Har varit härinne och skrivit förut men har bestämt mig att komma tillbaka för det betyder så mycket för mig.Jag fick avslut för att min man varit inne och läst vad jag skrivit.Han blev helt galen och anklagade mig både för det ena och andra.Men nu känner jag att jag är stark nog att skriva här igen.Julen har inte varit rolig men det trodde jag väl inte heller att den skulle bli.Det som har varit jobbigast är att jag kom på honom på bar gärning när han drack ren sprit ur en petflaska i tvättstugan.Jag trodde inte att han drack starksprit längre utan höll sig till öl o vin.Det blev ett fruktansvärt liv här.Han har varit redlös både idag och igår.Han har legat i gästrummet och bara gått upp ibland och gapat o skällt på mig.Jag har varit helt slut idag och gråtit jättemycket.Så mycket som jag fixat till julen.Jag har bakat,lagat mat o pyntat o fejat.Till vilken nytta?Jag har försökt att prata med honom om att vi måste sälja huset och komma ifrån varandra men han blir helt galen.Vi har bott i huset i 35 år och har 8 rum o kök så vi måste ju hjälpas åt med allt.Men hur ska det gå till när han är full o otrevlig alltid.Ja jag ser inte något ljus i tunneln alls just nu.Jag är helt slut och orkeslös.

@sliten61
Hej, och välkommen tillbaka. "Välkommen" känns å andra sidan fel, jag önskar ju att alla skulle må så bra att sådana här forum inte skulle finnas. Men nu finns det, och detta forum är ett stort stöd för många. Och det är ju bra att kunna skriva av sig, och få stöd. Fint att du skriver igen.

Det låter riktigt jobbigt det där som du är i nu, speciellt med ett stort hus och mycket bestyr kring det. Jag har ju inte den erfarenheten med hus, försäljning och en rabiat karl, men förhoppningsvis får du tips om detta här inne. Vi var "bara" särbo.

Har du pratat med någon om den situation du är i just nu, och med fundering på husförsäljning?

Kram.

Tack för svar.Ja det är ledsamt att se att det är så många som är i samma situation som man är i själv.Jag grämer mig nåt fruktansvärt att jag inte har brutit upp tidigare när jag var på en bättre plats i livet.Jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta.Jag har ju inte kunnat ta upp detta med någon nu när det varit julhelg.Barnen håller sig borta .Dom har ju fått sin beskärda del av jular med en pappa som förstört allt med sitt drickande.Jag vet att jag måste hitta kraft någonstans och ta mig ur detta för jag orkar inte må så här dåligt mer.Nu har inte ens halva dagen gått men han är full o otrevlig.Han maler o ältar en massa skit och kan inte förstå varför vi har det så här.Min plan är att städa ut julen och ta hit en mäklare som värderar huset.Önskar dig en god fortsättning.

Hej, vill bara peppa dig att det faktiskt aldrig är för sent för förändring. Det går att få ekonomisk hjälp om det behövs. Jag tror att man kan vara mycket lyckligare ensam och ekonomiskt fattig i en liten lägenhet än med en elak man i ett förhållande som bara sliter på en. Så ge inte upp, hitta vägen framåt. Den finns där.

@Kennie Tack snälla för pepp!För mig hade det varit en dröm att få ha en liten lägenhet och lugn o ro där jag själv kan bestämma.Det känns visserligen lite skrämmande eftersom jag aldrig bott själv.Jag flyttade ihop med min man när jag var 16 år.Jag älskar honom och har gjort allt för att hjälpa honom med hans svåra alkoholproblem.Men nu har det gått för långt!Han har gått i pension efter att ha jobbat jättemycket hela sitt liv.Han vet inte riktigt vad han ska göra av sin tid.Han kan ju inte köra bil så ofta eftersom han är onykter snart alla dygnets timmar.Han har gott om pengar så han kan göra vad han vill men ändå ligger han mest full i sängen.Det är så fruktansvärt sorgligt att se en människa som man älskar och har levt hela livet med gå ner sig så fruktansvärt.

@sliten61

Vet du vad som är lika sorgligt? Det är att du går bredvid, olycklig på en plats du inte vill vara.
Sök hjälp, anhörigstöd i kommunen, berätta för folk att du vill flytta till eget. Det finns hjälp därute och det är en väldigt skön känsla att slippa bära hela världen på sina axlar och sträcka ut handen. Det har vi ofta svårt för.
Kram

@sliten61
Kära du,
Du skriver vad du vill. Ta hjälp av kommunen. Träffa läkare på vårdcentralen och be om remiss till psykolog eller kurator som hjälper dig med gränssättningar och att ta de steg du orkar med. Det finns ett liv för dig bortom detta medberoende.
Dina barn.
Dina intressen som du kanske inte orkat med.
Ditt liv.
Ditt val.
Var fyller du på din energi så att du orkar?
Ta hand om dig!
Varm kram.