Hej.

I detta nu känns det som om att jag kommer att implodera av ilska, förakt, frustration och av en känsla av orättvishet. Så jag testar att skriva av mig här.

Min mans bror är alkoholist. Sedan jag kom in i familjen har det gått stadigt utför. Egentligen har jag aldrig fått träffa hans "riktiga" bror, bara en sjuk sådan. Personen i fråga har aldrig kunnat ta hand om sig själv. Mitt liv med min man har påverkats av detta från dag ett, då han är kraftigt medberoende. Eftersom jag kom in i familjen i det skede som jag kom in i, så har jag aldrig upplevt något positivt från hans bror. Men fått allt det negativa kastat på mig. Deras familj agerar som en tight pakt, där de skyddar sin familjemedlem från allt. De städar upp efter honom, de ljuger för honom, de behandlar honom som om han vore ett barn. Vilket är lite lämpligt eftersom han beter sig som ett barn.

Och till mitt problem; jag är så förbannat jävla arg. Under lång tid har min ilska växt, min frustration och mitt förakt. Jag är arg på min mans bror - jag hade kunnat slå honom. Sedan jag träffade honom har han ljugit, förstört och inte tagit minsta lilla ansvar. Han vill inte ha hjälp, han vill inte någonting - och han kommer undan. Han är så jävla svag och jag kan inte låta bli att se ner på honom. Det är så orättvist av mig, men jag har själv kämpat med psykisk ohälsa och jag tycker inte att han ska få komma undan med att förstöra så mycket för alla i hans närhet. Relationer spricker, folk går under med honom - allt för att han inte tar ansvar över sitt mående. Alla lider, och jag kokar inombords. Han är så feg och svag. Och jag skäms över att jag tänker så.

Ingen gör någonting, och jag varken får eller kan göra något. Jag hade velat ringa hans jobb, anmäla honom till socialen, låta honom sjunka till botten helt på egen hand. Vad fan som helst som stoppar denna långsamma väg neråt, det sega förfallet som tar med sig alla i fallet.

Är det bara jag eller känner någon annan såhär? Något liknande? Jag skäms över detta, men jag kan inte stoppa det. Hur ska jag kunna hantera denna ilska? Jag går på AA-möten, jag försöker backa ifrån hans bror och allt som kommer med det - men varje gång jag ser min mans sårade ansikte vill jag bara nita fanskapet.

Finns det någon där som känner som jag?

Vilken frisk ilsia du beskriver och alla dessa "förbjudna" känslor vi anhöriga har. Min första tanke var att du är bårande av hela släktens ilska m.m. Om det ändå hjälpte att nita honom. Du har aldrig träffat den friska personen och aldrig upplevt något postivt vad det gäller honom. Förmodligen har din man och övriga i familjen gjort det och självklart hoppas man att möta den personen igen. Man hoppas och hoppas och blir besviken gång på gång och precis som din man väldigt ledsen. Missbruk handlar ju enbart om känslor och har inget med förnuft att göra precis som medberoende. Att som anhörig erkänna sin maktlöshet är oehört smärtsamt och även skamfyllt kanske främst för föräldrarna.

Frågan är väl hur du ska kunna hålla dig utanför allt detta. Om jag uppfattat det rätt så är det att din man plågas av broderns missbruk som är bekymret för dig. Kan du lugnt och sansat berätta om detta för din man, framför allt inte påpeka hur korkad han är som inte fattar hur det är (överdriver men du förstår nog vad jag menar. Skulle föreslå att ni tillsammans besöker ett alanonmöte om det är möjligt. Man får inte glömma att anhöriga har ansvar för sina känslor, sitt beteende och man kan ju välja att ta avstånd från en person som gör en så illa.

@gros19 Åh, jag blev väldigt berörd av ditt svar. Tack!

Jag och maken pratar om det ganska mycket. Däremot har han svårt för att göra detta, då han har lite svårt att skilja på mina känslor inför hans bror och mitt ogillande av hans egenskaper. Exempelvis; om jag skulle poängtera en irriterande egenskap hos hans bror så skulle min man svara med att säga att han älskar sin bror. Jag är mer av åsikten att jag kan absolut avsky vissa egenskaper som mina egna familjemedlemmar har, men ändå älska dom till världens ände. Kritik av egenskaper och beteenden tolkas som kritik för personen. Så vi har svårt att kommunicera om detta. Jag har tidigare tassat runt på tå och försökt formulera mig på ett säkert sätt, men eftersom jag tänker alldeles för mycket på att inte misstolkas så misstolkas jag väldigt lätt och min make går i försvar. Nu har jag börjat vara tydligare och mindre ursäktande, och jag diskuterar inte hans bror.

