Hej.

Jag har sporadiskt läst här på forumet sedan jag började komma till insikt om mina alkoholproblem för några år sedan.

Jag har under den här tiden gjort några mer eller mindre seriösa försök att förändra mitt drickande och har också vid några tillfällen bestämt mig för att sluta helt, dock trillar jag alltid tillbaka efter någon eller några månader.

Min längsta vita period var 7 månader för några år sedan och utöver det har jag haft perioder om 1-3 månader med några månaders mellanrum.

Att hålla upp med alkoholen är sällan några problem i sig, min problematik består framförallt i kontrollförlust när jag dricker, inte i något oemotståndligt sug när jag är nykter. Oftast kan jag hålla konsumtionen till en flaska vin i veckan genom att inte köpa hem mer än så, behöver dock planera drickandet så att jag kan gå och lägga mig efter att flaskan är urdrucken då jag annars kommer att känna ett starkt sug efter mer.
Dagen efter har jag oftast bakfylleångest även om jag oftast inte har särskilt starka fysiska symptom på bakfylla.

Kontrollförlusten är inte total utan jag kan ta två glas vin till en middag eller så och sedan sluta, detta kräver dock oftast att jag har någonting nästa dag som tvingar mig att begränsa mig, exempelvis jobb. Att stoppa är alltid en viljeansträngning, om än inte alltid en stor.
Dricker jag mer än två glas, kanske uppemot en flaska tappar jag så gott som alltid kontrollen om mer alkohol finns tillgängligt, då finns inga gränser för hur mycket det kan bli.

De perioder jag hållit upp med alkoholen har jag generellt mått väldigt bra, vaknar pigg och alert och är överlag gladare. Undantaget kan vara helgkvällar där jag kan vara lite lättretlig på min familj.

Retligheten beror troligen på att jag är en ganska introvert person som behöver tid för mig själv för att kunna koppla av ordentligt, andra människor, även de närmaste kan ofta göra mig stressad. Jag tror att alkoholen fungerar som ett filter mot den här stressen och hjälper mig att varva ner trots sällskapet.

Trots att mina vita perioder oftast går ganska bra och trots att jag inte upplever några större problem med att avstå alkohol slutar det ändå på något sätt alltid med att jag börjar dricka igen, oftast utan något uppenbart skäl.

Oftast blir det bara så att jag helt plötsligt betämmer mig för att köpa hem någonting eller att jag tar ett glas av hustruns vin och därefter är jag tillbaka i gamla hjulspår där jag dricker min vinflaska varje fredag eller lördag i några månader innan jag tar ett nytt uppehåll, oftast efter att det på ett eller annat sätt spårat ur.

Hade det bara rört sig om den enda flaskan vin i veckan hade jag kunnat leva med det men jag vet att det alltid kommer att spåra ur förr eller senare, ibland kan det gå mer än ett år emellan men förr eller senare händer det, ofta i samband med utgång med jobbet, något som jag börjat dra mig för att vara med på vilket är tråkigt då jobbet är där jag får det mesta av min sociala kontakt utanför familjen.

Arbetar so tjänsteman inom industrin och alkoholkulturen på arbetsplatsen lämnar en del att önska. Skulle säga att en klar majoritet har ett riskbruk och det skojas friskt om hur full NN var på fredagens afterwork mm. inför varje ledighet pratas det alkohol och det är fullkomligt självklart att man super till så fort man är ledig.

Nu skall min fru och jag skiljas och jag är osäker på hur jag kommer att reagera när jag blir helt själv varannan vecka.
Kanske gör det det lättare för mig att avstå alkohol då jag får möjlighet att vara för mig själv och kan koppla av utan alkohol eller så blir det tvärtom, att mitt drickande eskalerar då ingen annan finns i närheten och tvingar mig att begränsa in konsumtion.
Jag hoppas på det första men befarar det senare.
Jag är inte särskilt orolig för de veckor jag kommer att ha dottern då jag inte kommer att tillåta mig själv att dricka då jag har ansvar för henne. Åtminstone inte i nuläget, vad som kan hända om jag tappar kontrollen under de barnfria veckorna kan jag inte sia om.

