av Peach

Peach
fre, 2023-10-06 - 09:02

Jag vet inte var jag ska börja riktigt, detta kommer säkert bli långt.

Har läst så mycket här från andra och jag känner verkligen igen mig i så många många historier här.

Min sambo och jag har varit tm i 10+ år. Vi har 2 små barn tillsammans.
Tidigare har han missbrukat cannabis i många år, säkert i 20 år. Det var vårat största problem så länge. Innan barn var jag inte lika brydd i hur han höll på men när barnen kom förändrades min världsbild och vad för miljö man vill skapa för barnen runt om sig. Det tog kanske 2 år av tjat, ultimatum och många bråk för att han skulle tillslut förstå mig. Han hade alltid bortförklaringar, utlåtande om att "det är naturligt", bättre än alkohol bla bla. Det var oändliga utlägg.

Jag anpassade mig hela tiden efter hans missbruk, skyddade barnen, kompromissade! Först försökte jag få han att sluta röka hemma på balkongen, samt sluta när barnen var vakna. Han kunde hålla det ett tag, men en dag kom han hem en fredag när vi alla skulle äta middag. Jag såg direkt att han hade rökt och frågade på engelska så inte barnen skulle förstå "you have smoked?!" Och hans svar bara "jag har varit så duktig nu, det är ju fredag!"

Men där hände iaf förändringen: vår äldsta son sa vid matbordet: "pappa varför har du så röda ögon?"
Jag blev själv så förstörd för jag har sagt oändligt många ggr att barnen kommer märka en vacker dag, och där kom dagen..

När barnen somnat behövde jag lämna hemmet en stund, för jag höll på brinna av inombords. När jag kom tillbaka låg han och tokgrät på soffan, som han aldrig gjort förr. Kanske då förstod han äntligen.

Med det sagt så rökte han aldrig mer hemma, jag förbjöd det och han ville själv "aldrig mer röka". Det här är snart ett år sen.

Under alla dessa år av missbruk har han alltså växlat mellan cannabis och alkohol, men nu då?

Han dricker varje dag. Exakt varje dag. Det behöver inte vara mycket, 3 öl i genomsnitt. Men ändå.

Min sambo är mycket omtyckt person. Han har talets förmåga och är den "bästa" på jobbet och den roligaste personen enligt många. Han ses även som en sån bra förälder utåt sett då han jobbar mindre för att barnen ska ha kortare dagar osv.

I alla prat vi haft är han väldigt insiktsfull, respektfull och lovar guld och gröna skogar. Jag känner mig så oerhört dum som ständigt ständigt tror på orden och på förändring.

Han ljuger inte eller döljer sitt drickande som jag förstått många gör. Han gör det helt öppet och barnen är vana av att se pappa med en öl i handen. "Nu gör han iaf nåt som är lagligt". Men är det bättre? Det är samma grundproblematik som ligger bakom beteendet. Han går på antidepressiva och han säger att det hjälper mycket sen han börjat med det för några år sedan. Jag kan bara inte förstå hur man kan behöva dricka jämt om man nu mår bra.

Jag däremot mår inte bra. Jag tar sånt stort ansvar för att familjen ska fungera. Får sällan sovmorgon och litar mindre och mindre på han helt enkelt. Jag hade kunnat skriva hur långt som helst.

Senaste veckorna däremot märker jag att jag faller in mer i skyddandet i hans missbruk. Jag har börjat ljuga, eller "underdriva" till mina vänner som jag alltid berättar allting till om min situation. Jag tror det är för att jag skäms. Det han gjorde förra helgen (hade gärna berättat om händelsen, men det blir för långt) pga sitt missbruk är fortfarande traumatiskt i mig att jag vågar inte berätta det för dom, då gör jag det mer verkligt och jag vet att dom bara kommer skrika att nu är det nog, nu lämnar du! (Dom säger det ofta nog ändå, men lite mer ödmjukt i en förstående dialog)

Min mamma vet också vad som hände och hon, och resten av min familj tar alltid hans parti och dom älskar han så mycket. "Säg åt han att han måste lova att aldrig mer göra så igen". Tack mamma, har prövat det i 10 år. Jag orkar inte ens prata med min familj, dom är inte förstående.

