av jojo30

Snödroppen
sön, 2022-10-09 - 16:59

@jojo301
Tycker du att dina behov får lika mkt plats i er relation?
Blir du sedd, hörd?
Hur behöver du ha det för att må bra?
Det är vanligt att vi ifrågasätter oss själva och börjar anpassa oss missbrukaren.
Missbrukaren (aktiv) vill så klart fortsätta utan hinder.
Tänk på hur du mår och hur du känner.
Dina känslor är de viktigaste och ger dig vägledning om du börjar lyssna på de.
Så börjat man jobbet med att bli ärlig mot sig själv, eller så gjorde jag när jag började vara ärlig mot mig själv.

Åsa M
sön, 2022-10-09 - 17:35

Jag känner igen det där. När mitt ex hade sina skov av ångest och drängfylla skulle jag vara tillgänglig och lyssna och ta emot. När jag sedan frågade honom om vad som hände, vad som triggade honom, om han ville ha hjälp etc så var det alltid så att han inte hade "tid" att prata eller ingen lust. Eller så sa han generat, kortfattat, "jag hade stök i huvudet". Det gick liksom inte att få honom att förstå att om jag skulle investera i relationen måste vi ha en dialog. Det var fyllemonolog eller att vifta bort allt som gällde. Man ifrågasätter lätt sig själv om man lever så. Upplevde jag verkligen det där? Sa han verkligen så? Hände det där? Det är mycket obehagligt att leva så och det tar ett tag innan tankarna slutar snurra.

Sisyfos
tis, 2022-10-11 - 06:24

Jag kommer från ”den andra sidan”. Mina tankar om situationen du beskriver handlar om frågan om vilken insikt som finns hos honom. Han säger att han förstår dig, stämmer det? Men vad säger han om sitt beteende? Är det problematiskt för honom? Nu är det svårt att läsa ur ditt inlägg om det ”bara” är problem med drickandet när ni går ut, eller om det dricks även annars.
Det finns medicin som tar bort effekten av alkoholen, så är det vid fester etc så kan han, om han menar allvar med att försöka, prova medicin.
Om han dricker även annars, om han smyger, hur ofta det här händer är otroligt viktigt i sammanhanget. Om hans föräldrar har missbruksproblem. Det finns en ärftlighet som han kanske också delar med sig av till sina barn och då är arv och uppväxtmiljö starka faktorer att räkna med. Det som jag tycker är läskigast med alkoholen är att den påverkar ens personlighet. Att dricka blir viktigare än relationerna man har. Alkohol är riktigt farligt på det sättet och sjukdomen är progressiv. Det behöver finnas en insikt.
Jag kan bli lite bekymrad över det du beskriver att han ”tar emot”, ”visar förståelse” för att sedan anklaga dig. Att bli påkommen med att inte kunna hantera alkohol är oerhört pinsamt. Det finns mycket ångest och skam på beroendesidorna, men du beskriver att han ”ger sig på dig” efteråt. När man läser härinne på anhörigsidorna verkar det vara ett rätt vanligt beteende och jag tänkercatt det finns projicering inblandat. Den ilska, sorg och skam som finns inuti riktas mot ens partner. Den här relativt vanliga reaktionen i en lite omogen relation är förödande i kombination med att någon dricker sig personlighetsförändrad.
Jag tycker verkligen inte att man ska skydda någon med beroendeproblematik. När ni beskriver situationer hörinne blir problemen ”era gemensamma” och jag förstår varför det blir så. Man sopar mattan och städar upp, tar hand om, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att vara lite mindre hjälpande. Han kan inte hantera alkohol! Hans problem, och det kan sägas högt. Så länge man inte säger det så finns det inte, är en gemensam skam etc. Och skyddar honom från att se och inse problemen. Jag tror att hemligheten i det gör stor skada. Som missbrukare gör det att man kan fortsätta att dricka för problemet ”finns inte”. Som anhörig blir man en del i det på ett negativt sätt, där ni inte har någon kontroll över situationen och inget kan göra åt den heller.
Sen kanske det finns saker i ert förhållande som han vill prata om, men det borde i så fall inte vara ett svar på andra diskussioner ni har haft.
Jag tänker också att i ett bra förhållande har man gemensamma mål (kanske npgra egna också), stöttar och stärker varandra, jobbar bra tillsammans och visar kärlek och uppskattning. Och har förståelse för den andras tillkortakommanden. Dock lite lagom i just det. Det är viktigt att tänka på om man blir den man vill vara i sitt förhållande.