Jag skulle väldigt gärna helt ge upp alkoholen då jag vet att jag mår bättre utan den och det skulle helt ta bort oron för att tappa kontrollen men hur gör man för att upprätthålla motiationen och stå fast vid sitt beslut?
Jag har som tidigare nämnt haft uppehåll av varierande längd tidigare och har då varit inne på att helt sluta då jag egentligen inte saknat alkoholen, annat än som måltidsdryck, men av någon anledning trillar jag alltid dit förr eller senare, lyckas övertyga mig själv att jag nog kan dricka måttligt ändå, det har ju varit så lätt att hålla upp så jag har nog egentligen inga problem, eller att mitt drickande ändå inte är så farligt, jag är ju trots allt långt ifrån värst på jobbet och så länge jag håller mig till min enstaka flaska på helgen så är det inte ett problem.

@Andrahalvlek
Ja, man har väl oftast inte dolt det så bra för de närmaste. Jag berättade för min familj för några år sedan efter en riktig praktfylla då jag kände att nu får det vara nog.
Tog ett uppehåll då och höll upp i ca 7 månader innan jag började igen med tanken att jag då skulle kunna dricka måttligt.
Efter det har jag lyckats dra ner volymen på mitt hemmadrickande och håller det under hyfsad kontroll även om det blir lite mycket ibland, dock väldigt sällan mer en en gång per vecka. Festdrickande klarar jag knappt av alls, blir oftare och oftare fullkomligt plakat vid den typen av drickande, har dock inte festat mer än någon eller några gånger per år de senaste åren.

Sedan dess har jag haft ytterligare några uppehåll och även närt tanken att sluta men jag tror inte riktigt att jag velat sluta utan snarare känt att det är någonting jag måste göra.
Känns annorlunda den här gången, känns mer som en frivillig förändring än ett tvång, även om jag fortfarande har en del oro över de klassiska sakerna som hur det sociala skall fungera, hur skall jag kunna utveckla mitt matintresse utan vin, hur skall dejting fungera när det är dags för det, hur skall jag kunna varva ner ordentligt under stressiga perioder på jobbet osv...
Jag känner mig dock hoppfull över att det kommer att lösa sig, det kommer att bli annorlunda och det kommer nog att kännas som att lära sig cykla utan stödhjul ett tag men det kommer att gå och i slutändan kommer det att bli bättre än det är idag.

Jag får väl också kalla mig högfungerande alkis, har ett någorlunda bra jobb som jag sköter bra, tränar en hel del och sköter familjen, min fru och jag skall skiljas nu men det är inte direkt relaterat till alkoholen, även om den säkert inte gjort saker och ting bättre men det hade antagligen slutat på samma sätt oavsett, dottern och jag har en bra relation och varken jag eller min fru har någon oro för att jag inte skulle kunna ta hand om henne nu eller i framtiden.
Har heller aldrig märkt att hon skulle ha påverkats av mitt drickande, så farligt har det aldrig varit när hon har varit med och de gånger jag varit nykter medan andra varit berusade har jag aldrig märkt att hon skulle verka otrygg eller så i deras sällskap utan hon beter sig precis som vanligt.

För mig är det känslan av kontrollförlust som är jobbig, inte under tiden men efteråt, skäms över att inte kunna begränsa mitt drickande och har också de senaste åren fått en del ångest dagen efter, även då ingenting speciellt har hänt eller konsumtionen varit alltför hög. Jag är också lite rädd att mitt drickande skall eskalera nu när jag kommer att vara själv varannan vecka och därmed kommer att ha mycket mer tid att slå ihjäl och inte heller kommer att behöva hålla mig i skinnet för familjens skull.

@Heffaklump
Tråkigt att höra om din pappa.

