Tydligen är detta en kontroversiell fråga. Själv kan jag inte känna igen mig i definitionen sjuk. Tycker bara den är elak och skjuter vid sidan av målet. Just på grund av att den känns så nedsättande och att man även hävdar att den är permanent. Alltså en permanent livslång sjukdom som man hela livet ska passa sig för. Trippa på tå för. En omberäknerlig rackare som kan slå till närsomhelst. Håll dig ständigt påmind. Gör du inte det så kan du få återfall. Skulle man kritisera definitionen kan det betyda att återfall är nära anstående. Lever i förnekelse. Här behövs istället ständig påminnelse om att man är sjuk så man inte återfaller. Lev sedan lycklig med din sjukdom men håll dig alltid i schack. Mitt "älskade soc" gjorde vad de kunde för att trycka in den definitionen, inte bara i mig, utan även mina barn och min man.
Själv har jag iakttagit en rad personer i min omgivning. Även dokumentärer. Jag slås av hur återfallsrisken ökar om man bevakar, tittar snett, misstror och markerar mot den som kämpar. Att när självförtroendet får sig en törn ger vissa bara upp. Kastar in handduken och ger definitionen rätt. Jag är en sjuk rackare så jag ger mig. Börjar dricka igen för det är ju ändå kört, typ. Jag får väl vara ett sådant där permanent förfall som alla menar att man är. En sån där smygalkis. En som pga rädsla att bli tillrättavisad av "systemet" gör bäst i att bara leva på i skymundan och gömma sig. Orkar inte konfrontationen så bättre att smyga på med min "permanenta sjukdom".
Frågan är var finns det faktabaserade kring att det är en permanent sjukdom? Är det snarare ett ingrott beteende som bitit sig fast? Beteenden kan brytas...
Ligger denna definition kvar för att det är det enklaste sättet att beskriva ett besynnerligt problem enkelt för omgivningen? Är det inte kontraproduktivt dock? Hur många struntar i att ta hjälp för man inte vill ha en permanent sjukdomsstämpel i pannan?
För min del har jag varit alkoholfri i flera år. Har inte varit rädd för återfall - alls. Jag ser mig inte som sjuk för att min kropp reagerar på gift. Jag ser mig snarare som en frisk person som sett igenom denna bluff samhällssynen försöker trycka på mig. Jag behöver inte gömma mig bakom en definition - sjuk. Jag är helt likgiltig kring att jag fastnade i en beroendeproblematik, tillfälligt. Sjukt nöjd - Alkoholfri - alltså absolut inte en alkoholist.
Först nu vågar jag även ifrågasätta om man måste göra sig ständigt påmind om sin så kallade sjukdom varje dag eller om man faktiskt mår bättre av att lägga allt bakom sig och våga se sig som en permanent frisk person? En som är värd att ge sig ut och ta livet med storm igen. Orädd. En som alltså inte behöver gå runt och vara rädd för återfall. En som är alkoholfri på riktigt. En som kan drömma och även förverkliga sina drömmar.
Det förbluffar mig att jag inte sett någon resonera som mig. Så jag googlade och hittade till min glädje en rad artiklar där man är inne på samma spår. Nedan är en av dem:
Är definitionen kvar för att den är intäktsbringande? För att samhället inte förstår sig på fenomenet och detta är enklaste sättet att förklara det hela? Blir vi hjälpta av den eller är det snarare en fälla?
Tänk om samhället kunde ha en mer ödmjuk inställning till beroende och vi istället kunde sträcka ut en hjälpande hand till medmänniskor runtomkring oss för det finns många. En som på riktigt bryr sig utan att vara anklagade, misstänksam och ser ner på beroendeproblematik. Jag har ju varit inne på att systemet är förlegat. Här är mycket av anledningen till varför jag ser det så. Den verkliga sjukdomen är inte alkoholism enligt mig. Det är skammen som är den verkliga boven. Det är skammen vi ska ge oss på, så även som samhällsmedborgare. Vi ska hjälpa folk klä av skammen mot alkoholfrihet!
Det skulle vara mycket sundare om samhället började ifrågasätta flödandet av alkoholen än att ge sig på dem som är alkoholberoende med en permanent negativ definition. Att vara alkoholfri är frihet på riktigt!
@Lora Intressanta tankar!
Att skammen är en mörklig sidoeffekt håller jag med om. Många förhindras ta itu med beroendet på grund av skam och stigma.
Resten måste jag fundera mer på…😌👍
@Lora Jag tänker inte heller på mig själv som sjuk ett dugg. Men däremot har jag respekt för att jag har druckit mig till en beroendeproblematik som gör att jag aldrig kan dricka som ”andra”.
Fast jag tycker snarare att alkoholromantiken och att det dricks i tid och otid är det sjuka i vårt samhälle. Jag är för egen del inte ett dugg orolig för återfall, och det är nog inte mina anhöriga heller. Vi har aldrig pratat om det, jag måste fråga min äldsta dotter vid tillfälle.
Jag är lite anti AA som tydligt proklamerar att ”detta fixar du inte själv, du måste ta hjälp, du måste se dig besegrad” typ. Jag kan visst själv, med forumet som enda hjälp. Och jag känner mig inte besegrad av alkoholen, jag känner mig grundlurad av alkoholromantiken i vårt samhälle. Som kostar så många liv och mänskligt lidande i den ena ytterkanten. Det är för jävligt att vi som samhälle ens godtar det 🤬
@Andrahalvlek Det finns en dokumentär - The Business of Recovery. På Youtube finns material gratis om man söker där. Den bygger på Amerikanska marknaden.
I denna framgår det att 90% av behandling för beroende bygger på 12-steg och ytterligare 5 % på varianter av desamma. Är inte det märkligt? One size fits all, tydligen.
Man pekar på en rad kontroversiella saker i den filmen. På frågan - vad får man för pengarna via rehabcenter? Ser man vilka aktiviteter som ingår. Ja, då kan man verkligen undra... Ingen aning vad man "får" i Sverige. Det borde helt säkert individanpassas. Jag förstod på en vän inte riktigt gjordes för honom men detta var många år sedan. Utgår även ifrån att det skiljer sig åt här i Sverige (bra / mindre bra). Min vän beskrev att de inte hade tid för personliga möten på det sättet. Det var mer en institution under en månad. Gav inget beständigt. I dokumentären hänvisas till en massa olika gruppövningar med tveksamt syfte. Mer något att göra på dagarna. En förvaring. Inte speciellt forskningsbaserat. Sedan ett stort frågetecken kring hur de underbygger sin statistik. Framgångsfaktorn. Borde vara kriminellt att mecka med den... Så som siffror flyger runt på nätet blir det omöjligt att få en uppfattning om vad som fungerar. Väldigt missvisande att läsa från rehabcentrats sida hur duktiga de är. Här måste finnas ett standardiserat sätt att mäta som gäller alla. Det finns inte idag. Vår kommun har ex lagt ut statistik om sin förträfflighet. Intressant, väldigt få som svarat om man granskar. Samtidigt finns det artikelhögar i lokala tidningen om hur illa ställt det är med soc i vår kommun. Märkligt då att deras statistik ser toppen ut.
Vem granskar svenska marknaden? Tittar vi på cancervård går det framåt. Tittar vi på beroendevård verkar det mer vara ett stort svart hål. Vem tusan granskar och varför minskar inte beroendet i samhället? Vem lyssnar på forskningen och varför har det inte skett större förändringar? Numera kan man operera ett barn i livmodern men beroende verkar omöjligt att komma åt. Här går vi i sidled.
Inte heller jag är ett fan av AA. Känns kontraproduktivt att sitta i ett slutet sällskap som har anonym i sitt namn. Detta som en rad forskning pekar på att just vara öppen bidrar till minskad risk för återfall. Att kalla det sjukdom får det även att låta som man är underkastad och tilltryckt utan något reellt val. Att dömma av material jag läst är det högre ÷ som kan kvitta sig om de ej genomgått någon behandling alls. Detta tar man bl a upp i boken "The myth about alcoholism as a discease". Här kan man få lite input om vad den boken handlar om: https://aaronolson.blog/2022/06/19/heavy-drinking-the-myth-of-alcoholis…
Sedan tycker jag fortsatt det är bra att folk har möjlighet att välja AA. Även om just jag är en person som helst tar detta på egen hand. Vi är olika.
Jag köpte dokumentären. Blev för nyfiken. Det är en professor från Harvard med bl a, Lance Dodes. Här säger han att mellan 5-10% blir hjälpta av AA. Dömmer inte ut det. Menar att det är ett bra första steg. Det finns något iaf men man måste jobba vidare med dessa modeller för nu är initiativen för verkningslösa. Med tanke på att 5-10÷ blir hjälpta och att 95% av all rehab i USA bygger på 12-steg så undrar man ju varför det finns så få alternativ?
Om man kollar på olika hemsidor ser statistiken väldigt annorlunda ut. När de granskar dessa företag i dokumentären visar det sig att uppföljning av siffror haltar. Det finns inget standardiserat sätt att följa upp. Vissa ringer och frågar, andra gör inget men har ändå siffror - 80% eller mer. Betty Ford Center är med bl a.
Skulle säga kolla på dokumentären. Det är en ögonöppnare. Pengar är helt säkert en drivkraft kring problematiken i samhället. Lika så att vi inte granskat dessa instruktioner och modeller ordentligt. Var är forskningen? Hur många åker inte in och ut på psyk? Med 0 resultat. Varför är 12-stegsmodellen inte mer debatterad? Även i Sverige breder den ut sig. En person som intervjuas som jobbar med dessa frågor säger jag önskar vi skulle ta oss ur förnekelse, borde lyssna på forskning och inte se dessa som bokmalar. Kan verkligen hålla med. Denna dokumentär borde ligga på Netflix.
Ytterligare en aha-upplevelse. Man pratar om inre vs yttre motivation till förändring. De menar att du måste hitta din egen inre motivation till varför du måste förändra din situation. Yttre påverkan i form av att trycka till individen fungerar inte. Att bete sig hårt mot den som kämpar är inte en framgångsrik metod. Skulle det vara så skulle inte den beroende vara beroende... Det tillståndet är ju ingen saga precis. Istället bör man involvera den beroende och hitta dennes inre motivation till förändring. Olika för alla. Alltså fundera över vad som skulle motivera till förändring? Starta där.
AA utgår ifrån en sjukdom, en inbyggd hjälplöshet och att de 12 stegen, samma för alla är svaret. Ett alternativ är att istället hitta den inre motivationen. Vad skulle motivera dig till en förändring?
@Lora Det har diskuterats lite då och då här på forumet om det är en sjukdom och är en intressant fråga. Själv har jag inte funderat så mycket i termerna av en sjukdom, utan mer att jag har ett alkoholberoende och att det har påverkat min hjärna, jag har skapat en beroendehjärna och har en sårbarhet genetiskt för detta. Jag har uppskattat den lustfylldheten och berusningen som alkoholen gav mig, dopaminkicken som alkoholen gav, dopaminet som sköt upp som en raket och gav mig förhöjd sinnesstämning, både högt och lågt. Lärt min hjärna att detta var ett skönt tillstånd som jag ville ha mer och mer av och på så sätt skapat mig själv ett beroende. Fick jag inte dopaminkicken, fick jag abstinens med allt vad det innebar. Kanske kan det likställas med en allergisjukdom, man blir sjuk om man utsätter sig för det man är allergisk mot. Jag blev beroendesjuk av att jag drack alkohol, en sjukdom som uppstår om jag utsätter mig för det, jag dricker och den blossar upp.
Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem, säger forskningen. En kronisk sjukdom kan tex bero på ärftlighet eller substansmissbruk, som man oftast inte kan bli frisk från, utan behandlingen går ut på att lindra besvären. Den kroniska sjukdomen kan vara tidvis återkommande, långvarig eller livslång. En kronisk förändring i belöningssystemet däremot, som i beroendesjukdom, kan hanteras genom att man inte tillför alkohol. Man kan lära sig att leva med detta och leva ett ”vanligt” liv utan besvär om man är nykter. Tänker att den kroniska förändringen i belöningssystemet är livslång, skadan är skedd, men om man inte utsätter sig för alkohol är det lugnt i hjärnan. Beroendesjukdomen blossar upp om man dricker alkohol eller börjar missbruka annat som triggar beroendehjärnan. Jag hyser oerhört stor respekt för att jag har en beroendesjukdom som kan blossa upp om jag inte tar den på allvar. Det vittnar många om som återfallit efter många års nykterhet. Jag är inte rädd för ett återfall, men aktar mig noga för att inte luras tro att jag är frisk och återställd i mitt belöningssystem, på så sätt att jag skulle kunna hantera alkohol och ta ett glas.
Så efter mitt resonerande i frågan så tänker jag att jag inte ÄR min beroendesjukdom, det är inte min identitet, den jag beskriver och känner mig som. Tänker att jag har ett latent alkoholberoende som ligger i vila och en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Dessa håller jag i schack genom att vara nykter och inte röra alkohol. Då mår jag bra och är välmående och inte beroende av att dricka eller beroendesjuk. Kan också tänka att de som är i fast i alkohol har en beroendesjukdom, men det finns möjligheter att blir fri från beroendet. Det är dock oerhört svårt för många att bli kvitt sitt beroende, då det är en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. En förutsättning för att bli fri är att erkänna sitt beroende för sig själv, ha viljan till förändring. Tro på sin egna förmåga, få kunskap om alkoholberoende, få självkännedom och arbeta med de ofta förekommande underliggande orsakerna till missbruket. Hitta den inre motivationen till en förändring. Lite som vi stöttar varandra här på forumet, så gott det går för att blir fri från alkoholberoendets klor. Det lilla i det stora, men ändå något.
Jättebra beskrivet @vår2022! Jag ser det på liknande sätt. Jag tror att vad @Lora vill uttrycka o få stöd i är ett mer samhällskritisk synsätt. Det mer objektiva synsättet och det samhällskritiska synsätter kanske inte kommer att mötas i just denna tråden.
Jag är heller inte rädd för återfall. Men jag väljer att leva en livsstil som blir ett naturligt skydd (för mig) mot risken att ta ett återfall. Jag gör dagligen saker som förebygger återfall, både fysiskt, andligt och mentalt. Vet mina triggers.
@Lora @sattva @vår2022
Jag trot många är tveksamma till AA av olika skäl samtidigt som en del verkar ha stor hjälp av det.
Men självklart borde det finnas alternativ som kan passa fler.
Helst ett som drivs av stat eller region och som är transparent och utan vinstintresse.
Jag kan också tänka mig att en del klarar sig med ”bara” den hjälp som finns här på AH. Det behöver kanske inte gå till på ett visst sätt eller en viss mall. Samtidigt måste man såklart ta tillvara erfarenheter av vad som funkar och inte.
Det som jag funderat över är det förebyggande arbetet. För att förhindra att fler blir beroende.
Där borde finnas mycket mer information om vad som är riskbruk och missbruk. Kanske redan i grundskolan . Idag är alkoholen överallt och barn och ungdomar blir försvarslösa offer.
@Lora
Jag är också mycket tveksam till AA. Gillade aldrig den religösa undertonen. Man säger dock att AA ör andligt. AA hjälper inte de flesta men höll mig nykter i flera månader. Slutade dock att gå p.g.a av den religösa tonen. Ta hand om dig.
@Lora Kan instämma i en del vad du skriver och i en del tycker jag inte samma. Du skriver att du har varit alkoholfri under flera år och klarat att bli nykter. Det är bara att gratulera. Jag undrar vad det är som gör att du skriver detta inlägg nu. Jag förstår att du har ett budskap men risken är att det stannar av här på detta forum.
Jag köper inte allt med tolvstegsprogrammet. Det finns fler metoder fast tolvstegsprogrammet är väl den största. Läs gärna Kristoffers fr admin, hans inlägg i min tråd. Jag gick på öppenvårdsbehandling med tolvstegsprogrammet som grund, fortfarande köpte jag inte hela konceptet men behandlingen var det bästa jag gjort på min nykterhets resa. Jag fixade inte detta på egen hand!
Jag går på NA- möten då AA inte finns i min stad. Jag upplever inte att jag är mer anonym än vad jag är här. På mötena befinner jag mig fysiskt och använder mitt egna namn. Vissa möten är slutna vissa öppna. Ibland möter jag ngn person på stan och hejar. På de möten som jag har gått på är det inte särskilt religiöst. Ok, Gud nämns men det stör mig inte. För många som är på mötena är det enda platsen där de möter en annan nykter person.
Jag är alkoholberoende. Diagnoskoden är F 102 enligt ICD-10. Jag gör nu vad jag kan för att leva nykter men jag har stor respekt för att risken för återfall kan dyka upp. Jag definierar mig inte som sjuk kanske lika lite som den person gör som har diabetes.
Jag skulle utav hela mitt hjärta önska att vi en dag kunde prata om att vi är alkoholfria, alkoholberoende vad vi nu än kallar oss. Att mötesplatser kunde finnas och vara lika naturliga som ja…jag vet jag men kanske inte slutna som alla anonyma rum både i verkligheten och på nätet. Om det ska kunna ske så tror jag att vi behöver släppa på skammen och öppna upp och berätta.
Mina tankar har de senaste dagarna arbetat rätt hårt. Själv känner jag mig berikad av att inte känna behov, vilja eller ens se några fördelar med att dricka. För mig finns inte längre tankarna i den riktningen. Skulle ha middag i helgen och kom på mig själv med att tänka jag har inte ens funderat på att köpa vin till gästerna. Tänk att det gått så långt så jag tom där är så obrydd. Jag pratar fritt om det när någon undrar. Försöker utifrån bästa förmåga beskriva hur varför osv. Även mina tillkortakommanden och hur jag arbetar med dem, synliggör dem för mig och hur det berikar mitt liv.
Vad är det som gjort att mitt sätt lyckats för mig? Varför har andra runt mig inte gjort det? Hur kan jag bäst stödja dem? Ska jag, bör jag? Är det bättre att låta bli för man stökar till om någon inte är där? Det känns nästan lite orättvist dock. Varför vissa och inte andra kommer ut denna destruktiva drog?
Jag är väldigt upptagen av att förstå. Jag letar svar kring hur. Vad är grejen för att lyckas? Inte egentligen ute efter att kritisera för kritiserandets skull. Snarare ute efter att förstå vad som ger resultat och vad som inte gör det. För mig är det viktiga frågor. Att inte vara rädd för att på riktigt granska dem, ordentligt.
På förekommen anledning pratade jag med en gammal vän. Vi har inte pratat på många år. Det visade sig att hon jobbar på soc. Beskrev sin roll och de föranledde diskussion kring om beroende är en sjukdom eller ej? Vi har väldigt olika syn och utgångspunkter. Min är mer förstående hennes är mer cynisk. Av rätt naturliga anledningar. Hon uppmanade mig att anmäla en gemensam vän. Då fick hon min syn och hon bad mig fundera över alternativ. Hot var hennes melodi. Det satte igång min hjärna och jag började leta svar. Är jag ute och cyklar eller har jag en poäng? Var beredd att utmana mina tankar fullständigt.
Letade fakta på nätet. Jag slogs dock av hur lite evidensbaserad information det finns där ute på internet. Dokumentären skrämmer. Den är 10 år gammal men har sina poänger. Om vi kör på med gamla metoder som saknar evidens och inte är beredda på att utmana, sammanställa statistik och förändra så lär vi ju fortsätta harva.
Så vad gör man? Hur råder man folk på bästa sätt när de inte riktigt är där ännu? Går det? Skulle det hjälpa som min vän försökte föreslå - att trycka till och hota med soc? Vem är jag att göra den tolkningen? Vad sätter jag igång och vad är målet?
Jag slås även av hur låst debatten är, hur lite vi analyserar systemen och hur lite fakta som finns.
Så hur får man fram vad som fungerar? Jag funderar på just vad det var som blev den avgörande faktorn här inne att ta steget? Själv handlade det om ett ytterst empatiskt samtal. Ett samtal grundat på genuin kärlek som fick mig att förstå att nu får det vara nog. Sedan var jag nog aldrig orolig egentligen för att inte lyckas. Det är nästan lite märkligt att jag inte var rädd för det. Varför var just jag inte det och vad är det i mig som gör att jag lyckats?
Jag inbillar mig att det första empatiska samtalet utan att jag kände mig hotad var avgörande. Sedan tror jag att det hjälpt mig att inse att just känslor är något man kan lära sig hantera. Det har gett mig ett nytt liv. Känslor är för mig idag enbart reaktioner på saker och i sig inte fel. Man kan dock påverka vilket känsloregister man tillåter spela och tvinga sig åt det positiva hållet. Lägga krut där. Sedan har jag jobbat massor med att inte skambelägga mig själv. Inse att man inte är mer än människa och oavsett vad som hänt går det att snurra 180 grader och gå åt annat håll. Skapa ett kul liv och omge sig med kul personer. Har idag även massor av intressen. Gör mycket kul saker. Allt det tror jag skapat förutsättningar för ett liv där droger inte längre fyller någon funktion. Droger ger mig inget och kan inte längre hota mig.
Skulle vara intressant att läsa vad andra tror varit avgörande för sin resa 🤗.
@Lora Den inre motivationen är absolut nödvändig tror jag för att lyckas bli nykter. Det kan kanske fungera med skrämsel i vissa fall. Jag har tex fått rådet av tandhygienist i flera år att använda mellanrumsborste. Jag slarvade o följde inte rådrt. Tills jag fick en ny tandhygienist, som berättade för mig vad som händer på sikt om jag inte gör det. Sedan dess använder jag dessa borstar varje dag. Där funkade skrämsel för att ändra mittbeteende.
Avgörande för mig att tillslut sluta dricka efter flera års försök var en insikt att det jag höll på med var ohållbart. Jag led psykiskt. Barnen, som då var 13 och 15 uttryckte att de for illa. Jag satte ett datum ganska långt fram, och tog ett beslut att från det datumet är det stopp. Förberedde mig mentalt mycket. Målade upp bilder av hur skönt det skulle bli att bli fri. Tillät mig att känna allt inför detta datum. Längtan, sorg, rädsla etc.