brittney
tis, 2022-10-11 - 11:32

Hej jojo
Jag har en man som missbrukar/ missbrukat och smugit med alkoholen. Han har sökt hjälp och jag får också hjälp , samtal nu. Det jag gjorde först var att gå igenom online utbildn. Anhörigstöd här på Alkohol hjälpen! Gav mig både insikt och stöd i mitt agerande mot honom och mot mig själv! Ett tips alltså!

jojo301
tis, 2022-10-11 - 17:17

Tack för alla kommentarer! @ÅsaM, du beskriver så bra det jag också upplever. Att det är så på eller av och att man inte hänger med i svängarna.. Tack @Sisyfos också från andra sidan. Bra att få höra därifrån också.
Det är inget smygande med drickandet och det är inte dagligen. Mer att när det dricks med andra så blir det nästan alltid stökigt och för mycket. Jag vet liksom aldrig (eller alltid beroende på hur man ser det) hur det kan sluta. Så saker som ska vara roliga, kan oftast få ett mörker över sig. Han är medveten och har provat att göra något åt det men det känns ändå som att tanken på sikt är att det ska fungera att dricka men med måtta. Så tycker att du skriver det jättebra i att man inte ska göra det till en gemensamt problem utan faktiskt vara öppen om det som är problemet. Jag känner vad som känns rätt och fel ganska tydligt, men blir som sagt osäker på känslorna ju mer "likgiltig" jag kan uppleva att jag blir dels när det dricks men också i andra situationer. Som att jag är på helspänn jämt och får dåligt samvete att jag är det även när det är lugnt... Jag är osäker på att fortsätta och osäker på att släppa, för jag lever fortfarande på hoppet. Även om jag börjar inse att det kanske hänt för mycket som gör att jag inte orkar kämpa på. För jag vet inte ens om jag kämpar längre eller redan gett upp.

jojo301
fre, 2022-10-14 - 18:20

Hur mycket tänkte ni andra på just det där med rädslan att ångra sig? Samt hur mycket tog ni in och på er den andres känslor? Steget känns som att bestiga ett berg, men någonstans det som måste till för att få en förändring. För även om man själv känner att man gör vissa fel i detta så blir ju inte två fel rätt liksom. Som att man får acceptera att det inte här och nu för oss blir rätt och att det ju är skitsamma orsak hit, specifik händelse dit.. Utan att faktiskt vara ärlig med att se hur båda mår när det blir så här och att det blir vilset på alla håll och kanter.

Åsa M
fre, 2022-10-14 - 20:01

Det är en bra fråga. Mitt ex sa, vid ett tillfälle när han var nykter, att om en av oss inte mår bra så mår inte vi bra. Eftersom han bara drack, hade ångest och vägrade söka hjälp så insåg jag att jag inte skulle ångra mig när det tog slut. Vi skulle aldrig må bra.
Jag ångrar ingenting. Allt drama försvann för mig, och all stress. Han har aktivt valt bort att söka hjälp, och han tar bara emot hjälp när hans arbetsgivare tvingar honom. Hans liv är troligen inte så roligt men han har valt det. Och jag har valt mitt, som är fritt från missbrukare. 😊

Självomhändertagande
lör, 2022-10-15 - 05:41

@jojo301
Läser trådens början och i slutet. Känner så mycket pet som du upplever. Jag vet inte om du har någon professionell att prata med. Det kan vara hjälpsamt att få stöd att fokusera på dig. Fokus på ditt liv. Hur vill du ha det? I denna djävulsdans med hopp och förtvivlan och manipulation så är det svårt att hinna med att tänka. På sig själv. Det kan behövas samtal där man får ventilera utmaningar i livet. Vårdcentralen kan vara ett ställe att söka hjälp, där kuratorer och i bästa fall psykologer finns tillgängliga. Det var där jag fick hjälp till slut. Efter att jag famlade i mörkret under flera år. Och jag är så tacksam att jag aldrig fick barn med mitt ex. Han är själv ett stort barn. Och alkoholist utan insikt. Ta hand om dig! Och lyssna på hur du vill ha det i livet.

jojo301
fre, 2022-10-21 - 21:13

Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.

