(jag väljer i detta inlägg att lite okänsligt benämna den som är drabbad av alkoholberoende som 'alkoholisten' i detta inlägg, för att enklare kunna särskilja på mig, de andra som är anhöriga, och han som har som är beroende av alkohol)

De andra som är anhöriga till "min" alkoholist (hans närmaste familj) tystar ner hans problematik. De står för att han har problem med psykisk ohälsa, men ingen får någonsin veta att han är alkoholist. De gillar inte att jag pratar om det, jag får inte berätta om hans alkoholism etc. Hans mamma vet inte om att jag pratar med någon om det. Min man gillar inte ens att jag skriver här. De andra anhöriga skyddar alkoholisten, eftersom de inte vill att han ska skämmas för det mer än vad han gör.

I min värld bidrar detta till ett stigma, till upplevd skam och motverkar aktivt hans eventuella tillfrisknande. Min tanke är att det är bättre att stå för sin problematik och göra det man kan för att sträcka på sig och ta tillbaka sin värdighet. Det är så jag har gjort när jag har haft problem med ohälsa och liknande.

Hur resonerar ni? Skäms ni över era anhörigas problematik?

@Tulpanflinga Ja det skulle jag säga att jag gör. Berättat för familjen och närmsta vännerna men övriga som vet att jag separerat vet inte hela sanningen om orsaken. Beror på att man skäms hur illa man har det samt för att skudda barnen så inte andra pratar om deras pappa. De är för små för att prata med detta om plus att deras pappa inte tycker han har något problem.

Lite skäms jag, men mest å hans vägnar eftersom jag känner att han förde mig bakom ljuset ochbinte berättade vad han kämpade med. Han skäms som en hund men förmår inte att ta emot hjälp eller erkänna att han tappat kontrollen. Hans familj verkar ignorera det helt, kanske är skam inblandat där också. Sorgligt på alla sätt.

Det är ju en skam över denna sjukdom.
Att ha förlorat kontrollen över sitt liv och allt kaos det ställer till med.
Jag gjorde som du,talade vitt och brett om det och tyckte precis som du att det var bättre att vara öppen.

Men frågan är vad man själv skulle tycka om det omvända.
Ex ,jag har problem med att jag pucklar på min granne eller kissar ner mig eller annat snyggt man ställer till med i ruset.
Det är klart att det är en skam.
Och det är ju din mans brors problematik och hans integritet som du "kränker" genom att göra honom offentlig.
Dvs du (eller jag i dåtid) tar dig rätten att öppet prata om hans bror som ju är drabbad av sjukdomen alkoholism.
Rätt eller fel är svårt att avgöra.

Du har ett stort behov av att få ventilera,vilket jag också hade.
Men frågan är om du vänder ryggen till problemet,vad händer då?

Det är ju inte du som dricker,inte heller din man.
Alltså per definition egentligen inte ditt problem.
Jag förstår att hans drickande ställer till det,framför allt för din man.

Men om du skulle kunna skapa en ring runt dig själv där hans brors drickande inte får komma in innanför din ring.
Klarar du det och vad händer då?

Jag vill tillägga då det inte går att redigera.
Du säger ingenstans att du är offentlig,eller pratar om hans bror.
Jag utgår från min egen historia,då jag tyckte att det var viktigt precis som du beskriver att vara öppen.
Mitt ex tog flera gånger upp det olämpliga,men jag lyssnade inte på det.
Det var viktigt för mig att få vara offentlig /inte så nogräknad som då skedde på hans bekostnad.
Så därför förstår jag din känsla och tanke så väl.
Så förlåt om jag antar och påstår saker som inte alls är sanna i ditt fall.
Du beskriver det mest hypotetiskt ser jag vid en grundligare genomläsning.

Klart man kan skämmas men ändå älska den personen.
Jag blir lite fundersam på vart du vill komma? Jag har läst dina tidigare inlägg och slås av du är jäkligt förbannad på den här brorsan. Det känns som att du vill tvinga alla att göra på ditt sätt, fram och ut med problemet och ”sträcka på sig och ta tillbaka sin värdighet” Jag tycker det låter väldigt kallt, alkoholism är så mycket mer.
Brorsan vill inte inse problemet, hans familj vill inte inse problemet. Det finns inte så mycket du kan göra.

@Smillans Vad tycker du att jag ska göra då? Lägga mig ner och ge upp? Hans bror, det vill säga min make, är min familj. Jag kan inte ge upp på honom, och jag vill inte ge upp på honom.

Jag är inte kall, jag är pragmatisk. Jag har spenderat flera år med att titta på när de sjunker, jag har spenderat år med att sjunka ner med dem. Flyttat gränser, offrat min glädje och lycka för någon som inte har vett att tacka de som lider runt honom. Definitionen av idioti är väl ändå att göra samma sak gång på gång, och förvänta sig nya resultat? Jag har ingen makt att få någon att göra någonting på "mitt sätt" - jag har bara första parkett för att se hur min make följer med ett sjunkande skepp ner. En man som jag inte kan skaffa barn med - för hans bror kommer alltid komma först. Det är en för stor risk, som jag inte är villig att ta.

Så nej, jag är inte kall. Jag är pragmatisk, jag är erfaren, jag är informerad om vilken sjukdom medberoende är och jag är framför allt riktigt jävla förbannad.

@Ullabulla
Som du säger så är det hypotetiskt, jag skulle aldrig "kränka" min svåger. Men jag håller inte med om att det är en kränkning. I dagsläget blir jag tacksam om jag får en möjlighet att prata om min svågers missbruk och hur det förstör i vårt liv tillsammans med min make. Men inte ens med honom kan jag prata längre, för han är så djupt fångad av sitt medberoende.

Skapar jag en ring som inte tillåter min svågers problematik i mitt liv, stänger jag ute min make. Det varken kan eller vill jag göra. Hans bror, han själv och deras mor är så tätt sammansvurna och destruktiva i deras medberoende och möjliggörande. De är lika sjuka alla tre, och jag gör allt jag kan för att rädda min man. Jag kan inte rädda hans bror eller mor. Men min man, hans vill jag ha kvar i mitt liv.

Jag ser inte skammen, jag ser bara stigmat som kommer av att lägga skuld och skam på missbrukare.

Tulpanflinga det är svårt att svara utan att "förmana"
Men om du tänker dig denna ring och att din make bjuds in där.
I din sk friska ring där hans brors alkoholism inte får finnas med.
Helt enkelt en sk låtsasvärld.
Brodern får inte nämnas eller avhandlas på något sätt.

Där kanske du och han kan hitta småbitar av det som är ert äktenskap,dvs göra viet starkare.
Sen rullar ju verkligheten på ändå oavsett hur ditt och din mans liv ser ut.
Om din bror inte kan släppa fokus på sin brors sjukdom.
Kan du släppa fokus på din mans medberoende?

Jag hade ett mantra jag körde i huvudet när jag kände att mitt sinne förmörkades av mitt medberoende.
Mammar
Mästrar eller
Manipulerar jag?
En annan människa för att få som jag vill.
Dvs ångestlindring och lugn och ro.
Om du gör det,prova att göra annorlunda.

Vi härinne kan ge dig hur många rätt som helst att agera och tänka som du gör.
Men hjälper det?