@Lora Håller med, den inre motivationen har varit avgörande för att lyckas. Har såå många gånger tänkt att jag måste göra något år mitt drickande, men den riktiga motivationen har inte funnits där och inte heller den riktiga viljan. Från någonstans kom en urkraft till att sluta på riktigt och förmodligen kom den från att jag inte längre orkade leva som jag gjorde. Så mycket ångest och mörkt, som om jag tynade bort. Jag mindes sedan ett tidigare uppehåll på några månader, att jag mådde bra och utan ångest. Jag höll ett viktigt föredrag och det gick så bra, jag ville tillbaka till den känslan. Den inre motivationen gjorde också att jag trodde på mig själv att jag skulle klara av det. Mitt fönster för en förändring var öppet och jag tog chansen och det gick bra!😁
Intressant att höra @Sattva & @vår2022. Detta med tvång som mekanik kräver nog lite fingertoppskänsla tänker jag för att lyckas. Om man gör det utan att skuld/skambelägga tänker jag att det är större chans att lyckas och inte skapa onödiga låsningar. Om man kan bevara en värdighet hos personen samtidigt som man är bestämd i sak.
Har kommit över ett fall där en person öppet drack på jobbet. Valet blev AA med antabus eller ut. Personen vägrade AA + medicin så det blev ut. Skapat massa svallvågor hos personalen. Även där ser man hur åsikter går isär. Alltså det är ju en riktig konst att nå folk. Detta fallet gick inte precis strålande. Kanske trillar poletten ner hos den det berör kanske inte. Nu är personen mest arg. Eller snarare vansinnig. Personalen avvaktande och tycker ledningen är klantig. Att det är fel att tvinga in någon i AA som forum. De tycker även synd om personen. Det har skapat två osunda läger.
Denna person hade blivit varnad innan men tog ett återfall. För mig lite ofattbart att dricka helt öppet på jobbet. Att man bara vågar. Känns inte dolt någonstans. Snarare arrogant.
Jag vill tro att alla kan lyckas bara man hittar ut mitt i allt virrvarr. Har man druckit länge och bedövat bort diverse förmågor får man kanske ha större tålamod med personen ifråga. I detta fall blev personen kränkt och tog inte till sig något. Sköt över allt på andra istället och gick i totalt baklås. Jag får en känsla att om man istället för tvång till AA + antabus visat att man faktiskt tror på och inte skuld/skambelagt. Då skulle det gå lättare att komma igenom. Visa att det finns vägar samtidigt som man själv är förvaltare av att upprätthålla sig på stigen mot sin vision. Det går ju inte att tillåta att folk dricker helt öppet på jobbet ...
Om man försökt få personen själv att manifestera hur om nu inte AA + antabus undrar om det gått då? Skapat tvång i att komma upp med en lösning, vilkensom. På något sätt skulle jag önska att dessa personer skulle kunna få känna skillnaden. Få en vettig beskrivning av vad det handlar om. Försöka skapa en morot istället för piska.
Jag vill ju tro att personen vet att den är på fel spår om man dricker helt öppet på jobbet. Att det snarare handlar om blockering och att man inte ännu hittat den inre motivationen. Att man egentligen vet att man är helt ute och cyklar.
Hur ska man förstå skillnaden mellan att vara nykter och ej? Vem beskriver det öppet i vår glorifierade alkovärld? Ganska okänt fenomen vad det faktiskt innebär.
Jag brukar säga att se till att du aldrig förlorar ditt självförtroende. Tillåter du det är det lätt att det skapar en självuppfyllande profetia. Se därför till att hålla ditt huvud högt och våga artikulera dina behov. Försök inte dölja dem för då ploppar de upp i konstiga skepnader. Tycker detta missas i alkodebatten. Den är rätt hård och fördummande i min värld. Har svårt att förstå vad det är man tror dig uppnå med att vara hård? En person med alkoholproblem är i min värld inte sig själv. Den är förställd. Därmed svårt att klandra. Gå på effekten istället och försök locka fram den riktiga individen istället. Känns mer värdigt.
@Lora Intressant diskussion. Många säger att alkoholism är en sjukdom. För mig är det mer som en allergi. Lite alkohol väcker mersug och jag beter mig som en idiot, och därför ska jag ge fan i att dricka. På ett sätt är alkoholism snarare ett funktionshinder, eftersom hjärnan inte funkar som den ska.
Vid andra typer av funktionshinder som berör hjärnan (tex intellektuell funktionsnedsättning, autism, adhd etc) så förstår omgivningen i bästa fall att det krävs viss hänsyn, att man behöver använda sig av olika strategier etc.
Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt.
Företaget ifråga har säkert gjort rätt saker, men de har ändå visat synnerligen dålig empati och hänsyn till individen. Det var kanske droppen - och just därför ska proffs hantera frågan och inte en svinförbannad chef som bara ser till produktionens bästa.
In med Företagshälsan direkt! Ställ inte för stora krav på individen inledningsvis. Låt hen vara sjukskriven och sakta vänja sig vid faktum. Att kasta ut vb på gatan är omänskligt. Att vi inte har blivit bättre på företagen att hantera missbruk är bedrövligt.
@Andrahalvlek skrev:"Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt." Det sätter nog pricken över i:et. Det är verkligen ingen hänsyn. Empatin är frånvarande.
Alla är så fokuserade på sitt. Veckan har gått åt att förklara samband mellan olika personers frustration. Alla ser sin synvinkel men är lite oförmögna att se andras synvinkel. När man förklarar så sjunker poletten ner. Alla vill i grunden väl. Bara det att de har svårt att höja blicken och se till helheten.
Insåg att det dracks 3.5 öl vid lunch. Sedan vin i muggarna. Här finns flera med problem... Har verkligen kommit in i ett getingbo. Inne i väldigt små bolag med under 5 anställda. Här finns ingen företagshälsovård. Det hade behövts proffs. Hur många lever så här kan man fråga sig? 🤗
Jag har en tes. Har börjat fundera över sambandet mellan alkohol och underutvecklad förmåga att hantera och förstå sina känslor. Googlat en del kring detta och det finns forskning som visar på ett samband.
Så här tänker jag. Vi pratar sällan om varför olika känslor tar sig uttryck. Inte många tänker på dem som vägvisare utan bara agerar på dem spontant utan vidare reflektion och vad man sprider runtomkring sig. Har man bedövat sina känslor ter det sig naturligt för mig att egen förmåga att hantera sina känslor blir underutvecklad över tid. Men har helt enkelt tagit till alkohol som balanssystem vid press och då säger det sig självt, tänker jag, att man missar hur man relationsmässigt bör agera för att bemästra svåra situationer. Den behöver man träna upp för att kunna leva ett harmoniskt liv.
Samtidigt ser jag hur många där ute som är "underutvecklade". Skyddsmekanismer slår till på de allra flesta inom loppet av sekunder och man skyller på alla andra. Detta med att våga vända spegeln är väldigt få i vårt samhälle som klarar eller ens försöker göra. Vi här tvingas så småningom till det. Vi har ju inte längre käppen alkohol att ta till längre. Vi tvingas helt enkelt abrupt möta våra egna och andras känslor. Det blir så tvärt kast när man slutar så man bara måste utvecklas.
Detta med att inse att man är 50÷ av problemet vid konflikter är få som pratar om. Så mycket enklare att skjuta på alla andra. På så sätt omöjliggöra lösningar. Man skjuter sig själv i sank via att inte våga se sin egen del. Sedan gör man om och om igen samma fel och mår skit. Om och om igen blir resultatet detsamma för man vågar inte titta nyktert på sitt eget bidrag.
Detta gör att jag varje dag i veckan hellre anställer folk som gått igenom skärseld och vågar vara öppna med egna brister. Inte sätter sig på höga hästar utan vågar se samband. Jag tror inte att vi i vårt individualistiska samhälle lär oss detta gratis. Det krävs hårda smällar för att komma dit. Just pga vårt samhälle är så individualistiskt och prestationsinriktat. Skammen är det få som kan hantera. Lättare då att skjuta skarpt på andra än att samarbeta och våga vara ärlig med vad som krävs för att faktiskt lösa konflikter.
Vi här blir tvingade att reflektera. Detta borde vi framhäva mer och lära andra. Det är en konst. Inte en allmängiltig kunskap. Det finns stora fördelar med att gå igenom det vi gör / gjort. Det hjälper en att utvecklas mer än snittet i vårt samhälle. Det är min reflektion iaf. Så sträck på er!
@Lora Och jag tänker att jag tror att du har helt rätt! Kontrasten var enorm när jag slutade dricka. När jag drack regelbundet kände jag typ ingenting. Kunde inte ens gråta.
När jag blev nykter blev jag först tokförbannad. Jag kunde bli så arg på jobbet att jag knappt fick något vettigt gjort. Sen lärde jag mig att 1) antingen direkt markera ”nej, det där är inte okej”, eller 2) sova på saken och i lugn och ro antingen ha mer konstruktiva argument eller låta saken bero. Man ska inte gyttjebrottas med grisar.
Så jag skulle nog inte vilja vara utan den här erfarenheten. Faktiskt.
Alltså detta med att ringa och skicka SMS på fyllan. Har varit i kontakt med 2 personer idag. Man hör ju direkt. Ni vet när man försöker prata rent fast det inte riktigt går. Lite släpigt tal. Man drar ut på bokstäverna och trycker till / överdriver vissa saker.
Tänk vad många som lever så precis varje helg. Stressar till bolaget och tror de varvar ner med sprit. Så lurade på livet.
Jag kan sova 6 timmar och vara mer utvilad än de är efter 8 timmars sömn. Varje helg. Gör en otrolig skillnad i balans och livskvalitet över tid. De är rätt tröttsamma med. Drar samma sak om och om igen. Tycker de är rätt kul. Man är inte kul. Snarare långrandig...
Tänk att man ska gå och lägga sig nykter en dag till. Så otroligt tillfredsställande att verkligen gilla det! Genuint gilla det
Första dagarna - förvirrande på stapplande bambiben. En känsla av vanmakt, saknad och förvirring.
Första helgen - stålbad. Städa bort alla möjligheter att dricka.
Första månaden - lättad varje morgon man vaknar. Mindre ångest, behöver inte fundera på vad man sagt. Otroligt befriande.
3 månader - eurofori. Allt börjar kännas lättare. Sover dock inte bra och är trött
6 månader - börjar känna att detta kan gå. Egna tilliten ökar och undrar om man någonsin kommer dricka igen? Börjar hitta nya intressen.
Ett år. Milstolpe! Stolthet och mer balans. Börjar kunna reda ut mer komplexa situationer lugnare. Mer sansad. Vågar stå för vad och vem man är även om vissa bitar är svåra. Skam är begreppet som måste avdramatiseras.
2 år- sliter med en del historier. Svårt att räta ut vad som är vad. Svårt att förstå hur man drar gränser och hur man ska vara mot sig själv? Försöker städa i huvudet för att få ordning på all historia. Det är nu som om historien kommer ikapp en. Man vågar vända spegeln och inse att man inte själv har ansvar för precis allt. Att man lever i ett sammanhang och måste kunna ställa egna krav och sätta gränser. Stå upp för sig själv.
År 3, hittat nycklarna! Äntligen kan man sortera innan saker blir för komplexa. Börjar skilja på vad som beror på mig och inte. Snällare mot mig. Mer tålamod överlag. Noll längtan efter alkohol. Bekväm med var jag är och fått ordning på självkänsla / självförtroende. Hittat rätt spakar för att hantera oro och ångest. Ok med saker som de är. Kan låta svåra saker skölja över och förbi.
Ja ni, det är verkligen en resa man är ute på. Tänk vilken skillnad i livskvalitet, före => efter.
@Lora Instämmer till fullo 😍 För mig var jobbet puckeln som jag behövde ta mig över, med ett halvårs sjukskrivning som lök på laxen. Men trots svår depression tänkte jag aldrig tanken att alkohol kunde vara lösningen på mina problem. Och mitt nyktra år 3 inleddes med byte av tjänst inom företaget - nu helt utan helhetsansvar, roligare arbetsuppgifter, möjlighet att jobba hemifrån och därmed kunna bli sambo med en valp. År 3 är hittills wow 🤩
Sitter i ett projekt där högsta instans är långtifrån organiserade. Det går inte heller eftersom allra högsta ledningen ger massa olika direktiv som går emot varandra per dag. Alla kämpar förtvivlat för att få till det. Projektledaren är typ utbränd så projektledning finns inte. Bara massor av direktiv som flyger i luften. Gör någon fel ja då får man skynda sig att peka på andra så skuld inte hamnar på eget bord. Alla skyller på alla mao.
Logiskt är det enkelt att se vad som pågår men att leva i detta. Att inte vara en av dem som bidrar till *skylla på alla andra". Istället bidra till att skapa ett öppet klimat där man hjälps åt att hitta lösningar kräver att man stannar upp. Tittar på all röra ifrån ovan och ser hur olika människor försöker parera i all röra. Försöker hitta egen strategi att verka i denna typ av organisation.
I dessa lägen är Internet perfekt. Bara googla hur hantera personer som skyller på andra? Man hittar massor av bra tips. Det ena leder till det andra och vips har man flera verktyg i din låda.
Själv har jag, speciellt med en person, insett att det går inte. Hen är så omedveten att hen inom sekunden sparkar nedåt och skyller över all skuld på andra. Ser inte vad det får för följder på hur andra agerar i sin tur. Vilka effekter det sprider. Googlade och hittar hur många bra tips som helst. Det underlättar verkligen att ligga steget före så man slipper ramla in i allt det otrevliga denna kultur bidrar till. Att via detta spara sig själv.
Så kan man ju även göra om man själv låst sig. Om man själv fastnat i jobbiga känslor/beteenden. Googla. Helt gratis och man får tillgång till massa info att börja sortera sitt lilla huvud med🧐👍. Perfekt
Detta med ångest & stress. De allra flesta reflekterar nog aldrig på dessa fenomen utan styrs av dem. Agerar på dem. År in år ut.
Har varit i en period av yttre tryck i jobbet. Många har samma tryck och man ser hur olika vi reagerar på detta tryck.
Vissa skjuter över allt sitt på övriga, andra tar det innåt, somliga medlar etc. Väldigt intressant att studera. Tagit ett steg tillbaka för att illustrera andra inklusive samspel utan att dömma. Efter det konstaterat hur det påverkar oss människor.
Började fundera på hur skapar man livskvalitet under dessa omständigheter? Hur ser man till att inte enbart jaga finansiella mål och bara fortsätta skopa mot deadline? Detta i en värld där det mesta handlar om pengar vilket gör det svårt att ta ett kliv tillbaka. Se saker ur andra perspektiv. Alla andra ser ju framförallt finansiella mål. Drivs mot satt mål när projektet ska vara avslutat för annars går ju styrelsen bananas. Stress, stress, stress. Så fortsätter det år ut år in.
Livsglädje, kvalitet, stolthet, långsiktighet, samhörighet - ja allt det där som gör livet värt att leva. Det pratar ingen om, absolut ingen. Alltså vad behöver vi göra för att uppnå det på kort & lång sikt?
Detta med AB struktur. Det driver ju oss människor till galna saker. Börsvärde... Vad är det? Finansiella mål, varför? Vad spelar det för roll om inte alla siffror pekar rakt uppåt år efter år om alla mår skit, beter sig som skit i jakten på "snygga" siffror? Är det livet värt all leva?
När jag satte mig ner och funderade på hur jag kan uppnå glädje trotts att alla andra drivs av deadline & finansiella mål insåg jag följande.
-Vissa människor klarar jag inte att hantera. Har inte kommit så långt i min utveckling ännu. De som kastar spjut i ryggen. Dessa måste jag parkera i min hjärna. Få bort. Sagt och gjort. Blockerade dem överallt, även i telefonen så de inte kunde nå mig. Drastiskt men fungerar. Dessa hittar snabbt andra vägar...
- Bestämde jag mig för att sprida glädje. Trycka fram allt positivt och hela tiden peka på det fina med det vi åstadkommer. Se till att folk stannar upp och ser detta. Prata om glädje. Berömma andra inför andra.
- Säga ifrån. Sätta gränser. Detta är ok att säga detta inte. I grunden måste vi hitta sätt att ha kul och hjälpa varandra. Annars är livet vet inte värt att leva. Prata om detta igen, och igen.
- Har även funderat på hur jag distribuerar min tid? Hur kan jag se till att jag skapar livskvalitet i detta tumult? Jag har börjat lägga in fler egentider i schemat. Där jag sitter ner och känner in. Hur är magkänslan? Är det något som inte synkar? Drar hjärnan iväg på villospår? I så fall agerar jag på att återställa balansen, hitta konkreta sätt att blockera tankebanor som går runt, runt, runt och gör minusnytta. Bara jagar upp. Då ser jag till att andas, funderar över vad det är som gör att hjärnan drar iväg och vad som krävs för att skapa lugn i hjärnan igen. Detta genom att parkera aktiviteter, människor och fokuserar på det fina.
- springer flera dagar i veckan och bygger in tid för att insupa lugn. Tidpunkter att andas.
Om jag inte gått igenom vad jag gjort hade jag, som alla andra, bara skopat på mot finansiella mål. Ganska galet liv...
@Lora Du gjorde en själslig och mental inventering. Vad har jag mycket av? Vad saknar jag helt? Hur kan jag fått tag på det så snabbt som möjligt? Jag tror också på positiv förstärkning. Lyft de positiva exemplen, som finns omkring oss hela tiden, så ger de mer positiva saker. Inom psykologin är det vedertaget, men vi behöver påminnas om det i vardagen. Ingen säger på dödsbädden: ”Jag tjänade för lite pengar.”
Läste att forskningen visar att vi blivit latare efter Covid. Fler tänker väl till. Hur många år har man inte ägnat åt att jaga pengar? Sedan är det ju sällan just pengar är = lycka. Till viss del men det finns ju mycket man kan göra som skapar glädje i vardagen utan pengar. Jaga deadlines och stressa däremot får alldeles för stort utrymme. Att leva för några få semesterveckor om året där allt roligt ska tryckas in är väl det vanliga? Det normala så att säga.
A. Vad ska folk tycka? Blir man utesluten nu som den som tappade det?
B. Beror helt på hur man för sig. Bestämmer man sig för att det inte är något "fel" utan istället trampar på som om inget hänt. Då händer inget. Kvitta sig med skam helt. Skaka av sig den och agera med sikte framåt istället för bakåt. Man lär sig då ta för sig och har inte längre behov av alkohol för att våga. Gör att man blir mer levande i alla sammanhang. Ger sig själv en chans att leva livet.
A. Kommer aldrig mer kunna fira något som andra. Blir tomt utan champagne...
B. Verkligen inte. En dum ursäkt. Faktiskt lite förlöjligande. Istället är man klar och med. Kan insupa allt det härliga i stunden. Utan ångest dagen efter.
A. Allt kommer bli grått. Man blir utesluten och ensam
B. Tvärt om. Nu har man möjlighet att utforska riktiga intressen. Borta är halvslö hjärna och ensamma kvällar med vin. Helt ny energinivå infinner sig. Du kommer värdesätta vaken tid med vaken hjärna under normala tider. Nattsuddandet faller bort. Istället infinner sig en naturlig dygnsrytm som man värdesätter. Vakna utvilad varje morgon är en gåva.
A. Vänner kommer dra
B. Well, vissa blir ointressanta. De som håller i flaskan. De som hänger upp sig på vinkvällar utan egentliga egna intressen. De som inte har kontakt med sig själva och lever i ett skal. De där överdrivna samtalen där alkoholhjärnan talar känns passe. Istället väljer man personer som har intressen och är lite vakna. De som vill något. Även du blir ointressant för samma kategori. Som vaken har man mycket enklare att nå nya pigga individer. De som inte ser livet i moll utan vill något och har kontakt med sig själva. De som vågar vända spegeln.
A. Kommer kännas som man försakar guldkanten i livet
B. Livet blir bara bättre och bättre. Svårt att förstå hur man kunde prioritera droger som något av det mest naturliga med alla vidriga bieffekter? Man inser hur lurade vi blivit. Att lära sig verka utan alkohol innebär att du blir kompis med dig själv. Tar dig fram i alla sammanhang. Man får förtroende för sig själv och lär sig ta för sig på ett naturligt sätt. Hur kunde man tro att en drog som domnar hjärnan skulle vara mer effektivt än att hitta sig själv? Förstå sig själv och andra. Frågan blir nu - Varför ska man dricka? Man ser de som dricker som lite handikappade. Utan kontakt med sig själva och livet. Lurade.
Idag var jag på ett ställe för att reda ut en konflikt. Det är verkligen intressant hur rädda vi svenskar är för konflikter. Hur många som låser sig och bara flyr. Duckar. Hur få som vågar sätta sig ner sansat och på riktigt lyssna på varandra. Hitta gemensamma lösningar. Ta feedback. Hur snabbt alla är där med självförsvar gärna med - "Å du då"...
Jag har bestämt mig för att undvika brusa upp. Se till att känna in att jag är i balans när man går in i en konfliktfylld situation. Ta med sig att man med största sannolikhet bidrar till 50% av problemet. Att man gör klokt i att vara öppen för feedback/input gällande de 50% man själv bidrar till. Inte gå i självförsvar utan snarare vara lite rackarns tacksam för de som vågar komma med input.
För några år sedan hade jag verkligen varit otroligt blyg inför den tanken. Rädd för feedback. Idag kan jag känna en vördnad mot de som vågar säga som de ser saken. Ge input.
Känns som en stor lättnad. Att inte ta sig själv på för stort allvar. Inse att det är ok att göra fel. Även ge andra möjlighet att göra, säga & ha fel. Ta livet på lite mindre allvar typ. Se samspelet mellan människor och vara mån om att alla får vara de som de är. Även göra riktigt mycket tok. De kan vara fantastiska på andra sätt så jag är mycket mer försiktig med att dömma mig själv och andra. Det gör livet lite enklare att leva.
@Lora Vilket bra förhållningssätt till situationen. Bra gjort! Man mår så mycket bättre av att släppa garden, lyssna, reflektera, ta till sig, vara ödmjuk och inte gå i förvar i en konflikt. Man förlorar aldrig på att göra så. Då kan man förlåta, försonas och gå vidare och börja om från början. Ibland går det inte, det kan ha gått för långt eller så intar inte alla i rummet detta förhållningssätt. Men hur som, kan man ändå själv känna sig stolt och ärlig för att man velat reda ut och haft goda avsikter att hitta en lösning. Man har gjort sitt bästa och håller med, det gör livet enklare att leva.
Jag tycker att mitt förhållningssätt till mig själv och andra, likt det du beskriver, har blivit så tydligt sedan jag slutade dricka. Jag fick tag på min egna känslor, kunde bättre skilja ut mina tankar och känslor från andra, bättre självkännedom och ödmjukare, medkänsla med mig själv och andra, våga stå på mig i situationer, vara tydlig och rak och bättre kunna sätta mig in i andras situationer och se helheten.
@vår2022 ❤️ @vår2022 skrev:"Jag fick tag på min egna känslor, kunde bättre skilja ut mina tankar och känslor från andra, bättre självkännedom och ödmjukare, medkänsla med mig själv och andra, våga stå på mig i situationer, vara tydlig och rak och bättre kunna sätta mig in i andras situationer och se helheten."