Min pappa har också problem med alkoholen men även han högfungerande, alltid skött jobb och familj väldigt bra, aldrig druckit några mängder på vardagar utan hållit sig till helger och semestrar,
Jag märkte aldrig av att han varit berusad förrän någonstans i övre tonåren.
Numera är han pensionär och tycker själv att det börjar bli lite mycket och framför allt lite väl ofta så vi får hålla tummarna för att han tar tag i det och inte låter det eskalera ytterligare.

Berättade för dottern om skilsmässan idag och usch vad hemsk jag känner mig.

Rent tekniskt tror jag vi skötte det så bra som man kan önska, vi höll oss lugna och sakliga, var tydliga med att beslutet inte har någonting med henne att göra, att vi föräldrar fortfarande är vänner och att vi alltid kommer att vara en familj.
Vi pratade om hur boendeupplägget kommer att se ut och att det kan anpassas om det behövs, därefter tog vi en promenad och tittade på huset där dottern kommer att bo på mammaveckorna, pratade om att det låg nära nog för att hon skulle kunna gå själv mellan oss.

Där och då kändes det ganska bra och hon verkade nästan lite förväntansfull även om ögonen tårades emellanåt. Senare på eftermiddagen, när det sjunkit in lite mer blev det dock värre, mycket frågor, funderingar, sorg och oro.

Intellektuellt vet jag att vårt äktenskap varit dött sedan länge och att skilsmässa kommer att vara rätt beslut i längden, än så länge bråkar vi inte särskilt mycket och samarbetar bra, vi betraktar varandra som vänner men att bo ihop tär på oss båda två. Ingen av oss kan se att det här skulle förändras i framtiden eller att vi för vår egen del skulle vilja det.
Bättre att gå isär nu än att vänta tills relationen brakar samman helt.

Emotionellt är det någonting helt annat, känns som att man förstör hela livet för barnet.
Hon har naturligtvis varit ledsen och orolig förut, inte minst när hon för ett par år sedan drabbades av en autoimmun sjukdom men det här var någonting annat, djupare på något sätt, som att hon verkligen inte kan förstå hur vi kan göra någonting sådant här mot henne.

Jag vet att det kommer att bli bättre med tiden och att forskning visar att barn som bor varannan vecka och har föräldrar med ett välfungerande samarbete inte mår sämre än barn som växer upp i kärnfamiljer men jag känner mig ändå som världens hemskaste människa.

En ljuspunkt i det hela är att jag inte känt något direkt sug efter alkohol.
Tanken på att dränka känslorna i vin har slagit mig under dagen men förkastats så fort den dykt upp, jag vet att det bara skulle ge tillfällig lindring och att det skulle kännas mycket värre imorgon.

Förstår att det är en jobbig känsla, men som du är inne på så behöver det inte bli negativt i längden. Och en sak jag tänkt på med mina vänner som har skiljt sig är att de verkligen tar vara på tiden med barnen när de är hos dem. Så summan av kärlek och välmående för dig och barnet blir inte mindre, snarare större då du inte behöver lägga energi på en relation som skaver.

@Kennie
Absolut, jag vet att det kommer att bli bättre i framtiden, var bara väldigt tungt att se henne så ledsen igår.
Vi har spenderat större delen av semestern på tu man hand med dottern och det har varit jättebra, inte alls samma underliggande irritation som annars finns där, även dottern var mycket lugnare och mer avslappnad.

@Heffaklump Det kommer bli bra❤️ Jag och barnens pappa gjorde samma resa för många år sen (som såå många andra) Ha inte dåligt samvete, du tar ansvar för ditt liv. Jag brukade tänka så här: jag och pappan är klara med varandra, men barnen är inte klara med oss. Vi hade bearbetat skilsmässan länge innan vi berättade för barnen, därför var det viktigt att ge barnen samma tid att få bearbeta.
Idag skrattar barnen när dom tänker på att jag och pappa faktiskt var gifta en gån i tiden☺️
Ett nytt spännande kapitel i livet väntar🌼

@Smillans
Tack för pepp, får hoppas att det blir lika bra här!

Vi har också bearbetat länge, tog beslutet för drygt två år sedan efter att ha diskuterat det och försökt få äktenskapet att funka i några år innan det men så blev dottern sjuk i samma veva och då tyckte vi inte att det var läge att göra några drastiska förändringar.

Dottern är gladare idag, har varit iväg och lekt med en kompis och nu har hon en annan kompis här, det är givetvis inte klart med det men det är skönt att hon är glad och leker som vanligt åtminstone, igår kväll var allt verkligen nattsvart.

Dag 21.

Det har varit en bra vecka på alkoholfronten, knappt känt något sug alls utan har bara kunnat flyta med i min nykterhet.
Som @FriNu sade tidigare i tråden så verkar mycket ha släppt efter de två första veckorna.

Dottern verkar inte längre lika upprörd över beskedet om att vi skall skiljas utan har mer gått in i någon form av praktiskt läge, börjat fördela sina leksaker efter vilka som skall med till mamma och vilka som skall vara kvar hos pappa, bestämt att hon skall ha en loftsäng hos mamma och satt moster i arbete med att sy ett draperi till myshörnan som skall finnas under sängen.
Jag antar att detta är någon form av coping-strategi för att hon skall känna att hon har något mått av kontroll över situationen men hon verkar åtminstone glad och beter sig i övrigt om vanligt.

Har nu lyssnat igenom "The Alcohol Experiment", Annie Grace, "This Naked Mind", Annie Grace, "I Can Stop You Drinking - The Happy Sober Solution", Craig Beck, Skål, Ta Mig Fan!", Torbjörn Åberg och har påbörjat "1%-metoden", James Clear (bra att den fanns på svenska, det visste jag inte innan @andrahalvlek tipsade om det).

Får säga att jag såhär långt föredrar Annie Grace böcker framför Craig Beck och Torbjörn Åberg, alla har sina delar av igenkänning och en del tänkvärt men upplevde "Skål, Ta Mig Fan!" som lite väl mycket av en rekryteringstext till 12-stegsprogram, man får upplevelsen av att detta är det enda som kan fungera och att man är dömd att misslyckas utan dessa vilket jag inte köper, jag är säker på att det kan finnas många vägar till samma mål.

Vad gäller "I Can Stop You Drinking" tycker jag att den var alldeles för flummig och "new age-ig", finns säkert en del att ta med sig från boken ändå men det drunknar i allt snack om "The Law of Attraction" och energier som vibrerar i takt mm. Han nämner i boken att om man inte köper den typen av världsåskådning kan hans bok "Alcohol Lied To Me" vara mer passande, jag skall ge den en chans.

"1%-metoden" har jag bara påbörjat men den ger ett väldigt gott intryck såhär långt, metoden känns genomtänkt och hållbar, upplever att jag jobbat lite på samma sätt tidigare om än inte lika strukturerat men tanken om att stapla vanor på varandra och att göra det lätt att följa önskvärda beteenden tycker jag om. Strukturera livet så att det blir lätt att göra rätt.

Nu har jag 9 dagar kvar på semestern och ser inga svårigheter med att hålla mig nykter semestern ut, med arbetsstarten kommer nya utmaningar med stress och trötthet som säkerligen kommer att trigga ett sug på fredagarna efter att arbetsveckan är slut.
Jag tror dock att det varit bra att börja min nykterhet nu under semestern istället för att ta tag i det mitt i vardagsstressen och jag tror att det faktum att jag redan är igång kommer att göra de första veckorna lite lättare att hantera, kommer dock att behöva hitta alternativa sätt att slappna av efter arbetsveckan.
Det kommer också att bli en del stök här hemma med att packa ihop fruns bohag, få till bodelning, se över kostnader så att jag klarar av det på en inkomst mm så även den stressen kommer att behöva hanteras.

@Heffaklump Heja dig! Min upplevelse är att nykterhetsarbetet till 80 procent handlar om att skapa nya hållbara vanor.

