Hej, vill börja med att säga att ni alla verkar så snälla och stöttande mot varandra, är glad att jag hittat hit.
Jag och min sambo har haft ett förhållande i 10 år. Min sambo (och även jag) har varit en festprisse. När vi var yngre var det fest för oss båda onsdag, fredag och lördag.
Men nu, sedan 5 år tillbaka har vi ett barn och mitt förhållnigssätt till alkohol har ändrats. Jag vill väldigt sällan dricka och bli full, och aldrig bli full när vårt barn är med. Ett glas vin till middagen är inga problem men vill inte att vårt barn ska se att jag blir förändrad, för jag är rädd att hon ska uppfatta det som obehagligt. Både jag och min sambo har vuxit upp i familjer med missbruk.
Om vi dricker ett glas vin var till middagen känner jag efter det glaset att jag är klar. Jag behöver inte mer. Men min sambo fortsätter alltid att dricka. Han dricker upp hela vinflaskan, sen gärna lite whisky och några öl också. Det var länge sen han blev såpass full att han får minnesluckor men att bli kraftigt alkoholpåverkad tycker han inte är konstigt. Han blir aldrig redlöst full framför vårt barn men enligt mitt tycke är han för full. Han tycker inte heller att det är konstigt att dricka fredag och lördag varje vecka, och då bli onykter. Och om det är en långhelg dricker han flera dagar i rad. Detta har gjort att jag blir ännu mer negativt inställd till alkohol och undviker det. Jag vill visa för mitt barn att jag iaf är en trygg punkt.
Jag ska säga också att jag aldrig märkt av att vårt barn tycker att hennes pappa är obehaglig när han är full. Så det kanske är jag som överreagerar.
Jag upplever också att hans personlighet har förändrats senaste året. Han pendlar i humöret. Går från glad till arg otroligt lätt. Nedvärderar mig när andra personer är med och kan vara väldigt elak. Det känns som att jag går på äggskal här hemma. Det är utmattade att behöva tänka på hur jag ska uttrycka mig och vara för att inte göra honom arg. Jag upplever att hans humör blir ännu sämre dagen efter att han druckit. Tex på söndagen.
Förra veckan fick jag tillslut nog. Satte ner foten och sa att jag är orolig gör honom. Att jag älskar honom och vill stötta honom om han vill söka hjälp. Men att jag inte kan fortsätta leva såhär om det inte blir en förändring. Framförallt när det gäller hans alkoholbruk. Jag förklarade att om han inte vill ta hjälp accepterar jag det men att vi inte kan bo med varandra då och troligtvis inte kan ha ett förhållande.
Han blev upprörd men gick med på att prata med alkohollinjen och ska nu få 5 tillfällen där han ska prata med dom.
Planen är nu att han ska vara nykter i ett år, vilket känns jättebra för mig. Men han tycker att han hamnat i underläge nu, som att det är jag som bestämmer reglerna över vårt förhållande. Han säger själv att han förstår varför jag satt ner foten, men han anser själv inte att han kan ha ett missbruk.
Jag känner mig förvirrad, ledsen och väldigt osäker. Varför gör jag det?
Vad kan jag göra för att må bättre i denna situation? Är jag medberoende eller överreagerar jag? Varför känns det som att han bara tar hjälp för att göra mig nöjd?