Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

övernattningsseminarium på exklusiv plats. Allt väl - det avslutande ordet distanserat igår var min känsla av att var tillbaka i "resonerande utifrån", "på håll" där jag började min första tråd. Har läst ett medberoendeinlägg som väckte många tankar i mig. I medberoendet, som i alkoholismen, är vi så lika även om vi är unika... Där en dimension av forumets styrka. Återkommer när jag är hemma igen och har landat. / mt

till Mm, katterna och Fransiscus efter ett intensivt dygn. Haft det bra men längtat hem - på ett gott sätt. Drack vin till middagen igår, för första gången på över 13 månader. Smakade inte särskilt gott, nej, fast det var väl valt. Vi hade talat om det tidigare, Mm och jag i ett annat sammanhang att det kändes helt ok för honom att jag dricker så det var lätt att välja det som var bekvämast. Jag drack 1½ glas, kände mig lätt påverkad -det var inte behagligt. Inget jag har behov av att uppleva för att förgylla livet längre. De som drack fler glas blev markant påverkade även om alla skötte sig. Det var ett dygn med intensivt och disciplinerat arbete.

Har ibland tänkt att jag ska skriva om Fransiscus som flyttade in vårt hem hösten 2010, ett par månader före mitt uppbrott. Jag hörde om en utställning av ikoner och gick dit med en god vän. Beslöt att köpa en ikon och valde med omsorg. Det blev Fransiscus som förmedlar frid till hemmet, PAX HUIC DOMUI. Han tog lite tid på sig men han är en medhjälpare genom att finnas här i övre hallen. Han är ganska viktig för mig. Hans närvaro är följden av ett medvetet val och en konkret handling. / mt

är faktiskt ett stående tema på ett av mötena på Gullbranna första helgen i september. Hela konventet handlar om relationer så det passar ju utmärkt att dela om de tankar bönen föder.

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Och för säkerhets skull påpekar jag igen att jag inte tillhör de religiösas skara.

råder religionsfrihet i vår del av världen. Tack och lov för det. Fransiscusbönen läser jag en gång om året i ett speciellt sammanhang och jag tycker mycket om den. / mt

Är ensam vaken i natten. Har sovit några timmar, vaknade och kunde inte somna om. Njuter av tystnaden och ensamheten... ensamheten hemma där jag just nu äger tid och rum. Helt annat än ensamheten när jag var vaken på hotellrum i förrgår och kände mig bara instängd.
Igår, fredag, var det för andra gången mannens hundrade nyktra dag 24+53+15+173+60+100. Jag räknade fram till 100 när jag flyttade mig och min ramsa till den här sidan och tänkte att vi ska fredagsfira lite. Det glömde jag men Mm kom hem med tulpaner och present och då kom jag ihåg det. Han visste inget om 100 dagar men jag informerade honom. Presenten är en muminmugg med Rådd- och Såsdjuret, han framför brasan och hon i brudutstyrsel. Söt ♥.
Ledarskapskursen ons-to väckte många tankar och känslor. Ser de stora utmaningar som står framför och strukturer som måste tydliggöras. Ska ta till mig allt jag förmår av den här utbildningen som säkert är min sista och kanske blir en av de bästa. Ser hur mina medberoendetendenser också, självklart, finns med i arbetet. Utmaningen att hitta och hålla balansen mellan krav och omsorg om människorna är ... om inte densamma så likartad. Klargjorde att jag just nu jobbar för att göra ett bra bokslut och en bra övergång - ett steg på vägen i mitt medvetandegörande.
Ska lägga mig och läsa nu. Fint med ett livsforum att fästa tankarna i. Godnatt alla - just nu tänker jag på alla som har det svårt på olika sätt. Styrkekramar till den som behöver det. Rakt ut i universum... / mt

dvs jag säger vad jag tycker utan att lägga tillrätta och mannen gör som han tycker (efter många vändor) fast jag klargjort att jag tycker annorlunda... MEN att han just i det här fallet kan göra som han vill och jag kommer inte att ha synpunkter. Det handlar om kakel och bårder i badrummet. Tidigare skulle jag alt 1) hävdat mitt förslag (snyggast:) alt 2)sagt att det inte spelar roll, hans förslag är lika snyggt (slätat ut min åsikt). Eller, sagt att han kan göra som han tycker men undeförstått att jag verkligen kommer att ogilla:-(
Det är intressant att lära om sig själv och öva tillsammans. Medvetet. Det har blivit mycket lättare, eller eg möjligt, när det sker utan inblandning av vin:) / mt

