av silw

silw
fre, 2023-09-08 - 21:33

Jag är ny här och hittade till den här sidan genom att jag sökte på hur man som anhörig bäst hjälper en som står en nära med alkoholberoende. Jag har ingen runt mig som jag kan ventilera med, så jag hoppas det kan hjälpa att skriva här.

Situationen jag är i är ganska komplicerad. Jag har fastnat som hjälp och stöd åt mitt ex som haft en traumatisk uppväxt och har ett flyktbeteende i form av nästan vad som helst som kan missbrukas och bli ett beroende - alkohol, droger då och då, spel om pengar. När han försöker hålla sig ifrån berusningsmedel så blir det att han ”missbrukar” serietittande för att hålla sig distraherad. Såklart är det sistnämnda bättre än något annat och syftar ju till att ta sig igenom de första dagarna clean.

Jag vet knappt hur jag ska sammanfatta allting så det kanske blir lite spretigt, men… Han har begått en hel del väldigt illa handlingar under påverkan. Han blir en totalt annan person, det finns inte ett uns kvar av den han egentligen är så fort han blir full. Som med alla alkoholberoenden, så funkar det ju inte med ”bara en” utan det sätter bara igång hela karusellen. Iallafall, han blir extremt aggressiv, hotfull och våldsam. Han kan inte kontrollera sig själv, han blir paranoid och arg. Dagen efter, helt utan undantag, är han fylld av skam och skuld och mår fruktansvärt dåligt. Han har insikt i hela sin problematik och vilket (som han själv säger) monster han blir. Han ångrar allt och är förtvivlad över varför det alltid blir så här och att ”demonen” i honom tar över. Det är alltså bildligt talat, inte bokstavligen. Han ifrågasätter allt - sig själv, sitt liv som det har varit, sitt liv som det är nu, sitt liv framåt om han fick ens kommer ha något. Han känner sig värdelös och undrar varför han ens finns, känner enorm skuld över vad han utsatt sina nära och kära för och känner att han aldrig kommer kunna gottgöra. Han upplever det som att varje gång det ser ut att ljusna gör honom så kommer nånting som ”fuckar upp” allt och han förstör allt igen som hunnit byggas upp så smått igen. Han får fruktansvärd ångest. Han vet att han behöver hjälp och behandling och han vill bli fri från de flyktvägar han tar till när det antingen blir gör jobbigt eller faktiskt för bra - ni vet, det man är van vid är ”tryggt” även om det är destruktivt och något bra kan därför vara sjukt jobbigt. Jag vet ju att jag inte kan göra nånting åt honom utan att han måste göra jobbet själv, men jag försöker på ett kärleksfullt sätt stötta honom i de bra stunderna när han är mottaglig eftersom dömande, tillsägelser, påtvingade val inte kommer leda någonstans. Han säger ofta att han uppskattar att jag finns där och allt jag gör för honom, så jag vet hur besviken han blir på sig själv när han känner att han sårar mig när han inte gör vad som är bäst för honom. Som ni hör, så lider han verkligen i sitt beroende och känner stor hjälplöshet, maktlöshet och hopplöshet. Jag försöker så ofta jag kan att då påminna honom om att han absolut inte är värdelös och att den han blir när han är påverkad inte är han. Fråntar honom absolut inte att han ska ta ansvar för sina handlingar och det säger han varje gång han är sig själv igen - att det finns inga ursäkter även om han blir en helt annan person som sedan utför aggressiva handlingar. Att han tar accountability (kommer inte på svenska ordet) både för svaga stunder när han faller dit och det han gör under påverkan. Helt enkelt känner han sig som en fånge av sitt flyktbeteende och olika beroenden.

Så varför söker han inte hjälp då? Jo, för att han oftast trasslar in sig i nånting som då blir väldigt jobbigt för honom och då flyr han på ett eller annat sätt. Som det är nu är han t ex utomlands just för att han flydde från en väldigt jobbig situation som han (igen) försatt sig i just pga sina beroenden. Förhoppningen är nu att han tar sig tillbaka hit om ett par veckor, men då gäller det också att han inte skapar någon ny skit tills dess som han fastnar i.

Så jag är numera ett dagligt stöd för honom på distans. Jag håller koll på mobilen. Jag kollar på natten om jag missat något. Jag tänker under dagarna på att jag hoppas han kan hålla ut och inte förstöra för sig själv. Jag försöker känna av vad han behöver i just den stunden vi skriver eller pratar. Att han vänder sig till just mig är för att han litar på mig och för att han på riktigt inte har någon annan. Hans familj är trötta på honom och han har nån vän men inte som han litar på så här eller kan prata med om allt. Så jag känner onekligen ett ansvar på något sätt. Jag vet att han är vuxen men jag har inte hjärta att inte finnas där för jag bryr mig så oerhört mycket om honom och jag ser hur gärna han vill komma på rätt väg. Samtidigt tar det enormt på krafterna, vilket jag nästan tycker är jobbigt att säga vetandes om hur han mår och vilken sits han är i.

Nor.Li
mån, 2023-09-11 - 22:58

Tycker att du beskriver situationen väldigt tydigt och bra. Och det är självklart att det tar enormt på dina krafter att anpassa dig för att vara det han behöver. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dina känslor är lika viktiga, vem är du i samtalen? Hur känner du dig? Det låter som att du är väldigt inkännande och omtänksam, risken är bara att just dina goda egenskaper också har baksidan att du tappar bort dig själv och spenderar för mycket tid i hans "utkikstorn" istället för att vara kvar i dig själv.
Kanske har han verkligen ingen annan som kan lyssna och bära honom igenom kriserna lika bra som du, eller så är det ett sätt för honom att hålla dig kvar och lägga extra press och ansvar på dig. Det låter väldigt tung att vara med och bära konsekvenserna, samtidigt som du själv fått utstå hans aggressivitet etc.
Kanske behöver han verkligen träffa sin egen absoluta botten för att söka hjälp? Vad skulle hända om inte du fanns och hjälpte honom upp? Kan du säga att du finns där när han gör ett aktivt val och påbörjar arbetet (med hjälp av professionella) för att komma ur sitt missbruk? Vill avsluta med att du redan verkar ha gjort mer än tillräckligt och ta hand om dig och lyssna inåt på vad DU behöver och orkar.

Prinsessan1
tis, 2023-09-12 - 18:31

@silw - Vilken insats du gör! Det du gör är fantastiskt, men glöm inte bort dig själv. När man läser mellan raderna använder du 90% av din energi på honom... Du måste ta ansvar för din hälsa, precis som han måste ta ansvar för sin. Det kan låta hårt, men jag lever själv med en alkoholberoende och försöker göra just detta; Ta ansvar för min hälsa. Vi har bara ett liv och jag vill leva fullt ut, får mer kunskaper, erfarenheter, njuta, vara glad och energirik. Jag har precis gått med i angörig programmet och kan rekommendera dig göra detsamma (om du inte redan gjort det). Håller med @Nor.Li med tanken att du har gjort mer än tillräckligt för honom. Tänk på vad du vill ha ut av livet? Vad vill du? Som sagt, du är fantastisk, men glöm inte bort dig själv.