Suget kommer i de situationer då vi brukar dricka. Men man kan programmera om dessa situationer (högtider, fredagsmys, aw etc). Man behöver inte avstå, ”bara” göra annorlunda. Rent bokstavligt gå åt ett annat håll ibland.

Vi dricker ofta på känslor också, trötthet, stress, ilska, vanmakt men också glädje och festlig stämning. Alla dessa starka känslor blir vilsna i början - och dessutom starkare.
Att jag skulle känna MER som nykter kändes synnerligen otippat.

Ilska var den första känsla som vällde över mig, jösses vad arg och irriterad jag var i början. Glädje var en stark känsla som kom tidigt också. Himmel vad jag kunde skratta gott åt en komedi tex.

Jag tog hjälp av musik för att kanalisera mina känslor. Jag skrattade och dansade till vissa låtar och grät och ynkade till andra. Jag gjorde en speciell låtlista till detta ändamål. Musik och låttexter går liksom in i hjärtat direkt och inte via hjärnan.

Och sen får tiden göra sitt och man måste ha tillit till processen. Sugen blir lättare och kommer glesare med tiden. Jag brukar likna det lite vid sorgearbete. Med tiden kommer man ut på andra sidan, många erfarenheter rikare.

Kram 🐘

@Andrahalvlek
Tack!

Jag är böjd att hålla med dig om behovet av nya vanor.

Jag upplever att mitt sug framförallt triggas av stress och trötthet, efter en intensiv arbetsvecka känner jag ett starkt behov av att åka förbi bolaget för att få mitt vin att varva ner med på kvällen.
Jag får dock inte alls samma sug under veckan även om det kan vara lika stressigt då, visst sug kan förekomma men inte alls lika kraftigt, detta måste bero på att jag har skapat en stark vana av att dricka vin på fredagkvällar.
För att få bukt med detta behöver jag hitta ett annat sätt att varva ner efter veckan för att ersätta den här vanan alternativt någon aktivitet som förhindrar att jag dricker, exempelvis en rutin av träning på fredagkvällar.

En annan trigger är brist på egentid, jag känner mig ofta "belägrad" av folk runtomkring mig, på jobbet jagas jag konstant av folk som behöver hjälp med olika saker och har därför svårt att få mitt eget arbete utfört, hemma är dottern en typisk åttaåring med allt vad det innebär i fom av frågor, önskemål, krav, efterlämnat kaos och utbrott och när hon väl har somnat har jag ett behov av att bara få stänga av ett tag och gå in i min egen värld, vilket jag försöker göra med hjälp av böcker, tv-serier, datorspel eller vad jag nu känner för för stunden men min fru är min totala motsats och behöver prata igenom allt som hänt under veckan för att koppla av vilket gör att den "sociala attacken" fortsätter till läggdags.
Alkohol har här fungerat som någon form av filter för att ta udden av stressen och har även använts som uppiggande för att jag skall orka hålla mig vaken en stund efter att hustrun gått och lagt sig så att jag på så sätt får lite tid för mig själv. Detta får dock som följd att jag sitter uppe sent, får dåligt med sömn och vaknar trött, bakis och sämre rustad att hantera nästa dag.

Jag inser att ovanstående inte är någonting ovanligt utan är helt vanligt arbets- och familjeliv men för mig är det stressande, jag vet inte om det beror på att jag i grunden är ganska introvert och har ett starkt behov av egentid, kanske är det alkoholen i sig som driver mig till att hellre dricka ensam än att umgås med andra, troligtvis en kombination av båda två.
Har alltid haft ett behov av egentid, redan som barn sade jag ofta nej till att leka med kompisar för att jag hellre ville vara för mig själv men behovet har nog blivit starkare de senaste åren, vet dock inte om detta beror på alkoholen, stressigare arbetssituation, stressigare familjeliv eller någonting helt annat.

