av anonym_anhörig

anonym_anhörig
lör, 2023-11-11 - 16:45

Allt började för ca 2 år sedan. Jag märkte hur han förändrades på eftermiddagarna efter jobbet, att han började sluddra och blev klumpig och ögonen "hängde inte med". Ibland blev han glömsk och sa samma saker flera gånger under samma kväll. Vissa kvällar var värre än andra. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han drack, utan jag trodde han höll på att bli sjuk. Barnen började dock lägga märke till att han gick in i garaget ofta och vid frågan om varför sa han att han kollade till olika saker.
Jag bad honom gå till läkaren vid flertalet tillfällen men inget hände. Alla I hushållet började så sakteliga må sämre och sämre över hans beteenden men ingen av mig och barnen fattade att det hade med alkohol att göra ( barnen är tonåringar). Tanken hade väl slagit mig några ggr men jag tänkte att "så skulle han aldrig göra mot mig".
Han började förändras i humöret för ca ett halvår sedan. Oftast blev han arg på barnen för småsaker när jag inte var hemma (jobbar på sjukhus), men han började även diskutera onödiga saker med mig och barnen och var lättirriterad. Under dessa två år gled vi längre och längre ifrån varandra och jag började känna avsky, han luktade ju så illa! Och han snarkade ju så högt! Och ingenting fick han gjort varken med mig och barnen. Och så det kalla beteendet... Jag blev också kall. Ville inte röra eller bli rörd, ville tillslut inte ens se på honom!

En dag förra veckan fick jag en inre maning: jag ska gå ut och leta i garaget. Väl där hittade jag en flyttlåda med tomma flaskor och boxar samt en fylld baginbox med vin, fyllningsdatum i augusti. Kollade i ett gammal kylskåp och där var det tomt. Jag lade iordning allt på ett visst sätt och väntade några dagar innan jag gick ut för att se om flaskorna hade flyttats. Flyttlådan var tom! I kylskåpet låg istället en ny baginbox med fyllningsdatum september. Svart på vitt - han dricker. Vilken chock!!!
Skrev en lapp på baginboken där det stod "älskar dig, och jag vet vad du gör..."

Efter jobbet dagen efter mötte jag honom i hallen och han förklarade hur lättad han var över att jag nu vet. Att han ska sluta med en gång. Han hörde till och med av sig till en gammal vän som varit missbrukare men som nu är fri och hjälper andra,.så att han har en mentor framöver. Han klandrar inte mig, säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta.

Nu står jag här. Jag har inga känslor. Är varken arg eller ledsen. Känner ingen avsky eller så heller. Jag har sagt att jag finns här, han måste vara öppen och tala sanning. Han är helt lugn och känns trygg i detta. Och det gör mig misstänksam. Jag är glad att han erkänner, han säger att han inte alkoholist men att han har problem. Men visst är man alkoholist om man dricker varje dag,.mer eller mindre. Han tror inte att han kommer känna abstinens och hans botemedel kommer vara att börja träna.

Kan jag lita på honom? Jag känner mig helt förkrossad,.lurad och bedragen och hård i hjärtat. Han låtsas som ingenting, som att allt är som vanligt. Men det känns som att inget någonsin kommer bli som vanligt igen och jag vet inte om jag litar på honom. Hur går jag vidare nu...?

Kevlarsjäl62
lör, 2023-11-11 - 23:30

@anonym_anhörig Det är nog så att din man tagit det allra första stapplande steget till insikt. En total förståelse för att man är beroende och att man tappat kontrollen är en förutsättning för att kunna sluta, det har jag förstått efter att levt som medberoende i trettio år. Där är nog inte din man än, jag känner igen en hel del av hans resonemang. Att han hört av sig till sin vän låter väldigt bra tycker jag, han kommer absolut att behöva det stödet. Ingenting kommer, som du skriver, någonsin att "bli som vanligt" igen, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Hans väg mot tillfrisknande har knappt börjat och ingen kan förutspå hur lång den resan blir.
En sak vet jag i alla fall säkert, du har ingen del i att han befinner sig där han är och du kan inte hjälpa honom därifrån. Jag känner igen alla de känslor du beskriver och försök vara snäll mot dig själv och tolerera dem, de gör dig inte till en dålig person, de är helt relevanta. Du ÄR lurad och bedragen och naturligtvis är du förkrossad. Din man har inte planerat att göra dig illa, men så har det ändå blivit och om dina känslor för honom just nu inte finns där är inte alls konstigt. Under minst två år har han glidit allt längre bort och blivit allt mer främmande, ingen kan kräva att du ska älska den främling som du nu delar liv med. Tillåt dig att låta känslorna vila. Du är beredd att finnas där, det är stort när marken rämnat under dig, mer kan du inte göra. Till sist tänker jag på hur barnen reagerat? Kan ni prata om det som händer? Har ni inte gjort det, så är det nog en bra idé att göra det.
Tänker på dig och vet tyvärr alltför väl vad du går igenom.

