av krossad

krossad
mån, 2023-07-31 - 14:48

Hej alla.

Behöver en plats att skriva av mig och kanske få ett peppande ord eller två, även om jag vet att det troligtvis inte finns något ni kan skriva egentligen.

Min historia lite kort:
Bor för stunden med en helt fantastisk sambo och vi väntar vårt första barn i januari 2024. Vi har varit tillsammans i snart två år men känt varandra sen tonåren (ca 15 år).

Innan min nuvarande sambo hade jag ett 8 år långt förhållande med en fin men trasig man. Vi bodde båda utomlands tillsammans under dessa 8 åren i medelhavet. Han hade sina inre demoner och kämpade med olika problem och dämpade dessa Med ett grovt alkoholmissbruk. Han var fantastisk när det var bra men majoriteten av tiden hade vi ett komplicerat beroende & medberoende förhållande och jag försökte desperat i flera år göra allt för att hjälpa han sluta dricka, må bra Och prata om varför han mådde som han gjorde. Under våra 8 år tillsammans öppnade han aldrig upp sig om sin barndom men jag förstod att något traumatiskt inträffat och satt sina djupa spår. För 3,5 år sen bestämde vi oss under pandemin att göra slut då jag ville flytta hem och han ville vara kvar.

Jag har varit inne på detta forum tidigare och skrivit i råd av stöd. Oavsett, efter år som medberoende gav jag upp. Vi var båda överens om att det var dags att göra slut även om det krossade oss båda. Jag älskade honom men orkade inte mer. Alkoholen och hans ovilja att förändras knäckte mig.

Igår fick jag det tragiska beskedet att mitt ex har gått bort, troligtvis pga av djup depression även om jag inte vill spekulera i orsaken. Känner sån skuld som lämnade och har fått höra av hans vänner att han gått ner i mörkret sen jag flyttade hem för 2,5 år sen. Han hade även kommit till insikt om sitt beroende för en period sen och sökt hjälp, men därefter försvunnit in i mörker igen. Jag vet att jag gjorde allt under 8 år men kan inte låta bli att undra om han levt om jag varit kvar där idag? Har samtidigt svår skuld över att jag gått vidare och blivit lycklig samt väntar barn medans hans liv sen vårt uppbrott var mörkt, ensamt och till slut tog slut.

Behövde någonstans att skriva, jag har gråtit nonstop i ett dygn nu och jag mår illa av alla skuldkänslor och sorg över att jag inte kunde rädda honom. Det var ju inte så hans resa skulle sluta. Allt jag ville var att han skulle bli frisk och få må bra igen, hitta någon ny och bli lycklig.

Usch hur ska man undvika att tänka alla dessa ”tänk om jag varit kvar”? Älskade honom och gör ännu, inte som en partner men som person och det går så ont att veta att hans mörker tog över till slut och att han kom till detta beslut.

MissIce
mån, 2023-07-31 - 15:30

Skickar dig en kram 🤗 Tror säkert det är svårt att inte tänka de tankarna. Men var tror du att du varit om du stannat hos honom? Du var med honom i 8 år, och gjorde vad du kunde innan du gått sönder. Han hade själv ansvar över sitt liv och mående, söka hjälp, inte du. Du är värd att må bra och vara lycklig.

krossad
mån, 2023-07-31 - 15:54

@MissIce Tack 💕
Jag tror vi varit kvar på samma plats, med att jag försökt få honom att söka hjälp och han förnekar sitt beroende. Så tror tyvärr inte det fanns något jag kunde gjort men känslorna är där ändå. Jag är bara rädd att mitt beslut att lämna orakade hans beslut att ge upp.

Tack för din kram

Kennie
mån, 2023-07-31 - 16:49

Förstår dina svåra tankar, men som du nog vet innerst inne går det ju inte att rädda någon annan. Och istället för att offra ditt eget liv ger du nu både dig själv och ditt barn möjlighet till ett lyckligt och helt liv. Låt sorgen finnas, men fastna inte i skuldkänslor, det är varje vuxen persons ansvar att ta han om sitt eget liv.

Kevlarsjäl62
mån, 2023-07-31 - 18:19

@krossad Jag lider verkligen med dig och förstår att dessa tankar kommer upp, men det som hänt har egentligen ingenting med dina val att göra. Tyvärr tror jag att det är omöjligt att som anhörig "rädda" någon från missbruk eller psykisk ohälsa. Jag har erfarenhet från "båda sidor" och de som älskat mig har inte kunnat hjälpa mig upp ur mina depressioner och själv har jag varit helt maktlös i relationen till min man som har ett beroende. Individen själv med hjälp av vårdens experter kan bevisligen klara det och då kan det ju vara skönt med stöttningen från nära och kära, men det är inte avgörande för utfallet. Försök att glädja dig över det du har och vila i att du gjorde allt du kunde. Och tillåt dig själv att sörja personen du älskat 🧡

krossad
mån, 2023-07-31 - 23:03

@kennie Tack för ditt meddelande. Jag tror och vet innerst inne att du har rätt men sorgen tar över för stunden.
Du har helt rätt och jag kommer göra mitt bästa för att mitt barn och familj mår bra, behöver bara låta sorgen passera. Tack igen för ditt meddelande.

@Kevlarsjäl62
Missförstå mig inte nu, memen ditt meddelande ger mig ro. Jag beklagar att du är i den situation du är i, och jag hopps du kommer må bra i sin egen resa framåt. Både för din egen psykiska hälsa men framförallt även i relation till din man, då jag vet hur svårt det är att leva med. Men det ger mig lite tröst att veta att troligtvis fanns det ingenting jag kunde sagt eller gjort annorlunda.

Tack igen, jag uppskattar era vänliga kommentarer och pepp. ❤️

krossad
ons, 2023-08-02 - 09:15

Efter några dagar av att försök ta in det som hänt, har vi fått mer information om vad som skett.

Vet inte om man ska vara glad eller ledsen, men beskedet kom att det trots allt inte var självförvållat utan tyvärr A som till slut fick honom. Hjärtsvikt och uttorkning med alkoholförgiftning lödde dödsorsaken.

Det känns tungt att veta att vi inte lyckades rädda honom från sitt beroende men samtidigt lättnad att veta att det inte var någonting som han valde själv som sista utväg. Fick även besked att han trots allt börjat söka hjälp, om än motvilligt, men rehab och AA möten hade han varit på. Illafall en. Det gör mig stolt över honom att han tog tag i det och vågade släppa taget om sin stolthet, om ens en uns av den och ta emot hjälp. Tyvärr verkar det varit för sent då skadan på organ redan skett, och jag sörjer att det var så hans resa slutade. Han skulle ju ta sig upp och bli frisk. Bygga upp kontakten med sin familj som han inte sett på många år.

Det sörjer mig djupt men jag känner en uns av lättnad i hjärtat att förhoppningsvis och troligtvis var han lite lättare i hjärtat. Om ens en procent lättare av sin inre tyngd.

C,,Min numera fina ängel. Vi saknar dig