Min makes familj jobbar ganska mycket på att om det inte syns så finns det inte. Om de städar upp efter hans flaskor och misär i sitt hem så börjar de om på ny kula. Om de säger att nu får det räcka - så kommer det automatiskt att bli så. Jag stirrar förbluffat omkring mig och vill bara vråla åt alla att vakna. Att tiden att vara försiktig är förbi och att han dör snart om ingen gör något. Jag är mest av allt rädd att han dör inom kort och att min make med familj då inser att han kunde gjort mer för att rädda hans liv.

Det finns inga alanon-möten där vi bor, tyvärr. Finns väl bara i Stockholm? Däremot går jag till AA-möten med jämna mellanrum för att få fler perspektiv och träffa människor med samma erfarenheter. Jag får ju inte dela, men jag får lyssna. Hade dock mer än gärna tagit emot hjälp på något vis, jag vet inte hur bara. Eller av vem. Att träffa en terapeut är en idé såklart.

Mest vill jag bara skrika.

Hej tulpanflinga och välkommen hit!
Alla vi på anhörigsidan(nästan)
Går igång på sånt som vi egentligen inte ska lägga oss i.
Vi anklagar,stöttar,berömmer,gråter skriker osv.
I ditt fall är det din mans brors beteende som triggar dig och vad det gör med hans bror och den övriga släkten.
Kanske är du som pojken i kejsarens nya kläder som säger:
Men han är ju naken?
Dvs den enda som har skarpa glasögon i detta.

Min drog har alltid varit att få "gå igång"
På andra människors dåliga beteende.
Dvs jag har fått häva mig upp med hjälp av känslor,vilka det än har varit.

OM Du går på ett alanonmöte så är första steget att inse att man inte har någon rätt att säga åt en annan människa hur de ska agera och tänka.

Om din mans bror söker hjälp då minsann kan livet börja.
Om din man slutar engagera sig i sin bror kan livet börja osv.

Som utomstående har du all rätt att själv orosanmäla hans bror.
Men den (rättmätiga) ilska och vanmakt du känner kan också vara ett tecken på att du bör blicka inåt.

Varför triggar detta mig?
Vad hoppas jag uppnå osv.
Jag skulle vilja rekommendera en bok av Carina Bång som hjälpte mig mycket.
"Släpp kontrollen,vinn friheten"
Och fortsätt skriva,läsa ösa ur dig.
Vi är många som fått psykbryt av liknande situationer.

@Tulpanflinga

Jag förstår din ilska och dina reaktioner.
Tycker det låter friskt och att du är den enda som inte är medberoende i sammanhanget.
Det hjälper honom ingenting att andra tar ansvar för honom så han slipper känna på konsekvenserna själv.
Vet inte vad jag ska ge dig för råd för även om du inte lägger dig så låter det som han drar med sig hela gänget på sin destruktiva väg neråt.

@Ullabulla
Jag tror att det triggar mig för att jag har en tendens att förakta svaghet. Jag har varit förstående i många år, men nu har det gått för långt. Jag vill inte mer. Alla drabbas av olika öden, många har haft otroligt tunga perioder i sitt liv - jag har det i alla fall! Men jag fick inte lov att behandla andra människor illa - varför får han göra det? Jag hör själv nu när jag skriver detta att jag låter barnslig, men det är så jag känner det. Jag vill att han själv ska ta ansvar, att han själv ska drabbas av konsekvenserna, att alla runt honom slutar curla. Det är en vuxen människa vi pratar om, inte ett barn.

Jag vill inte ge honom mer av mitt liv, för jag tycker inte om honom längre. Han förstör i mitt liv.
Usch, så dåligt det låter.

Det finns inga möten för bara anhöriga i min del av landet, tyvärr. Ska kolla upp boken. Tack!