morgontimmarna åt att läsa bakåt i min tråd. Från starten 3 mars till 23 maj när barbalala startade skrivandet som "gäst" i min tråd. Så glad jag blev att möta dig där, du skrev för ett tag sen att jag, mt, på ett sätt känns som en vän till dig - du ska veta att det är ömsesidigt.

När jag läser bakåt inser jag att utan forumets stöd hade jag sannolikt inte orkat "stå" så fast som jag gjort. Ibland gäller det "bara" att stå och det är inte lätt, inte alls så lätt som det låter. Utan forumet hade jag absolut inte förstått de faror och fällor som finns längs vägen mot ett nyktert liv. Att kunna gå bakåt i min tråd och följa min berättelse är av stor betydelse, där finns framstegen men också svackorna i ett tidsperspektiv.

Tack Lelas, Mie, lillablå, Adde och Berra för ert sällskap i början av min resa här - ovärderligt! Ni har bidragit till att förändra mitt liv! / mt

viktoria

Godmorgon systra mi♥ Inspirerad av Astrid-hyllning i annan tråd.
Känns fint med din nya tråd - din fortsättningstråd. Har gjort en likadan.
Känner mig mjuk och varm på flera vis efter min vecka på Costa Meloneras med mannen. Vi har det fint just nu, tänker jag med ödmjukhet. Inna resan några dagar med/hos min syster. Vi slapp Uppsala och tillbringade tiden mestadels skavfötters i soffan. Fick mycket tid för orden, bara hon och jag. Men hur säkerställer man att allt verkligen blir sagt i tid? Försöker bestämma mig för att det som inte blir sagt vet vi ändå, eller får vetskap om då det är dags för det. Får man lämna/låta någon lämna det här livet utan att allt blev sagt, alla hemligheter röjda, alla korten på bordet? Ja, jag tror faktiskt att det kan få vara så. Det får inte handla om att rentvå sig av enbart egoistiska skäl. Läste ikapp här på forumet inatt, och såg att mycket handlat om det här med ärligheten i det sista. Men måste alternativet till ärlighet bestämt vara Oärlighet? Av vilken anledning vill jag lasta av mig? Alla hemligheter är faktiskt inte en börda att bära, en del är skatter, eller så ömtåliga att de inte tål att valsas runt med hur som helst. Jag kan ju iofs ha fel, det har hänt förr även om det är sällsynt ; )
Kram i morgonstund, nu påtåren!

läser jag och blir varm och glad i hjärtat, jag berättar för Mm att du är hemma och han hälsar!

Nej, man behöver absolut inte berätta allt, nånstans har jag läst så klokt att man ska fundera varför man vill berätta, eller avslöja, om det gagnar - eller kanske gör illa. Så fint du säger att en del vi bär inom oss är skatter, så ömtåliga... Visst är det så. Mycket vet man utan ord, kanske det viktigaste. Jag fick anledning att söka fram Lille prinsen igår. Känner du till den? - en barnbok av det slaget som kanske är bäst för vuxna... Nja, kanske inte ändå... berättelsen när Lille prinsen mötte räven har jag läst otaliga gånger för en kär liten flicka. Nu när hon är vuxen har vi fortfarande ett band emellan oss med den berättelsen.
J
Nu är vi här i det vidare livet. Känns gott att ha den här platsen, jag är beroende av att skriva och jag ser värdet av att kunna se tillbaka. Mycket faller i glömska annars. Morgonkram / mt

på min tråd "Att vara medberoende". Från mars till mitten av augusti 2011. Vilken resa och så glad jag är att ha kvar allt det jag skrivit. Mycket har jag glömt och utan forumet skulle det ha varit borta. Nu finns olika möten och händelser och mina tankar och känslor kvar så som jag valt att beskriva och åtege dem i stunden. I tråden finns också "forumsamtal" som betytt och betyder så mycket för mig. För mig är forumet den bästa terapimottagningen på den plats där jag lever. Absolut! Det är jag övertygad om efter dagen flera timmar långa återblick. / mt

igår... talade om det imorse och konstaterade båda att värre än så blev det inte. Det är en så markant förändring i vårt liv att dagliga bekymmer inte blir särskilt stora.

