen och det är så överraskande. Jag visste inte att jag kunde så här mycket. Jag förvånar mig själv varje dag på jobbet och är nästan lite nykär i yrket och möjligheten att jobba som jag gör. Så fantastiskt att få överraska mig själv positivt! Om jag inte hade valt att göra slut med alkoholen för snart 600 dagar sedan hade jag garanterat inte haft ett jobb idag. Vem vet om jag ens varit vid liv?

Det var lite tankar så här på påskafton. Ha en jättefin påsk och var rädda om er!
🐰🐇🐣🌷🌱🥚🐥

Axianne
tors, 2023-05-11 - 11:30

Jag är fortfarande helnykter och har inga tankar på att börja dricka igen. Lever ett helt normalt liv och mår jättebra.

För något år sedan när jag skrev om eländet och skiten så fick jag mycket feedback och det kändes som att någon brydde sig, men idag när jag bara skriver positiva saker så förstår jag att det inte väcker så mycket tankar hos någon. Jag är och förblir en skrivande person men behöver förstås också feedback. Det var viktigt för mig att någon faktiskt läste, men nu är det annorlunda. Eftersom jag inte har mer skit eller elände att skriva om så blir det mer och mer glest mellan mina inlägg och finns inget som jag kan tillföra. Förstår att det blir trist för läsarna.

"Alla bara tänker på sig själva och det är bara jag som tänker på mig" - Haha! 😉

Ha det så bra och lycka till!

Kennie
tors, 2023-05-11 - 23:15

Fint att höra att det går bra och att du har balans. Jag tror det är så att när man är inne och skriver ofta, både i sin egen tråd och i andras, så blir man en liten grupp som alltid läser och kommenterar varandras inlägg. Så när man börjar skriva mer sällan tappar man nog den biten. Inte därmed sagt att det är dåligt att skriva sällan, jag menar bara det förklarar varför det blir ont om svar. Och såklart som du själv är inne på, när någon är i en intensiv förändring och behöver hjälp vill många stötta. Sen när personen verkar vara stabil är det ofta några andra som behöver mer stöttning, så då går kommentarerna dit. Tror också att en nyckel är att skriva i andras trådar, då går andra in och läser och skriver i ens egen. Finns ju flera i Vidare livet som diskuterar annat än missbruk nu. Hur som, alltid kul med en uppdatering om att det nyktra livet går bra!

Himmelellerhelvette
lör, 2023-05-13 - 23:48

@Axianne Gott att du mår bra🥰
Jag tror lite som Kennie att det skrivs mer där det verkligen behövs stöd. Jag tror ändå det är bra att vi skriver att det går bra och att livet känns härligt för att inspirera de som kämpar❤️
Jag trodde det var omöjligt att vara helt lycklig när man tog bort alkohol så för mig var det jätte viktigt att läsa om alla som varit nyktra länge och lever ett härligt liv och att man verkligen inte behöver leva i en ständig längtan eller saknad. Jag var övertygad om att alla som var nykterister kämpade ständigt för att inte dricka. Det är helt fantastiskt att verkligen känna att man inte vill dricka och inte saknar det ett endaste dugg❤️

Kram

Axianne
fre, 2023-07-21 - 08:30

I dag rapporterade Tv-nyheterna att Antabus börjar ta slut och att risken för återfall bland alkoholister ökar i landet på grund av detta.

Antabus var nog det enda jag aldrig tog till, trots att man inom vården hela tiden föreslog att jag skulle prova. 2013-2016, i mina vitknogade försök till nykterhet, vägrade jag Antabus och tackade nej med hänvisning till att jag visste att jag kommer klara det ändå. Egentligen var det en fet lögn. Sanningen var att jag ville fortsätta dricka i smyg. Jag tackade nej för att jag var rädd att när jag ville ha alkohol så skulle det bli jävligt obehagligt. Jag var rädd att Antabus skulle göra sin grej och försvåra för mig. Alltså exakt så som medicinen var tänkt att verka. Jag skulle förlora min frihet om jag började ta Antabus.