Befinner mig på en plats jag inte vistats på sedan tiden jag drack. Har inte velat ta mig hit. Trodde jag skulle få ångest av att komma hit för att det skulle bli för påtagligt hur enkelt det är att dricka här. Alla dricker här. Naturligt att göra det. Vin ingår till maten mestadels.
Här har jag fått flashbacks som jag inte fått hittills. Tänkte tom hur skulle det vara om jag tog ett glas? Sedan tänker jag på statistiken. Den för mig snabbt tillbaka. Även tankar på det taskiga måendet dagen efter. De slöa tankarna man gick runt med varje dag. Då passerar tankarna på att ta ett glas.
Sjukt läskigt. Det har gått flera år och jag är bestämd med att inte dricka. Kommer inte dricka. Bara det att just denna plats är oerhört förknippad med ständigt drickande. Nu ska jag byta ut detta ständiga drickande mot intressen. Samma som jag gör hemma och trivs med ska växa fram här. I vinets kvarter.
Har fått en del alkoholfria drinkar här. De finns på en del ställen. Vid andra blir det bubbelvatten. Lite lyxigare så.
Känns som jag drar av sista biten plåster nu. Vill ge det en månad så nya och mer hälsosamma rutiner blir det nya vanliga även här. De som sitter stabilt hemma.
Känns så märkligt att vi låter just semester vara så sammankopplat med alkohol. Så mycket som det dricks då känns helt verklighetsfrånvänt. Hur vilar man upp sig med massa alkohol i kroppen? Det är ju stört omöjligt. Sjukt att vi då förknippar semester med just alkohol.
Har tänkt mycket på detta med att vara snäll mot sig själv. Tydligen är det en av de viktigaste komponenterna för att nå lycka. Att vara sin egen bästa vän.
Detta med missbruk är ju en vedergällning mot sig själv som är avskyvärd. Att helt strunta i att ta hand om sig själv. Värna om sig själv. Skam likaså. Dölja sitt missbruk och inta den anonyma linan tror jag mindre och mindre på. Jag tror mycket mer på att berätta så snabbt som möjligt. Återta ett ljust rum. Ta naturlig plats. Inte göra en så stor sak av det.
Allt anonymt med alkohol gör att man förtrycks in i det fördolda. Dunkla. Förljugna. Jag förstår inte längre att så många ställer upp på detta. Tillåter samhället styra in oss i skamvrån med utrymme för just självhat.
Jag förstår det inte längre. Att detta accepteras. Låt folk vara dem de är
Antar att det kom en skänk från ovan. En käftsmäll för att se till att jag håller mig på rätt sida. Har iof aldrig blivit knäpp på det sättet av alkohol. Kanske var det inte bara alkohol, kanske var det i nedan fall?
Igår när jag gick på stan. Skitig som bara den för jag hade renoverat och ville bara ta något snabbt så sprang jag på min fd byggare. Sa hej. Han sken upp tog min hand och förde in mig på närmsta cafe. Insåg att han nog var berusad. Sist vi sågs var han nykterist. Det var dock flera år sedan sist. Drack aldrig då. Han berättade då att läkaren vid något tillfälle sagt slutar du inte nu kommer du att dö. Därför valde han att sluta tvärt. Han drack tydligen rätt rejält varje dag innan. Jag har bara ätit lunch med honom en gång tidigare. Annars bara jobb.
På cafet började han snabbt göra närmanden. Försökte kyssa mig. Försökte tom trycka in sin tunga en gång. Jag var inte alls beredd. Jag var ju full av damm och bara ute efter att äta något snabbt. Tänkte egentligen bara säga hej...
Han förklarade hur kär han varit i mig. Jag bara sa really? You are joking, right?
Nope, han bedyrade och jag sa jag är lyckligt gift och ointresserad. Helt ointresserad. Han gav sig inte. Försökte om och om igen och jag repeterade om och om igen. Flyttade demonstrativt min stol. Han efter och la sitt huvud i mitt knä. Försökte ta en bild på oss två. Jag frågade vad han skulle med den till? Då sa han du måste hjälpa mig? Med vad, frågade jag? En bild för att visa ditt ex eller vad? Han svarade ja. Han hade precis skilt sig.
Nu blev han ännu mer på. Tog handen innanför mina byxor. Jag blev helt stel först. Paraplex. Tappade fattningen fullständigt. Sedan efter ett tag reste jag mig och sa nu går jag. Det räcker.
Nu ligger jag här i min ensamhet. Har låst ytterdörren och min innerdörr till sovrummet. Tänker att egentligen händer nog inget. Han var full & dum. Han har nog en nyckel dock. Tror aldrig jag fick tillbaka den sist...
Kan man bli så här av alkohol? Tror ni det kan vara andra droger?
Så som jag kommer ihåg honom var han timid. Lite konflikträdd. Inte alls så här.
Jag tänker inte låta hans dåliga mående påverka mig. Jag måste bege mig ut på stan så jag inte går och känner mig rädd att möta honom.
Jag är lite chockad. Hur kunde jag läsa en person så fel? Alltså jag var inte alls beredd på detta. Det han gjorde är inte den bild jag haft av honom. Jag får inte ihop bilden alls... Det var så gränslöst. Jag sa ju nej massor av gånger och han bara fortsatte. Sa så mycket galet. Sjuk händelse. Verkligen sjuk. Vi var ju inne på ett belyst cafe. Tur det. En varningsklocka. Inget mer jobb med honom.
@Lora Idiot 🤬 Sannolikt har han baksmälla och ångest från helvetet när han vaknar upp ur ruset. Alkoholen kan verkligen ta fram det allra sämsta ut människor, få dem att gå över alla gränser. Vidrigt.
@Andrahalvlek Tack för din input 🤗. Ja, det är nog så att han kanske enbart hade druckit för mycket, för länge. Tog ju både shot & öl när jag drack melondricka. Alltså helt alkoholfritt.
Det har varit några tuffa dygn. Det ligger en öl kvar från maken i kylen. Har tänkt tanken på hur det skulle vara att ta den? Allt här påminner så himla starkt om en väldigt destruktiv period i mitt liv. Det har tagit år att ta mig tillbaka. Sist hade jag en väska full med öl och drack vansinniga mängder. Tyckte inte då att det var så attans farligt men insåg samtidigt att det var överstyr. Drack alltid 2 snabba stora stark när jag gick ut och åt på kvällen.
De känner igen mig och igår ville de bjuda. Jag berättade att jag slutat dricka helt och avstod. De bara log. Hemskt egentligen...
Det blev ett friskt uppvaknande med den där mannen. Där fick man känna på baksidan. Nu är jag helt avständ igen. Avskyr allt drickande och oerhört tacksam att jag själv inte dricker. Lugnet, den inre balansen mitt i allt brus betyder allt egentligen. Det var nog meningen att detta skulle hända. Känns lite som sista biten på plåstret är borta. Att jag kan ha tilltro trotts min känsla sista dagarna. Det har hänt fler saker här nere. Men jag betar mig framåt och har så många fler verktyg idag att hantera mig själv och andra. Det inger en grundtrygghet att stötta mig emot. Kram
Tänk vilken tur att inte du också drack. Då kanske situationen hade varit ännu svårare att hantera. Jag vet inte heller om det räcker med bara alkohol för att bli sådär. Nu vet jag inte heller var du befinner dig, men han kanske fick lite andra förväntningar bara på grund av det faktum att du gick med honom på café. Obehagligt hur som helst och som du skriver blir man nog så förvånad att det blir svårt att hantera av den anledningen. Det är lätt att i efterhand tänka att man borde ha gjort si eller så annorlunda, men där och då är det svårt att förutse att det ska bli värre. Och återigen: så skönt att du inte drack, då hade det varit ännu svårare att hantera kanske. Hopppas att det inte påverkar dig för mycket nu.
@Lora Hej! Jag har stor förståelse för att du blev chockad av det som du berättar om att du var med om. Det jag tänker är att det handlar om något mer än alkohol och att händelsen på det sättet inte handlar om alkohol oavsett om han drack eller om du drack eller inte . Det han gjorde var ett övergrepp på dig. Du berättar att han stoppade handen innanför dina byxor helt utan ditt samtycke vilket är ett övergrepp . Jag tycker att det är viktigt att understryka det. Jag läser också in att att du delvis rannsakar dig själv , ”hur kunde jag läsa honom så fel ” men ansvaret och skulden ligger enbart hos honom och inte hos dig ❤️ Det är vanligt att lägga skulden hos sig själv i liknande händelser men vi kan inte bära ansvar för andra människors beteende och de allra flesta (eller alla !) människor skulle inte kunna räkna ut /se ett sådant gränslöst beteende på förhand !
Jag hoppas mina ord landar rätt , jag vet att detta är ett forum tydligt kopplat till alkohol men det jag utläser här är inte en direkt konsekvens av alkohol utan som sagt ett övergrepp som han begått. Det är ju långt ifrån alla med alkoholproblem (vilket jag inte vet något om han har eller inte och det är inte heller det avgörande tänker jag ) som begår olagliga handlingar och i synnerhet övergrepp mot andra människor .
Jag skriver det här med förhoppningen om att du inte ska lägga nån skuld på dig själv i det som hände dig 🩷 En sån händelse kan för övrigt vara något du behöver samtala med någon om , vanligt att det annars kan komma tillbaka i form av oro /rädsla , och som sagt att du lägger skulden på dig själv .
@Lora Jag tänker att det var ett starkt intigitetsintrång och håller med om det som @Delfinen80 skriver om ang övergrepp. Det ruckar till ordentligt inom en. När jag ser fulla människor idag, mår jag dåligt. Dels kan det komma tankar om, herregud var det så där jag betedde mig och en oerhörd lättnad över att att inte vara på det sättet längre. Kanske har händelsen också triggat skulden, skammen och avskyn, att det poppat upp och kopplas till när du själv drack. Att det ställt till det i hjärnan, som minns hur man löst situationer förr, man drack för att slippa känna. Det där minnet finns där i hjärnan, men idag har du hittat verktyg och alternativa lösningar för hur du ska handskas med situationer. Tänker också att du kanske hade en helt annan förväntan om att prata med honom som gick i total krasch, då det visade sig att han var påverkad och antastade dig, en helt annan person än den du hade en föreställning om.
Borsta av dig skiten och fortsätt på din inslagna väg. Händelsen är obehaglig och ruskar om ordentligt, men det handlar inte om dig. Det är inte din skit så släng iväg den där den hör hemma. Tänk vad skönt och härligt att vara nykter och vara den som styr sitt liv och även bestämmer vad livet ska bestå av och vad det ska innehålla.
@Delfinen80 Ja, de landade rätt. Jo, innerst inne klandrar jag mig själv. Så är det nog. Tror jag lite förväntar av mig själv att jag skulle rest mig på stuberten och sagt vad i H-vete håller du på med? Istället försökte jag markera lugnt i hopp om att han bara skulle sluta vilket gjorde att han bara fortsatte istället, värre och värre. Har aldrig haft annan mans hand innanför mina byxor förr om jag inte velat. Har varit med samma man sedan 20-års åldern och har aldrig varit otrogen så jag är väl inte direkt van.
Du har nog rätt i det. Vem skulle se den komma inne på ett ljust cafe? Så märkligt och fullständigt gränslöst. Så gör man ju inte ens med en partner. Pinsamt.
Skiten får ligga hos honom. Nu slänger jag den där ölen. Får köpa blommor istället. Nått med fina associationer. Kram
@vår2022
Jag tror på det gamla ordspråket " summan av laster är konstant", som innebär att om man vill bli av med en last, ett " beroende", så måste man ersätta det med ett annat. Så jag tror att 12 stegsprogrammet säkert är jättebra, då man blir peppad och får stöd i sitt mål att bli av med just det missbruket. Samtidigt tror jag man måste kombinera det med KBT, för att liksom koppla om hjärnan, och ersätta behovet av dopaminruset med något annat som ger samma dopaminpåslag. För en del blir det träning, en del kastar sig in i en hobby av nåt slag som ger liknande påslag och "må bra" känsla i kroppen. Om man inte har nåt att ersätta beroendet med, faller man gärna och oftast tillbaka i samma missbruk.
För mig är det lite en balansgång. Jag vill på något sätt ta mig vidare. Lära mig och sedan vända blad. Därför vill jag inte riktigt sätta en fotboja på mig själv som permanent missbrukare. Vill på något sätt ha förtroende för mig själv och lita på mig själv. Bli stark i det nyktra. Riktigt stabil.
Man inser att man närsomhelst kan tappa fotfästet. Oväntade saker händer som man inte är tränad för. Man säger väl att efter 5 år har man lika stor risk att missbruka som alla andra. Jag har hängt upp mig på den siffran. Den har jag haft som klart mål. Sedan var min tanke att nu har jag rätt att vila i att faran är över... Inre trygghet. Nu vet jag inte längre. Kanske ska man ha ett annat förhållningssätt? Vet bara inte vad?
Den där mannen. Alltså bara att fatta hur stor skillnad på kort tid från när vi sågs sist är talande. Man får passa sig tänker jag. Vad saker kan gå käpprätt utför bara av typ en skilsmässa om man inte bearbetat och lärt sig sunda angreppssätt. Det känns på något sätt väldigt viktigt att lära känna sig själv och hitta rätt verktyg. Han kanske inte är ett bra exempel för jag är väldigt osäker på varför han beter sig så. Det borde ligga massa bakom att man känner att man har den rätten att föra sig så oavsett full eller ej. Han borde bli livrädd och sluta dricka igen pronto.
@Lora På hjärnfonden står det så här ”Det är ännu oklart om hjärnan kan återhämta sig helt från en beroendesjukdom. Genom forskning vet man att chansen till ett drog/alkohol-fritt liv ökar om man kan hålla sig drogfri/nykter i 5-7 år. Flertalet, ca 80 procent, återfaller dock inom ett år”. Min tolkning är att efter 5-7 år så är risken mindre för att börja missbruka/återfalla igen.
Jag tänker att man genom att ”hjärntvätta” sig själv med positiva tankar om nykterheten och att rikta sitt fokus på det, så skapas nya hjärnbanor som inte triggas så lätt till att göra avsteg från sin nykterhet. Rikta fokus på sig själv och hur man vill må. Varje dag tränas hjärnan i nya tankebanor och att vara här på forumet så påminnas man om varför man valt ett nyktert liv. Dagligen kommer det in nya medlemmar som önskar ett bättre liv utan att alkoholen styr. Forumet vittnar också om hur lätt det är att återfalla om man inte håller sin plan, tappar fokus eller motivationen. Jag ser det som en träning att lära sig av erfarenheterna man stöter på tex om sug uppstår, att reflektera och försöka nå och förstå sig själv vad som då händer. Att fundera på hur man vill leva sitt liv och vad det ska innehålla och följa det. Då säkrar man upp så att alkoholdjävulen inte har något att säga till om. Det enda som kan väcka upp djävulen är att ta ett glas, men den chansen ska han aldrig få💪😁
@vår2022 Ja, just detta med jobbiga händelser i anslutning kring den kanske sämsta tiden i sitt liv. Att befinna sig i epicentrum och det haglar runt en är inte enkelt. Den där när man vill fly för det bara blir för mycket. På typ alla håll. Den är svår.
Kanske bra att gå tillbaka till hur man hanterade första perioden för att ta sig igenom de puckarna?
Inte utsätta sig för lockelse, träna, se till att ha noll hemma och påminna sig om hur det var. Tills allt lugnar sig igen. This too shall pass. Rom byggdes inte på en dag.
@Lora Det är nog bra att gå tillbaka och titta på hur du hanterade puckarna i början. Tänker också att nykterhetsprocessen består av flera parallella processer. Den ena där man skapar nya vanor kring sitt nyktra liv och i den andra processen börjar man skapa en kontakt med sig själv och sitt innersta. Det som kunde trigga till att dricka alkohol och fly. Undersöka vad som finns där innerst inne, lyssna på vad som sägs där innerst inne, vad det är som skaver. Jag tänker att för att få en stabilitet i nykterheten över tid så behöver man ta itu med det som finns där innerst inne. Att man nyfiket lyssnar på sig själv för det är bara sig själv man möter där. Man kan behöva försonas med sig själv, trösta sig själv och känna medkänsla med sig själv. Det är en lättnad och befrielse att möta den lilla jag i olika livsskeenden och åldrar. Så nykterhetsprocessen består av många processer som tillsammans utgör en helhet, ens liv. Jag har tagit hjälp av psykologer för att bättre förstå mig själv, få kontakt med mig själv och även för att få syn på hur jag tänker om mig själv. Det har varit en stor hjälp för att få självkännedom och försoning med mig själv, men även med andra.
@Alelil Intressant ordspråk, summan av alla laster är kontant. Tycker dock vid en första anblick att det vilar något negativt över det. En last, associerar jag med att det vilar något tungt över mig. En last som verkligen vilade tungt över mig var mitt alkoholdrickande, mitt beroende. Den har jag fått ersätta med annat, men det jag ersatt det med känns inte som en tung last. Jag har ersatt det med bl.a. fysisk träning, positivt tänkande om hur jag vill ha mitt liv, leva det och vad det ska innehålla. Sköna saker, nya ”laster” men inte tunga eller med negativ klang😁. Sedan tror jag också att man behöver få kontakt med sig själv och förstå sig själv, sina behov och lära sig att hantera livets motgångar på ett annat sätt än ta till alkohol för att fly och döva, gärna med en psykolog. Jag har valt andra psykologiska metoder än KBT, men tänker att det är individuellt kring vilken metod som känns passande. Jag tänker att terapi kan vara bra för alla, både de med beroende och de som inte har det. Vi är så många som behöver få en bättre kontakt med oss själva. 12-stegs programmet har jag inte gått igenom, men tror absolut att det kan vara bra för många för att bli kvitt sitt beroende. Jag är så oerhört tacksam för att jag lyckades bli nykter och det finns inte på kartan att jag någonsin mer skulle byta ut mitt nuvarande härliga liv mot ett liv i alkohol och misär. Om en månad har jag varit nykter i 2 år😁
Nu har jag börjat landa och räta ut alla konstigheter. Att vara på plats där allt spårade innan jag bestämde mig för att korka igen har gett mig en större förståelse för varför saker spårade ur då.
Jag var oförmögen att sätta gränser, tog över andra människors projiceringar och lät dem bli mina, hade svårt att hantera för mycket press och var för målinriktad. Klarade inte stanna upp fast problem, efter problem smattrade efter mig. Jag släppte inte målbilden. Hela mitt mål var att fixa till allt för familjen så snabbt som möjligt. Oerhört högt ställda mål hade jag framför mig och den enda ventilen jag hade var alkohol. Jag var utlämnad och ensam med ett svårt projekt. Samtidigt fick jag en massa råd som jag försökte tillfredsställa. Det blev för mycket.
Nu har jag istället vägrat ta över andras projiceringar, satt gränser och meddelat att jag inte är intresserad av alla råd. Det är mitt projekt och jag kör det själv. Utan inblandning när jag känner att det är mest effektivt. Det blev minst sagt inte poppis men var tvunget. Nu är en etapp avklarad och här sitter jag med en nöjd son, äter mina favochips och dricker vatten med tända ljus.
Jag är stolt över mig själv. Jag har lyckats få "övergreppet" kastat tillbaka på den det hör hemma. Mannen är inte med i projektet alls långre. Tänker inte låta honom få något utrymme i mitt liv. Jag kör själv istället. Jag har i ett vredesutbrott från en annan person lyckats se vad som tillhör mig och inte, satt gränser och bättre lyckats fortsätta projektet utan att gå under och ta över dennes persons känslor. Kunnat behålla egen balans. Sedan har jag även kunnat balansera mitt vanliga jobb under denna press så jag inte bränner varje ända.
Hade detta varit för ett antal år sedan hade jag försökt tillmötesgå alla, druckit för att lugna känslor och varit fullständigt utmattad. Nu ser jag det snarare som en del av livet att hantera problem. Inte trissa upp det för mycket, våga gå åt sidan och ta helt nytt grepp med mitt eget mående mer i fokus när det hopar sig. Step by step. Jag är även ute på stan och låser inte längre sovrumsdörren. Känner mig trygg igen.
@Lora Vad bra att du lyckats få rätsida på det som tyngt dig och kastat tillbaka ”övergreppet” där det hör hemma. Sådant som lett dig till att ta till flaskan tidigare. Alkoholen i flaskan gör bara livet ännu mer komplicerat och man tappar helt bort sig själv i alkoholmarinaden. Att istället ta tag i problem som hopat sig med klart och nyktert sinne leder livet framåt och stärker den egna självkänslan och ger kraft till att lösa det. Hur man ska gå tillväga, vilka man vill ha med på resan och hur man ska förhålla sig till dem. Man får tilltro till den egna förmågan och det är en häftig känsla när det även blir verkstad av det😁
Båtturen idag var häftig. In i grottor där marginalen var knapp. Den som styrde hade koll. Stenkoll. Det var ju en del vågor att parera. Man fick kliva i en liten följebåt när man skulle in i dessa grottor. Så man delades in i olika grupper. De som väntade på sin tur kunde bada från stora båten.
Denna tur var grymt avslappnande. Svårt att vara stressad på en sådan tur. Vad gör då folk i väntan på att traska i lilla båten? Jo, de dricker öl. Helt galet. Varför? Inte vill man väl bli avtrubbad, inte behövs mer än naturen för att slappna av. Satt och studerade detta fenomen och kände, jösses vad glad jag är att jag sett igenom detta. Jag går i land nykter som vinnare. Har kunnat ta in så mycket mer och har mer energi när jag kliver av båten än när jag gick på. Övriga i sällskapet var det tvärt om för.
Vad är det som får alla att automatiskt förknippa semester med alkoholintag? Detta så man korkar upp redan innan 11.00 på dagen.
Människan är rätt lättlurad ändå. Ingen ifrågasätter. Alla bara tutar på som det mest normala bara sådär.
@Lora Så är det. När man väl har genomskådat trolleritricket går det inte att göra osett. Men de allra flesta tror på trolleritricket alkohol, och det är enormt beklagligt.
Beställde en alkoholfri Mojito. De är rackarns goda. Ginger ale, mynta, sockerlag, lime & is. Vet inte vad det var men när den kom fick jag en känsla att detta är inte vad jag beställt. Sippade lite och kände tequilasmak. Alltså jag har tidigare varit ett stort fan av tequila. Nu smakade det vidrigt. Så märkligt hur smaken förändras. Borde ju betyda att det mesta i alkoholväg smakar illa och vi bara får "lära oss" tycka om det. Det var inte svårt att skicka tillbaka det glaset.