Mina kompisar har inte barn. Dom är kloka och förstående, men samtidigt inte lika förstående i barnsituationen.

Ska jag lämna dom till han varannan vecka?? Och inte se dom hälften av deras liv?? Sätter punkt där för jag börjar bara gråta nu.

Peach
fre, 2023-10-06 - 10:56

Känner nu nån timme senare att jag hade velat beskriva händelsen, för att ni ska förstå hur mitt förtroende för han minskar gång på gång.

För ca en månad sen sa han att efter ett visst datum hade han bestämt att han skulle vara nykter ett tag, typ året ut. Jag sa inte så mycket, tänkte att jag tror det när jag ser det. Han höll det ändå inte en enda dag.

Händelsen jag nu berättar hände kanske 2v efter utlovat datum. En fredagkväll skulle han utföra sin hobby med sina vänner i en lokal dom hyr. Han skrev gulliga meddelanden med hjärtan att det inte blir så sent, att han kommer hem i tid och att han tar tvätten på lördagsmorgon.

Lördagen var fullbokad, tvättid kl 7 på morgonen, min mamma skulle komma och fira hans födelsedag som varit. Samt att han hade kontaktat en förälder till vårt yngsta barns kompis för en lekträff hemma hos oss kl 13. Detta skulle bli första gången kompisen skulle komma och jag vet inte ens vilka föräldrarna är. Det var dessutom ett bombnedslag hemma så full städning behövdes för att ens kunna släppa in en människa i hemmet.

Lördagsmorgon kom och min son kom över på morgonen och undrade var pappa var. Jag tog för givet att han sov på soffan men då sa sonen att han letat i alla rum och han är inte hemma. Jag kollar på klockan, 7.30, det var den tvättiden. Kollar om han skrivit nåt, nej. Ringer och han svarar; han är kvar i lokalen, skulle ta första buss och komma strax, det blev senare än tänkt. Jag la bara på. Blev stressad över dagen. Gav han en timme, ringde igen och han svarade direkt. Japp, han hade somnat om, kommer med säkerhet med nästa buss, börjar kolla buss. Jag gav han en handlingslista som han skulle fixa på hemvägen.

Han är även oerhört oförtjust i att man ringer mycket generellt. Man ska bara lita på varandra tycker han. Att alla gör det dom ska, man ska inte störa. Därför gav jag han 2h nu. Kl är ca 11.30. Tänkte att nu borde han vara nära. Men nu svarade han inte, jag ringer igen.. och igen.. 24ggr sammanlagt. Han svarar inte. Nu funderade jag om han åkt hem och glömt telefonen, men inser att han behöver mobilen för bussbiljett så den borde han hämtat isf.

Barnen märker att jag är orolig, var är pappa? Dom tjatar efter han. Jag säger att jag inte vet bara. Vad gör jag nu? Hur avbokar jag med föräldern som jag inte ens har namn på? Hamnar i en oerhörd jobbig sits, hemmet fortfarande ett kaos.

Jag börjar på riktigt bli orolig att det hänt han nåt. Vi har sett död genom åren. Han har inte bästa hjärtat osv.

Jag börjar forska i vem han var med igår, ringa runt. Får tag i en kille som sa att han åkte kring 00 och alla drog då förutom min sambo och han försökte få med han men han skulle "bara städa upp efter alla". Killen jag pratar med har nyckel till lokalen, så jag frågar om jag får låna den. Packa med barnen i bilen, dom märker att jag är orolig, jag pratar knappt. Väl framme hos killen säger jag att det känns olustigt att gå in i lokalen med barnen om det faktiskt har hänt han något. Han erbjuder att följa med. Han frågar under bilresan om det har hänt nåt mellan oss igår el liknande, om han har nån anledning till att vilja stanna där. Jag visade hans gulliga meddelande och sa som det var att allt var vanligt och att vi hade massa planer idag och gäster kommer om en timme. Jag sa även att jag litar på han till 100% att han tar den där lekträffen på fullt allvar och att han aldrig skulle missa det osv. Det var så pass osannolikt att han skulle missa det så han styrt upp det att jag var helt säker på att det har hänt nåt. Jag hinner tänka katastroftankar, fundera hur jag ska meddela hans bror osv..