Dessutom visste jag att man kunde dricka trots medicinen men att det skulle orsaka fysiska besvär. Det sade både terapeuter och andra alkisar. Just att man skulle kunna dricka sig igenom Antabus men tyvärr blev röd i ansiktet var något jag tog fasta på. Illamående var jag inte rädd för men att gå runt och vara röd i fejan? Nej tack! Jag var skiträdd att jag skulle tvingas att ta någon långtidsverkande sort där effekten skulle sitta kvar när jag ville dricka nästa gång. Så jag sade alltid att jag kunde hålla mig nykter ändå. Jag blåljög om min tilltro till terapins långtidsverkan för att kände mig stark och hade de verktyg som behandlingarna och AA givit mig.
Ingen ifrågasatte eller slog hål på min lögn. Ingen sade ”Hallå – det där säger du bara för att du vill vara fri att dricka!” Så jag tog inte Antabus när det erbjöds. Jag var i stället så tacksam över att det inte fanns något krav och att ingen kunde tvinga mig.

Efter det slog skitstormen till i mitt liv. Jag har inget facit i hand så jag vet inte vad som hänt om jag tagit Antabus när chansen gavs men det jag vet är att utan medicinen så fortsatte min alkoholism att eskalera spikrakt ned i helvetets avgrund.

Jag kan inte uttala mig om Antabus är ännu en "nykterhet på recept" som man kan hänga upp sin alkoholfrihet på i när man egentligen borde söka roten till problemet men jag gissar att det är ett hjälpmedel för många att bryta en livsfarlig trend. För mig blev det ingen lösning eftersom jag trots alla mina bedyranden om att jag ville vara nykter, faktiskt inte hade målet att vara det. Det tog mig ytterligare ett antal år när jag söp bort både jobb, pengar, vänner och relationer innan jag till slut nådde botten på riktigt.

I morgon har det gått 23 månader sedan jag drack alkohol senast. Jag har inte saknat drickandet en sekund, men det krävdes att jag kraschade så hårt att jag inte längre såg någon väg ut. Då behövdes inte Antabus. Först då kunde jag sluta ändå. Inga mediciner. Ingen terapi. Cold Turkey.

Ha en fortsatt fin sommar!

Adde
fre, 2023-07-21 - 10:59

I mitt allra första försök att bli nykter så tjatade, hotade, jag mig till Antabus. Så länge jag var tvungen att gå på en institution med folk som hade precis noll koll på hur vi alkisar fungerar så funkade det via tvång kan man nog säga. Men sen stack de ett recept på Antabus i handen på mig och jag skulle sköta intaget själv. Självklart fungerade inte det.
Jag känner så väl igen det där med att ha nåt mål att nå.... Det målet låg liksom i dimmornas värld.

Grattis till dina 23 månader !!

Loppan
lör, 2023-07-22 - 16:43

@Axianne Fantastiskt jobbat med dina 23 månader. Jag tänker ofta på dig! När jag slängde vinlådor tidigare (jag har också slutat nu) tänkte jag på att du berättat om hur du staplade dem när du inte orkade slänga dem. Vilken helomvändning du gjort med ditt liv! Fantastiskt gjort!

Sisyfos
mån, 2023-07-24 - 00:33

Jag läser alltid dina inlägg, jag med. Grattis till 23 månader! Det är fascinerande det där med att nå botten och vända ryggen åt drickandet på det sätt som du gjort. Det finns flera vägar att gå, helt enkelt.

Axianne
tis, 2023-08-22 - 20:55

Två år nykter idag! 🎂🙌

Inte en droppe alkohol och inte en sekund av sug, längtan eller ångest efter att jag inledde min helomvändning den 22/8-2021.