När jag läste min tråd igår fäste jag mig vid funderingarna om mitt jobb som vuxit fram under året. Det finns några saker i vårt liv där jag vill ha absolut klarhet innan jag trappar ner jobbet för gott. Att bli pensionär är ett STORT steg. Tänkte idag på min ålder, som jag sällan gör - jag kom ihåg när vktoria bad mig berätta om mitt liv strax före 40 där hon (du) är nu. Himmel, idag insåg jag att vårt flickebarn är 40... och vår minsting är 32. Ni förstår...

Precis nu kom Mm och berättade att han har en plan... att vi ska töja tiden mellan våra dåliga stunder så lång som möjligt. Vi är så eniga om att dåligt har man emellanåt och gräl hör livet till. Sen talade vi om kriser och trauman och minnesspår. Sånt vi båda har mycket kunskap om men vi har inte alltid kunnat använda kunskapen i tjänst för oss själva och varandra. Idag är det gott att vara. / mt

barbalala

för alla dina fina och eftertänksamma funderingar som jag under många månader delat med värme och glädje! Jag skrev just ett svar till dig i "min" tråd. Kramar / M

tiden rusar och jag undrar vart dagarna tar vägen. Blir hela tiden allt mer medveten om dagarnas värde - låter så trivialt men det är ett faktum. Väntar på min pensionsutrdning. Tänker på barbalala som bor trångt och vänder på varje krona och har ett ljus och frid i sitt hem. Olika uppbrott och avslut. Just nu äger jag stunden - dagarna är så intensiva så jag knappt hinner tänka tanakr till slut. Har det gott hemma - ovärderligt. / mt

bra dag på mitt jobb och hemma. Idag kan det bli ungefär hur tungt som helst, svåra saker som ofrånkomligen måste tas omhand.

Jag har fortsatt läsa framåt i min medberoendetråd och känner vilka tider jag har varit "närmare livet" och vilka dagar som bara rullat iväg. Utbytet på forumet har varit en del av "nerven". Utbytet och min förmåga att vara öppen utåt och inåt. Skrivandet bidrar till att öppna mina spjäll.

Igår talade jag med den terapeut jag besökte för lite mer än ett år sen. Det var i helt andra ärenden men jag berättade hur bra det gått och att man KAN förändra sitt liv. Fenix gratulerade viktoria till två års nykterhet och önskar att hon finns kvar, att de som blivit nyktra är ett hopp för dem som kämpar på. Så har det varit och är för mig också. / mt

fundering om stiltje här på forumet. Och om återfall:(

Minns första gången jag funderade över rörelsen här - som jag nästan vill beskriva från stiltje till storm, faktiskt ja. Som livet. För den som har stöd och hjälp av att läsa och skriva här tror jag att envishet och uthållighet är bra... Att inte tro att man är färdig och att inte ge upp. Det har skrivits om att vara beroende av forumet - det är jag gärna så länge jag har ett liv irl. Också.

Det jag tycker mig ha sett ett antal gånger är den inledande, nästan euforiska lyckan över att hitta människor som "vet och förstår" och hur det sen avtar och människor försvinner. Jag minns att jag frågade Adde första gången jag "kände" det här... Nu när jag tolkar in sådant önskar jag att människor ska hålla ut, lite längre och lite till. Ha tålamod att vänta ut tider av stiltje.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt skrivande här, min känsla av att det är en trygg plats har varit i gungning. Det aktualiserar vad jag vill lämna ut och hur människor tolkar varandra - speciellt hur andra tolkar mig... Jag väljer ändå att fortsätta både läsa och skriva, det är viktigt för min egen skull. Forumet har varit så viktigt för mig och några av människorna här har haft en avgörande betydelse för var jag är idag. Mitt nya år ska få vara ett år. / mt

i min andra tråd. Det uppstod en situation som gjorde att jag valde att göra så - men först kopierade jag mina inlägg.
Att först kopiera och sen radera har tagit rätt många timmar och inneburit ännu en tillbakaresa i tiden. Nånstans skrev jag