anonym_anhörig
sön, 2023-11-12 - 07:54

@Kevlarsjäl62 nu gråter jag... Tack finaste du för att du svarar! Jag känner mig så enormt ensam och ledsen! Jag vet inte om jag vågar berätta för mina närmsta väninnor, för då känner jag att jag bedrar honom, går bakom hans rygg! Får man lov att berätta för andra? Hur har ni andra gjort? Jag vill inte såra min man nu när han tagit ett så långt och modigt kliv. (Jag skriver så, och jag menar varje ord, men i mitt hjärta tvivlar jag verkligen på om han kommer klara detta steget själv.)
Kan jag göra något annat än att bara visa att jag inte kommer gå (så länge han inte börjar igen.)

Vi har pratat om hur vi ska berätta för våra flickor. De har ju vetat att något är fel och byggt upp en mur (speciellt 13-åringen) mot honom och hon scannar av honom varje dag. Det gör vi alla. Det är dränerande.
Men igår var första gången på över ett år, kanske två, som han var helt normal en hel kväll. Och då inser ju jag att, trots avskyr gentemot honom, så var det den HÄR mannen jag gifte mig med.

Han vill att vi väntar ett par veckor så att barnen får se en förändring och tills mitt chocktillstånd har gått över..Jag vill att vi berättar idag. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag är rädd att det rinner ut i sanden eller att han slätar över det om vi väntar. Man glömmer ju så mycket med tiden,.förtränger...

Åter igen tack för ditt svar! Jag känner mig så oerhört lättad över att någon vet hur detta helvete är! 😢

Självomhändertagande
sön, 2023-11-12 - 09:21

@anonym_anhörig
Som jag känner igen mig. Varje människa är unik. Och jag tycker inte att man ska jämföra med andra. Efter att du har skrivet en lapp och ni pratar om hans smygdrickande skriver du "säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta."
Ungefär samma ord hörde jag under flera års tid. Jag var så manipulerad och förstod inte hur manipulerad jag var. Han gick i personlig konkurs. Och jag försörjde honom. När han väl flyttade ut så tog jag reda på hur reglerna egentligen är för sambo. Jag hade försörjningsansvar för honom, utan att veta det. Jag sorterade papper när han flyttat. Det tog mig ett par år. Där fanns papper om ekonomiskt bistånd. Hans pappa var med i rätten, när han fick lämna ifrån sig sitt bankkort. Och pappan som tidigare förde över pengar till honom hade nu inget konto att föra över till. Jag var så sjuk i mitt medberoende att han fick låna ett bankkort av mig till en bank som jag inte använde. Jag hade ett studentkonto då jag prövade studera, men jag var så sjuk i mitt medberoende att jag varken kunde studera eller arbeta. Han fick alla mina besparingar och jag hade kunnat köpa ett fritidshus som jag velat göra, men jag gav honom allt. Precis allt.
Hans bästa vän som också drack vansinniga mängder, dog förra året. De är i 50 års åldern och de har druckit i 30 år.
Hans bästa vän drack vansinniga mängder med sina föräldrar. Han levde ensam. Och när ena föräldern dog ärvde vännen pengar och drack upp en förmögenhet.
Jag har sett krognotor på tusentals kronor drickas upp, i flera år. Sedan blev det vinboxar hemma. Och när jag sa stopp, gick han ut och drack. Till slut lärde jag mig att säga, "du får inte lov att komma hem berusad" och då krävde jag att han skulle ta in på hotell. Det blev två nätter på hotell.
Sedan bad jag honom flytta när han var med sina föräldrar över jul. Jag ville inte ha hem honom. Jag önskade en separation under åratal, men han vägrade flytta. Och han accepterade inte att jag inte ville vara tillsammans med honom.
Han accepterade inte alla de gånger jag gjorde slut.
Han manipulerade mig riktigt. Han skulle förmodligen vinna pris i manipulation. När han flyttade från mig så flyttade han hem till sina föräldrar. Jag bad hans pappa om hjälp flera år tidigare. Och pappan har arbetat som chef inom missbruk. Och mamman har varit sjuksköterska. Och brodern är läkare. Och hustrun till brodern är läkare. Och hustruns syskon är läkare.
Och jag bad dem alla om hjälp.
Och ingen hjälp fick jag.
Alla sjuka i medberoende.
Det förstår jag nu.
Jag förstår att jag är totalt ansvarig för mig och mitt liv.
Idag, snart 5 år senare efter att han flyttat ut har jag ett underbart liv.
Ett arbete. En bra man. Mitt hem är trevligt och mysigt. Och min pojkvän är inte beroende av mig.
Han inspirerar mig.
Till att leva ett bra liv.
Men så har vi känt varandra i över 20 år och jag har haft ett nyfiket öga på honom sedan jag såg han första gången.
Men då var han upptaget.
Och jag behövde reda upp.
Och reda ut.
I livet mitt.