Jag kan bara åter igen uttrycka min eviga tacksamhet för att fick kraften och styrkan att ta mig ur ett missbruk som pågått i närmare 30 år. Vartefter tiden gått och mitt liv blivit mer "normalt" än det någonsin varit, så bleknar minnena av snusket, skiten, förnedringen och eländet jag levt i så länge. Jag behöver inte längre påminna mig i onödan och vill inte heller tvinga mig att minnas allt det vidriga jag genomlevt eller utsatt mig själv och mina nära för.

Jag tror inte att man mår bättre av att hela tiden gräva i geggan och det är nog en av anledningarna till att jag inte lyckades bli nykter under mina behandlingar eller blev hjälpt av varken AA eller vården. För mig var det ingen lösning att ständigt påminna mig om att jag är en sjuk alkoholist eller att hela tiden gå runt med fladdrande radar och känna efter. Min lösning var att helt och fullt försöka hitta ett liv där jag inte längre behöver skämmas. Att få bli lite mer som andra. Att slippa gömma eller dölja något. Visst undviker jag fortfarande att prata om det faktum att jag har en svart historia bakom mig, men om någon frågar varför jag inte tar mig ett glas vin till maten så svarar jag "Jag tål inte alkohol" och det brukar emellanåt väcka frågor som jag svarar ärligt på, men oftast ingen reaktion alls. Sanningen är ju faktiskt just den. Jag tål verkligen inte alkohol. Jag blir sjuk av den. Jag är helt allergisk mot vin, öl och sprit och jag blir jävligt dålig när jag dricker. Så dålig att jag ju faktiskt kunde ha supit ihjäl mig.

Men det är efteråt med det nu. Två nyktra år i bagaget och förhoppningsvis många fler framför mig. Från utfattig, arbetslös, utstämplad, skuldsatt dekis kärring till välklädd, skuldfri, respekterad mellanchef med pengar på banken och ett liv värt att leva. Tack Gud! 💗💗💗

Smillans
ons, 2023-08-23 - 06:48

Grattis till två nyktra år!🌟 jag tänker nog som du i min fas jag är i nu. Vill inte slafsa runt i sörjan av det som varit. Det finns där och det har hänt, men jag är så sabla bestämd på att det är slut med det. Basta!
Tack för att jag fick läsa, det gav mig mycket hopp om min resa❤️

Sisyfos
ons, 2023-08-23 - 07:07

Grattis till två år Axienne. Tycker att det du skriver är så viktigt:
”Min lösning var att helt och fullt försöka hitta ett liv där jag inte längre behöver skämmas.” Det finns så mycket skam i ett missbruk och jag tror verkligen inte att någon tjänar på att vältra sig i den geggan. I det läget är man inte sig själv åndå och har knappast någon makt över det som sker. Jag är mer intresserad av stegen dit, för det är där jag tror att kunskapen behöver finnas. Att identifiera orsakerna. Lära sig att känna igen signalerna. Det kan vara väldigt svårt att bryta ett missbruk och det är en bedrift. Att välja vem man delar saker med är sunt tycker jag. Det i sig handlar ju heller inte om skam. För mig handlar det om andras möjlighet till acceptans och förståelse. Det finns mycket fördomar och föreställningar om alkoholmissbruk och har man själv inte upplevt kontrollförlusten så tror jag inte att det alltid faller väl ut. Jag tror att du gör helt rätt i ditt svar. Det handlar om integritet mer än om skam. Om folk frågar vidare är de mer mottagliga för ett djupare svar. Återigen, var stolt och att du delar din historia här på forumet tror jag gjuter hopp hos många.

Eirene
ons, 2023-08-23 - 08:15

@Axianne Jag vill också säga grattis 🌻även om vi inte kommunicerat förut. Jag tillhör de nyare här på forumet. Vilken resa du har gjort, vilken kamp och vilket resultat! Har gått tillbaka och läst lite i din tråd och vilket mod och vilken brutal ärlighet du har berättat med. Inspirerande att läsa. Tack 🙏 och fortsatt lycka till 🤞
🌻