Har försökt sluta med alkohol så många gånger och efter varje återfall sjunker jag djupare ned i träsket. Förra gången jag försökte sluta dricka klarade jag 3 månader och återfallet blev 5 månaders dagligt drickande. Trots heltidsjobb har jag druckit mellan 1,5-2 liter vin per dag.

Idag har jag varit nykter i en vecka. Jag läser här i forumet varje dag, utöver det har jag inget stöd att få i min omgivning. Min sambo är lika alkoholiserad som jag. Han är lika trött på skiten, men saknar insikt i hur gravt alkoholiserade vi är - han tror att det räcker med ett längre uppehåll.

Mina föräldrar, syskon och övriga närstående är alla alkoholiserade och ingen av dem uttrycker stöd när jag säger att jag vill sluta dricka. Alkohol förekommer alltid när vi ses och då jag bor i en annan stad måste jag alltid övernatta när jag hälsar på, vilket gör det extra svårt att låta bli att dricka.

Jag har jättefina vänner genom jobbet. Vi går ofta ut och äter middag tillsammans efter jobbet och flera av dem dricker inte alkohol så i det sällskapet är det ingen som höjer på ögonbrynen om jag väljer alkoholfritt - däremot skulle jag nog aldrig våga erkänna för någon av dem hur illa ställt det är med mig (även om de säkerligen har sett hur bakfull jag ofta är när jag kommer till jobbet).

Saken är den, jag hatar mitt beroende och vad det ställt till med, men det är svårt att stå emot suget i alla lägen när man inte har något stöd omkring sig. Jag har funderat på att kontakta AA, men på grund av mitt yrke är jag så rädd att bli igenkänd.

Jag hoppas jag är stark nog att klara det denna gång.

@Katti@ Det finns AA på nätet har jag hört och även en annan organisation som är helt sekulär. Tyvärr minns jag inte namnet, men alkohol rådgivarna vet nog.
Tråkigt att du har så få omkring dig som kan ge stöd, men kanske kan du pausa de svåraste tillfällena i början.?
Min erfarenhet är att de flesta vänner och bekanta är mycket förstående om man är ärlig och tydlig. Och vill du sluta så har du ju inget att förlora. Dina släktingar missbrukar ju redan ändå. De kanske inte förstår eller stöttar om de själva har beroenden, men då tycker jag att du ska strunta i det och tänka på dig själv.
Bestäm dig för vad som är viktigt för DIG. De kommer snart att vänja sig i vilket fall.
Lycka till! Och du har väl kollat in Alkoholprogrammet? Väldigt hjälpsamt.😀❤️

Ps. Kanske kan du övertyga din sambo att göra ett försök tillsammans med dig?
Men vill han inte, är det ändå bra om du försöker själv. Det kan ju också ge inspiration med tiden…

Tack, Amanda L, min sambo och jag har slutat tillsammans och samtidigt, annars hade jag nog aldrig klarat mer än en dag - dock har vi olika mål: jag vill bli alkoholfri och han vill "hålla upp".

Så klart man får försöka hålla sig undan släkt och bekanta som dricker mycket, men jag får också skuldkänslor av att inte orka träffa dem.
För övrigt läste jag ett tips här i AH, om en stöd-app för missbruk: I am Sober. Har prövat den en vecka och den känns också som ett bra stöd. Man får ta hjälp från flera olika håll och hela tiden hålla tanken om alkoholfriheten levande.

@Katti@ Typiskt att man skall ha ett opraktiskt yrke när man är alkoholist. Själv hade gått till stadens alkoholklinik, men det är inte aktuellt när jag är säker på att jag skulle bli igenkänd där.

@nagonperson Jag tycker att ditt liv och mående är mycket viktigare än att någon känner igen dig. Den där skammen som många släpar på hör ihop med alkoholen och försvinner när du tar tag i det. Folk är både mindre intresserade och mer överseende än vad vi tror. Skammen släpper med beroendet och då kan man inte begripa vad det var så farligt med att någon skulle få ”veta”.
Försök att inte bry dig och ta tag i missbruket. Det är hundra, nej tusen gånger viktigare.❤️🙏🏻

Det finns dock flera sidor av myntet som oftast, tycker Sverige är lite knepigt gällande beroende, går man till vårdcentral eller liknande har man liksom en ”stämpel” i journalen för alltid som läkare ofta frågar om oavsett framtida hälsobesvär och eller medicin (mycket man inte får även om man kan hantera det), inte så trevligt. Så jag skulle börja med appen (jättebra, rekommenderar även ”Less”).

@Katti@ Jag har en privat grupp på en stor social sida där man är anonym utåt men inte i gruppen. däremot har jag själv erbjudit telefonhjälp, eller chat t.ex Har många råd och mycket i bagaget. Vill du anonymt ha kontakt med mig eller få reda på sidan så kontakta admin här på sidan så kan dom ordna det tror jag. Mvh/ B

Det finns massor av info på nätet som man inte tänker på. Både på svenska och engelska. Via att googla sina känslor/problem hittar man massor av stödlistor.

Jag förstår stämpeln. Den finns absolut där ute. Däremot blir den illa nerkletad om man tar tag i sina problem och ser det som ett tillfälle att växa. Det ser i mina ögon riktigt illa ut när stämplar dyker upp och i efterhand visar sig vara elaka eller obefogade.
Finns det något häftigare än folk som vågar vara öppna och står stadigt i det? Finns det något mer pinsamt än de negativa som drattar runt med pekpinnar och förskönar?

Jag hade jättesvårt med nedsättande kommentarer i början. Idag tycker jag synd om dessa människor. De sitter fast i gyttjan och trampar vatten på grund av egna föreställningar/rädslor.

Att dänga till skammen och kliva rakt över, sträcka ut armarna och säga här är jag erbjuder ett helt annat liv! Håller med @Amanda L. Ju snabbare man dänger till skammen desto mer tid kan ägnas åt ett liv med kvalitet. Jag anser tom att man inte är helt fri innan man lyckats ta sig dit. Man haltar lite tills man helt gjort upp med skammen. Jag tror även skammen, när den ligger och gryr, är ansvarig för massor av återfall. Har man öppnat upp så blir det mycket enklare att förbli nykter tror jag. Mao ett stort fan av att göra en icke fråga av tidigare missbruk så fort det bara går. Ut med det bara. Erkänna relativt omgående.