"Den här tråden har blivit min dagbok, min vilo- och tankeplats och min avstjälpningsplats där jag kan skriva om allt möjligt som angår mig i mitt liv. I allt finns min bakgrund som tidigt inlärd medberoende som följt prognosen för alkoholistbarn och storasyster sgs fullt ut. De som återkommande skriver har blivit ett slags virtuell familj som jag skapar mig föreställningar om, som jag gläds med och lider med. Ibland tror jag att de andra känner varandra men inser att de flesta av oss är våra nick för varandra. ... Just den här processen är en lärdomsresa.... En av forumets styrkor är att det finns tid att reflektera och komma tillbaka utan att det hänt något (hmmm ???) i den del av forumlivet där jag är en aktiv del.... I den här världen är man lite mer en ö än i andra sammanhang. Amos Oz skriver att människan är en halvö som delvis är förbunden till ett sammanhang men med en sida riktad mot ensamheten. Kanske ensamhetssidan är lite större här, jag tror det. Javisst är det så. Här är jag en udde på den halvö i livet som är jag."

Något rubbade min tillit, nägot sköljde in över min strand... Något som skapade ett behov av att rensa i röran *skrattar* ...

Men jag stannar kvar och delar med mig av dikter och tankar som hör livet till. Idag blir det en dikt av Eeva Kilpi, igen.
Den handlar om mötet med en man men för mig handlar den här-och-nu om mötet med forumvänner...

Redan länge har jag varit försiktig,
frågat:
- Är denne man sänd av Gud?
Nu frågar jag även:
-Är han en människa som jag vill
öppna min ensamhes grind för,
låta honom stiga in i min ödemark,
störa den långsamt framvuxna
natuenligaordningen därinne,
betrakta de fridlysta växterna,
de ljusskygga fåglarna,
lämna sina spår på den sumåiga stigen,
sin lega i gräset,
sin änglabild på mitt innerstas skare.

viktoria

Vet inte om det är det du påverkas av, men energin är klibbig och riktigt låg och ofördelaktig på forumet sedan en tid. Jag upplever det i faktiska rum då och då i min lilla feng shui-verksamhet jag driver, men är förvånad över att jag kunde förnimma samma på ett forum där människor möts i skrift. Det gör mig för tillfället något ordlös och definitivt opersonlig i det jag delar med mig av. Någon/ev några hade en annan agenda än den som är av godhet avsedd här, och du blev i allra högsta grad utsatt i detta. H*n (eller ev energierna av h*n) finns kvar på ett eller annat sätt ännu utan att synas i skrift, vilket ger mig ett obehag. Hoppas du/ni står ut med mitt flum, men jag har velat skriva det i flera dagar nu utan att veta hur ; D

Dagen idag blir lite jobb innan premiärtur till vår husvagn i fjällen. Långkalsonger och kokkaffe, och om vädret tillåter det - årets första skidtur i morgon. Avskyr att åka i motionsspår och färdiga slingor (kanske för att jag alltid blir omkörd och känner mig ivägen- haha) därav blir det inga turer då jag är hemma i stan.
Behovet av långsamt och icke för ansträngande är stort nu, både vad gäller jobbet och fritiden. Situationen med min sjuka syster är tung att bära. Jag vill att hon ska leva, jag vill inget hellre, men detta är så utdraget och plågsamt. Jag försöker tänka att det finns en mening, en plan med att det är så. Det som är menat att ske sker. Försöker känna tillit mitt i kaoset, och det kräver långsamma andetag, långsamma steg, så jag inte springer förbi mig själv ...på något vis, kan inte förklara närmre. Jag måste vara där mitt jag är.
Men jag känner faktiskt ändå en form av tillit till...livet? Kanske är det det.

stämningen och delvis en annan händelse som gjorde att jag valde att radera. Å ena sidan har jag inget att dölja - å andra sidan ... saknar jag också ord just nu och känner mig något distanserad. Men, vi flummar på, vi håller kontakten levande och värnar om tilliten till det goda och till livet. Ha det fint på fjället - där är det som i havsbandet - nära till himlen och fri horisont. Kramar från oss ♥ / A