@Lora Jag har aldrig råkat smaka alkohol av misstag, men jag tror att man efter en tid neutraliserar smaklökarna från alkohol och när man väl smakar, så smakar det illa. Ungefär som när jag slutade med socker i kaffet och inte alls tyckte om det efter ett tag när jag råkade ta fel kaffekopp.
Ofta är det minnena som smakar allra godast. En kanelbulle kan få det att vattnas i munnen pga av alla fina minnen, men sen smakar den inte så bra som man tänkt sig. Den smakar kanske inte illa, men den smakar inte så gott att det är värt det med tanke på att den kan väcka mersug efter mer socker.
@Andrahalvlek På något sätt lyckades jag fånga upp det redan innan jag smakade. Det var nog färgen. Håller med om minnen. Därför fint egentligen att jag fick uppleva detta. Det blev så tydligt att jag inte ens gillar det. Det finns så fina alternativ idag. Lite som en upptäcksfärd 🤗.
Vissa av er kanske följer debatten på Anhörigsidorna. Kanske tom håller andan och funderar över om jag kommer drämma till 🫡?
Är lite stolt faktiskt. Jag känner inget behov av det och vill skriva några rader just om det.
Idag har jag lättare att bena ut vad som tillhör mig och vad som tillhör andra. Förr var jag ganska oförmögen att se andras tillkortakommanden. Jag utgick alltid från mig och la på konflikten utifrån det. Ovanpå mig. Kunde inte se att detta behöver kanske jag inte behöver agera på alls. Behöver inte känna något utan kan fortsätta mitt liv som vanligt och lägga allt åt sidan. Rannsakar alltid först. Tillhör detta mig? Behöver jag åtgärda något? Är detta annan persons bord? Sedan agerar jag utifrån det.
Hela den insikten gör mig så mycket mer balanserad. Jag ger mig tid att förstå andra. Jag försöker att inte dömma utan mer konstatera vad som är vad.
Har varit i en rad konflikter det senaste som helt lagt sig pga att jag agerat som ovan. Har lixom inte gött konflikten. Sagt min sak, satt gränser och sedan släppt det. När mannen hoppade på mig sa mitt syskon att nä, jag har inga råd längre. Fattar inte hur du ska orka allt som händer just nu. Detta är bara för mycket...
Fina kommentarer. Det fina i kråksången är att jag sitter här och känner mig stabil. Jag har klarat det! Jag har tagit mig igenom och förbi dessa svårigheter. Jag är verkligen så glad för det. Helt underbart att jag sitter här. Så nära inpå massa konstigheter och är nöjd.
Tom min make var förvånad idag. När jag sitter här och förklarar hur fint allt är och att saker faktiskt går framåt. Jag är inte upp och ner. Jag är upp. Jag är i balans. Jag klarar att inte älta. Jag utvärderar och går vidare.
Kommentaren från @Kristoffer kan jag inte lämna därhän. Att tråden under Anhöriga gavs tillbaka på ett fint sätt. Det gjorde den inte. Den tråden är farlig enligt min uppfattning. Den bidrar till stigma om man, helt utan att bli emotsagd, har rätt att likställa missbruk med sjukdom som ett begrepp som är antaget av WHO. Tråkigt att se att forumansvariga inte kliver in och rättar till detta då det bidrar till stigma enligt mig. Dessutom under ett anonymt alkoholforum. Vi måste sluta se ner på personer som har beroendeproblematik och bidra till skambildning. Det är dags att utbilda folk istället kring vad det handlar om så fler vågar komma ut.
Tråden under Anhöriga visar enligt mig snittet och samhällssynen på missbruk. Ingen sa ifrån gällande sjukdom. Inte en enda. Därmed känner jag mig tvungen att vidareutveckla med länkar nedan. Det är inte ok att vifta till mig med att jag borde jobba med min skam. Det underbygger enbart samhällsynen och underbygger stigmat kring missbruk. Här sätter jag ner foten för jag har fått nog av dessa kommentarer. Jag har något viktigt att förmedla så vänligen se förbi mitt behov och se istället mitt bidrag som inlägg i en större debatt. Bortom mitt privata behov.
Under årtionden har man i samhället sett ner på missbruk. Alkoholmissbruk och alkoholberoende har ofta setts ner på av samhället. Genom historien har det setts som ett moraliskt misslyckande eller en synd, särskilt i religiösa samhällen: https://collections.nlm.nih.gov/catalog/nlm:nlmuid-9605537-bk
Inom den medicinska fakulteten har man i vissa delar motsatt sig iden om att det är en sjukdom då man menar att ansvaret hos individen lätt uteblir om man kallar det sjukdom. Risken ökar att fler missbrukar: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/1545723/
Hej @Lora! Jag kommenterade inte innehållet i den diskussion som blev i tråden eftersom trådstartaren inte bett om en bredare diskussion om olika begrepp kring fenomenet alkoholproblem. Jag kommenterade att det var fint att hen fick tillbaka sin tråd som hen startat för att få stöd i hur hen skulle hantera sin situation med sin närstående.
Hade det varit direkt felaktigt att beskriva alkoholberoende som en sjukdom hade vi nog gått in och rättat det. I vår erfarenhet så är det många som själva har/har haft alkoholproblem som upplever att det har minskat skam och stigma att beskriva det som en sjukdom. En annan följd av sjukdomsbegreppet är att det i en svensk kontext genererar rätt till vård för den enskilde. En twist är att forskarkåren numera är relativt eniga om att begreppet missbruk anses vara ett stigmatiserande begrepp som få vill använda om sina egna problem. Däremot står det dig helt fritt att använda det! Det är ett bra sätt att tänka, att en har företräde för att sätta etiketter på sig själv, och välja ett begrepp framför ett annat.
Det har under decennier pågått en diskussion bland många forskare från olika vetenskapliga områden om hur en ska förstå och prata om alkoholproblem, och de länkar du lagt här är exempel på en del av den diskussionen. Personen du svarade på hade dock ingen avsikt att starta en debatt om detta med sitt inlägg, den ville bara stötta trådstartaren i sina funderingar.
Du ska verkligen ha beröm för att du brinner för frågan om att minska stigma kring alkoholproblem! Det är en oerhört viktig fråga och ett engagemang som vi delar. Däremot skulle vi uppskatta om du inte gick in och anklagade enskilda forumanvändare för att vara farliga eller bidra till stigma för att de använder ett vardagligt språkbruk för att beskriva sin situation eller ge stöd till andra. Återigen, det är inga debattinlägg som skrivs här, det är människor som anonymt söker stöd i sina respektive situationer. Om det blir för tufft eller svårt för dig att stå ut med att människor ibland är onyanserade i sina ordval när det gäller alkoholproblem tror jag att den enklaste lösningen är att du slutar läsa på anhörigforumet (eftersom empatin där generellt, av naturliga skäl, fokuseras på den närstående och inte den som dricker/har druckit).
@Kristoffer Jag tycker tillrättavisningen är rätt anmärkningsvärd och att hänvisa till att WHO, som en av världens största organ, beskriver det som en sjukdom. Att ingen reagerar på det säger en hel del. Det är svårt att tala bort stigmat bakom det. Att sedan skicka tillbaka det på mig personligen med hänvisning, titta bort om det är jobbigt, säger en del det med.
Detta är ingen debatt. Detta är fakta. Att då hävda att WHO gått ut och klassificera det som en sjukdom är direkt felaktigt. Det tycker jag Alkoholhjälpen kunde ha informerat om när det var vad jag skrev ovan. Istället vänder man det mot mig.
@Kristoffer skrev:"Om det blir för tufft eller svårt för dig att stå ut med att människor ibland är onyanserade i sina ordval när det gäller alkoholproblem tror jag att den enklaste lösningen är att du slutar läsa på anhörigforumet (eftersom empatin där generellt, av naturliga skäl, fokuseras på den närstående och inte den som dricker/har druckit).".
Jag har innan skrivit att detta inte handlar om mig och min skam. Det är inte en debatt jag är ute efter här. Jag är ute efter en sakfråga inte att dryfta en personlig fråga. WHO har inte antagit definitionen sjukdom.
Vad säger detta om stigma? Istället för att ta i en sakfråga och besvara den så vänder man det mot mig. Om det är för jobbigt för dig... Jag har varit irriterad länge på hur missbruk ska vändas mot en i olika sammanhang. Det går lixom inte riktigt att diskutera utan att själv hamnar i blickfånget. Att det vägs in som en faktor. Man får inte riktigt ha en åsikt eller diskutera sakfrågor utan det kopplas hela tiden tillbaka till olika diagnoser. Så himla märkligt. De är ena efter det andra. Är det inte ADHD så är det någon annan rackarns diagnos man utvärderar. Blev testad för ADHD då psykologerna sa många med missbruk har ADHD. Med din energi och så är det nog ADHD. Svaret, nej. Ingen ADHD då jag testats. Man kan tydligen ha energi, dricka utan att ha ADHD.
Jag testade definitionen sjukdom på några vänner som inte dricker längre. Frågade dem vad säger du om jag säger att du är sjuk som är alkoholist? Det är en sjukdom. Svaret jag fick var = Fuck off.
Jag vet verkligen inte något annat sammanhang än på Alkoholhjälpen i samhället det är ok att säga att någon är sjuk. Jag är helt övertygad om att vissa, inte alla, anser att detta är rätt okänsligt och stigmatiserande. För att inte säga kränkande. Nu har jag testat på flera. Det finns de som sa äh, skit i det. Du kan inte förändra världen. Trist ja men vänd blad. Du är ur det.
Jag håller med om den kommentaren till viss del. Däremot tycker jag det är tråkigt att man anser att denna behandlingsmetod är ok på ett alkoholforum. Att man inte ser att det kan vara stigmatiserande och nedsättande. De med beroendeproblematik som känner att sjukdomsbegreppet stöttar ska definitivt använda det. I övrigt hoppas jag att andra inser att det kan landa väldigt fel. Sedan hoppas jag man kan vara lite mer försiktig i sin framtoning gällande definitioner speciellt på dessa forum. Definitivt inte slänga sig med att WHO antagit definitioner som de inte antagit. Det är att sprida desinformation.
Min egen definition är väldigt enkel. Dricker man för mycket för länge blir man beroende. Slutar man är man alkoholfri. Den känns väl ändå lite mer inkluderande?
@Lora. Jag försöker hänga med i dina inlägg men ibland tappar jag lite…tänker du att om man menar att alkoholberoende är en sjukdom då stigmatiserar man?
Jag tror tyvärr att det blir massa missförstånd i den diskussionen som vi har den nu. Jag uppfattar dig som att du är mycket kritisk mot hur en del personer använder sjukdomsbegreppet när det gäller alkoholproblem. T ex att det skulle vara en livslång sjukdom. Forskning visar att för de allra flesta så är det ett tillstånd som de tar sig ur (även om en del kan uppleva återkommande besvär under livet). Ett annat exempel att det skulle vara ett tillstånd som personen inte kan ha någon kontroll eller ta något ansvar för. Forskning visar att det (precis som vid många andra livsstilsrelaterade sjukdomar) finns många saker som individen kan göra för att påverka. Samtidigt så menar de flesta som säger att alkoholproblem kan vara en sjukdom inte dessa saker. Sjukdomsbegreppet som en del använder det i AA, den numera övergivna diagnosen alkoholism och synen att alkoholberoende enbart är en hjärnsjukdom är alla saker som kan kritiseras. Men de flesta som säger att alkoholberoende är en sjukdom stödjer inte dessa synsätt.
Du har inte helt rätt när det gäller WHO. Hela sidan du länkar till handlar om skadligt bruk av alkohol. I den internationella standarden för diagnosering av sjukdomar ICD (https://www.who.int/standards/classifications/classification-of-diseases), som WHO ansvarar för, finns både skadligt bruk och beroende listade. Att skadligt bruk och beroende av alkohol är sjukdomar, i meningen att de finns som tydligt definierade diagnoser och individer har rätt till vård, är inte kontroversiellt bland forskare eller vårdpersonal.
Detta innebär dock inte att jag eller någon annan har rätt att säga att du är sjuk eller hävda att sjukdomen innebär saker som inte ingår i diagnosen. Många kan uppleva alkoholproblem utan att de upplever sig som sjuka. På alkoholhjälpen använder vi som regel termen problem, eller om personen själv vill använda det, termen beroende (som finns tydligt definierad). Även om vissa som dricker för mycket och för länge inte kommer att hålla med dig om att de är beroende, så håller jag med om att det som du skriver på slutet i ditt inlägg blir enkelt och inkluderande.
Vi kommer och kan dock inte tillrättavisa användare på forumet som vill använda andra termer för att beskriva sin situation. Det kan göra att människor inte vågar skriva och riskerar att bli okänsligt och kränkande. Anhöriga lever i många fall i väldigt svåra situationer där de får ta smällen för någon annans skadliga drickande. Vi ber dig ha medkänsla och överseende med att de ibland använder begrepp som du eller andra inte upplever som korrekta.
En bra tumregel på forumet är att fundera på om det som du skriver är till för att vara hjälpsamt för den som har tråden. Om det snarare handlar om principiella invändningar eller samhällsfrågor, så kan är det bättre att ta i egen tråd. Om du tar illa upp av något som andra skriver (t ex hur de använder ett begrepp), så är det bättre att klicka på anmäl och skriva till oss rådgivare än att själv försöka tillrättavisa. Det är inte ditt eller någon annan användares ansvar.
@ Varafrisk. Ibland blir det svårt om man inte ser definitionen framför sig, även nu för mig, så klistrar in från Wikipedia nedan:
"Social stigma is the disapproval of, or discrimination against, an individual or group based on perceived characteristics that serve to distinguish them from other members of a society. Social stigmas are commonly related to culture, gender, race, socioeconomic class, age, sexual orientation, body image, physical disability, intelligence or lack thereof, and health. Some stigma may be obvious, while others are known as concealable stigmas that must be revealed through disclosure. Stigma can also be against oneself, stemming from negatively viewed personal attributes in a way that can result in a "spoiled identity" (i.e., self-stigma).
Ja, jag anser att hävda att man är sjuk om man druckit för mycket för länge är stigmatiserande. När man får en permanent stämpel tryckt i pannan. Speciellt på det sättet man gjorde mot mig på Anhörigsidorna. Komma dragandes med WHO och anse att jag hittar på egen definition är inte ok. Det var att förminska och blir stigmatiserande.
Där gick man ju även ut och sa att man inte känner till någon som klarar hålla en relation med alkoholist. Kom igen... Det är stigmatiserande. Har svårt att se hur Alkoholhjälpen kan anse att det är ok att onyanserat dra ur sig sådant. Att sitta här och hälla ur sig generellt om hur alkoholister är. Det bidrar till stigma och det finns en rad rätt tveksamma inlägg under Anhörigsidorna som bidrar till stigmatisering.
Det finns inte en form av alkoholkonsumtion. Det finns många varianter på det. Vad i detta är sjukdom? Vad är symptomen?
@Magnus Du får nog länka rakt till definitionen av alkoholism från WHO för jag hittar inte någon dit du länkar. Kan du visa var de definierar att just alkoholmissbruk som sjukdom? Jag ogillar verkligen att man dammar runt med detta begrepp. Tar sig själv rätten att ställa diagnoser. Här bör man vara tydlig och länka rakt till definitionen för just alkoholmissbruk. Inte länka till allmänna begrepp kring sjukdom och hänvisa till missbruk. Det är vad länken visade. Ange länk rakt till där man definierar alkoholmissbruk som en sjukdom. Jag efterfrågade inte definitionen på sjukdom generellt.
Vad för missbruk, symptom, inkubationstid, hur länge är man sjuk, vad är det för sjukdom? Man får vara lite försiktig och nej, det är inte bara jag som anser att sjukdomsbegreppet inte platsar. Det kan lätt bli stigmatiserande.
@Blenda Ja, jag förstår inte varför det ska krånglas till så. Om man enkelt säger dricker du för mycket för ofta riskerar du att bli beroende. Slutar du är du alkoholfri. Måste man göra det svårare än så? Ger det något positivt att krångla till det mer? Blir folk friskare av allt krångel?
Skam är en så stor del i detta. Om förklaringen varit mindre skamfylld än att peka på sjukdom / andra stigma med ett beroende som baseras på en allmän dryck som cirkulerar precis överallt så hade vi nog kunnat skrota allt vad heter Anonymt. Istället få grepp om problematiken lång tidigare än att det blir så stora problem i skymundan som vi har idag. Skam isolerar.
Man borde börja ifrågasätta varför just anonyma forum ska vara den enkla lösningen. Varför folk känner sig tvungna in i dem? Det är alldeles för många som drabbas, skammen är en så stor del och de bara fortsätter.
Jag känner mig inte sjuk idag. Jag känner mig istället friskare än på länge. Jag har inga alkoholproblem alls. Längtar inte efter alkohol, äger ingen alkohol - inte ens vinglas så för mig är det en ickefråga. Nu när jag fick in fel drink och sippade på den insåg jag ju att jag inte ens tycker det är gott. Mina problem med alkohol är mao obefintliga. Kan det inte få lov att vara så? Måste folk ratta efter med en sjukdomslapp?
Jag önskar bara att världen kunde vara lite mindre dömande kring alkoholberoende. Ge faan i etiketter & beskriva hur man är som en slags allmängiltig definition. Kort & gott låta en va som alla andra utan titlar jag inte önskar mig / inte anser mig tillhöra. Jag tror det hade bidragit till en sundare värld. En där AA inte skulle behövas utan att vi istället över en fika öppet skulle prata om livet, eventuella situationer där folk dricker för mycket för ofta och ge varandra stöd. Inte en där Anhöriga sitter och diskuterar hur vi är i sitt forum & vi sitter här och själva försöker få rätsida på att vi druckit för mycket för länge.
De olika symptomen är: minskad förmåga att kontrollera alkoholkonsumtionen, att alkoholkonsumtion är viktigare än andra aktiviteter i livet, fortsatt alkoholkonsumtion trots negativa konsekvenser, sug eller starkt begär efter alkohol, ökad tolerans för alkohol och i vissa fall abstinensbesvär om personen inte dricker. Dessa symptom ska ha visat sig under 12 eller minst 3 månader men regelbunden alkoholkonsumtion. Det innebär att om man inte uppvisat flera av dessa symptom under senaste året, så är man inte längre alkoholberoende enligt diagnosen. Att dricka för mycket räknas som skadligt bruk när det orsakar skada eller ohälsa, se https://icd.who.int/browse11/l-m/en#/http://id.who.int/icd/entity/39723…
Som jag skrev i tidigare inlägg så kan det finnas andra tolkningar av alkoholberoende som sjukdom som är mer problematiska eller felaktiga och som diskuteras och ifrågasätts med rätta. Men många jag har träffat eller kommunicerat med här genom åren menar att just erkännandet av deras problem som sjukdom har varit avstigmatiserande för dem. Historiskt, innan alkoholberoende klassades som en sjukdom så sågs ofta problemen som synd eller som ett tecken på karaktärsbrist eller störning hos personen. Det är viktigt att vi gör så mycket som möjligt för att minska stigma och att det inte ska vara konstigare med alkoholproblem än att ha t ex diabetes eller ångest. Jag tycker att du har skrivit mycket klokt i tidigare diskussion kring missförstånd och förenklingar som ökar stigma. Jag har samtidigt lite svårt att förstå hur du menar att det skulle bli mindre stigmatiserande att säga att alkoholberoende (enligt definitionen ovan) inte ska räknas som en sjukdom , men är intresserad. Du får gärna förklara hur du tänker kring det.
Tydligen är detta en…
Tydligen är detta en kontroversiell fråga. Själv kan jag inte känna igen mig i definitionen sjuk. Tycker bara den är elak och skjuter vid sidan av målet. Just på grund av att den känns så nedsättande och att man även hävdar att den är permanent. Alltså en permanent livslång sjukdom som man hela livet ska passa sig för. Trippa på tå för. En omberäknerlig rackare som kan slå till närsomhelst. Håll dig ständigt påmind. Gör du inte det så kan du få återfall. Skulle man kritisera definitionen kan det betyda att återfall är nära anstående. Lever i förnekelse. Här behövs istället ständig påminnelse om att man är sjuk så man inte återfaller. Lev sedan lycklig med din sjukdom men håll dig alltid i schack. Mitt "älskade soc" gjorde vad de kunde för att trycka in den definitionen, inte bara i mig, utan även mina barn och min man.
Själv har jag iakttagit en rad personer i min omgivning. Även dokumentärer. Jag slås av hur återfallsrisken ökar om man bevakar, tittar snett, misstror och markerar mot den som kämpar. Att när självförtroendet får sig en törn ger vissa bara upp. Kastar in handduken och ger definitionen rätt. Jag är en sjuk rackare så jag ger mig. Börjar dricka igen för det är ju ändå kört, typ. Jag får väl vara ett sådant där permanent förfall som alla menar att man är. En sån där smygalkis. En som pga rädsla att bli tillrättavisad av "systemet" gör bäst i att bara leva på i skymundan och gömma sig. Orkar inte konfrontationen så bättre att smyga på med min "permanenta sjukdom".
Frågan är var finns det faktabaserade kring att det är en permanent sjukdom? Är det snarare ett ingrott beteende som bitit sig fast? Beteenden kan brytas...
Ligger denna definition kvar för att det är det enklaste sättet att beskriva ett besynnerligt problem enkelt för omgivningen? Är det inte kontraproduktivt dock? Hur många struntar i att ta hjälp för man inte vill ha en permanent sjukdomsstämpel i pannan?
För min del har jag varit alkoholfri i flera år. Har inte varit rädd för återfall - alls. Jag ser mig inte som sjuk för att min kropp reagerar på gift. Jag ser mig snarare som en frisk person som sett igenom denna bluff samhällssynen försöker trycka på mig. Jag behöver inte gömma mig bakom en definition - sjuk. Jag är helt likgiltig kring att jag fastnade i en beroendeproblematik, tillfälligt. Sjukt nöjd - Alkoholfri - alltså absolut inte en alkoholist.
Först nu vågar jag även ifrågasätta om man måste göra sig ständigt påmind om sin så kallade sjukdom varje dag eller om man faktiskt mår bättre av att lägga allt bakom sig och våga se sig som en permanent frisk person? En som är värd att ge sig ut och ta livet med storm igen. Orädd. En som alltså inte behöver gå runt och vara rädd för återfall. En som är alkoholfri på riktigt. En som kan drömma och även förverkliga sina drömmar.