Kanske är jag inte lämpad att bo ihop med någon alls (dottern undantagen) utan skulle må bättre av att vara singel, alternativt ha någon form av särboförhållande i framtiden.
Jag har vissa förhoppningar om att ovanstående skall bli bättre då min fru flyttar ut i september och jag per automatik får mer egentid, kanske kan jag då mer komma att uppskatta övriga sociala kontakter i vardagen och lättare varva ner utan alkohol då jag inte känner den forsatta pressen hemma.

Jag inser att ovanstående får det att verka som att jag vantrivs med livet men jag trivs ganska bra med mitt jobb och gillar att ha "många bollar i luften" och jag älskar min dotter och tycker om att umgås med henne, det är bara den ackumulerade effekten som blir för mycket för mig, behöver få pausa emellanåt och bara vara för mig själv.

En annan vana som behöver förändras är umgänge med vänner, jag behöver hitta alkoholfria umgängesformer.
Så gott som allt socialt umgänge sedan jag var i tonåren har byggt på alkohol, visst har jag varit nykter i sociala situationer men alkohol är alltid inblandat på något sätt.
Behöver hitta sätt att umgås där alkohol inte alls finns i bilden, frågan är om detta kan ske med nuvarande vänner eller om jag behöver bygga en ny bekantskapskrets.
Jag har inga problem att vara nykter när andra dricker men uppskattar inte den typen av umgänge lika mycket nykter och tröttnar ganska fort, hade hellre umgåtts helt utan alkohol, får se vad jag kan få till efter att separationen är klar, kommer att ha mer tid för aktiviteter och relationsbyggande då så får ta det allteftersom behovet uppstår.

Jag har än så länge inte upplevt några större känslostormar, har alltid betraktat mig själv som ganska känslomässigt neutral, inte död men inom ett ganska begränsat område, men det kanske är alkoholen som dämpat känslorna, blir intressant att se vad som kommer framöver.

Jag ber om ursäkt för att den här posten blev lite svamlig, började skriva ganska kortfattat men mer och mer dök upp allteftersom och den tog an ett eget liv :)

@Heffaklump Det är jättebra att du tömmer ut allt som behövs när du skriver och dessutom är det din egna tråd😁. Tråden är till för att skriva av sig. Tycker att du har en god uppfattning kring dina behov och vad du behöver för att må bra. Att ändra på vanor och sätta nya rutiner är A och O för en bestående förändring. Tänker också att när alkoholen kommer ur bilden så kommer det att bli en skillnad gällande stress och trötthet. När vi har en ond cirkel i drickandet, när vi dämpar stress med alkohol så skapar det även stress i hjärnan som vill bli av med alkoholen i kroppen. Det gör att vi inte mår bra, får ångest, oro mm. Så behoven kan se annorlunda ut när du varit nykter en längre tid och när hjärnan fått återhämta sig och kommit i balans igen. Man blir mindre stressad och mer chill av att bara vara nykter. Det viktigaste är att hitta hem till sig själv och sina behov som nykter.

Vad gäller relationer så är det viktigt att kunna hitta ett läge som passar båda. Jag ville ofta börja prata om allt som hänt under dagen eller om mina känslor för min man när vi skulle sova. Det blev ofta bråk för att han inte orkade och jag tyckte att han var ointresserad. Nu brukar vi hitta en tid för att ”landa dagen”, ofta i samband med att vi lagar mat. Då finns tid för att prata. På helgerna brukar vi gå promenader med våra hundar och samtidigt prata om det som det finns behov av. Nu pratar vi inte så ofta vi läggdags, i alla fall inte de ”stora” frågorna😂. Det har också ändrats i samband med att jag blev nykter, jag har inte behov av att få ut mina tankar på samma sätt längre. Min ångest och oro som alkoholen framkallade är borta. Nu vill jag gärna läsa min bok i tysthet en stund och sedan sova. Prata kan vi göra på dagen eller eftermiddagen när det passar oss båda. Vi har fått en bättre relation till varandra sedan jag blev nykter och vi slutade dricka hemma, vi är bättre på att lyssna, berätta om våra behov och försöka förstå varandra i våra olikheter.