Väl framme går killen ner och jag väntar i bilen. Någon minut senare ringer min sambo upp, han låg alltså och sov i lokalen, med 50 missade samtal. Jag går in, killen går ut till barnen.

Jag skrikgråter i lättnad av att han lever, hyperventilerar och berättade hur orolig jag varit. Han bara tittar på mig som att jag är en idiot och tycker att jag har ett mycket konstigt beteende och säger hur konstig jag är.

Jag har inte kraft att bli arg fast jag är fly förbannad. Jag bara gråter. Mamma ringer, hon är framme hos oss och undrar var vi är. Jag gråter ut hela historien och hon är mest bara "ojdå" och säger samma som jag skrev i inlägget ovan.

Han stinker i bilen. Barnen är glada. Jag är gråtig. Killen är obekväm, vi kör hem han och åker sen hem.

Min mamma låtsas som ingenting, sambo går och duschar och sen kommer lekträffsfamiljen några minuter senare.

Han firas, dagen fortsätter som vanligt och jag har bara varit förstörd sen dess. Vi har pratat lite. Jag sa att han kan åka och bo där i lokalen i veckan men på nåt sätt lyckades han prata bort allt och nu när det gått en vecka har jag varit helt tom och obekväm varje gång han dricker.

Anledningen till att jag skriver överhuvudtaget idag är för att igår gjorde jag nåt som jag inte var stolt över. Men jag skriver det ändå:

Sambo kommer hem sent med en kompis som ska sova på vår soffa. Sambo ska köra han till flyget kl 6. Min son ska följa med för att sen köras till skolan. Jag kan inte sova, jag hör hur dom sitter uppe och pratar och knäcker öl efter öl. Jag ligger i 2h och kokar över detta, kanske som kvarliggande känslor från förra helgen. Jag går upp och skämmer ut han inför hans vän: "helt seriöst, sluta drick! Om 5h ska mitt barn åka bil med dig. Ta ansvar, drick vatten! Det är fan inte okej, du är som en alis"

Jag är inte stolt över detta, men samtidigt skäms jag inte? Tänkte att om han nu har minst 2 kompisar som vet om att det är problem med alkohol så kanske han.. Jag vet inte, han kanske kan prata med dom med sina problem? Jag vet inte vad jag hoppas på eg. Jag vill bara inte vara så själv i det här mer. I varje händelse som sker så blir jag mer och mer påverkad av det.

Han hade bara druckit 2 öl. Men jag litar inte på han när det kommer till alkohol längre. Han kom in i sovrummet sen och sa att hans vän aldrig mer kommer vilja komma hit och att jag lägger mitt dåliga mående på han. Att jag mår dåligt och lägger mina känslor på han. Att det är mig det är fel på och att jag har skämt ut han totalt nu. Jag sa ingenting. Jag vet att han kommer vara arg som ett bi när han kommer hem sen idag.

Jag har inte kraft att säga det som behövs. Han kommer ändå inte förstå.

Emilia
fre, 2023-10-06 - 16:07

Varmt välkommen hit till Alkoholhjälpen @Peach!
Det är berörande att läsa hur du har det och hur din sambos dagliga drickande och de här händelserna påverkar dig. Du skriver att du inte mår bra, att du får ta ett stort ansvar för familjen och att din tillit till din sambo börjar försvinna. Det låter väldigt ensamt för dig när din mamma och andra som står dig nära inte visar förståelse för hur du har det. Så modigt att du öppnar upp dig och berättar om din situation här!

Du har tankar kring händelsen när din sambons kompis skulle sova över. Det är förståeligt att du har svårt att lita på dina sambo efter allt som har hänt och att detta skapade stor oro och starka känslor hos dig.

Du skriver också om funderingar om att lämna din sambo och att de tankarna skapar oro om vad så då skulle hända med barnen. En idé kan vara att ta kontakt med socialtjänsten i din kommun och rådfråga kring din och barnens situation. Om en vill så går det att ringa anonym och ställa frågor och få information. Vad tänker om du här?

Du vet såklart vad som blir bäst för dig och dina barn och oavsett vad som blir nästa steg så kan ta tid att komma fram till det beslutet. Så bra att du skriver här och ger andra möjlighet att ge dig stöd. Här finns det många anhöriga som kan känna igen sig i de känslor och tankar du bär på.