Orolig_nu
mån, 2022-10-24 - 00:16

Jag är i processen att acceptera att jag inte kan bota min man, att det är hans ansvar, och också hans personliga botten som måste nås.
Vad säger din sambo om kontrollerat drickande? Det är en metod som funkar för vissa.
Vi har provat men funkar inte för oss. (där sålde jag in det bra 😅)
Utan total avhållsamhet är det enda här. Jag är så ledsen över att jag inte såg hur min snälla, goa, smarta, snygga, roliga man kunde bli som nu.
I början var han bara och petade i riskbruk, men vem gjorde inte det runt 20? Skillnaden mellan våra vänner var att han fortsatte att dricka för mkt, såg inte vilka konsekvenser det blev och jag flyttade mina gränser.

Vi skaffade barn. Jag ångrar inte mina barn, men jag önskar en pappa som inte lade sin tid, energi och ekonomi på alkohol.

Det känns som du snart proccessat klart att du behöver lämna. Att du behöver och förtjänar någonting annat. Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu.
Skaffa distans, tänk inte att de som ger dig råd "inte ser hela bilden" eller "inte förstår HONOM". Tänk att lösningen ofta är en fågel fenix. Burn it. Det som kommer efter vet du inget om, det kan vara värre en period men efter kommer du ut starkare och inte ensam. Önskar att jag kunde det! Skriver lika mkt till mig själv som till dig, hoppas det inte var olämpligt. Hojta isåfall så tar jag bort.
Glöm inte att ta hand om DIG!

Självomhändertagande
mån, 2022-10-24 - 05:47

@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.

jojo301
tis, 2022-10-25 - 16:50

@Orolig_nu Tack för ditt svar! Det du skrev "Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu." fastnade verkligen. Det känns som att det är precis så, att hur det än blir framåt som man inte har en aning om så är rädslan för att ta steget mot det okända inte lika skrämmande, eftersom det redan är skrämmande som det är idag. Det är som att den skuld jag tagit på mig att inte finnas där, förstå etc. har börjat bytas ut mot ilska. Att om jag tar på mig en sådan skuld, vad gör han? Känner jag samma från hans sida att han verkligen försöker förstå mig, svaret är nej.. Jag har blundat för den känslan, känt att det visst finns förståelse men i slutändan kommer det ändå tillbaka och blir mitt ansvar. Vet ju mycket väl att det inte är mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå.

jojo301
tis, 2022-10-25 - 16:54

@Självomhändertagande Det låter hoppfullt att kunna bygga upp tilliten och glad att höra att det gått bra för dig! Man måste börja med sig själv, utgå från sig själv och sätta dessa gränser. Det hjälper mycket att läsa andras tankar och historier. Så tack!

Självomhändertagande
lör, 2022-11-05 - 06:00

@jojo301 Tack för din kommentar! Det låter så enkelt att börja med sig själv och att sätta gränser, när jag läser dina kloka meningar. Det är ett ansträngande arbete. Man behöver någon som finns där och följer upp. Annars är det lätt att man faller ur fokus. Meditationen och lusten till livet hjälpte mig. Och det viktigaste, jag har en psykiater som finns tillgänglig och som känner till mig sedan många år. Det var hon som gjorde mig uppmärksam om min medberoendeproblematik i första hand. Och hon gjorde mig uppmärksam på det under en längre tid, innan jag ens gjorde något. Bara det första steget tog mig säkert ett år.