Du jobbar på så bra, fortsätt så❤️

@Heffaklump Forumet ser jag som en dialog med andra, men också med sig själv. Jag tror det är viktigt att skriva ner allt som skaver, både för att andra kan känna igen sig, men också för att man själv kan få syn på sig själv. Hur funkar jag? Varför dricker jag? Vad behöver jag göra?
Det ger viktiga insikter helt enkelt. Så skriv på bara. Det här är vår terapi, gratis dessutom. 🤗

Hej @heffaklump
Jag känner igen väldigt mycket av det som du så bra beskriver som att känna sig belägrad. För min del tror jag att drickandet accelererade just för att klara av det- och jag såg det som något som inte var förhandlingsbart. Barn, jobb, partner- man kan ju inte stänga dörren om sig då.
I någon mening är det vad man gör när man dricker. Stänger av och eldar på- samtidigt.
Man dricker för att orka med något som man innerst inne inte riktigt orkar. Och lösningen är förstås inte att säga upp sig eller nödvändigtvis skilja sig.
Lösningen är att börja lyssna på sig själv, och ta de egna behoven på allvar. Göra plats och skapa rum där det är tillåtet att vara den man är.
Kruxet med alkohol är att den kan lura en att tro att berusningen-det avtrubbade- är just ett sånt rum.
Tvärtom så TAR berusning och avtrubbning medelst alkohol massor av kraft och energi. Men det tar TID att upptäcka sambandet, lugna hjärnan, sortera, lyssna och därefter agera.

Mitt första nyktra år vilade jag skrattretande mycket. Jag vilade jämt. Jobbade två timmar, satte mig i ett tyst rum med en kopp kaffe och vilade. Repeat.
Jag vet hur svårt det är med småbarn och familj, jobb som sliter i en.
Men jag tror att det på riktigt är en fråga om överlevnad.
Om man börjar se sina egna behov- de behöver inte vara så storstilade- men att man inrättar livet efter dem. Så kommer mycket av sig självt så småningom.
En lite sensitiv person som kanske du och kanske jag, har ingen gaphals inuti som skriker om vad hen behöver.
Låt det vara tyst och lyssna noga så kommer du att höra, förstå, och börja göra val som präglas av omsorg om dig själv.
Vad jag kan se/läsa är du på god väg! Kram.

@vår2022 @Amanda L @Se klart

Tack för alla kommentarer!

Jag vet att det är min tråd och huvudsyftet är att skriva för mig själv, för självreflektion och för att kunna gå tillbaka i framtiden om jag börjar tvivla på mitt beslut, terapi som du säger @Amanda L. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar alla kommentarer och goda råd, känns bra att veta att det finns andra därute i liknande situation och som inte dömer.
Har bara lite stort kontrollbehov, föredrar att tänka igenom saker innan jag säger/skriver någonting så det blir korrekt, snyggt och propert och inte avslöjar för mycket, brukar ha svårt att vara öppen med mina tankar och känslor, även för mig själv, har ofta besktivits som diplomatisk. Nu är ju dock hela syftet att lyfta upp de här sakerna i ljuset, lite obekvämt för mig men troligtvis väldigt nyttigt.

@vår2022
Jag tror, som du säger, att jag har ganska bra koll på vad jag behöver, åtminstone för stunden, återstår bara den lilla detaljen att genomföra det som behövs :) Men det skall nog lösa sig, behöver bara få lite lugn och ro för att sätta mig och lägga upp en plan.

Precis som ni båda är inne på @vår2022 och @Se klart behövs balans i relationer.
Detta har saknats i mitt äktenskap, vi har ganska skilda behov och har haft svårt att sätta oss in i varandras situation, vilket skapat irritation och med tiden lett till att vi glidit isär, småbarnslivet har inte hjälpt till och troligen inte alkoholen heller.
Min fru dricker väldigt sparsamt men tar till andra saker för att få sina dopaminkickar, mycket spontanshopping (inget dyrt men många bäckar små) och vi har båda lätt för att ta till mat och godis för att hantera tristess och negativa känslor, i detta driver vi även varandra i en negativ spiral, vilket vi båda är medvetna om men inte kommer ur. Även detta sliter, ekonomiskt, hälsomässigt och emotionellt och har bidragit till den stundande skilsmässan. Jag tror att det vi båda framförallt vill ha är kontroll över våra egna liv, som du skriver @Se klart behöver vi inrätta livet efter våra behov för att må bra.

