av lillajag2003

lillajag2003
fre, 2023-12-29 - 02:41

Jag har en pappa, men också en gestalt som tar över min pappa som jag inte vet vem det är.
Han har varit den bästa pappan han har kunnat vara. Empatisk, känslig och kärleksfull. Men med mycket ångest och oro i bagaget. Däribland en missbrukande tvillingbror.
När jag var 12 år började han dricka. Enligt honom för att dämpa ångesten över den nedgångna brodern.
I denna vevan inser jag något. Framför mig står inte längre min pappa utan en annan person. Denna personen är elak, ljuger, skuldbelägger mig, rör sig långsamt, pratar lågmält och har döda ögon. Som en dålig imitation av min pappa.
Jag hatar den här personen djupt. Undrar om jag någonsin kommer att få se min gamla pappa.

Vid 16 års ålder är jag medveten om att det aldrig kommer att hända. Har accepterat det och gått vidare.

Jag är 20 år och min pappa är tillbaka. Han slutade dricka för ett år sedan. Hans livsgnista i ögonen är tillbaka. Vi skrattar igen och jag har saknat honom obeskrivligt mycket, även fast jag inte ville erkänna det.

Idag har jag ringt honom en gång, mest för att se så att han lever och inte tagit sitt liv. Han låter helt borta när jag ringer. Jag frågar direkt vad han har tagit och får en arg suck till svar och ett krystat ”ingenting”. En 4-åring ljuger bättre. Jag orkar inte prata mer och lägger på. Enda anledningen till att jag fortsätter ringa är att jag är rädd att han väljer att avsluta det. Jag är den enda personen han har kvar, enligt honom själv. Och det är jag. Hela mitt liv kretsar kring tankar på hur jag ska få upp honom. Ska jag ringa till vårdcentralen? Eller soc? Kan dom göra något?

Jag känner mig helt förtvivlad och ensam. Jag har folk att prata om det med men jag står fortfarande ensam i att få honom att stanna kvar på jorden. Att jag fick tillbaka honom förra året gör nästan saken värre. Jag hade accepterat att han var borta och gått vidare, men föll pladask som vanligt när hans riktiga jag kom tillbaka. Men jag blev grundlurad. Igen.
Vad ska jag göra?

Sisyfos
fre, 2023-12-29 - 07:11

Han klarade det tidigare. Det kan vara ett kort återfall. Tala om för honom hur glad du var när han kom tillbaka och hur orolig och ledsen du är nu. Troligtvis känner han att han mådde bättre under det där året och vill tillbaka dit. Återfall är vanligt och att han ljuger, skulle jag gissa beror på att han skäms.
Han är inte ditt ansvar, men var ärlig med honom om att du saknat honom och låt honom sen göra det som krävs. Du finns där när han tagit tag i saken igen.
Det behöver inte vara hopplöst, men skammen är väldigt stark.

lillajag2003
fre, 2023-12-29 - 10:55

@Sisyfos
Tack för att du svarar. Det värmer.
Jag har alltid varit väldigt noga med att berätta hur stolt jag var över honom perioden som han blev bättre. Hur glad jag var att få min pappa tillbaka. När jag pratar med honom nu berättar jag att jag saknar hur vi hade det. Jag försöker påminna om hur kul vi hade det, vi åkte och tränade, gick på promenader, byggde lego mm. Nämner också alltid att det finns hjälp. Att han behöver det och att jag till varje pris hjälper honom om han vill det. Men att jag aldrig kan ändra på hans egna inställning.
Det är som att prata med en vägg. Jag frågar om han inte vill ha hjälp, om han inte vill må bättre. Han svarar självklart. Men han har också gått i terapi i flera omgångar för detta. Gått i AA grupper. Så det är inget nytt och inget han aldrig gjort tidigare. Jag säger alltid när jag går därifrån att jag älskar honom. Dels för att jag gör det, men också för att ingen annan gör det och jag vet att han behöver det.
Idag ska jag ringa till vårdcentralen och kommunen för att höra vad jag kan göra för att hjälpa honom. Är dock rädd att dom vill att han ska göra det själv.
Var hade du vänt dig? Vem kan hjälpa en?

