För ett år sedan tog mitt liv en plötslig vändning. Hade inte själv uppfattningen om att jag hade alkoholproblem men blev varse om hur beroende jag var när jag tvingades på grund av sjukdom med tillhörande stark medicinering dra ner ordentligt på alkoholen och sjukdomen är kroniskt. I början drack jag lite men det blev sån stress och ett evigt räknande när alkohol skulle intas och lämna kroppen för att kunna ta medicin som jag ej klarar mig utan. Till slut gav jag upp då lite alkohol ( ville ej sluta utan dricka utan ville ha betydligt mer ) ochså triggade suget så valde vara helt alkoholfri och är inne på vecka 16 nu.
I detta har jag ännu inte hittat mitt "nya" liv. Krasst sett så har det jag tyckt varit roligt innefattat alkohol som resor, umgås med vänner som ochså är glad i sprit osv..Hoppas det kommer men i dagsläget har jag väldigt svårt umgås i miljöer där alkohol finns och jag väljer sitta själv på helger och hela semestern.
Detta har bidragit till att jag bönat och bett min särbo ta hänsyn till att jag nu kämpar och tycker det är jobbigt se när folk dricker och är onykter. Har även sagt att jag har full förståelse om du inte vill dra ner för det måste vara ett beslut som kommer ifrån dig och då får jag ta det men då kan vi inte ha en relation. Till saken hör att han har druckit än mer än mig. Men några problem med alkoholen har han absolut inga alls enligt honom...så han lovade i våras att finnas vid min sida och vi kom överens om att han ej ska dricka när han är med mig. Vill han någon gång ut med vänner och festa så ska vi höras dagen efter. Och det var då all kaos startade. Han kom hit full som en alika efter krogen för att han saknade mig, när jag blev förbannad så försvarade han sig med att det hade jag aldrig sagt att han inte fick göra. Han har även hällt i sig öl innan vi ses för då räknas det enligt honom inte för han dricker ju inte när vi umgås men då åker han härifrån kl 19 på helgerna istället. .det är så sjukt många olika saker som hänt dessa 4 månader.
Det tar inte ens 5 dagar från när jag vänligt ber honom till han skiter fullständigt i mina gränser och sparkar undan benen på mig. Jag har återigen förklarat tydligt, han har förstått och sen dröjer det inte länge innan nästa grej kommer. Han väljer spela dum...då fick han en extra fylla och jag förlåter honom.
Min samtalskontakt frågade för 3 månader sedan: Hur många chanser tänker du ge honom?
Är så sjukt svårt komma mig därifrån men i helgen drack han både torsdag och fredag med vänner och ville umgås med mig på lördagen. Jag skulle göra några ärenden och sedan gå till honom. Under tiden väljer han dricka grogg med grannen och när jag upplyser att han prioriterade bort mig
Tredje dagen i rad fick jag höra att jag inte låter han umgås med vänner, att jag kan komma och vara med dom istället.
Där och då brast allt. Jag har utan att överdriva förklarat och förtydligat allt för honom säkert 20 ggr. Förlåtit honom lika många gånger. Ska inte behöva ytterligare en gång. Därför skrev jag bara ett sms med orden : Har bara en sak att säga åt dig : Dra åt h-vete!! Därefter blockade jag honom överallt.
Söndagen passerade han förbi min lgh flera gånger. Var jag ute gick jag in och stängde dörren. Har inget att säga, har redan förklarat mig sjuk i kommunikatione med honom.Vet att han innerst inne älskar mig men flaskan är tydligen viktigare och jag har försökt men det är lönlöst. Nu orkar jag ej mer men mår lika fullt skitdåligt och saknar honom för han var ochså min bästa vän. Men jag dög tydligen bara när jag kunde dricka med honom.
Vill tacka er allihopa som skriver här i forumet. Jag har ej varit medlem tidigare men ändå varit in varje dag i sommar när mina samtalskontakter haft semester och läst och det har gett mig styrkan att fortsätta min alkoholfria resa. Kämpa på allihopa!!