Det förbluffar mig att jag inte sett någon resonera som mig. Så jag googlade och hittade till min glädje en rad artiklar där man är inne på samma spår. Nedan är en av dem:
https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/jun/07/addiction-not-dis…
Är definitionen kvar för att den är intäktsbringande? För att samhället inte förstår sig på fenomenet och detta är enklaste sättet att förklara det hela? Blir vi hjälpta av den eller är det snarare en fälla?
Tänk om samhället kunde ha en mer ödmjuk inställning till beroende och vi istället kunde sträcka ut en hjälpande hand till medmänniskor runtomkring oss för det finns många. En som på riktigt bryr sig utan att vara anklagade, misstänksam och ser ner på beroendeproblematik. Jag har ju varit inne på att systemet är förlegat. Här är mycket av anledningen till varför jag ser det så. Den verkliga sjukdomen är inte alkoholism enligt mig. Det är skammen som är den verkliga boven. Det är skammen vi ska ge oss på, så även som samhällsmedborgare. Vi ska hjälpa folk klä av skammen mot alkoholfrihet!
Det skulle vara mycket sundare om samhället började ifrågasätta flödandet av alkoholen än att ge sig på dem som är alkoholberoende med en permanent negativ definition. Att vara alkoholfri är frihet på riktigt!
@Lora Intressanta tankar!…
@Lora Intressanta tankar!
Att skammen är en mörklig sidoeffekt håller jag med om. Många förhindras ta itu med beroendet på grund av skam och stigma.
Resten måste jag fundera mer på…😌👍
@Lora Jag tänker inte heller…
@Lora Jag tänker inte heller på mig själv som sjuk ett dugg. Men däremot har jag respekt för att jag har druckit mig till en beroendeproblematik som gör att jag aldrig kan dricka som ”andra”.
Fast jag tycker snarare att alkoholromantiken och att det dricks i tid och otid är det sjuka i vårt samhälle. Jag är för egen del inte ett dugg orolig för återfall, och det är nog inte mina anhöriga heller. Vi har aldrig pratat om det, jag måste fråga min äldsta dotter vid tillfälle.
Jag är lite anti AA som tydligt proklamerar att ”detta fixar du inte själv, du måste ta hjälp, du måste se dig besegrad” typ. Jag kan visst själv, med forumet som enda hjälp. Och jag känner mig inte besegrad av alkoholen, jag känner mig grundlurad av alkoholromantiken i vårt samhälle. Som kostar så många liv och mänskligt lidande i den ena ytterkanten. Det är för jävligt att vi som samhälle ens godtar det 🤬
Kram 🐘
@Andrahalvlek Det finns en…
@Andrahalvlek Det finns en dokumentär - The Business of Recovery. På Youtube finns material gratis om man söker där. Den bygger på Amerikanska marknaden.
I denna framgår det att 90% av behandling för beroende bygger på 12-steg och ytterligare 5 % på varianter av desamma. Är inte det märkligt? One size fits all, tydligen.
Man pekar på en rad kontroversiella saker i den filmen. På frågan - vad får man för pengarna via rehabcenter? Ser man vilka aktiviteter som ingår. Ja, då kan man verkligen undra... Ingen aning vad man "får" i Sverige. Det borde helt säkert individanpassas. Jag förstod på en vän inte riktigt gjordes för honom men detta var många år sedan. Utgår även ifrån att det skiljer sig åt här i Sverige (bra / mindre bra). Min vän beskrev att de inte hade tid för personliga möten på det sättet. Det var mer en institution under en månad. Gav inget beständigt. I dokumentären hänvisas till en massa olika gruppövningar med tveksamt syfte. Mer något att göra på dagarna. En förvaring. Inte speciellt forskningsbaserat. Sedan ett stort frågetecken kring hur de underbygger sin statistik. Framgångsfaktorn. Borde vara kriminellt att mecka med den... Så som siffror flyger runt på nätet blir det omöjligt att få en uppfattning om vad som fungerar. Väldigt missvisande att läsa från rehabcentrats sida hur duktiga de är. Här måste finnas ett standardiserat sätt att mäta som gäller alla. Det finns inte idag. Vår kommun har ex lagt ut statistik om sin förträfflighet. Intressant, väldigt få som svarat om man granskar. Samtidigt finns det artikelhögar i lokala tidningen om hur illa ställt det är med soc i vår kommun. Märkligt då att deras statistik ser toppen ut.
Vem granskar svenska marknaden? Tittar vi på cancervård går det framåt. Tittar vi på beroendevård verkar det mer vara ett stort svart hål. Vem tusan granskar och varför minskar inte beroendet i samhället? Vem lyssnar på forskningen och varför har det inte skett större förändringar? Numera kan man operera ett barn i livmodern men beroende verkar omöjligt att komma åt. Här går vi i sidled.
Inte heller jag är ett fan av AA. Känns kontraproduktivt att sitta i ett slutet sällskap som har anonym i sitt namn. Detta som en rad forskning pekar på att just vara öppen bidrar till minskad risk för återfall. Att kalla det sjukdom får det även att låta som man är underkastad och tilltryckt utan något reellt val. Att dömma av material jag läst är det högre ÷ som kan kvitta sig om de ej genomgått någon behandling alls. Detta tar man bl a upp i boken "The myth about alcoholism as a discease". Här kan man få lite input om vad den boken handlar om:
https://aaronolson.blog/2022/06/19/heavy-drinking-the-myth-of-alcoholis…
Sedan tycker jag fortsatt det är bra att folk har möjlighet att välja AA. Även om just jag är en person som helst tar detta på egen hand. Vi är olika.
Jag köpte dokumentären. Blev…
Jag köpte dokumentären. Blev för nyfiken. Det är en professor från Harvard med bl a, Lance Dodes. Här säger han att mellan 5-10% blir hjälpta av AA. Dömmer inte ut det. Menar att det är ett bra första steg. Det finns något iaf men man måste jobba vidare med dessa modeller för nu är initiativen för verkningslösa. Med tanke på att 5-10÷ blir hjälpta och att 95% av all rehab i USA bygger på 12-steg så undrar man ju varför det finns så få alternativ?
Om man kollar på olika hemsidor ser statistiken väldigt annorlunda ut. När de granskar dessa företag i dokumentären visar det sig att uppföljning av siffror haltar. Det finns inget standardiserat sätt att följa upp. Vissa ringer och frågar, andra gör inget men har ändå siffror - 80% eller mer. Betty Ford Center är med bl a.
Skulle säga kolla på dokumentären. Det är en ögonöppnare. Pengar är helt säkert en drivkraft kring problematiken i samhället. Lika så att vi inte granskat dessa instruktioner och modeller ordentligt. Var är forskningen? Hur många åker inte in och ut på psyk? Med 0 resultat. Varför är 12-stegsmodellen inte mer debatterad? Även i Sverige breder den ut sig. En person som intervjuas som jobbar med dessa frågor säger jag önskar vi skulle ta oss ur förnekelse, borde lyssna på forskning och inte se dessa som bokmalar. Kan verkligen hålla med. Denna dokumentär borde ligga på Netflix.
Ytterligare en aha…
Ytterligare en aha-upplevelse. Man pratar om inre vs yttre motivation till förändring. De menar att du måste hitta din egen inre motivation till varför du måste förändra din situation. Yttre påverkan i form av att trycka till individen fungerar inte. Att bete sig hårt mot den som kämpar är inte en framgångsrik metod. Skulle det vara så skulle inte den beroende vara beroende... Det tillståndet är ju ingen saga precis. Istället bör man involvera den beroende och hitta dennes inre motivation till förändring. Olika för alla. Alltså fundera över vad som skulle motivera till förändring? Starta där.
AA utgår ifrån en sjukdom, en inbyggd hjälplöshet och att de 12 stegen, samma för alla är svaret. Ett alternativ är att istället hitta den inre motivationen. Vad skulle motivera dig till en förändring?
@Lora Det har diskuterats…
@Lora Det har diskuterats lite då och då här på forumet om det är en sjukdom och är en intressant fråga. Själv har jag inte funderat så mycket i termerna av en sjukdom, utan mer att jag har ett alkoholberoende och att det har påverkat min hjärna, jag har skapat en beroendehjärna och har en sårbarhet genetiskt för detta. Jag har uppskattat den lustfylldheten och berusningen som alkoholen gav mig, dopaminkicken som alkoholen gav, dopaminet som sköt upp som en raket och gav mig förhöjd sinnesstämning, både högt och lågt. Lärt min hjärna att detta var ett skönt tillstånd som jag ville ha mer och mer av och på så sätt skapat mig själv ett beroende. Fick jag inte dopaminkicken, fick jag abstinens med allt vad det innebar. Kanske kan det likställas med en allergisjukdom, man blir sjuk om man utsätter sig för det man är allergisk mot. Jag blev beroendesjuk av att jag drack alkohol, en sjukdom som uppstår om jag utsätter mig för det, jag dricker och den blossar upp.
Beroendesjukdom beror på en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem, säger forskningen. En kronisk sjukdom kan tex bero på ärftlighet eller substansmissbruk, som man oftast inte kan bli frisk från, utan behandlingen går ut på att lindra besvären. Den kroniska sjukdomen kan vara tidvis återkommande, långvarig eller livslång. En kronisk förändring i belöningssystemet däremot, som i beroendesjukdom, kan hanteras genom att man inte tillför alkohol. Man kan lära sig att leva med detta och leva ett ”vanligt” liv utan besvär om man är nykter. Tänker att den kroniska förändringen i belöningssystemet är livslång, skadan är skedd, men om man inte utsätter sig för alkohol är det lugnt i hjärnan. Beroendesjukdomen blossar upp om man dricker alkohol eller börjar missbruka annat som triggar beroendehjärnan. Jag hyser oerhört stor respekt för att jag har en beroendesjukdom som kan blossa upp om jag inte tar den på allvar. Det vittnar många om som återfallit efter många års nykterhet. Jag är inte rädd för ett återfall, men aktar mig noga för att inte luras tro att jag är frisk och återställd i mitt belöningssystem, på så sätt att jag skulle kunna hantera alkohol och ta ett glas.
Så efter mitt resonerande i frågan så tänker jag att jag inte ÄR min beroendesjukdom, det är inte min identitet, den jag beskriver och känner mig som. Tänker att jag har ett latent alkoholberoende som ligger i vila och en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. Dessa håller jag i schack genom att vara nykter och inte röra alkohol. Då mår jag bra och är välmående och inte beroende av att dricka eller beroendesjuk. Kan också tänka att de som är i fast i alkohol har en beroendesjukdom, men det finns möjligheter att blir fri från beroendet. Det är dock oerhört svårt för många att bli kvitt sitt beroende, då det är en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. En förutsättning för att bli fri är att erkänna sitt beroende för sig själv, ha viljan till förändring. Tro på sin egna förmåga, få kunskap om alkoholberoende, få självkännedom och arbeta med de ofta förekommande underliggande orsakerna till missbruket. Hitta den inre motivationen till en förändring. Lite som vi stöttar varandra här på forumet, så gott det går för att blir fri från alkoholberoendets klor. Det lilla i det stora, men ändå något.
Jättebra beskrivet @vår2022!…
Jättebra beskrivet @vår2022! Jag ser det på liknande sätt. Jag tror att vad @Lora vill uttrycka o få stöd i är ett mer samhällskritisk synsätt. Det mer objektiva synsättet och det samhällskritiska synsätter kanske inte kommer att mötas i just denna tråden.
Jag är heller inte rädd för återfall. Men jag väljer att leva en livsstil som blir ett naturligt skydd (för mig) mot risken att ta ett återfall. Jag gör dagligen saker som förebygger återfall, både fysiskt, andligt och mentalt. Vet mina triggers.
@Lora @sattva @vår2022 Jag…
@Lora @sattva @vår2022
Jag trot många är tveksamma till AA av olika skäl samtidigt som en del verkar ha stor hjälp av det.
Men självklart borde det finnas alternativ som kan passa fler.
Helst ett som drivs av stat eller region och som är transparent och utan vinstintresse.
Jag kan också tänka mig att en del klarar sig med ”bara” den hjälp som finns här på AH. Det behöver kanske inte gå till på ett visst sätt eller en viss mall. Samtidigt måste man såklart ta tillvara erfarenheter av vad som funkar och inte.
Det som jag funderat över är det förebyggande arbetet. För att förhindra att fler blir beroende.
Där borde finnas mycket mer information om vad som är riskbruk och missbruk. Kanske redan i grundskolan . Idag är alkoholen överallt och barn och ungdomar blir försvarslösa offer.
@Lora Jag är också mycket…
@Lora
Jag är också mycket tveksam till AA. Gillade aldrig den religösa undertonen. Man säger dock att AA ör andligt. AA hjälper inte de flesta men höll mig nykter i flera månader. Slutade dock att gå p.g.a av den religösa tonen. Ta hand om dig.
@Lora Kan instämma i en del…
@Lora Kan instämma i en del vad du skriver och i en del tycker jag inte samma. Du skriver att du har varit alkoholfri under flera år och klarat att bli nykter. Det är bara att gratulera. Jag undrar vad det är som gör att du skriver detta inlägg nu. Jag förstår att du har ett budskap men risken är att det stannar av här på detta forum.
Jag köper inte allt med tolvstegsprogrammet. Det finns fler metoder fast tolvstegsprogrammet är väl den största. Läs gärna Kristoffers fr admin, hans inlägg i min tråd. Jag gick på öppenvårdsbehandling med tolvstegsprogrammet som grund, fortfarande köpte jag inte hela konceptet men behandlingen var det bästa jag gjort på min nykterhets resa. Jag fixade inte detta på egen hand!
Jag går på NA- möten då AA inte finns i min stad. Jag upplever inte att jag är mer anonym än vad jag är här. På mötena befinner jag mig fysiskt och använder mitt egna namn. Vissa möten är slutna vissa öppna. Ibland möter jag ngn person på stan och hejar. På de möten som jag har gått på är det inte särskilt religiöst. Ok, Gud nämns men det stör mig inte. För många som är på mötena är det enda platsen där de möter en annan nykter person.
Jag är alkoholberoende. Diagnoskoden är F 102 enligt ICD-10. Jag gör nu vad jag kan för att leva nykter men jag har stor respekt för att risken för återfall kan dyka upp. Jag definierar mig inte som sjuk kanske lika lite som den person gör som har diabetes.
Jag skulle utav hela mitt hjärta önska att vi en dag kunde prata om att vi är alkoholfria, alkoholberoende vad vi nu än kallar oss. Att mötesplatser kunde finnas och vara lika naturliga som ja…jag vet jag men kanske inte slutna som alla anonyma rum både i verkligheten och på nätet. Om det ska kunna ske så tror jag att vi behöver släppa på skammen och öppna upp och berätta.
Mina tankar har de senaste…
Mina tankar har de senaste dagarna arbetat rätt hårt. Själv känner jag mig berikad av att inte känna behov, vilja eller ens se några fördelar med att dricka. För mig finns inte längre tankarna i den riktningen. Skulle ha middag i helgen och kom på mig själv med att tänka jag har inte ens funderat på att köpa vin till gästerna. Tänk att det gått så långt så jag tom där är så obrydd. Jag pratar fritt om det när någon undrar. Försöker utifrån bästa förmåga beskriva hur varför osv. Även mina tillkortakommanden och hur jag arbetar med dem, synliggör dem för mig och hur det berikar mitt liv.
Vad är det som gjort att mitt sätt lyckats för mig? Varför har andra runt mig inte gjort det? Hur kan jag bäst stödja dem? Ska jag, bör jag? Är det bättre att låta bli för man stökar till om någon inte är där? Det känns nästan lite orättvist dock. Varför vissa och inte andra kommer ut denna destruktiva drog?
Jag är väldigt upptagen av att förstå. Jag letar svar kring hur. Vad är grejen för att lyckas? Inte egentligen ute efter att kritisera för kritiserandets skull. Snarare ute efter att förstå vad som ger resultat och vad som inte gör det. För mig är det viktiga frågor. Att inte vara rädd för att på riktigt granska dem, ordentligt.
På förekommen anledning pratade jag med en gammal vän. Vi har inte pratat på många år. Det visade sig att hon jobbar på soc. Beskrev sin roll och de föranledde diskussion kring om beroende är en sjukdom eller ej? Vi har väldigt olika syn och utgångspunkter. Min är mer förstående hennes är mer cynisk. Av rätt naturliga anledningar. Hon uppmanade mig att anmäla en gemensam vän. Då fick hon min syn och hon bad mig fundera över alternativ. Hot var hennes melodi. Det satte igång min hjärna och jag började leta svar. Är jag ute och cyklar eller har jag en poäng? Var beredd att utmana mina tankar fullständigt.
Letade fakta på nätet. Jag slogs dock av hur lite evidensbaserad information det finns där ute på internet. Dokumentären skrämmer. Den är 10 år gammal men har sina poänger. Om vi kör på med gamla metoder som saknar evidens och inte är beredda på att utmana, sammanställa statistik och förändra så lär vi ju fortsätta harva.
Så vad gör man? Hur råder man folk på bästa sätt när de inte riktigt är där ännu? Går det? Skulle det hjälpa som min vän försökte föreslå - att trycka till och hota med soc? Vem är jag att göra den tolkningen? Vad sätter jag igång och vad är målet?
Jag slås även av hur låst debatten är, hur lite vi analyserar systemen och hur lite fakta som finns.
Så hur får man fram vad som fungerar? Jag funderar på just vad det var som blev den avgörande faktorn här inne att ta steget? Själv handlade det om ett ytterst empatiskt samtal. Ett samtal grundat på genuin kärlek som fick mig att förstå att nu får det vara nog. Sedan var jag nog aldrig orolig egentligen för att inte lyckas. Det är nästan lite märkligt att jag inte var rädd för det. Varför var just jag inte det och vad är det i mig som gör att jag lyckats?
Jag inbillar mig att det första empatiska samtalet utan att jag kände mig hotad var avgörande. Sedan tror jag att det hjälpt mig att inse att just känslor är något man kan lära sig hantera. Det har gett mig ett nytt liv. Känslor är för mig idag enbart reaktioner på saker och i sig inte fel. Man kan dock påverka vilket känsloregister man tillåter spela och tvinga sig åt det positiva hållet. Lägga krut där. Sedan har jag jobbat massor med att inte skambelägga mig själv. Inse att man inte är mer än människa och oavsett vad som hänt går det att snurra 180 grader och gå åt annat håll. Skapa ett kul liv och omge sig med kul personer. Har idag även massor av intressen. Gör mycket kul saker. Allt det tror jag skapat förutsättningar för ett liv där droger inte längre fyller någon funktion. Droger ger mig inget och kan inte längre hota mig.
Skulle vara intressant att läsa vad andra tror varit avgörande för sin resa 🤗.
@Lora Den inre motivationen…
@Lora Den inre motivationen är absolut nödvändig tror jag för att lyckas bli nykter. Det kan kanske fungera med skrämsel i vissa fall. Jag har tex fått rådet av tandhygienist i flera år att använda mellanrumsborste. Jag slarvade o följde inte rådrt. Tills jag fick en ny tandhygienist, som berättade för mig vad som händer på sikt om jag inte gör det. Sedan dess använder jag dessa borstar varje dag. Där funkade skrämsel för att ändra mittbeteende.
Avgörande för mig att tillslut sluta dricka efter flera års försök var en insikt att det jag höll på med var ohållbart. Jag led psykiskt. Barnen, som då var 13 och 15 uttryckte att de for illa. Jag satte ett datum ganska långt fram, och tog ett beslut att från det datumet är det stopp. Förberedde mig mentalt mycket. Målade upp bilder av hur skönt det skulle bli att bli fri. Tillät mig att känna allt inför detta datum. Längtan, sorg, rädsla etc.
@Lora Håller med, den inre…
@Lora Håller med, den inre motivationen har varit avgörande för att lyckas. Har såå många gånger tänkt att jag måste göra något år mitt drickande, men den riktiga motivationen har inte funnits där och inte heller den riktiga viljan. Från någonstans kom en urkraft till att sluta på riktigt och förmodligen kom den från att jag inte längre orkade leva som jag gjorde. Så mycket ångest och mörkt, som om jag tynade bort. Jag mindes sedan ett tidigare uppehåll på några månader, att jag mådde bra och utan ångest. Jag höll ett viktigt föredrag och det gick så bra, jag ville tillbaka till den känslan. Den inre motivationen gjorde också att jag trodde på mig själv att jag skulle klara av det. Mitt fönster för en förändring var öppet och jag tog chansen och det gick bra!😁
Intressant att höra @Sattva …
Intressant att höra @Sattva & @vår2022. Detta med tvång som mekanik kräver nog lite fingertoppskänsla tänker jag för att lyckas. Om man gör det utan att skuld/skambelägga tänker jag att det är större chans att lyckas och inte skapa onödiga låsningar. Om man kan bevara en värdighet hos personen samtidigt som man är bestämd i sak.
Har kommit över ett fall där en person öppet drack på jobbet. Valet blev AA med antabus eller ut. Personen vägrade AA + medicin så det blev ut. Skapat massa svallvågor hos personalen. Även där ser man hur åsikter går isär. Alltså det är ju en riktig konst att nå folk. Detta fallet gick inte precis strålande. Kanske trillar poletten ner hos den det berör kanske inte. Nu är personen mest arg. Eller snarare vansinnig. Personalen avvaktande och tycker ledningen är klantig. Att det är fel att tvinga in någon i AA som forum. De tycker även synd om personen. Det har skapat två osunda läger.
Denna person hade blivit varnad innan men tog ett återfall. För mig lite ofattbart att dricka helt öppet på jobbet. Att man bara vågar. Känns inte dolt någonstans. Snarare arrogant.
Jag vill tro att alla kan lyckas bara man hittar ut mitt i allt virrvarr. Har man druckit länge och bedövat bort diverse förmågor får man kanske ha större tålamod med personen ifråga. I detta fall blev personen kränkt och tog inte till sig något. Sköt över allt på andra istället och gick i totalt baklås. Jag får en känsla att om man istället för tvång till AA + antabus visat att man faktiskt tror på och inte skuld/skambelagt. Då skulle det gå lättare att komma igenom. Visa att det finns vägar samtidigt som man själv är förvaltare av att upprätthålla sig på stigen mot sin vision. Det går ju inte att tillåta att folk dricker helt öppet på jobbet ...
Om man försökt få personen själv att manifestera hur om nu inte AA + antabus undrar om det gått då? Skapat tvång i att komma upp med en lösning, vilkensom. På något sätt skulle jag önska att dessa personer skulle kunna få känna skillnaden. Få en vettig beskrivning av vad det handlar om. Försöka skapa en morot istället för piska.