splintr
fre, 2023-12-29 - 11:19

@lillajag2003 Vad fint och smärtsamt det är att läsa det du skriver. Jag är själv mamma till barn med en missbrukande pappa, och det där du beskriver är så träffsäkert så jag tänker att vad jag hoppas det inte är mina barn som skriver så här om 15 år. Dels för att jag hoppas att deras pappa kan fortfarande vara nykter och närvarande då, dels för att mitt hjärta brister över att de skulle känna sånt ansvar för sin pappa som du känner. Den som ska vara ditt stöd i livet kan inte vara ditt ansvar. Kan du börja med att få stöd för dig själv? Ringa kommunen och vårdcentralen låter väldigt klokt, men kanske också för din egen skull, för att du ska orka? Det kan vara svårt som anhörig att navigera i var man ska dra sina gränser, hur mycket man kan hjälpa till och vad man kan kräva. Ett tips är att kolla upp Al-Anon och se om det finns nåt möte i närheten du kan gå på. Ta hand om dig själv, fortsätt skriva här!

lillajag2003
fre, 2023-12-29 - 12:15

@splintr
Tack, vad glad jag blir! Hade aldrig trott att någon skulle svara men att kanske någon kunde läsa det.
Det finns mycket information som jag inte kunde ta med när jag skrev mitt första inlägg. Det hade blivit för långt och långtråkigt.
Jag har tidigare när jag var runt 16 år haft medberoendesamtal på kommunen med min mamma (vi har en väldigt nära relation som tur är). Tror detta var runt 5 gånger. Något halvår efter det sa jag upp kontakten med honom. Jag skrev ett brev (som jag fortfarande har kvar i mobilen och kan lägga upp om någon vill läsa det) och blockerade honom därefter. På sms, Facebook, hans nummer, rubbet. Insåg att jag behövde göra det för att överleva, då jag själv gått in i en depression och inte skulle klara av att bära hans börda också.
Ett år senare körde min farbror ihjäl sig. Han har alltid älskat sin bror mer än mig och jag klandrar honom inte för det. Dom var oskiljaktiga. Jag var säker på att han skulle ta sitt eget liv där och då, och jag visste att om inte jag visar att jag finns där så gör han det. Han har berättat att jag är den enda anledningen till att han fortfarande orkar leva. Att jag är den enda som tror på honom. Det är en väldigt tung roll att bära.
Han berättade också hur han kände under perioden jag inte hade kontakt med honom. Han berättade att det var den värsta perioden i sitt liv. Bröderna hade planerat att köra ihjäl sig tillsammans. Ta bilen till en viadukt och köra rakt in i väggen. Det var väldigt tufft att höra det som 18-åring.
Det vi pratade om på samtalen på kommunen handlade mycket om frigörelse. Att sätta gränser, ta avstånd och tänka på sig själv. Men hur ska jag våga göra det när jag vet att konsekvensen kan bli att han avslutar det? Då lider jag hellre på detta sätt i all evighet än att förlora honom. Fast det har jag ju redan på ett sätt…
Mamma tycker också att jag ska vända mig dit. Har själv gått i terapi sen jag var 8 år. Känner mig fortfarande lika maktlös och inte ett dugg mer förberedd hur man hanterar missbruk och relationer.

Jag vet inte själv hur mycket du vill dela med dig om din situation. Men jag hittar inte så många i forumet med folk i min ålder som tar hand om sin förälder. Hur mår ditt/dina barn idag? Har dom fått någon hjälp, isåfall vilken? Har dom kontakt med sin pappa idag?
Tack.