Ta hand om dig och dina döttrar.
Ta all hjälp ni kan få.

Det är en tuff resa.
Men ta ett steg i taget.
Det finns inget annat sätt.

Och oavsett vad ni gör.
Vilka beslut ni än tar.
Så handlar det om att leva.
Här och nu.
I detta ögonblick.

Vi har bara ett liv.
Så lev det.

Trots sorg, förtvivlan, ilska och alla känslor som kommer.
Prata med dem du litar på.

Du får säga vad du vill.
Till vem du vill.
Dina känslor är viktiga.

Jag höll mitt medberoende hemligt.
Förutom att jag pratade med min läkare.

Hon hjälpte mig att inse.
Och det tog mig flera år att reda ut.
Mitt liv.

Det tar den tid det tar.
Det är bara så det är.

anonym_anhörig
sön, 2023-11-12 - 09:44

@Självomhändertagande Jag kan verkligen inte läsa ditt meddelande utan att böla som en gris. Jag slutar inte gråta nu! Fulgråter så högt att jag tror hela huset hör!
Jag är så rädd att han faller dit igen! Jag är så rädd att jag är manipulerad men inte fattar det och att jag kommer fatta det för sent! Och jag kommer bli så krossad om jag märker att det fortsätter eller börjar om ett tag igen, att jag inte vet vad jag kommer göra!
Finns det anhörigmöten att gå på eller liknande? Eller någon att prata med, förutom ni, underbara människor som tar er tid att både läsa och svara på mina meddelanden. Tack! ❤️ åh, tack såå mycket! Det betyder allt!

Kevlarsjäl62
sön, 2023-11-12 - 10:03

@anonym_anhörig Kära vän, härinne finns många som vet vad du går igenom och du kommer med all säkerhet att få kontakt med dem. När jag efter trettio år lämnade min man, var alkoholhjälpen lite av min livlina och jag är evigt tacksam för alla som tar sig tid att finnas där för andra.
Du undrar om det finns något du kan göra och jag tror att det bästa du kan göra är att känna efter vad du vill och var dina gränser går och inte låta dig övertalas till något annat. Tycker du t ex att ni ska berätta för dina barn nu, så gör det. Din man är inte den kloka just nu, han är alltför styrd av sitt beroende det kan jag säga med säkerhet. Känn efter så gott du kan var dina gränser går, känn efter ordentligt och var tydlig. Min erfarenhet är att det är det enda du kan göra, för din egen skull men jag tror också för din man. Jag velade i trettio år och först när jag flyttade bestämde sig min man för att försöka att sluta dricka, för sin egen skull. Han hade "slutat" många gånger förr, för att familjen led och det slutade alltid i att han började igen. Trettio år är lång tid och hur det än går med hans nykterhet, så kommer inte vi att bli det par vi var, vänner som träffas är vad jag kan erbjuda. Den riktiga kärleken är bort. Kvar finns medlidande, en känsla av ansvar och ett visst mått av ömhet, vi har ju ändå delat livet i fyrtio år och blivit vuxna tillsammans. Chansen att ni kan hitta tillbaka tror jag är stor om din man verkligen inser sitt missbruk och vill sluta för sin egen skull. Gräv i ditt inre och känn efter var dina gränser går, lita på att du är den kloka och låt dig inte övertalas in på några avvägar. Det blir inte lätt, jag vet, men nu gäller det ditt liv. Jag skulle även råda dig att ta kontakt med den hjälp för anhöriga till personer med beroendeproblematik som finns i din kommun. Jag har gått i samtal på socialtjänstens beroendeenhet och det har varit jättebra för mig.
Ta nu en dag i taget och lyssna inåt, vad känner du och vad vill du 💛

Snödroppen
sön, 2023-11-12 - 11:16

@anonym_anhörig
Kära du, det är så svårt att ge råd för alla har sina egna resor.
Jag minns en gång när jag efter 108e gången tog tillbaka honom och jag frågade om råd och det var en person som sa till mig att även om han inte dricker mer kommer du någonsin kunna lita på honom igen? Kommer du kunna leva med de känslorna och minnena?
Kommer du kunna känna dig trygg och ha lika mycket plats i er relation?
De var viktiga frågor och jag såg bort från de för att jag visste att svaret var nej innerst inne men jag var inte redo att följa min egen röst.
Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi har alla här gått eller går igenom det.
Så vad du än väljer så finns vi här och du är inte ensam.
Kram

Självomhändertagande
sön, 2023-11-12 - 13:23

@anonym_anhörig
Kära du ❤️! Som flera forumvänner skriver här. Du är inte ensam. Vi är många som gått igenom och går igenom precis det som du och dina döttrar. Alla hittar inte hit. Jag önskar att jag hittat hit tidigare. Men jag är tacksam för att jag hittade hit.
Kommunerna har ansvar för sina invånare och i varje kommun finns anhörigstöd, eller det bör finnas. Al-anon finns för medberoende, alltså anhöriga till beroende. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter att en man berättat för mig att man kan göra det. Jag visste det inte. Och jag hade inte heller provat. Min läkare är en psykiater och inom psykiatrin fanns det inget stöd eller hjälp då.
Jag har slitit med en obalans förr. Och därför var jag också tacksam för mina år med mitt ex. För att jag var tvungen att ta hand om mig, på något sätt. Och jag fick balans.
Men det var alltså via vårdcentralen som jag fick hjälp. Av en AT läkare som remitterade mig till psykolog, efter att jag önskat det, till att jag "begärde" det. Jag kunde inte arbeta vid den här tiden och jag ville arbeta. Det var väldigt bekvämt för mitt ex att leva på mig, då jag var sjukskriven med dåligt självförtroende. Och så var jag tydligen lättmanipulerad. Vilket jag förstod senare. Idag känner jag inget alls för mitt ex. Jag har brutit all kontakt och jag lever i en sund relation. Mitt ex hörde av sig i somras med ett mail där han tackar mig och berättar att han är svårt sjuk. Det var som ett avskedsbrev och jag responderade som jag behövde.
Livet. Jag hade en nära vän som dog i suicid. Jag har fått perspektiv. På livet.
Här och nu.
Vad är viktigast just nu.
Kanske det är en lång promenaden i skogen och lyssna på vinden, fåglarna och något renoveringsljud ifrån villorna. Motorljud från någon som klipper häckar.
Eller sitta i en soffa med filt och dricka en god kopp te.
Umgås med familj och vänner en stund.
Och skratta.
Eller träna hårt på gymmet.
Eller lagom på gymmet.
Eller yoga på gymmet.
Eller yoga hemma.
Basta på gymmet.
Basta hemma.
Kallbada.
Gå på bio.
Teater.
Museum.
Vad som helst.
Som får en att må bra.
Och njuta av stunden.
Det är stunden.
Just nu.
Som.
ÄR.
Livet.
❤️

anonym_anhörig
sön, 2023-11-12 - 16:30

Tack till er alla som svarat i tråden! Vilka fina människor ni är allihop. ❤️

Just nu brottas jag med att min man är lugn, harmonisk, glad och PRECIS som vanligt. Han vill kramas mer, sitta nära, säger att han älskar mig mer än någonsin osv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag är helt tom inombords. Vet inte hur jag ska ta mig vidare! Men det blir ett besök på al-anon i veckan.

Tack för att Ni finns där ute! ❤️