Hej alla.
Jag är så himla arg när jag är nära min anhörig eller när min anhörig kommer på tal. Förstår att det säkert är på grund av en sorgeprocess etc (eller så antar jag det), men det tar energi av mig. Jag läser bra litteratur och vet att jag måste släppa ilskan och släppa kontrollen för att fokusera på mig. Men jag vill bara skrika på min anhörig och berätta hur mycket han förstör och varför kan han inte bara ta emot all hjälp som alla erbjuder?

Usch. Någon som känner igen sig?

Nu kommer du att bli arg på mig.
Varför tar inte du emot de råd och tips vi ger?
Vi har varit där du är och känt exakt det du känner.
Det kommer att fortsätta.
Vad ska du göra åt det?
Du vill fortsätta leva med din man.
Han vill fortsätta stötta/möjliggöra för sin bror.
Jag minns första gången jag på riktigt kopplade att jag inte kunde påverka situationen.
Det var en stor lättnad.
Men en del i din process kan vara följande:
"Så länge jag inte släpper taget,behåller kontrollen, så kan saker faktiskt förändras."
De / han kanske ser det orimliga till slut och lyssnar.
Dvs man inbillar sig att man har kontroll på läget för att man inte står ut med att det ska vara så överdjävligt.
Så jag skulle vilja säga att du också är medberoende/kontrollerande.
Fast på ett annat sätt än din man.
Om dina tankar och känslor ofta triggas av det här så är det du som har ett problem som du måste ta hand om.

Det är inte lätt,men med små myrsteg så går det att påverka sin egen situation till det bättre.
Men så länge som du fokuserar på huvudproblemet(vilket du inte kan lösa)
Så slipper du också göra jobbet med dig själv.

Gå på alanon, eller annan stödgrupp som har 12 stegsmodellen att arbeta efter.
Det fungerar.
Och jag vet vilken gröt i huvudet det blir av att leva i detta.
Jag gjorde det i många år.

Det ÄR svårt. Men det jag lärde mig var att man kan inte tvinga nån att ta emot hjälp. Det är som ordspråket lyder: man kan leda hästen till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka.

Antingen så får man jobba med acceptans eller så får man jobba på att byta läge. Det går inte att få någon annan att lyssna, man kan bara jobba med sig själv.

Tyvärr.

@Tulpanflinga
Jag känner igen mig I din situation och jag minns frustrationen men också sorgen någonstans för jag kände mig så maktlös. Det är det som kallas medberoende.
Det är hårt, väldigt hårt men också den viktigaste insikten; var och en människa är fri att välja och så även du men ingen har rätt att påtvinga någon annan.
Det är en process man behöver gå igenom för att bli fri.
Precis som Ullabulla skriver så är det så de väljer och vad väljer du för dig?

@Snödroppen
Det är en smärtsam process, och just nu är jag bara så jävla arg. Frustrerad och arg, nästintill bitter. Men jag har fått hjälp av staden jag bor i nu, jag ska få gå och prata med en kurator på anhörigstödet. Jag tror att stödgrupper, forum och litteratur är fantastisk hjälp - men det ska bli skönt att få prata med någon. Helt fritt och utan att behöva visa hänsyn.