Jag vill ju tro att personen vet att den är på fel spår om man dricker helt öppet på jobbet. Att det snarare handlar om blockering och att man inte ännu hittat den inre motivationen. Att man egentligen vet att man är helt ute och cyklar.
Hur ska man förstå skillnaden mellan att vara nykter och ej? Vem beskriver det öppet i vår glorifierade alkovärld? Ganska okänt fenomen vad det faktiskt innebär.
Jag brukar säga att se till att du aldrig förlorar ditt självförtroende. Tillåter du det är det lätt att det skapar en självuppfyllande profetia. Se därför till att hålla ditt huvud högt och våga artikulera dina behov. Försök inte dölja dem för då ploppar de upp i konstiga skepnader. Tycker detta missas i alkodebatten. Den är rätt hård och fördummande i min värld. Har svårt att förstå vad det är man tror dig uppnå med att vara hård? En person med alkoholproblem är i min värld inte sig själv. Den är förställd. Därmed svårt att klandra. Gå på effekten istället och försök locka fram den riktiga individen istället. Känns mer värdigt.
@Lora Intressant diskussion…
@Lora Intressant diskussion. Många säger att alkoholism är en sjukdom. För mig är det mer som en allergi. Lite alkohol väcker mersug och jag beter mig som en idiot, och därför ska jag ge fan i att dricka. På ett sätt är alkoholism snarare ett funktionshinder, eftersom hjärnan inte funkar som den ska.
Vid andra typer av funktionshinder som berör hjärnan (tex intellektuell funktionsnedsättning, autism, adhd etc) så förstår omgivningen i bästa fall att det krävs viss hänsyn, att man behöver använda sig av olika strategier etc.
Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt.
Företaget ifråga har säkert gjort rätt saker, men de har ändå visat synnerligen dålig empati och hänsyn till individen. Det var kanske droppen - och just därför ska proffs hantera frågan och inte en svinförbannad chef som bara ser till produktionens bästa.
In med Företagshälsan direkt! Ställ inte för stora krav på individen inledningsvis. Låt hen vara sjukskriven och sakta vänja sig vid faktum. Att kasta ut vb på gatan är omänskligt. Att vi inte har blivit bättre på företagen att hantera missbruk är bedrövligt.
Kram 🐘
@Andrahalvlek skrev:"Men när…
@Andrahalvlek skrev:"Men när hjärnan är skadad av alkohol - då individen lever i förnekelse, då frontalloben konkurreras ut av amygdala, då abstinensen är enormt svår både mentalt och fysiskt osv - då ska inte omgivningen visa hänsyn? Obegripligt." Det sätter nog pricken över i:et. Det är verkligen ingen hänsyn. Empatin är frånvarande.
Alla är så fokuserade på sitt. Veckan har gått åt att förklara samband mellan olika personers frustration. Alla ser sin synvinkel men är lite oförmögna att se andras synvinkel. När man förklarar så sjunker poletten ner. Alla vill i grunden väl. Bara det att de har svårt att höja blicken och se till helheten.
Insåg att det dracks 3.5 öl vid lunch. Sedan vin i muggarna. Här finns flera med problem... Har verkligen kommit in i ett getingbo. Inne i väldigt små bolag med under 5 anställda. Här finns ingen företagshälsovård. Det hade behövts proffs. Hur många lever så här kan man fråga sig? 🤗
Jag har en tes. Har börjat…
Jag har en tes. Har börjat fundera över sambandet mellan alkohol och underutvecklad förmåga att hantera och förstå sina känslor. Googlat en del kring detta och det finns forskning som visar på ett samband.
Så här tänker jag. Vi pratar sällan om varför olika känslor tar sig uttryck. Inte många tänker på dem som vägvisare utan bara agerar på dem spontant utan vidare reflektion och vad man sprider runtomkring sig. Har man bedövat sina känslor ter det sig naturligt för mig att egen förmåga att hantera sina känslor blir underutvecklad över tid. Men har helt enkelt tagit till alkohol som balanssystem vid press och då säger det sig självt, tänker jag, att man missar hur man relationsmässigt bör agera för att bemästra svåra situationer. Den behöver man träna upp för att kunna leva ett harmoniskt liv.
Samtidigt ser jag hur många där ute som är "underutvecklade". Skyddsmekanismer slår till på de allra flesta inom loppet av sekunder och man skyller på alla andra. Detta med att våga vända spegeln är väldigt få i vårt samhälle som klarar eller ens försöker göra. Vi här tvingas så småningom till det. Vi har ju inte längre käppen alkohol att ta till längre. Vi tvingas helt enkelt abrupt möta våra egna och andras känslor. Det blir så tvärt kast när man slutar så man bara måste utvecklas.
Detta med att inse att man är 50÷ av problemet vid konflikter är få som pratar om. Så mycket enklare att skjuta på alla andra. På så sätt omöjliggöra lösningar. Man skjuter sig själv i sank via att inte våga se sin egen del. Sedan gör man om och om igen samma fel och mår skit. Om och om igen blir resultatet detsamma för man vågar inte titta nyktert på sitt eget bidrag.
Detta gör att jag varje dag i veckan hellre anställer folk som gått igenom skärseld och vågar vara öppna med egna brister. Inte sätter sig på höga hästar utan vågar se samband. Jag tror inte att vi i vårt individualistiska samhälle lär oss detta gratis. Det krävs hårda smällar för att komma dit. Just pga vårt samhälle är så individualistiskt och prestationsinriktat. Skammen är det få som kan hantera. Lättare då att skjuta skarpt på andra än att samarbeta och våga vara ärlig med vad som krävs för att faktiskt lösa konflikter.
Vi här blir tvingade att reflektera. Detta borde vi framhäva mer och lära andra. Det är en konst. Inte en allmängiltig kunskap. Det finns stora fördelar med att gå igenom det vi gör / gjort. Det hjälper en att utvecklas mer än snittet i vårt samhälle. Det är min reflektion iaf. Så sträck på er!
@Lora Ja, du har rätt i det…
@Lora Ja, du har rätt i det. Processen här handlar om så mycket mer än att sluta dricka alkohol.
@Lora Och jag tänker att jag…
@Lora Och jag tänker att jag tror att du har helt rätt! Kontrasten var enorm när jag slutade dricka. När jag drack regelbundet kände jag typ ingenting. Kunde inte ens gråta.
När jag blev nykter blev jag först tokförbannad. Jag kunde bli så arg på jobbet att jag knappt fick något vettigt gjort. Sen lärde jag mig att 1) antingen direkt markera ”nej, det där är inte okej”, eller 2) sova på saken och i lugn och ro antingen ha mer konstruktiva argument eller låta saken bero. Man ska inte gyttjebrottas med grisar.
Så jag skulle nog inte vilja vara utan den här erfarenheten. Faktiskt.
Kram 🐘
Alltså detta med att ringa…
Alltså detta med att ringa och skicka SMS på fyllan. Har varit i kontakt med 2 personer idag. Man hör ju direkt. Ni vet när man försöker prata rent fast det inte riktigt går. Lite släpigt tal. Man drar ut på bokstäverna och trycker till / överdriver vissa saker.
Tänk vad många som lever så precis varje helg. Stressar till bolaget och tror de varvar ner med sprit. Så lurade på livet.
Jag kan sova 6 timmar och vara mer utvilad än de är efter 8 timmars sömn. Varje helg. Gör en otrolig skillnad i balans och livskvalitet över tid. De är rätt tröttsamma med. Drar samma sak om och om igen. Tycker de är rätt kul. Man är inte kul. Snarare långrandig...
Tänk att man ska gå och lägga sig nykter en dag till. Så otroligt tillfredsställande att verkligen gilla det! Genuint gilla det
@Andrahalvlek håller…
@Andrahalvlek håller verkligen med. Det har berikat på så många sätt!
En liten summering. Första…
En liten summering.
Första dagarna - förvirrande på stapplande bambiben. En känsla av vanmakt, saknad och förvirring.
Första helgen - stålbad. Städa bort alla möjligheter att dricka.
Första månaden - lättad varje morgon man vaknar. Mindre ångest, behöver inte fundera på vad man sagt. Otroligt befriande.
3 månader - eurofori. Allt börjar kännas lättare. Sover dock inte bra och är trött
6 månader - börjar känna att detta kan gå. Egna tilliten ökar och undrar om man någonsin kommer dricka igen? Börjar hitta nya intressen.
Ett år. Milstolpe! Stolthet och mer balans. Börjar kunna reda ut mer komplexa situationer lugnare. Mer sansad. Vågar stå för vad och vem man är även om vissa bitar är svåra. Skam är begreppet som måste avdramatiseras.
2 år- sliter med en del historier. Svårt att räta ut vad som är vad. Svårt att förstå hur man drar gränser och hur man ska vara mot sig själv? Försöker städa i huvudet för att få ordning på all historia. Det är nu som om historien kommer ikapp en. Man vågar vända spegeln och inse att man inte själv har ansvar för precis allt. Att man lever i ett sammanhang och måste kunna ställa egna krav och sätta gränser. Stå upp för sig själv.
År 3, hittat nycklarna! Äntligen kan man sortera innan saker blir för komplexa. Börjar skilja på vad som beror på mig och inte. Snällare mot mig. Mer tålamod överlag. Noll längtan efter alkohol. Bekväm med var jag är och fått ordning på självkänsla / självförtroende. Hittat rätt spakar för att hantera oro och ångest. Ok med saker som de är. Kan låta svåra saker skölja över och förbi.
Ja ni, det är verkligen en resa man är ute på. Tänk vilken skillnad i livskvalitet, före => efter.
@Lora Oj, vilken resa 🤩. Så…
@Lora Oj, vilken resa 🤩. Så inspirerande att läsa!
@Lora Instämmer till fullo 😍…
@Lora Instämmer till fullo 😍 För mig var jobbet puckeln som jag behövde ta mig över, med ett halvårs sjukskrivning som lök på laxen. Men trots svår depression tänkte jag aldrig tanken att alkohol kunde vara lösningen på mina problem. Och mitt nyktra år 3 inleddes med byte av tjänst inom företaget - nu helt utan helhetsansvar, roligare arbetsuppgifter, möjlighet att jobba hemifrån och därmed kunna bli sambo med en valp. År 3 är hittills wow 🤩
Kram 🐘
@Andrahalvlek Så härligt att…
@Andrahalvlek Så härligt att höra. Du är verkligen värd allt detta 🤗!
Sitter i ett projekt där…
Sitter i ett projekt där högsta instans är långtifrån organiserade. Det går inte heller eftersom allra högsta ledningen ger massa olika direktiv som går emot varandra per dag. Alla kämpar förtvivlat för att få till det. Projektledaren är typ utbränd så projektledning finns inte. Bara massor av direktiv som flyger i luften. Gör någon fel ja då får man skynda sig att peka på andra så skuld inte hamnar på eget bord. Alla skyller på alla mao.
Logiskt är det enkelt att se vad som pågår men att leva i detta. Att inte vara en av dem som bidrar till *skylla på alla andra". Istället bidra till att skapa ett öppet klimat där man hjälps åt att hitta lösningar kräver att man stannar upp. Tittar på all röra ifrån ovan och ser hur olika människor försöker parera i all röra. Försöker hitta egen strategi att verka i denna typ av organisation.
I dessa lägen är Internet perfekt. Bara googla hur hantera personer som skyller på andra? Man hittar massor av bra tips. Det ena leder till det andra och vips har man flera verktyg i din låda.
Själv har jag, speciellt med en person, insett att det går inte. Hen är så omedveten att hen inom sekunden sparkar nedåt och skyller över all skuld på andra. Ser inte vad det får för följder på hur andra agerar i sin tur. Vilka effekter det sprider. Googlade och hittar hur många bra tips som helst. Det underlättar verkligen att ligga steget före så man slipper ramla in i allt det otrevliga denna kultur bidrar till. Att via detta spara sig själv.
Så kan man ju även göra om man själv låst sig. Om man själv fastnat i jobbiga känslor/beteenden. Googla. Helt gratis och man får tillgång till massa info att börja sortera sitt lilla huvud med🧐👍. Perfekt
Detta med ångest & stress…
Detta med ångest & stress. De allra flesta reflekterar nog aldrig på dessa fenomen utan styrs av dem. Agerar på dem. År in år ut.
Har varit i en period av yttre tryck i jobbet. Många har samma tryck och man ser hur olika vi reagerar på detta tryck.
Vissa skjuter över allt sitt på övriga, andra tar det innåt, somliga medlar etc. Väldigt intressant att studera. Tagit ett steg tillbaka för att illustrera andra inklusive samspel utan att dömma. Efter det konstaterat hur det påverkar oss människor.
Började fundera på hur skapar man livskvalitet under dessa omständigheter? Hur ser man till att inte enbart jaga finansiella mål och bara fortsätta skopa mot deadline? Detta i en värld där det mesta handlar om pengar vilket gör det svårt att ta ett kliv tillbaka. Se saker ur andra perspektiv. Alla andra ser ju framförallt finansiella mål. Drivs mot satt mål när projektet ska vara avslutat för annars går ju styrelsen bananas. Stress, stress, stress. Så fortsätter det år ut år in.
Livsglädje, kvalitet, stolthet, långsiktighet, samhörighet - ja allt det där som gör livet värt att leva. Det pratar ingen om, absolut ingen. Alltså vad behöver vi göra för att uppnå det på kort & lång sikt?
Detta med AB struktur. Det driver ju oss människor till galna saker. Börsvärde... Vad är det? Finansiella mål, varför? Vad spelar det för roll om inte alla siffror pekar rakt uppåt år efter år om alla mår skit, beter sig som skit i jakten på "snygga" siffror? Är det livet värt all leva?
När jag satte mig ner och funderade på hur jag kan uppnå glädje trotts att alla andra drivs av deadline & finansiella mål insåg jag följande.
-Vissa människor klarar jag inte att hantera. Har inte kommit så långt i min utveckling ännu. De som kastar spjut i ryggen. Dessa måste jag parkera i min hjärna. Få bort. Sagt och gjort. Blockerade dem överallt, även i telefonen så de inte kunde nå mig. Drastiskt men fungerar. Dessa hittar snabbt andra vägar...
- Bestämde jag mig för att sprida glädje. Trycka fram allt positivt och hela tiden peka på det fina med det vi åstadkommer. Se till att folk stannar upp och ser detta. Prata om glädje. Berömma andra inför andra.
- Säga ifrån. Sätta gränser. Detta är ok att säga detta inte. I grunden måste vi hitta sätt att ha kul och hjälpa varandra. Annars är livet vet inte värt att leva. Prata om detta igen, och igen.
- Har även funderat på hur jag distribuerar min tid? Hur kan jag se till att jag skapar livskvalitet i detta tumult? Jag har börjat lägga in fler egentider i schemat. Där jag sitter ner och känner in. Hur är magkänslan? Är det något som inte synkar? Drar hjärnan iväg på villospår? I så fall agerar jag på att återställa balansen, hitta konkreta sätt att blockera tankebanor som går runt, runt, runt och gör minusnytta. Bara jagar upp. Då ser jag till att andas, funderar över vad det är som gör att hjärnan drar iväg och vad som krävs för att skapa lugn i hjärnan igen. Detta genom att parkera aktiviteter, människor och fokuserar på det fina.
- springer flera dagar i veckan och bygger in tid för att insupa lugn. Tidpunkter att andas.
Om jag inte gått igenom vad jag gjort hade jag, som alla andra, bara skopat på mot finansiella mål. Ganska galet liv...
@Lora Du gjorde en själslig…
@Lora Du gjorde en själslig och mental inventering. Vad har jag mycket av? Vad saknar jag helt? Hur kan jag fått tag på det så snabbt som möjligt? Jag tror också på positiv förstärkning. Lyft de positiva exemplen, som finns omkring oss hela tiden, så ger de mer positiva saker. Inom psykologin är det vedertaget, men vi behöver påminnas om det i vardagen. Ingen säger på dödsbädden: ”Jag tjänade för lite pengar.”
Kram 🐘
@Andrahalvlek Sant. Läste…
@Andrahalvlek Sant.
Läste att forskningen visar att vi blivit latare efter Covid. Fler tänker väl till. Hur många år har man inte ägnat åt att jaga pengar? Sedan är det ju sällan just pengar är = lycka. Till viss del men det finns ju mycket man kan göra som skapar glädje i vardagen utan pengar. Jaga deadlines och stressa däremot får alldeles för stort utrymme. Att leva för några få semesterveckor om året där allt roligt ska tryckas in är väl det vanliga? Det normala så att säga.
🤗
A. Rädslor vs B. Hur det…
A. Rädslor vs
B. Hur det blev
A. Vad ska folk tycka? Blir man utesluten nu som den som tappade det?
B. Beror helt på hur man för sig. Bestämmer man sig för att det inte är något "fel" utan istället trampar på som om inget hänt. Då händer inget. Kvitta sig med skam helt. Skaka av sig den och agera med sikte framåt istället för bakåt. Man lär sig då ta för sig och har inte längre behov av alkohol för att våga. Gör att man blir mer levande i alla sammanhang. Ger sig själv en chans att leva livet.
A. Kommer aldrig mer kunna fira något som andra. Blir tomt utan champagne...
B. Verkligen inte. En dum ursäkt. Faktiskt lite förlöjligande. Istället är man klar och med. Kan insupa allt det härliga i stunden. Utan ångest dagen efter.
A. Allt kommer bli grått. Man blir utesluten och ensam
B. Tvärt om. Nu har man möjlighet att utforska riktiga intressen. Borta är halvslö hjärna och ensamma kvällar med vin. Helt ny energinivå infinner sig. Du kommer värdesätta vaken tid med vaken hjärna under normala tider. Nattsuddandet faller bort. Istället infinner sig en naturlig dygnsrytm som man värdesätter. Vakna utvilad varje morgon är en gåva.
A. Vänner kommer dra
B. Well, vissa blir ointressanta. De som håller i flaskan. De som hänger upp sig på vinkvällar utan egentliga egna intressen. De som inte har kontakt med sig själva och lever i ett skal. De där överdrivna samtalen där alkoholhjärnan talar känns passe. Istället väljer man personer som har intressen och är lite vakna. De som vill något. Även du blir ointressant för samma kategori. Som vaken har man mycket enklare att nå nya pigga individer. De som inte ser livet i moll utan vill något och har kontakt med sig själva. De som vågar vända spegeln.
A. Kommer kännas som man försakar guldkanten i livet
B. Livet blir bara bättre och bättre. Svårt att förstå hur man kunde prioritera droger som något av det mest naturliga med alla vidriga bieffekter? Man inser hur lurade vi blivit. Att lära sig verka utan alkohol innebär att du blir kompis med dig själv. Tar dig fram i alla sammanhang. Man får förtroende för sig själv och lär sig ta för sig på ett naturligt sätt. Hur kunde man tro att en drog som domnar hjärnan skulle vara mer effektivt än att hitta sig själv? Förstå sig själv och andra. Frågan blir nu - Varför ska man dricka? Man ser de som dricker som lite handikappade. Utan kontakt med sig själva och livet. Lurade.
@Lora På spiken. :)
@Lora På spiken. :)
@Lora Otroligt bra…
@Lora Otroligt bra sammanställning av farhågor - och hur det verkligen har blivit.
Kram 🐘
@Amanda L @Andrahalvlek ❤️…
@Amanda L @Andrahalvlek ❤️
Idag var jag på ett ställe för att reda ut en konflikt. Det är verkligen intressant hur rädda vi svenskar är för konflikter. Hur många som låser sig och bara flyr. Duckar. Hur få som vågar sätta sig ner sansat och på riktigt lyssna på varandra. Hitta gemensamma lösningar. Ta feedback. Hur snabbt alla är där med självförsvar gärna med - "Å du då"...
Jag har bestämt mig för att undvika brusa upp. Se till att känna in att jag är i balans när man går in i en konfliktfylld situation. Ta med sig att man med största sannolikhet bidrar till 50% av problemet. Att man gör klokt i att vara öppen för feedback/input gällande de 50% man själv bidrar till. Inte gå i självförsvar utan snarare vara lite rackarns tacksam för de som vågar komma med input.
För några år sedan hade jag verkligen varit otroligt blyg inför den tanken. Rädd för feedback. Idag kan jag känna en vördnad mot de som vågar säga som de ser saken. Ge input.
Känns som en stor lättnad. Att inte ta sig själv på för stort allvar. Inse att det är ok att göra fel. Även ge andra möjlighet att göra, säga & ha fel. Ta livet på lite mindre allvar typ. Se samspelet mellan människor och vara mån om att alla får vara de som de är. Även göra riktigt mycket tok. De kan vara fantastiska på andra sätt så jag är mycket mer försiktig med att dömma mig själv och andra. Det gör livet lite enklare att leva.
@Lora Vilket bra…
@Lora Vilket bra förhållningssätt till situationen. Bra gjort! Man mår så mycket bättre av att släppa garden, lyssna, reflektera, ta till sig, vara ödmjuk och inte gå i förvar i en konflikt. Man förlorar aldrig på att göra så. Då kan man förlåta, försonas och gå vidare och börja om från början. Ibland går det inte, det kan ha gått för långt eller så intar inte alla i rummet detta förhållningssätt. Men hur som, kan man ändå själv känna sig stolt och ärlig för att man velat reda ut och haft goda avsikter att hitta en lösning. Man har gjort sitt bästa och håller med, det gör livet enklare att leva.
Jag tycker att mitt förhållningssätt till mig själv och andra, likt det du beskriver, har blivit så tydligt sedan jag slutade dricka. Jag fick tag på min egna känslor, kunde bättre skilja ut mina tankar och känslor från andra, bättre självkännedom och ödmjukare, medkänsla med mig själv och andra, våga stå på mig i situationer, vara tydlig och rak och bättre kunna sätta mig in i andras situationer och se helheten.
Ha en fin dag!❤️
@vår2022 ❤️ @vår2022 skrev:…
@vår2022 ❤️ @vår2022 skrev:"Jag fick tag på min egna känslor, kunde bättre skilja ut mina tankar och känslor från andra, bättre självkännedom och ödmjukare, medkänsla med mig själv och andra, våga stå på mig i situationer, vara tydlig och rak och bättre kunna sätta mig in i andras situationer och se helheten."
Precis så. Väldigt fin sammanfattning ❤️
Befinner mig på en plats jag…
Befinner mig på en plats jag inte vistats på sedan tiden jag drack. Har inte velat ta mig hit. Trodde jag skulle få ångest av att komma hit för att det skulle bli för påtagligt hur enkelt det är att dricka här. Alla dricker här. Naturligt att göra det. Vin ingår till maten mestadels.
