av Alma-non

Alma-non
tors, 2023-08-31 - 19:45

Jag har så att säga lyckats ta ett återfall.
För många år sedan var jag sambo med en alkoholist. Aldrig tidigare varit i närheten av problematiken och det blev några år av misstro, besvikelse, hopp och förtvivlan... ja, ni vet. Lyckades till sist ta mig ur relationen, men med ett sargat och vaksamt hjärta som sedan dess haft svårt att släppa in någon ny.
Men för ett år sedan träffade jag en ny man och blev störtförälskad!
Och gissa vad? Han är också alkoholist.
Samma lögner. Samma irrationella beteende. Ena sekunden världens finaste. I nästa misstänksam och elak.
Ibland här. Ibland gud vet var.
Lämna säger alla.
Hjärnan förstår att det vore det bästa, men hjärtat säger annat.
Vad gör man?

Skrev av mig lite. Kanske finns lite igenkänning hos er därute som är i samma sits...

Där sitter du i ditt inmålade hörn
och väntar på att dina lögner ska torka.
Sen möter du oss igen på vingliga ben
och förväntar dig att vi åter ska orka.

Att vi på nytt ska öppna våra famnar för dig
- det är ju faktiskt du som har det svårt.
Du ser inte all oro och sorg du orsakar,
du är blind för det lidande du gjort till vårt.

Snart är penseln åter i din hand
och du börjar spilla dina löften.
Blir du konfronterad om deras sanningshalt
skjuter du lösa garantiskott från höften.

Men måla du, ytan blir ju så fin,
den korta tid innan den börjar krackelera.
Med yviga penseldrag fortsätter du svepa
och din mästarmun fortsätter fabulera.

Snödroppen
fre, 2023-09-01 - 00:33

@Alma-non
Jag vet inte om det hjälper dig men för mig har det betytt oerhört mycket att bearbeta min barndom.
Jag ser mig själv i en helt annan roll än den bild jag haft av mig själv tidigare.
Jag tror att det ligger mycket där och jag tror att vi upprepar samma beteende tills vi öppnar oss själva och vågar titta på det som gör ont, det som skaver ofta från barndomen.

Änglatroende
fre, 2023-09-01 - 21:16

Jag håller med dig om att hjärnan säger en sak och hjärtat en annan.
Jag har haft en relation nu i sju år med en man med alkoholmissbruk.
Nät vi var särbo de första åren hanterade jag det bättre men nu när vi är sambo känner jag mig mest arg eller ledsen och fruktansvärt frustrerad hela tiden. Han har kommit iväg till ett par AA-möten för första gången under alla de 15 år som han har haft sitt missbruk. Det tragiska är att han drabbades och hamnade i detta missbruk när hans fru gick bort i cancer. Jag försöker säga till honom att din fru fick inget val att få leva kvar på jorden men det har du. Är det dumt att säga så? Jag blir så ledsen på mig själv för att jag tappar det helt ibland och säger ord jag inte menar. Min föredetta man är bipolär och drabbades på ett annat hemskt sätt av sina psykoser. Min pappa, som aldrig fick en diagnos, åt beroendeframkallande antidepressiva tabletter under nästan hela sitt liv. På den tiden var tabletterna hemska och ärligt än idag vet jag inte hur min pappa var som person utan sina tabletter. Ibland känner jag mig som ett offer som kommer att vara medberoende under hela mitt liv. Jag har tänkt tanken ibland på att ta livet av mig då livet känns så meningslöst och destruktivt.
Men jag vet att mina barn behöver mig och att livet också kan kännas så underbart.

Rosette
mån, 2023-09-04 - 16:16

Hej @Alma-non,

Du har startat en tråd här och berättar om en situation flera här inne kommer kunna känna igen sig i, satt ord på det på flera sätt som berör och beskriver hur du har det. Du kan verkligen föra dig fint med orden!

Du har tagit dig ur en relation och hamnade sedan i en liknande relation som du nu befinner dig i, du känner dig villrådig och ett sätt att ta hand om dig nu är att skriva här.

Vad tror du mer att du skulle behöva för att ta hand om dig just nu?
Fint att du är här och startat en tråd, hoppas du kommer hitta mycket här inne som blir hjälpsamt!

Jag skulle också vilja skicka några rader till dig @Änglatroende.
Du har också varit i en tung situation länge med en man som dricker på ett problematiskt sätt och detta går ut över er relation, ditt mående och dina barn. Innan detta har du haft en relation med en man med psykisk ohälsa, och du har växt upp med en far som mådde mycket psykiskt dåligt. Detta har tärt på din energi och ditt mående.

Du kan till och med få tankar om att ta livet av dig när allt stundvis känns meningslöst. Så här ska du inte behöva må. Det finns hjälp att få och du kommer kunna må bättre. Du skriver också att du vet att det inte alltid känns såhär, livet kan också kännas underbart. Fint att läsa det. Du vet också att dina barn behöver dig. Ni behöver varandra!

När livet känns underbart, vad är det du gör då? Vad skulle du behöva mer av just nu för att komma mer åt det hållet där du kan få må mindre dåligt och ta hand om dig i allt det här?

Om du vill kan du starta en egen tråd och skriva mer så blir det lättare för oss att följa dig där, som du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen