Min mamma och jag levde under många år under min pappas kontroll med framför allt psykisk misshandel. När han blev full tog han ut sin ilska och besvikelse över oss. Mina föräldrar är separerade sen många år, men har trots det fortsatt en vänskapsrelation som stundvis är trevlig och varm, men i perioder väldigt destruktiv (beroende på om han är i en drickarperiod eller inte). Senaste veckorna har min mamma blivit sjuk och han har börjat ringa henne under sena kvällar och nätter när han är full och upprörd över att hon inte tar kontakt med honom (även när hon låg på sjukhus). Har gått emot det jag gjort tidigare och ringt upp och ifrågasatt honom tidigt morgonen efter ett sånt samtal. Han blev arg men erkände efter mycket om och men att det var fel, men fortsätter terrorisera henne. Hon har gått med på att blockera hans nummer kväll/natt. Vad mer kan vi göra?
Hon bor nära honom, men inte inom gränsen för att han kan ta sig dit onykter. Men vi båda är ändå rädda för det och lider av ptsd.
Min halvbror och hans familj bor ännu närmare honom och är i beroendeställning och vågar därför inte sätta gränser eller träffas utan hans insyn/kontroll. Vill inte ge upp kontakten med mina släktingar men ibland känns det som enda utvägen tills den dag min pappa inte finns mer. Livet "på andra sidan" av det akuta medberoendet är otroligt harmoniskt och fint, men det smärtar mig enormt att delar av min familj står kvar och får ta hans smällar, troligtvis även dom som var menade för mig och min mamma eftersom att han är så arg för att han inte har kontroll längre. Känslan av skuld och ansvar är tung trots att jag vet att den inte är min och att jag önskar så starkt att det vore annorlunda.

@Nor.Li Så har det varit för mig också, allt eftersom tiden gått utan kontakt, har ångesten minskat. Sedan tror jag att när man vuxit upp i en sådan miljö som du har, och jag, så har man utvecklat vissa personlighetsdrag, för att överleva. Detta påverkar ofta vem man sedan blir som person. Det kan vara väldigt svårt att ändra på detta, (om man nu skulle vilja det).
Jag har svårt för sociala relationer. Jag är misstänksam och litar inte på någon. Samtidigt vet jag inte hur man sätter gränser eller säger nej. Detta har gjort att jag blivit ganska ensam, och har ingen egen familj. Tänk om jag kommer nära någon, och den personen har problem med alkohol, eller annat? Jag kan inte ta den risken.
Så jag överkompenserar nog jag också, fast åt ett annat håll.
Sedan jobbar jag med mig själv dagligen, och med det jag lärde min i terapin. Att jag ska ta hand om mina behov, jag ska få må bra, och göra det som jag behöver. För jag har märkt att de där skuldkänslorna och ångesten, de är inte så väldigt långt borta. Så fort jag till exempel har lite kontakt med någon i familjen, eller annat som gör mig stressad eller orolig, ja då vill alla de egenskaperna gärna komma tillbaka. Jag blir den där personen igen, som ska rätta till allt och göra alla glada. Och jag vill verkligen inte hamna där igen.
Så tänk på det nu på din goda resa, att vara vaksam på att inte halka tillbaka. Eller att liksom notera det, och se om det händer, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Du ska fortsätta på denna vägen att ta hand om dig själv, och den familj som DU väljer.
Jag har aldrig varit förälder, men att vara empatisk och mjuk låter väldigt fint för mig. <3

@Grelod jag känner igen det där också. Misstänksamheten och svårigheter att lita på att andra vill en väl. Svårt att lita på att andra skulle tycka om mig om jag visade hela mig. Inte be om hjälp eller vara till besvär. Behöva vara till hjälp och nytta för andra för att känna något slags existensberättigande.

Att till exempel söka jobb, träffa nya människor eller prata inför publik är oerhört laddat och utmattade. Rädsla för att bli bedömd och någon skrämmande känsla av att bli genomskådad som trasig eller fel på nåt vis. Får ofta höra att jag framstår som väldigt lugn och trygg (helst när jag är som mest otrygg på insidan). Någon försvarsmekanism antar jag.

Jobbar med att testa att dela med mig av (mindre smickrande/smärtsamma?) delar av mig själv eller min bakgrund för några utvalda trots att det är obehagligt, det hjälper mig att stärka tilliten till andra om jag tar det i babysteps.

Trots det vi varit med om så finns det människor som vill väl och är kapabla till att ge genuin omtanke och kärlek. Det vore ju synd att gå miste om den kontakten. Jag önskar att vi båda vågar testa att släppa på garden lite mer, i lagom takt. Det måste ju ändå ses som fullständigt naturligt att vakta på sig lite extra efter att ha farit så illa. Någon som tidigare brutit benet sig inte ut och springer maraton det första den gör utan testar att stödja försiktigt i början. Rimliga förväntningar och små vinster här och där gör stor skillnad i längden.

Det är jättelätt att ramla tillbaka som du säger och det går fram och tillbaka hela tiden. Ska försöka påminna mig om att komma tillbaka på rätt kurs igen och låta den inre rösten bli starkare.

Ta hand om dig!

God morgon Nor.Li!

Har läst lite på din sida och känner igen en hel del tankar och även familjebiten kring en jobbig och kontrollerande farsa med psykologiskt tungt inflytande över en, och detta trots att han var helnykterist. Men min bakgrund är ju annars lite annorlunda om man så säger.

Ha en fin dag!