@Heffaklump Låter som ett väl genomtänkt och gemensamt beslut ni tagit om skilsmässan. Det är så bra när det kan ske på det sättet och att ert barn sätts i centrum för att hon ska må bra. Det finns ingen mening med att leva tillsammans om man inte kan hitta balansen och en positiv spiral i ett förhållande. Det bara tär. Vad bra att du försöker sätta ord på dina känslor och uttrycka dem. Det är skönt och förlösande. Man kan lättare få tag på det som skaver, sina tankar och känslor samt se dem mer utifrån då. Att bolla och diskutera här på forumet är också så givande och kan spinna vidare i nya tankar och reflektioner, aha-upplevelser och igenkänning.

Det finns så många möjligheter till att hitta ett liv som passar den önskade vägen man vill gå på, när man ser på det nyktert och håller sig nykter. När du får lugn och ro och kan sätta upp en ny plan❤️

@vår2022
Ja, det har vuxit fram under ca fem års tid, själva beslutet togs för runt två år sedan men i samband med det blev dottern sjuk i en autoimmun sjukdom och det tog ca 14 månader att få till rätt behandling så då var det inte läge att göra slag i saken men det har fungerat skapligt att bo ihop ändå, vi har ju inga egentliga konflikter som ligger bakom beslutet utan snarare en gemensam insikt om att vi inte är kompatibla på det här sättet, dock fortfarande bra vänner. Känns dock lite som att livet är satt på paus och som att man står och stampar i väntan på att det skall ta fart igen.

Känns självklart lite skrämmande att gå isär, jag var 22 när vi träffades och är 39 idag så vi har varit ihop hela våra vuxna liv, bott ihop sedan 2011. Vem är jag ens som singel? Blir spännande att ta reda på, får bara se till att hålla alkoholen utanför mitt nya liv då den annars riskerar att ta över helt.

Håller med om att det är skönt att skriva här på forumet, om än lite obekvämt, men det känns som ett bra sätt att sätta ord på vad man känner, få ut det i text istället för att ha den där vaga, obehagliga känslan i bakhuvudet .

Har gått bra den sista veckan och har egengtligen inte haft något sug alls.
Idag kom dock ett rejält sug i samband med en välbekant situation då jag alltid brukar dricka.

Jag och dottern är och hälsar på mina föräldrar i deras husvagn, de har säsongsplats på en camping och har byggt en stor altan med fantastisk havsutsikt runt husvagnen där vi alltid brukar sitta på kvällarna och dricka vin och titta ut över havet.
Inför det här besöket har jag förberett mig med alkoholfri öl men den välbekanta situationen i kombination med att min pappa satt och drack rödvin och whiskey utlöste ett rejält sug. Blev helt nipprig, rastlös och stressad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Tog en promenad till kiosken med min mamma och dotter vilket hjälpte litegrann, när vi kom tillbaka plockade jag fram en påse lösgodis jag köpt med mig och efter en liten stund släppte suget helt.
Ibland är det skönt att man har andra laster man kan ta till men jag skall nog försöka hålla mig mer till promenader än till lösgodis om det är möjligt :)

@Heffaklump så bra jobbat! Strongt 💪! Vilken avledningsmanöver du körde; liksom bara dribblade bort hela anfallssuget! Kombinationen promenad och godis 🍬 är ju utmärkt!
🌻

@Amanda L @Eirene

Tack:)

Lite godis kan man absolut få ta men jag är lika dålig på att ta lite godis som ett glas vin, räknar mitt intag i kg snarare än hg, men det är ett framtida problem att hantera.