Hej @Tulpanflinga och varmt välkommet hit till forumet!
Vad fint att du är här och delar med dig och sätter ord på dina känslor och erfarenheter på ett så modigt och ärligt sätt! Du har fått många kloka svar här med råd och igenkänning i din den ilska och frustration du uttrycker. Det är vanligt att man som anhörig känner så som du beskriver!

Du skriver: "Hade dock mer än gärna tagit emot hjälp på något vis, jag vet inte hur bara. Eller av vem. Att träffa en terapeut är en idé såklart." Vad klokt att söka stöd utifrån i den här situationen!
Precis som du skriver kan en terapeut vara ett sätt av få stöd. Du har också fått tips om Al-anon-möten. Jag dyker in här med några fler tips, hoppas det känns okej! Andra alternativ till att få stöd och få prata om sin situation kan vara att ringa till Alkohollinjen (020-84 44 48) eller genom anhörigstöd via kommunen.

Hoppas att du kan hitta något stöd som känns hjälpsamt för dig! Om du känner att du skulle vilja har hjälp att hitta något i närheten av du där du bor eller bolla något annat, får du gärna skriva till oss rådgivare i frågelådan https://alkoholhjalpen.se/fraga

Varma hälsningar,
Emilia, Alkoholhjälpen

@Emilia
Åh, tack snälla du. Det värmer enormt att du och många andra hjälper mig.

Sedan jag skrev sist har jag bestämt mig för att försöka backa ifrån situationen. Jag tror att min ilska och min frustration blir skadlig för mig själv - jag vill inget annat än att någonting ska hända! Vad som, faktiskt. Vad fantastiskt om min svåger hamnar i en trafikolycka och hamnar hos myndigheterna och därför inte kan komma undan. Vad otroligt om han skulle få en smärre hjärtinfarkt så att han tvingas bli nykter. Jag har till och med tänkt värre saker, när det känns som allra tuffast. Och jag vill inte tänka sådana tankar. Så jag tror att jag måste engagera mig mindre. Mina försök ger inga resultat, utan det håller enbart på att förstöra mitt äktenskap. Så jag backar ifrån situationen och försök vara mer lågaffektiv.

Jag kan inte rädda honom, men jag kan kanske rädda mitt äktenskap.

Vad klokt av dig!
Jag minns efter mitt ex blev nykter.
Då han hade förlorat mig,sitt körkort och sitt jobb.
Då frågade jag:
Men varför slutade du inte innan du tappat allt?
Hans svar blev,jag hade inte druckit klart.
Att prata sig in i en beroendehjärna,eller lika gärna en medberoendehjärna är mycket svårt.
För mig tog det cirka 5 år innan jag kunde anse mig någorlunda frisk från medberoendet.
Jag får fortfarande ha strategier när dysfunktionella människor kommer för nära,eller jag själv känner att jag lägger ner för mycket tid.

Kanske lyckas du släppa taget direkt,kanske behöver du träna.
I vilket fall,klokt beslut och jag önskar dig lycka till.

@Tulpanflinga jag känner mycket väl igen mig i hur du tänker. Har själv varit där. Till slut når man liksom sin yttersta, bortersta, hemligaste gräns och då är man där och bara önskar att de försvann från jordens yta. Det tar tid att hantera såna känslor men att backa är helt klart ett bra råd! Jag har backat ur ett par sådana situationer och även om jag fortfarande kan bli vansinnigt arg över folks totala självupptagenhet så har jag insett att vissa människor tar energi, och så är det bara. Bättre att hitta personer som ger dig energi, så gjorde jag. Enorm skillnad! Ångrar ingenting.

@Åsa M Mitt stora bekymmer i det är att min make inte kommer att kunna backa på det sättet som han borde. Han kommer mest med tomma hot mot sin bror, och är så tätt ihopslingrad i en "beroendepakt" tillsammans med sin bror och mor. När hans bror fuckar upp och förstår för alla får han ingen tydlig reprimand. Men när jag har lite svårt att hantera min ilska så blir jag svartmålad. Det är inte rättvist, och jag kan inte backa mig ur den här situationen utan att backa mig ur min make. Och det vill jag inte. Så jag lever med en ångestfylld man som inte hanterar sina känslor, och försöker låtsas som om det regnar.