Här har jag fått flashbacks som jag inte fått hittills. Tänkte tom hur skulle det vara om jag tog ett glas? Sedan tänker jag på statistiken. Den för mig snabbt tillbaka. Även tankar på det taskiga måendet dagen efter. De slöa tankarna man gick runt med varje dag. Då passerar tankarna på att ta ett glas.
Sjukt läskigt. Det har gått flera år och jag är bestämd med att inte dricka. Kommer inte dricka. Bara det att just denna plats är oerhört förknippad med ständigt drickande. Nu ska jag byta ut detta ständiga drickande mot intressen. Samma som jag gör hemma och trivs med ska växa fram här. I vinets kvarter.
Har fått en del alkoholfria drinkar här. De finns på en del ställen. Vid andra blir det bubbelvatten. Lite lyxigare så.
Känns som jag drar av sista biten plåster nu. Vill ge det en månad så nya och mer hälsosamma rutiner blir det nya vanliga även här. De som sitter stabilt hemma.
Känns så märkligt att vi låter just semester vara så sammankopplat med alkohol. Så mycket som det dricks då känns helt verklighetsfrånvänt. Hur vilar man upp sig med massa alkohol i kroppen? Det är ju stört omöjligt. Sjukt att vi då förknippar semester med just alkohol.
@Lora Ja, efter en…
@Lora Ja, efter en alkoholsemester behövs ytterligare en vecka för att vila upp sig…. Men vilka har det?
De flesta kör bara på….😞
Har tänkt mycket på detta…
Har tänkt mycket på detta med att vara snäll mot sig själv. Tydligen är det en av de viktigaste komponenterna för att nå lycka. Att vara sin egen bästa vän.
Detta med missbruk är ju en vedergällning mot sig själv som är avskyvärd. Att helt strunta i att ta hand om sig själv. Värna om sig själv. Skam likaså. Dölja sitt missbruk och inta den anonyma linan tror jag mindre och mindre på. Jag tror mycket mer på att berätta så snabbt som möjligt. Återta ett ljust rum. Ta naturlig plats. Inte göra en så stor sak av det.
Allt anonymt med alkohol gör att man förtrycks in i det fördolda. Dunkla. Förljugna. Jag förstår inte längre att så många ställer upp på detta. Tillåter samhället styra in oss i skamvrån med utrymme för just självhat.
Jag förstår det inte längre. Att detta accepteras. Låt folk vara dem de är
Antar att det kom en skänk…
Antar att det kom en skänk från ovan. En käftsmäll för att se till att jag håller mig på rätt sida. Har iof aldrig blivit knäpp på det sättet av alkohol. Kanske var det inte bara alkohol, kanske var det i nedan fall?
Igår när jag gick på stan. Skitig som bara den för jag hade renoverat och ville bara ta något snabbt så sprang jag på min fd byggare. Sa hej. Han sken upp tog min hand och förde in mig på närmsta cafe. Insåg att han nog var berusad. Sist vi sågs var han nykterist. Det var dock flera år sedan sist. Drack aldrig då. Han berättade då att läkaren vid något tillfälle sagt slutar du inte nu kommer du att dö. Därför valde han att sluta tvärt. Han drack tydligen rätt rejält varje dag innan. Jag har bara ätit lunch med honom en gång tidigare. Annars bara jobb.
På cafet började han snabbt göra närmanden. Försökte kyssa mig. Försökte tom trycka in sin tunga en gång. Jag var inte alls beredd. Jag var ju full av damm och bara ute efter att äta något snabbt. Tänkte egentligen bara säga hej...
Han förklarade hur kär han varit i mig. Jag bara sa really? You are joking, right?
Nope, han bedyrade och jag sa jag är lyckligt gift och ointresserad. Helt ointresserad. Han gav sig inte. Försökte om och om igen och jag repeterade om och om igen. Flyttade demonstrativt min stol. Han efter och la sitt huvud i mitt knä. Försökte ta en bild på oss två. Jag frågade vad han skulle med den till? Då sa han du måste hjälpa mig? Med vad, frågade jag? En bild för att visa ditt ex eller vad? Han svarade ja. Han hade precis skilt sig.
Nu blev han ännu mer på. Tog handen innanför mina byxor. Jag blev helt stel först. Paraplex. Tappade fattningen fullständigt. Sedan efter ett tag reste jag mig och sa nu går jag. Det räcker.
Nu ligger jag här i min ensamhet. Har låst ytterdörren och min innerdörr till sovrummet. Tänker att egentligen händer nog inget. Han var full & dum. Han har nog en nyckel dock. Tror aldrig jag fick tillbaka den sist...
Kan man bli så här av alkohol? Tror ni det kan vara andra droger?
Så som jag kommer ihåg honom var han timid. Lite konflikträdd. Inte alls så här.
Jag tänker inte låta hans dåliga mående påverka mig. Jag måste bege mig ut på stan så jag inte går och känner mig rädd att möta honom.
Jag är lite chockad. Hur kunde jag läsa en person så fel? Alltså jag var inte alls beredd på detta. Det han gjorde är inte den bild jag haft av honom. Jag får inte ihop bilden alls... Det var så gränslöst. Jag sa ju nej massor av gånger och han bara fortsatte. Sa så mycket galet. Sjuk händelse. Verkligen sjuk. Vi var ju inne på ett belyst cafe. Tur det. En varningsklocka. Inget mer jobb med honom.
@Lora Idiot 🤬 Sannolikt har…
@Lora Idiot 🤬 Sannolikt har han baksmälla och ångest från helvetet när han vaknar upp ur ruset. Alkoholen kan verkligen ta fram det allra sämsta ut människor, få dem att gå över alla gränser. Vidrigt.
Kram 🐘
@Andrahalvlek Tack för din…
@Andrahalvlek Tack för din input 🤗. Ja, det är nog så att han kanske enbart hade druckit för mycket, för länge. Tog ju både shot & öl när jag drack melondricka. Alltså helt alkoholfritt.
Det har varit några tuffa dygn. Det ligger en öl kvar från maken i kylen. Har tänkt tanken på hur det skulle vara att ta den? Allt här påminner så himla starkt om en väldigt destruktiv period i mitt liv. Det har tagit år att ta mig tillbaka. Sist hade jag en väska full med öl och drack vansinniga mängder. Tyckte inte då att det var så attans farligt men insåg samtidigt att det var överstyr. Drack alltid 2 snabba stora stark när jag gick ut och åt på kvällen.
De känner igen mig och igår ville de bjuda. Jag berättade att jag slutat dricka helt och avstod. De bara log. Hemskt egentligen...
Det blev ett friskt uppvaknande med den där mannen. Där fick man känna på baksidan. Nu är jag helt avständ igen. Avskyr allt drickande och oerhört tacksam att jag själv inte dricker. Lugnet, den inre balansen mitt i allt brus betyder allt egentligen. Det var nog meningen att detta skulle hända. Känns lite som sista biten på plåstret är borta. Att jag kan ha tilltro trotts min känsla sista dagarna. Det har hänt fler saker här nere. Men jag betar mig framåt och har så många fler verktyg idag att hantera mig själv och andra. Det inger en grundtrygghet att stötta mig emot. Kram
Tänk vilken tur att inte du…
Tänk vilken tur att inte du också drack. Då kanske situationen hade varit ännu svårare att hantera. Jag vet inte heller om det räcker med bara alkohol för att bli sådär. Nu vet jag inte heller var du befinner dig, men han kanske fick lite andra förväntningar bara på grund av det faktum att du gick med honom på café. Obehagligt hur som helst och som du skriver blir man nog så förvånad att det blir svårt att hantera av den anledningen. Det är lätt att i efterhand tänka att man borde ha gjort si eller så annorlunda, men där och då är det svårt att förutse att det ska bli värre. Och återigen: så skönt att du inte drack, då hade det varit ännu svårare att hantera kanske. Hopppas att det inte påverkar dig för mycket nu.
@Lora Hej! Jag har stor…
@Lora Hej! Jag har stor förståelse för att du blev chockad av det som du berättar om att du var med om. Det jag tänker är att det handlar om något mer än alkohol och att händelsen på det sättet inte handlar om alkohol oavsett om han drack eller om du drack eller inte . Det han gjorde var ett övergrepp på dig. Du berättar att han stoppade handen innanför dina byxor helt utan ditt samtycke vilket är ett övergrepp . Jag tycker att det är viktigt att understryka det. Jag läser också in att att du delvis rannsakar dig själv , ”hur kunde jag läsa honom så fel ” men ansvaret och skulden ligger enbart hos honom och inte hos dig ❤️ Det är vanligt att lägga skulden hos sig själv i liknande händelser men vi kan inte bära ansvar för andra människors beteende och de allra flesta (eller alla !) människor skulle inte kunna räkna ut /se ett sådant gränslöst beteende på förhand !
Jag hoppas mina ord landar rätt , jag vet att detta är ett forum tydligt kopplat till alkohol men det jag utläser här är inte en direkt konsekvens av alkohol utan som sagt ett övergrepp som han begått. Det är ju långt ifrån alla med alkoholproblem (vilket jag inte vet något om han har eller inte och det är inte heller det avgörande tänker jag ) som begår olagliga handlingar och i synnerhet övergrepp mot andra människor .
Jag skriver det här med förhoppningen om att du inte ska lägga nån skuld på dig själv i det som hände dig 🩷 En sån händelse kan för övrigt vara något du behöver samtala med någon om , vanligt att det annars kan komma tillbaka i form av oro /rädsla , och som sagt att du lägger skulden på dig själv .
Kram 🩷
@Lora Jag tänker att det var…
@Lora Jag tänker att det var ett starkt intigitetsintrång och håller med om det som @Delfinen80 skriver om ang övergrepp. Det ruckar till ordentligt inom en. När jag ser fulla människor idag, mår jag dåligt. Dels kan det komma tankar om, herregud var det så där jag betedde mig och en oerhörd lättnad över att att inte vara på det sättet längre. Kanske har händelsen också triggat skulden, skammen och avskyn, att det poppat upp och kopplas till när du själv drack. Att det ställt till det i hjärnan, som minns hur man löst situationer förr, man drack för att slippa känna. Det där minnet finns där i hjärnan, men idag har du hittat verktyg och alternativa lösningar för hur du ska handskas med situationer. Tänker också att du kanske hade en helt annan förväntan om att prata med honom som gick i total krasch, då det visade sig att han var påverkad och antastade dig, en helt annan person än den du hade en föreställning om.
Borsta av dig skiten och fortsätt på din inslagna väg. Händelsen är obehaglig och ruskar om ordentligt, men det handlar inte om dig. Det är inte din skit så släng iväg den där den hör hemma. Tänk vad skönt och härligt att vara nykter och vara den som styr sitt liv och även bestämmer vad livet ska bestå av och vad det ska innehålla.
Ha en fin dag!❤️
@Sisyfos @Delfinen80 …
@Sisyfos @Delfinen80 @vår2022 Tack för fina ord.
@Delfinen80 Ja, de landade rätt. Jo, innerst inne klandrar jag mig själv. Så är det nog. Tror jag lite förväntar av mig själv att jag skulle rest mig på stuberten och sagt vad i H-vete håller du på med? Istället försökte jag markera lugnt i hopp om att han bara skulle sluta vilket gjorde att han bara fortsatte istället, värre och värre. Har aldrig haft annan mans hand innanför mina byxor förr om jag inte velat. Har varit med samma man sedan 20-års åldern och har aldrig varit otrogen så jag är väl inte direkt van.
Du har nog rätt i det. Vem skulle se den komma inne på ett ljust cafe? Så märkligt och fullständigt gränslöst. Så gör man ju inte ens med en partner. Pinsamt.
Skiten får ligga hos honom. Nu slänger jag den där ölen. Får köpa blommor istället. Nått med fina associationer. Kram
@vår2022 Jag tror på det…
@vår2022
Jag tror på det gamla ordspråket " summan av laster är konstant", som innebär att om man vill bli av med en last, ett " beroende", så måste man ersätta det med ett annat. Så jag tror att 12 stegsprogrammet säkert är jättebra, då man blir peppad och får stöd i sitt mål att bli av med just det missbruket. Samtidigt tror jag man måste kombinera det med KBT, för att liksom koppla om hjärnan, och ersätta behovet av dopaminruset med något annat som ger samma dopaminpåslag. För en del blir det träning, en del kastar sig in i en hobby av nåt slag som ger liknande påslag och "må bra" känsla i kroppen. Om man inte har nåt att ersätta beroendet med, faller man gärna och oftast tillbaka i samma missbruk.
För mig är det lite en…
För mig är det lite en balansgång. Jag vill på något sätt ta mig vidare. Lära mig och sedan vända blad. Därför vill jag inte riktigt sätta en fotboja på mig själv som permanent missbrukare. Vill på något sätt ha förtroende för mig själv och lita på mig själv. Bli stark i det nyktra. Riktigt stabil.
Man inser att man närsomhelst kan tappa fotfästet. Oväntade saker händer som man inte är tränad för. Man säger väl att efter 5 år har man lika stor risk att missbruka som alla andra. Jag har hängt upp mig på den siffran. Den har jag haft som klart mål. Sedan var min tanke att nu har jag rätt att vila i att faran är över... Inre trygghet. Nu vet jag inte längre. Kanske ska man ha ett annat förhållningssätt? Vet bara inte vad?
Den där mannen. Alltså bara att fatta hur stor skillnad på kort tid från när vi sågs sist är talande. Man får passa sig tänker jag. Vad saker kan gå käpprätt utför bara av typ en skilsmässa om man inte bearbetat och lärt sig sunda angreppssätt. Det känns på något sätt väldigt viktigt att lära känna sig själv och hitta rätt verktyg. Han kanske inte är ett bra exempel för jag är väldigt osäker på varför han beter sig så. Det borde ligga massa bakom att man känner att man har den rätten att föra sig så oavsett full eller ej. Han borde bli livrädd och sluta dricka igen pronto.
@Lora På hjärnfonden står…
@Lora På hjärnfonden står det så här ”Det är ännu oklart om hjärnan kan återhämta sig helt från en beroendesjukdom. Genom forskning vet man att chansen till ett drog/alkohol-fritt liv ökar om man kan hålla sig drogfri/nykter i 5-7 år. Flertalet, ca 80 procent, återfaller dock inom ett år”. Min tolkning är att efter 5-7 år så är risken mindre för att börja missbruka/återfalla igen.
Jag tänker att man genom att ”hjärntvätta” sig själv med positiva tankar om nykterheten och att rikta sitt fokus på det, så skapas nya hjärnbanor som inte triggas så lätt till att göra avsteg från sin nykterhet. Rikta fokus på sig själv och hur man vill må. Varje dag tränas hjärnan i nya tankebanor och att vara här på forumet så påminnas man om varför man valt ett nyktert liv. Dagligen kommer det in nya medlemmar som önskar ett bättre liv utan att alkoholen styr. Forumet vittnar också om hur lätt det är att återfalla om man inte håller sin plan, tappar fokus eller motivationen. Jag ser det som en träning att lära sig av erfarenheterna man stöter på tex om sug uppstår, att reflektera och försöka nå och förstå sig själv vad som då händer. Att fundera på hur man vill leva sitt liv och vad det ska innehålla och följa det. Då säkrar man upp så att alkoholdjävulen inte har något att säga till om. Det enda som kan väcka upp djävulen är att ta ett glas, men den chansen ska han aldrig få💪😁
@Lora 🙏🩷
@Lora 🙏🩷
@vår2022 Ja, just detta med…
@vår2022 Ja, just detta med jobbiga händelser i anslutning kring den kanske sämsta tiden i sitt liv. Att befinna sig i epicentrum och det haglar runt en är inte enkelt. Den där när man vill fly för det bara blir för mycket. På typ alla håll. Den är svår.
Kanske bra att gå tillbaka till hur man hanterade första perioden för att ta sig igenom de puckarna?
Inte utsätta sig för lockelse, träna, se till att ha noll hemma och påminna sig om hur det var. Tills allt lugnar sig igen. This too shall pass. Rom byggdes inte på en dag.
@Lora Det är nog bra att gå…
@Lora Det är nog bra att gå tillbaka och titta på hur du hanterade puckarna i början. Tänker också att nykterhetsprocessen består av flera parallella processer. Den ena där man skapar nya vanor kring sitt nyktra liv och i den andra processen börjar man skapa en kontakt med sig själv och sitt innersta. Det som kunde trigga till att dricka alkohol och fly. Undersöka vad som finns där innerst inne, lyssna på vad som sägs där innerst inne, vad det är som skaver. Jag tänker att för att få en stabilitet i nykterheten över tid så behöver man ta itu med det som finns där innerst inne. Att man nyfiket lyssnar på sig själv för det är bara sig själv man möter där. Man kan behöva försonas med sig själv, trösta sig själv och känna medkänsla med sig själv. Det är en lättnad och befrielse att möta den lilla jag i olika livsskeenden och åldrar. Så nykterhetsprocessen består av många processer som tillsammans utgör en helhet, ens liv. Jag har tagit hjälp av psykologer för att bättre förstå mig själv, få kontakt med mig själv och även för att få syn på hur jag tänker om mig själv. Det har varit en stor hjälp för att få självkännedom och försoning med mig själv, men även med andra.
Du har helt rätt, Rom byggdes inte på en dag💕
@Alelil Intressant ordspråk,…
@Alelil Intressant ordspråk, summan av alla laster är kontant. Tycker dock vid en första anblick att det vilar något negativt över det. En last, associerar jag med att det vilar något tungt över mig. En last som verkligen vilade tungt över mig var mitt alkoholdrickande, mitt beroende. Den har jag fått ersätta med annat, men det jag ersatt det med känns inte som en tung last. Jag har ersatt det med bl.a. fysisk träning, positivt tänkande om hur jag vill ha mitt liv, leva det och vad det ska innehålla. Sköna saker, nya ”laster” men inte tunga eller med negativ klang😁. Sedan tror jag också att man behöver få kontakt med sig själv och förstå sig själv, sina behov och lära sig att hantera livets motgångar på ett annat sätt än ta till alkohol för att fly och döva, gärna med en psykolog. Jag har valt andra psykologiska metoder än KBT, men tänker att det är individuellt kring vilken metod som känns passande. Jag tänker att terapi kan vara bra för alla, både de med beroende och de som inte har det. Vi är så många som behöver få en bättre kontakt med oss själva. 12-stegs programmet har jag inte gått igenom, men tror absolut att det kan vara bra för många för att bli kvitt sitt beroende. Jag är så oerhört tacksam för att jag lyckades bli nykter och det finns inte på kartan att jag någonsin mer skulle byta ut mitt nuvarande härliga liv mot ett liv i alkohol och misär. Om en månad har jag varit nykter i 2 år😁
Nu har jag börjat landa och…
Nu har jag börjat landa och räta ut alla konstigheter. Att vara på plats där allt spårade innan jag bestämde mig för att korka igen har gett mig en större förståelse för varför saker spårade ur då.
Jag var oförmögen att sätta gränser, tog över andra människors projiceringar och lät dem bli mina, hade svårt att hantera för mycket press och var för målinriktad. Klarade inte stanna upp fast problem, efter problem smattrade efter mig. Jag släppte inte målbilden. Hela mitt mål var att fixa till allt för familjen så snabbt som möjligt. Oerhört högt ställda mål hade jag framför mig och den enda ventilen jag hade var alkohol. Jag var utlämnad och ensam med ett svårt projekt. Samtidigt fick jag en massa råd som jag försökte tillfredsställa. Det blev för mycket.
Nu har jag istället vägrat ta över andras projiceringar, satt gränser och meddelat att jag inte är intresserad av alla råd. Det är mitt projekt och jag kör det själv. Utan inblandning när jag känner att det är mest effektivt. Det blev minst sagt inte poppis men var tvunget. Nu är en etapp avklarad och här sitter jag med en nöjd son, äter mina favochips och dricker vatten med tända ljus.
Jag är stolt över mig själv. Jag har lyckats få "övergreppet" kastat tillbaka på den det hör hemma. Mannen är inte med i projektet alls långre. Tänker inte låta honom få något utrymme i mitt liv. Jag kör själv istället. Jag har i ett vredesutbrott från en annan person lyckats se vad som tillhör mig och inte, satt gränser och bättre lyckats fortsätta projektet utan att gå under och ta över dennes persons känslor. Kunnat behålla egen balans. Sedan har jag även kunnat balansera mitt vanliga jobb under denna press så jag inte bränner varje ända.
Hade detta varit för ett antal år sedan hade jag försökt tillmötesgå alla, druckit för att lugna känslor och varit fullständigt utmattad. Nu ser jag det snarare som en del av livet att hantera problem. Inte trissa upp det för mycket, våga gå åt sidan och ta helt nytt grepp med mitt eget mående mer i fokus när det hopar sig. Step by step. Jag är även ute på stan och låser inte längre sovrumsdörren. Känner mig trygg igen.
@Lora Vad bra att du lyckats…
@Lora Vad bra att du lyckats få rätsida på det som tyngt dig och kastat tillbaka ”övergreppet” där det hör hemma. Sådant som lett dig till att ta till flaskan tidigare. Alkoholen i flaskan gör bara livet ännu mer komplicerat och man tappar helt bort sig själv i alkoholmarinaden. Att istället ta tag i problem som hopat sig med klart och nyktert sinne leder livet framåt och stärker den egna självkänslan och ger kraft till att lösa det. Hur man ska gå tillväga, vilka man vill ha med på resan och hur man ska förhålla sig till dem. Man får tilltro till den egna förmågan och det är en häftig känsla när det även blir verkstad av det😁
@vår2022 Verkligen!…
@vår2022 Verkligen! Underbart, nu blir det båttur i vackert väder. En semestervecka vankas. Den första & enda i år så nu blir det all in 🤗
Båtturen idag var häftig. In…
Båtturen idag var häftig. In i grottor där marginalen var knapp. Den som styrde hade koll. Stenkoll. Det var ju en del vågor att parera. Man fick kliva i en liten följebåt när man skulle in i dessa grottor. Så man delades in i olika grupper. De som väntade på sin tur kunde bada från stora båten.
Denna tur var grymt avslappnande. Svårt att vara stressad på en sådan tur. Vad gör då folk i väntan på att traska i lilla båten? Jo, de dricker öl. Helt galet. Varför? Inte vill man väl bli avtrubbad, inte behövs mer än naturen för att slappna av. Satt och studerade detta fenomen och kände, jösses vad glad jag är att jag sett igenom detta. Jag går i land nykter som vinnare. Har kunnat ta in så mycket mer och har mer energi när jag kliver av båten än när jag gick på. Övriga i sällskapet var det tvärt om för.