Vad kan du göra för att ta hand dom dig och dina barn?

Snödroppen
fre, 2023-10-06 - 22:41

@Peach
Jag blir så illa berörd, så ska inte du och dina barn ha det.
Du gjorde ju precis vad en ansvarsfull förälder gör, ser till att dina barn är trygga och åker med nyktra förare.
Han mår säkert inte bra men han är vuxen, det är du med men era barn är i behov av vuxna.
Du är den enda verkar det som.
Jag känner verkligen med dig, det gör ont att läsa om hur du och dina barn har det.
Fint att du hittat hit och jag hoppas du fortsätter skriva här. Det är ett jättefint stöd och du kan ventilera allt du bär inom dig om du vill ❤️
Varje kommun är skyldiga att erbjuda stöd till anhöriga, lite beroende på vad du känner att du behöver nu.
Styrkekram, du är inte ensam.

Samsung50
lör, 2023-10-07 - 09:26

Fint att du hittat hit och kan läsa och skriva av dig på forumet. Du har absolut inte gjort något fel. Helt klart fel att dricka öl några timmar innan man ska sätta sig i en bil, och om du inte sagt något hade han kanske druckit mer.. Känner igen beteendet när den som har problem försöker lägga över ansvar och skuld på oss istället för att erkänna att den gör fel. Tror det kallas gaslightning. Min ex man gjorde det hela tiden, ljuger och får mig att känna mig dum och att det är mitt fel att saker sker. Man blir osäker och tappar självkänslan.
Som du skriver verkar han i grunden vara en bra kille som bryr sig och sin familj men har hamnat i ett missbruk. Jag tror inte det går att ha en sund relation med en person som missbrukar, speciellt inte med barn i hushållet. Missbruk brukar också eskalera över tid om inte något händer.
Ta hand om dig och fortsätt gärna skriva ❤️

Självomhändertagande
sön, 2023-10-08 - 07:14

@Peach
Så bra att du har hittat hit!
Och vad bra att du sätter ord på dina känslor och vad du har varit med om och är med om. Det är läkande liksom att se orden man själv skriver kan vara hjälpsamt att ta sig vidare.
Vad kan du göra för att må bra idag. Och vad kan du göra med dina barn idag.
Jag tänker att du behöver ett professionellt samtalsstöd. Sök via vårdcentralen och pröva få hjälp av någon. Att ha en mamma som inte förstår dig kan inte vara lätt. Du behöver vara projektledare i detta och se till att du får det liv som du önskar. Allt är möjligt. Din man är sjuk och har inte insikt.
Ta hand om dig på alla sätt.

Nor.Li
fre, 2023-10-13 - 21:28

Skönt att du har hittat hit och kan börja ventilera dina tankar och känslor. Måste börja med att skriva att du är inte "konstig" och din reaktioner låter fullkomligt normala i situationen du befinner dig i. Fyll på med fler människor som förstår och prata mindre med dom som inte gör det, så du kan stärka dig själv. Att få dig att tvivla på din verklighetsbild (kanske få dig att känna som att du överdriver och är överkänslig) är någonting som han vinner mer utrymme för sin sjuklighet på. Det du upplever är verkligt och du och dina barn ska inte behöva ha det så här. Stå på dig, få hjälp och försök hitta utrymme för vila och självomhändertagande, kanske när barnen är hos andra familjemedlemmar eller kompisar?

Tröttiz
fre, 2023-10-13 - 21:43

@Peach
Hej.
Så bra att du skriver av dig här. 🌺🌺
Då det är barn med så måste det ju bli än jobbigare.
Det är kanske självbevarelsedrift att skylla på dig över saker, att slippa ta ansvar och inte se sin del i saker och ting som händer. DU är den som ser klart här, dina upplevelser finns hos dig och kan inte vara fel. Tror att det inte går att få honom att inse det.
Kram.
💕

Såjävlatrött
ons, 2023-10-18 - 13:48

Ville bara skriva att han försöker beskylla dig är helt befängt. Du gör det absolut bästa för barnen och du ska vara otroligt stolt över att kompisen i soffan fick höra dina ord. Varm kram till dig <3