jojo301
ons, 2023-03-29 - 11:18

Trodde som många gånger förr att vi var inne på rätt väg och att förändringen var här. Sen händer något som gör att man är tillbaka. Vad dum man känner sig.. Hur kunde jag tro att det skulle lösa sig? Tänker mycket på att man så gärna vill att det ska fungera så att ord väger större än handling, vilket borde vara tvärtom. Handlingarna är ju det som räknas, inte vad någon i stunden säger för att det ska låta bra. Som att man blir lugnad om ord om framtiden, förändringen som ska ske. Men ändå så slutar det med att man står där man stod för flera år sen, men man lurade systemet att det skulle vara annorlunda nu. Märklig känsla att känna sig som lyckligast, att man är glad att man inte gett upp ena stunden, men på ett ögonblick så är man tillbaka i det mörka. Det är inte bara att något händer nu utan det är att alla gamla saker spelas upp och man ifrågasätter hur man fortfarande kan vara i det här. Var det glada bara en illusion? Det känns som att det liksom är undantaget och det mörka är regeln... eller? Det är väl just det att det går så snabbt i svängarna, man hänger inte med själv och måste måla upp en bild av att allt är så bra stundtals för att liksom orka med. Men jag är ju lycklig när det är lugnt. Eller lurar man sig själv bara för att man så gärna vill...

jojo301
lör, 2023-04-01 - 15:35

Var nära i veckan att gå på ett anhörigmöte. Men ångrade mig, kändes för stort på något sätt och som att det kanske blev för verkligt. Jättetacksam om ni som varit på sådana möten vill dela med er av era erfarenheter. Kanske vågar jag mig dit snart.

Snödroppen
lör, 2023-04-01 - 16:33

@jojo301
Hej.
Jag var på anhörigmöten, olika, under en period.
Vissa var bättre än andra. De som var bra var fantastiska att gå till. Det fanns så mycket förståelse och jag kände mig inte ensam om mina problem.
Det var också skönt att lätta på allt jag bar inom mig, som jag delade med andra.
Jag minns också att, jag precis som du, vände i dörren första gången. Det är inget konstigt alls. Du är så modig. 🙏❤️

Självomhändertagande
tis, 2023-04-04 - 11:34

@jojo301
Jag var på ett anhörigmöte och det var så tungt. Jag hörde om två alldeles eländiga situationer av två anhöriga, så jag orkade inte gå tillbaka dit.
Jag ville ha en lösning och inte höra om andras elände. Jag sökte hjälp vidare och fick den hjälpen som jag behövde till slut.
Det tog emot för min del att gå dit. Länge. Att möta andras verklighet och inse sin egen. Det är inte lätt. Men det är en början, bara att tänka på att det finns andra. Och att det finns möten.
Kämpa på. Du kan gå dit och bara lyssna.
Ta hand om dig!

jojo301
mån, 2023-07-24 - 10:03

Vill skriva av mig lite då det var ett tag sedan sist. Det har väl i mångt och mycket fortsatt i samma spår som tidigare. Men vad jag märker mer hos mig själv är att jag är likgiltig. Jag liksom greppar efter känslor åt det ena eller andra hållet men är ganska tom. Är det så det blir efter så många år med kaos till och från? Får ständigt dåligt samvete blandat med att jag visst får känna som jag gör. Dåligt samvete av att inte vara glad när det är en bra period, men jag är ju ständigt i krisläge, planerar eller gör mig redo för nästa situation av kaos. Känslan av att vi inte heller kan prata om problemet ordentligt, att vi inte kan komma vidare i relationen är svår att greppa. Som att vi pratar runt allting utan att faktiskt ta tag i det viktiga. Vet att någon annan skrev någon gång om likgiltigheten att "jaha, där ramlade han i trappan, men jag gör inget åt det..." Det är så bra beskrivet för exakt så blir det här nu. Han skadade sig rejält härom månaden och jag kunde inte greppa det först och ta mig an det, vilket gjorde mig rädd efteråt. Skadan kunde skett om det inte var alkohol inblandat också men jag känner och vet att det hände därför. Man pratar ju ofta om ultimatum här och jag vet inte om jag kommit till en punkt där det inte spelar någon roll längre om det skulle sluta helt. Det har varit så många turer och så många svek att jag kanske helt enkelt inte kan förlåta. Har svårt att skilja på sjukdom och person, men vet ju att det är sjukdomen beroende som gör att det händer dåliga saker men svårt att känna att det är okej därför. Det blir en ond spiral av allt nu då han är ledsen på att jag inte verkar vilja, jag blir ledsen av att han inte ger oss lugna perioder. Så vi är som i limbo och utan att prata ut blir det ju inget som går ner på djupet utan en dag i taget.

Kramar till alla som kämpar på som anhöriga därute!