Vad är det som får alla att automatiskt förknippa semester med alkoholintag? Detta så man korkar upp redan innan 11.00 på dagen.
Människan är rätt lättlurad ändå. Ingen ifrågasätter. Alla bara tutar på som det mest normala bara sådär.
@Lora Så är det. När man väl…
@Lora Så är det. När man väl har genomskådat trolleritricket går det inte att göra osett. Men de allra flesta tror på trolleritricket alkohol, och det är enormt beklagligt.
Kram 🐘
@Andrahalvlek verkligen 🤗
@Andrahalvlek verkligen 🤗
Beställde en alkoholfri…
Beställde en alkoholfri Mojito. De är rackarns goda. Ginger ale, mynta, sockerlag, lime & is. Vet inte vad det var men när den kom fick jag en känsla att detta är inte vad jag beställt. Sippade lite och kände tequilasmak. Alltså jag har tidigare varit ett stort fan av tequila. Nu smakade det vidrigt. Så märkligt hur smaken förändras. Borde ju betyda att det mesta i alkoholväg smakar illa och vi bara får "lära oss" tycka om det. Det var inte svårt att skicka tillbaka det glaset.
@Lora Jag har aldrig råkat…
@Lora Jag har aldrig råkat smaka alkohol av misstag, men jag tror att man efter en tid neutraliserar smaklökarna från alkohol och när man väl smakar, så smakar det illa. Ungefär som när jag slutade med socker i kaffet och inte alls tyckte om det efter ett tag när jag råkade ta fel kaffekopp.
Ofta är det minnena som smakar allra godast. En kanelbulle kan få det att vattnas i munnen pga av alla fina minnen, men sen smakar den inte så bra som man tänkt sig. Den smakar kanske inte illa, men den smakar inte så gott att det är värt det med tanke på att den kan väcka mersug efter mer socker.
Kram 🐘
@Andrahalvlek På något sätt…
@Andrahalvlek På något sätt lyckades jag fånga upp det redan innan jag smakade. Det var nog färgen. Håller med om minnen. Därför fint egentligen att jag fick uppleva detta. Det blev så tydligt att jag inte ens gillar det. Det finns så fina alternativ idag. Lite som en upptäcksfärd 🤗.
Vissa av er kanske följer…
Vissa av er kanske följer debatten på Anhörigsidorna. Kanske tom håller andan och funderar över om jag kommer drämma till 🫡?
Är lite stolt faktiskt. Jag känner inget behov av det och vill skriva några rader just om det.
Idag har jag lättare att bena ut vad som tillhör mig och vad som tillhör andra. Förr var jag ganska oförmögen att se andras tillkortakommanden. Jag utgick alltid från mig och la på konflikten utifrån det. Ovanpå mig. Kunde inte se att detta behöver kanske jag inte behöver agera på alls. Behöver inte känna något utan kan fortsätta mitt liv som vanligt och lägga allt åt sidan. Rannsakar alltid först. Tillhör detta mig? Behöver jag åtgärda något? Är detta annan persons bord? Sedan agerar jag utifrån det.
Hela den insikten gör mig så mycket mer balanserad. Jag ger mig tid att förstå andra. Jag försöker att inte dömma utan mer konstatera vad som är vad.
Har varit i en rad konflikter det senaste som helt lagt sig pga att jag agerat som ovan. Har lixom inte gött konflikten. Sagt min sak, satt gränser och sedan släppt det. När mannen hoppade på mig sa mitt syskon att nä, jag har inga råd längre. Fattar inte hur du ska orka allt som händer just nu. Detta är bara för mycket...
Fina kommentarer. Det fina i kråksången är att jag sitter här och känner mig stabil. Jag har klarat det! Jag har tagit mig igenom och förbi dessa svårigheter. Jag är verkligen så glad för det. Helt underbart att jag sitter här. Så nära inpå massa konstigheter och är nöjd.
Tom min make var förvånad idag. När jag sitter här och förklarar hur fint allt är och att saker faktiskt går framåt. Jag är inte upp och ner. Jag är upp. Jag är i balans. Jag klarar att inte älta. Jag utvärderar och går vidare.
Kommentaren från @Kristoffer…
Kommentaren från @Kristoffer kan jag inte lämna därhän. Att tråden under Anhöriga gavs tillbaka på ett fint sätt. Det gjorde den inte. Den tråden är farlig enligt min uppfattning. Den bidrar till stigma om man, helt utan att bli emotsagd, har rätt att likställa missbruk med sjukdom som ett begrepp som är antaget av WHO. Tråkigt att se att forumansvariga inte kliver in och rättar till detta då det bidrar till stigma enligt mig. Dessutom under ett anonymt alkoholforum. Vi måste sluta se ner på personer som har beroendeproblematik och bidra till skambildning. Det är dags att utbilda folk istället kring vad det handlar om så fler vågar komma ut.
Tråden under Anhöriga visar enligt mig snittet och samhällssynen på missbruk. Ingen sa ifrån gällande sjukdom. Inte en enda. Därmed känner jag mig tvungen att vidareutveckla med länkar nedan. Det är inte ok att vifta till mig med att jag borde jobba med min skam. Det underbygger enbart samhällsynen och underbygger stigmat kring missbruk. Här sätter jag ner foten för jag har fått nog av dessa kommentarer. Jag har något viktigt att förmedla så vänligen se förbi mitt behov och se istället mitt bidrag som inlägg i en större debatt. Bortom mitt privata behov.
Under årtionden har man i samhället sett ner på missbruk. Alkoholmissbruk och alkoholberoende har ofta setts ner på av samhället. Genom historien har det setts som ett moraliskt misslyckande eller en synd, särskilt i religiösa samhällen:
https://collections.nlm.nih.gov/catalog/nlm:nlmuid-9605537-bk
Inom den medicinska fakulteten har man i vissa delar motsatt sig iden om att det är en sjukdom då man menar att ansvaret hos individen lätt uteblir om man kallar det sjukdom. Risken ökar att fler missbrukar:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/1545723/
Det är framförallt USA som hänvisar till sjukdom. Det är inte ett globalt accepterat fenomen: https://scholarworks.wmich.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=2811&context…
Undersökning visar att inom medicin anser enbart 25% att det är en sjukdom:
https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1300/J020V14N04_02
Sedan finns det även dem som hävdar att genom att ta denna stämpel så förbiser man massa andra faktorer så som socioekonomiska, miljö, psykiska faktorer:
https://www.ojp.gov/ncjrs/virtual-library/abstracts/alcoholism-not-dise…
Det har föreslagits av andra kvalificerade vårdinstanser att om det finns ett fortsatt stigma mot alkoholmissbruk bidrar det till lägre benägenhet att söka hjälp:
https://www.nhsinform.scot/campaigns/challenging-drug-and-alcohol-stigma
Hej @Lora! Jag kommenterade…
Hej @Lora! Jag kommenterade inte innehållet i den diskussion som blev i tråden eftersom trådstartaren inte bett om en bredare diskussion om olika begrepp kring fenomenet alkoholproblem. Jag kommenterade att det var fint att hen fick tillbaka sin tråd som hen startat för att få stöd i hur hen skulle hantera sin situation med sin närstående.
Hade det varit direkt felaktigt att beskriva alkoholberoende som en sjukdom hade vi nog gått in och rättat det. I vår erfarenhet så är det många som själva har/har haft alkoholproblem som upplever att det har minskat skam och stigma att beskriva det som en sjukdom. En annan följd av sjukdomsbegreppet är att det i en svensk kontext genererar rätt till vård för den enskilde. En twist är att forskarkåren numera är relativt eniga om att begreppet missbruk anses vara ett stigmatiserande begrepp som få vill använda om sina egna problem. Däremot står det dig helt fritt att använda det! Det är ett bra sätt att tänka, att en har företräde för att sätta etiketter på sig själv, och välja ett begrepp framför ett annat.
Det har under decennier pågått en diskussion bland många forskare från olika vetenskapliga områden om hur en ska förstå och prata om alkoholproblem, och de länkar du lagt här är exempel på en del av den diskussionen. Personen du svarade på hade dock ingen avsikt att starta en debatt om detta med sitt inlägg, den ville bara stötta trådstartaren i sina funderingar.
Du ska verkligen ha beröm för att du brinner för frågan om att minska stigma kring alkoholproblem! Det är en oerhört viktig fråga och ett engagemang som vi delar. Däremot skulle vi uppskatta om du inte gick in och anklagade enskilda forumanvändare för att vara farliga eller bidra till stigma för att de använder ett vardagligt språkbruk för att beskriva sin situation eller ge stöd till andra. Återigen, det är inga debattinlägg som skrivs här, det är människor som anonymt söker stöd i sina respektive situationer. Om det blir för tufft eller svårt för dig att stå ut med att människor ibland är onyanserade i sina ordval när det gäller alkoholproblem tror jag att den enklaste lösningen är att du slutar läsa på anhörigforumet (eftersom empatin där generellt, av naturliga skäl, fokuseras på den närstående och inte den som dricker/har druckit).
@Kristoffer Jag tycker…
@Kristoffer Jag tycker tillrättavisningen är rätt anmärkningsvärd och att hänvisa till att WHO, som en av världens största organ, beskriver det som en sjukdom. Att ingen reagerar på det säger en hel del. Det är svårt att tala bort stigmat bakom det. Att sedan skicka tillbaka det på mig personligen med hänvisning, titta bort om det är jobbigt, säger en del det med.
WHO har inte kategoriserat…
WHO har inte kategoriserat alkoholmissbruk som en sjukdom (https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/alcohol). På deras hemsida är de långt mer försiktiga. Här finns liten diskussion kring detta:
https://www.rehabguide.co.uk/is-alcoholism-a-disease/
Detta är ingen debatt. Detta är fakta. Att då hävda att WHO gått ut och klassificera det som en sjukdom är direkt felaktigt. Det tycker jag Alkoholhjälpen kunde ha informerat om när det var vad jag skrev ovan. Istället vänder man det mot mig.
@Kristoffer skrev:"Om det blir för tufft eller svårt för dig att stå ut med att människor ibland är onyanserade i sina ordval när det gäller alkoholproblem tror jag att den enklaste lösningen är att du slutar läsa på anhörigforumet (eftersom empatin där generellt, av naturliga skäl, fokuseras på den närstående och inte den som dricker/har druckit).".
Jag har innan skrivit att detta inte handlar om mig och min skam. Det är inte en debatt jag är ute efter här. Jag är ute efter en sakfråga inte att dryfta en personlig fråga. WHO har inte antagit definitionen sjukdom.
Vad säger detta om stigma? Istället för att ta i en sakfråga och besvara den så vänder man det mot mig. Om det är för jobbigt för dig... Jag har varit irriterad länge på hur missbruk ska vändas mot en i olika sammanhang. Det går lixom inte riktigt att diskutera utan att själv hamnar i blickfånget. Att det vägs in som en faktor. Man får inte riktigt ha en åsikt eller diskutera sakfrågor utan det kopplas hela tiden tillbaka till olika diagnoser. Så himla märkligt. De är ena efter det andra. Är det inte ADHD så är det någon annan rackarns diagnos man utvärderar. Blev testad för ADHD då psykologerna sa många med missbruk har ADHD. Med din energi och så är det nog ADHD. Svaret, nej. Ingen ADHD då jag testats. Man kan tydligen ha energi, dricka utan att ha ADHD.
Jag testade definitionen sjukdom på några vänner som inte dricker längre. Frågade dem vad säger du om jag säger att du är sjuk som är alkoholist? Det är en sjukdom. Svaret jag fick var = Fuck off.
Jag vet verkligen inte något annat sammanhang än på Alkoholhjälpen i samhället det är ok att säga att någon är sjuk. Jag är helt övertygad om att vissa, inte alla, anser att detta är rätt okänsligt och stigmatiserande. För att inte säga kränkande. Nu har jag testat på flera. Det finns de som sa äh, skit i det. Du kan inte förändra världen. Trist ja men vänd blad. Du är ur det.
Jag håller med om den kommentaren till viss del. Däremot tycker jag det är tråkigt att man anser att denna behandlingsmetod är ok på ett alkoholforum. Att man inte ser att det kan vara stigmatiserande och nedsättande. De med beroendeproblematik som känner att sjukdomsbegreppet stöttar ska definitivt använda det. I övrigt hoppas jag att andra inser att det kan landa väldigt fel. Sedan hoppas jag man kan vara lite mer försiktig i sin framtoning gällande definitioner speciellt på dessa forum. Definitivt inte slänga sig med att WHO antagit definitioner som de inte antagit. Det är att sprida desinformation.
Min egen definition är väldigt enkel. Dricker man för mycket för länge blir man beroende. Slutar man är man alkoholfri. Den känns väl ändå lite mer inkluderande?
@Lora. Jag försöker hänga…
@Lora. Jag försöker hänga med i dina inlägg men ibland tappar jag lite…tänker du att om man menar att alkoholberoende är en sjukdom då stigmatiserar man?
@Lora. Du får mitt stöd…
@Lora. Du får mitt stöd. Delvis därför jag lämnade AA trots fina möten. Vetenskap och fakta är trots allt också viktigt 😊
Hej @Lora! Jag tror tyvärr…
Hej @Lora!
Jag tror tyvärr att det blir massa missförstånd i den diskussionen som vi har den nu. Jag uppfattar dig som att du är mycket kritisk mot hur en del personer använder sjukdomsbegreppet när det gäller alkoholproblem. T ex att det skulle vara en livslång sjukdom. Forskning visar att för de allra flesta så är det ett tillstånd som de tar sig ur (även om en del kan uppleva återkommande besvär under livet). Ett annat exempel att det skulle vara ett tillstånd som personen inte kan ha någon kontroll eller ta något ansvar för. Forskning visar att det (precis som vid många andra livsstilsrelaterade sjukdomar) finns många saker som individen kan göra för att påverka. Samtidigt så menar de flesta som säger att alkoholproblem kan vara en sjukdom inte dessa saker. Sjukdomsbegreppet som en del använder det i AA, den numera övergivna diagnosen alkoholism och synen att alkoholberoende enbart är en hjärnsjukdom är alla saker som kan kritiseras. Men de flesta som säger att alkoholberoende är en sjukdom stödjer inte dessa synsätt.
Du har inte helt rätt när det gäller WHO. Hela sidan du länkar till handlar om skadligt bruk av alkohol. I den internationella standarden för diagnosering av sjukdomar ICD (https://www.who.int/standards/classifications/classification-of-diseases), som WHO ansvarar för, finns både skadligt bruk och beroende listade. Att skadligt bruk och beroende av alkohol är sjukdomar, i meningen att de finns som tydligt definierade diagnoser och individer har rätt till vård, är inte kontroversiellt bland forskare eller vårdpersonal.
Detta innebär dock inte att jag eller någon annan har rätt att säga att du är sjuk eller hävda att sjukdomen innebär saker som inte ingår i diagnosen. Många kan uppleva alkoholproblem utan att de upplever sig som sjuka. På alkoholhjälpen använder vi som regel termen problem, eller om personen själv vill använda det, termen beroende (som finns tydligt definierad). Även om vissa som dricker för mycket och för länge inte kommer att hålla med dig om att de är beroende, så håller jag med om att det som du skriver på slutet i ditt inlägg blir enkelt och inkluderande.
Vi kommer och kan dock inte tillrättavisa användare på forumet som vill använda andra termer för att beskriva sin situation. Det kan göra att människor inte vågar skriva och riskerar att bli okänsligt och kränkande. Anhöriga lever i många fall i väldigt svåra situationer där de får ta smällen för någon annans skadliga drickande. Vi ber dig ha medkänsla och överseende med att de ibland använder begrepp som du eller andra inte upplever som korrekta.
En bra tumregel på forumet är att fundera på om det som du skriver är till för att vara hjälpsamt för den som har tråden. Om det snarare handlar om principiella invändningar eller samhällsfrågor, så kan är det bättre att ta i egen tråd. Om du tar illa upp av något som andra skriver (t ex hur de använder ett begrepp), så är det bättre att klicka på anmäl och skriva till oss rådgivare än att själv försöka tillrättavisa. Det är inte ditt eller någon annan användares ansvar.
Vänliga hälsingar
/magnus
alkoholhjälpen
@ Varafrisk. Ibland blir det…
@ Varafrisk. Ibland blir det svårt om man inte ser definitionen framför sig, även nu för mig, så klistrar in från Wikipedia nedan:
"Social stigma is the disapproval of, or discrimination against, an individual or group based on perceived characteristics that serve to distinguish them from other members of a society. Social stigmas are commonly related to culture, gender, race, socioeconomic class, age, sexual orientation, body image, physical disability, intelligence or lack thereof, and health. Some stigma may be obvious, while others are known as concealable stigmas that must be revealed through disclosure. Stigma can also be against oneself, stemming from negatively viewed personal attributes in a way that can result in a "spoiled identity" (i.e., self-stigma).
Ja, jag anser att hävda att man är sjuk om man druckit för mycket för länge är stigmatiserande. När man får en permanent stämpel tryckt i pannan. Speciellt på det sättet man gjorde mot mig på Anhörigsidorna. Komma dragandes med WHO och anse att jag hittar på egen definition är inte ok. Det var att förminska och blir stigmatiserande.
Där gick man ju även ut och sa att man inte känner till någon som klarar hålla en relation med alkoholist. Kom igen... Det är stigmatiserande. Har svårt att se hur Alkoholhjälpen kan anse att det är ok att onyanserat dra ur sig sådant. Att sitta här och hälla ur sig generellt om hur alkoholister är. Det bidrar till stigma och det finns en rad rätt tveksamma inlägg under Anhörigsidorna som bidrar till stigmatisering.
Det finns inte en form av alkoholkonsumtion. Det finns många varianter på det. Vad i detta är sjukdom? Vad är symptomen?
@Magnus Du får nog länka rakt till definitionen av alkoholism från WHO för jag hittar inte någon dit du länkar. Kan du visa var de definierar att just alkoholmissbruk som sjukdom? Jag ogillar verkligen att man dammar runt med detta begrepp. Tar sig själv rätten att ställa diagnoser. Här bör man vara tydlig och länka rakt till definitionen för just alkoholmissbruk. Inte länka till allmänna begrepp kring sjukdom och hänvisa till missbruk. Det är vad länken visade. Ange länk rakt till där man definierar alkoholmissbruk som en sjukdom. Jag efterfrågade inte definitionen på sjukdom generellt.
Vad för missbruk, symptom, inkubationstid, hur länge är man sjuk, vad är det för sjukdom? Man får vara lite försiktig och nej, det är inte bara jag som anser att sjukdomsbegreppet inte platsar. Det kan lätt bli stigmatiserande.
@Blenda Ja, jag förstår inte…
@Blenda Ja, jag förstår inte varför det ska krånglas till så. Om man enkelt säger dricker du för mycket för ofta riskerar du att bli beroende. Slutar du är du alkoholfri. Måste man göra det svårare än så? Ger det något positivt att krångla till det mer? Blir folk friskare av allt krångel?
Skam är en så stor del i detta. Om förklaringen varit mindre skamfylld än att peka på sjukdom / andra stigma med ett beroende som baseras på en allmän dryck som cirkulerar precis överallt så hade vi nog kunnat skrota allt vad heter Anonymt. Istället få grepp om problematiken lång tidigare än att det blir så stora problem i skymundan som vi har idag. Skam isolerar.
Man borde börja ifrågasätta varför just anonyma forum ska vara den enkla lösningen. Varför folk känner sig tvungna in i dem? Det är alldeles för många som drabbas, skammen är en så stor del och de bara fortsätter.
Jag känner mig inte sjuk idag. Jag känner mig istället friskare än på länge. Jag har inga alkoholproblem alls. Längtar inte efter alkohol, äger ingen alkohol - inte ens vinglas så för mig är det en ickefråga. Nu när jag fick in fel drink och sippade på den insåg jag ju att jag inte ens tycker det är gott. Mina problem med alkohol är mao obefintliga. Kan det inte få lov att vara så? Måste folk ratta efter med en sjukdomslapp?
Jag önskar bara att världen kunde vara lite mindre dömande kring alkoholberoende. Ge faan i etiketter & beskriva hur man är som en slags allmängiltig definition. Kort & gott låta en va som alla andra utan titlar jag inte önskar mig / inte anser mig tillhöra. Jag tror det hade bidragit till en sundare värld. En där AA inte skulle behövas utan att vi istället över en fika öppet skulle prata om livet, eventuella situationer där folk dricker för mycket för ofta och ge varandra stöd. Inte en där Anhöriga sitter och diskuterar hur vi är i sitt forum & vi sitter här och själva försöker få rätsida på att vi druckit för mycket för länge.
@Lora Här är definitionen…
@Lora Här är definitionen enligt senaste versionen av WHO:s diagnosmanual: https://icd.who.int/browse11/l-m/en#/http://id.who.int/icd/entity/15804…
De olika symptomen är: minskad förmåga att kontrollera alkoholkonsumtionen, att alkoholkonsumtion är viktigare än andra aktiviteter i livet, fortsatt alkoholkonsumtion trots negativa konsekvenser, sug eller starkt begär efter alkohol, ökad tolerans för alkohol och i vissa fall abstinensbesvär om personen inte dricker. Dessa symptom ska ha visat sig under 12 eller minst 3 månader men regelbunden alkoholkonsumtion. Det innebär att om man inte uppvisat flera av dessa symptom under senaste året, så är man inte längre alkoholberoende enligt diagnosen. Att dricka för mycket räknas som skadligt bruk när det orsakar skada eller ohälsa, se https://icd.who.int/browse11/l-m/en#/http://id.who.int/icd/entity/39723…
Som jag skrev i tidigare inlägg så kan det finnas andra tolkningar av alkoholberoende som sjukdom som är mer problematiska eller felaktiga och som diskuteras och ifrågasätts med rätta. Men många jag har träffat eller kommunicerat med här genom åren menar att just erkännandet av deras problem som sjukdom har varit avstigmatiserande för dem. Historiskt, innan alkoholberoende klassades som en sjukdom så sågs ofta problemen som synd eller som ett tecken på karaktärsbrist eller störning hos personen. Det är viktigt att vi gör så mycket som möjligt för att minska stigma och att det inte ska vara konstigare med alkoholproblem än att ha t ex diabetes eller ångest. Jag tycker att du har skrivit mycket klokt i tidigare diskussion kring missförstånd och förenklingar som ökar stigma. Jag har samtidigt lite svårt att förstå hur du menar att det skulle bli mindre stigmatiserande att säga att alkoholberoende (enligt definitionen ovan) inte ska räknas som en sjukdom , men är intresserad. Du får gärna förklara hur du tänker kring det.