God morgon @Flarran. En sak som är säker är att alkoholen inte är nödvändig för att vara kontrollerande och trycka ner andra. Det klarar min pappa även i nyktert tillstånd. Svårt att sia om hur det skulle varit utan alkoholen, men jag tror i grunden att det är självmedicinetande för andra psykiska problem, som det säkert är för de flesta. Sökt svar så länge på vad det kan handla om - narcissism eller kanske emotionellt instabilt personloghetssyndrom. Dumt att försöka vara hobbypsykolog men det är svårt att ta till något annat i försöken att förstå och hantera relationen när han inte tar emot hjälp. Fått höra från leg. psykolog att någon form av personlighetsstörning troligtvis ligger till grund. Ger väl både tröst och ökad känsla av hopplöshet. Att som du ha trillat dit i missbruk med en liknande uppväxtsituation och depression är förståeligt. Har även jag kämpat med depressioner sen tidig tonår men haft turen att ha intressen/fantasi att försvinna bort och hitta en paus i.

Kämpa vidare! En stund i taget.

Känner panik inför om min pappa ska ringa mig för att säga grattis. Sen tittat jag över på min son och tänker bara; "varför?". Jag älskar och är så älskad. Jag har det jag behöver i mitt liv just nu. Jag önskar att saker vore annorlunda. Javisst gör jag det. Vad ska jag liksom säga honom i så fall? Vi har inte hörts på länge kanske kan säger. Nej, jag vet. Det är jättetråkigt att det har blivit såhär. Jag önskar att du inte skulle dricka och tappa kontrollen över vad du gör och säger. Men det verkar inte som att du kan sluta med det. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Det är ju det som är grejen. Jag har ingen kontroll över vad han gör, men jag och dom jag älskar får ta konsekvenserna och jag har fått nog av det. Betyder det att jag i så fall inte ens ska svara? Känner mig helt lost.

Hej @Nor.Li! Läser din tråd och förstår att det måste vara jättesvårt! Fick ni något stöd hos kvinnojouren?

Om det ligger en personlighetsstörning i botten så finns det troligen inte så mycket hopp om att det ska bli annorlunda (eftersom flertalet som har dessa diagnoser själva ej söker hjälp då de inte ser sig ha några problem), utan det blir just förhållningssättet man behöver ha till relationen som man får försöka hitta.

Har själv en förälder som troligen finns inom det spektrat, som inte är direkt elak men det ändå blir väldigt konstigt ibland.

Får hela tiden påminna mig om, och jobba med, hur jag förhåller mig (speciellt som bemötandet från min förälder varierar rätt mycket, ibland känns det nästan ”normalt” och så blir man besviken när man återigen inser att det ju inte är det nästa gång något märkligt inträffar).

Hoppas du kan få stöd att reda i hur du skulle behöva göra i situationer som den du beskriver av någon professionell. Blir så tungt att försöka hitta ”rätt sätt” vid varje enskild situation.

Skickar en styrkekram (och ett grattis i efterskott?)💗

@Nor.Li
Det är precis det du inte behöver: svara honom om han ringer. Du är vuxen och bestämmer själv och du har rätt att göra valet att bryta kontakten.
Den känslan du bär på känner jag igen så väl. Man ska liksom förbereda sig, man har ångest,osv osv
Det är helt fantastiskt att slippa och så skönt att ha kommit till den punkten att jag inte längre dividerar med mig själv om det är rätt eller fel.
Tänk om de haft en promille av det dividerandet med sig själva då kanske relationerna hade funkat bättre.
Var rädd om dig och ditt liv.

Sen jag skrev sist har jag jobbat på att hitta en stabil grund att stå på. Ett stabilt jobb och bra bostad till oss. Tänka på vad som är bäst för mig, sonen och sambon. Klurar ut olika strategier för att rusta mig och få ett lugnare liv framåt. Mådde dåligt i höstas, sa till min sambo att "näe, såhär kan jag inte ha det. Jag behöver drastiska förändringar för jag mår inte bra". Han bara tittade på mig länge och påminde om att jag senaste halvåret bl.a. bytt jobb och flyttat. Undrade om det inte är att ta det lugnt jag behöver. Misstolkar ofta mina behov och måste tänka till innan jag går i gamla mönster. Har liksom tappat tilltron till livet, att det kan vara lugnt och bra en längre stund. Alltid beredd på nästa grej. Förväntansångest inpräntat i hela systemet.

Var på ett par möten och lyssnade på andra anhöriga som upplevt medberoende/våld/psykisk ohälsa. Något föll på plats och efter nyår tänker jag söka mer hjälp. Känns som att jag hittat rätt och någon som förstår det som ibland är svårt att förklara. Känns som att jag som tonåring/ung vuxen inte gjort annat än att förklara mig (ofta helt i onödan). Var så tacksamt att bara få lyssna och känna sig förstådd utan att behöva säga ett ord.

@Snödroppen. Läste det du skrev nu långt senare. Sist jag var här tänkte jag radera min profil och ville bara lägga locket på. Strunta i allt för att jag kände mig så maktlös.
Blev i alla fall glad och stärkt av ditt svar. Skrattade till på slutet, tror du har helt rätt! Ikväll har jag en sån där "dividerarkväll" igen. Julen och andra stora högtider/födelsedagar är tuffa.
Min pappa och släktingar på den sidan vill ge min lilla son julklappar. Så han ringer och vill träffas för att lämna över dom. Jag får bestämma hur det ska ske, överlämning i dörren eller komma hem till honom. Sarkastisk och hård. Sågs en stund i somras. En gång ett år innan det. Mår otroligt dåligt i lång tid efter att vi ses för att det triggar trauma. I min släkt är det han som ska stå i centrum och styra umgänget, dom andra är så beroende av honom och kanske rädda. Så här sitter jag nu med det pest- eller koleraval i knät och önskar att jag hade bättre strategier (men nästa år, med lite hjälp kanske jag klarar att tänka mer som dig).