Det måste förändras nu, jag måste föråldrad nu.
Jag har alltid haft alkohol runt mig. Som barn drack min pappa ofta, hamnkvarter aldrig (inför mig) berusad, men drack flera gånger i veckan öl/vin/whisky osv. Det var ofta middagar med vänner osv.
I stort var min uppväxt bra och normal. Ett mindre villasamhälle i Mellansverige med vänner, familj, natur och semestrar på västkusten och fjällen.
I vuxen ålder har jag förstått att min uppväxt präglats av en stress och oro hos mig. Troligen på grund av min pappas humör (han var oftast glad och rolig men kunde svänga till att bli irriterad/arg för väldigt lite). Detta i kombination med att min mamma var väldigt rädd för konflikter och gjorde allt för att ”sopa dom under mattan”. Så allt skulle verka bra och fint utåt. Vi pratade aldrig om problem hemma.
När jag blev vuxen och flyttade bort från min familj fortsatte jag i samma spår: mycket fest, alkohol ovh ”roligheter” men jag har alltid haft kontroll.
Jag träffade mamman till min (vår) son runt 2012 och vi flyttade till hus osv. Relationen fungerade så länge den var på hennes villkor. Jag tappade kontakten med mina vänner och jobbet hamnade i skymundan. När vår son kom tog det bara två år tills vi separerade.
Lång historia men det slutade med att hon fick vårt gemensamma hus väldigt billigt och jag hamnade ingen bostadsrätt (helt okej men går ej att jämföra med huset vi hade) och detta efter en väldigt orättvis och ganska ”smutsig” separation. Jag fick höra mycket elaka rykten om mig själv osv. plus att jag då lät henne få köpa ut mig från huset otroligt billigt för att hon och vår son skulle få ha kvar det.
Jag repade mig och började träna, fick det successivt mysigt och hemtrevligt i mitt och sonens nya boende och livet kändes bättre och bättre.
Efter ett par år träffade jag en ny kvinna. Allt var bra till en början men efter en tid blev hon extremt dominant och jag blev ibland rädd för henne (då hon drack). Det blev ibland våldsamheter och jag fick ta emot både slag i ansiktet och det kastades tavlor och möbler hemma hos mig då hon druckit och blev arg.
Vi gjorde slut men hon bor i mitt närområde och var väldigt svår att komma ifrån, hon försökte länge att ha kontakt.
En tid efter den separationen träffade jag en ny kvinna. Aldrig känt så ”rätt” och vi flyttade ihop i min och min sons bostad. Hon ar också en son, på heltid. Efter ca. 1 år började vi gräla mycket, vet inte varför. Allt var så bra.
Då började jag att dricka. Ofta, mycket. Jag tog varje tillfälle som gavs. Nu kan jag så fort min son somnat eller jag är ensam dricka. Då dricker jag snabbt och mycket så jag ska bli berusad och på bra humör/lugn.
Jag tror allt bottnar i att jag letar, och alltid letat, efter partners som ”behöver hjälp” med något indelas förflutna. Jag söker bekräftelse genom att försöka ”rädda” min partner och lösa hennes problem. Detta resulterar i att jag börjar må dåligt eftersom det sällan går.
Nu har det gått såpass långt att jag fysiskt börjar märka att jag dricker för mycket (koncentrationssvårigheter, svårt att sköta jobbet, trött, går upp i vikt, irriterad, sover jätte dåligt osv).
Jag kommer ofta på mig själv att drömma om att vara singel, ensam med min son (vi har en fantastisk relation och har integral alltid väldigt kul tillsammans) och ta hand om mig själv och honom.
Men jag kan inte komma ur mina dåliga rutiner.
Hjälp. Jag vill inte fastna insetts. Jag vill inte dricka såpass mycket och framförallt inte av anledningen att försöka fly från min verklighet. Jag vill rätta till, ordna upp och förbättra den. Men nu gör jag precis tvärt om.
Jag är trött på att alltid be om ursäkt för mig själv, ta ansvar för andras känslor och mående och sätta mig själv i tredje hand.
Långt skrivet, men ibland är det skönt att få skriva av sig eller prata av sig.