Himmelellerhelvette
fre, 2023-12-29 - 13:22

@lillajag2003 Som jag känner igen mig i det du skriver! Fast i mitt fall gäller det min mamma.
Jag har också alltid fått höra att jag är den enda hon lever för och varit livrädd i hela mitt liv för att hon ska ta sitt liv. När jag kraschade själv fick jag ta avstånd från henne för att orka överleva själv och då var jag livrädd för att hon skulle ta livet av sig men ett år senare när jag var starkare levde hon fortfarande även om hon sa att det var värsta tiden i hennes liv precis som din pappa säger till dig.
Det är fruktansvärt att leva med bördan att tro att någon annans liv hänger på en. Det är inte vårat ansvar att få våra föräldrar att orka leva.
Jag jobbar fortfarande med skuldkänslor över att jag inte gör något trots att jag vet att det lilla jag egentligen kan göra är att prata med henne, bara lyssna men jag mår så fruktansvärt dåligt av det så jag orkar sällan göra det lilla för henne. Jag kan inte få henne på behandling, jag har föreslagit det många, många gånger. Jag är maktlös inför hennes beroende, det finns inget jag kan göra om hon inte kommer till insikt själv om vad som krävs av henne. Precis så tänker jag att det är för dig med. Du kan bara hjälpa din pappa om han själv tar beslutet att bli nykter och gör jobbet. Kram❤️

lillajag2003
fre, 2023-12-29 - 15:53

@Himmelellerhelvette
Det är någonting som är så sjukt lindrande att höra folk som faktiskt går igenom samma situation. Tack för att du delar med dig, verkligen!
Precis som du säger så är vi maktlösa, och det är nog den biten som vi alla vet om men är svårast att acceptera. Man vill så gärna, så gärna att man är beredd att offra hela sig själv.
Jag brukar ofta sätta mig in i situationen hos honom. Och jag kan erkänna (fast det kanske är lite kontroversiellt) att jag också hade velat ha någon där om jag hade ett missbruk. Nu har jag aldrig varit i närheten av det då både alkohol och tabletter är förenat med fruktansvärt obehag, som tur är. Men när jag mått som allra sämst har jag alltid haft min mamma. Hade jag inte haft henne hade jag dött. Har såklart fruktansvärt dåligt samvete gentemot henne för att hon fått kämpa så mycket för mig och sett mig i så dåligt skick. Men hon är anledningen till att jag lever. Hur ska jag kunna lämna min pappa? Hur ska jag kunna ta avstånd och sätta gränser när jag är hans enda livlina, som mamma var för mig?
Förstår också att depression och missbruk är olika situationer. Men det går emot hela min kropp att ta avstånd, som jag gjorde när jag sa upp kontakten. Själv mådde jag betydligt under den perioden. Att kunna leva sitt liv utan konstant oro för honom va ju typ eufori. Men det var ju också på bekostnad av honom.
Hur ska jag tänka här? Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt utan att förstöra för mig själv?

Har du kontakt med din mamma fortfarande? Och är hon fräsch eller dricker hon fortfarande? Vad har du satt för gränser? Många frågor men jag tar all hjälp jag kan få!

Tack för att du skriver <3

Himmelellerhelvette
fre, 2023-12-29 - 19:14

@lillajag2003 visst är det lindrande att kunna prata med andra i liknande situation🙏
En stor skillnad mellan att du behövde din mamma och att din pappa behöver dig är att du precis trätt in i vuxenlivet. Det är din mammas jobb att ta hand om dig som är så ung och säkert varit omyndig under större delen av ditt dåliga mående. En mamma vill inget annat än att hjälpa sitt barn på alla sätt när det inte mår bra, du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du varit till besvär för din mamma. Hon är säkerligen utom sig av sorg för att din pappa fått dig att må så dåligt. Det ligger inte på dig❤️
Att din pappa behöver dig är inte normalt, hans uppgift har också varit att finnas där för dig men beroendet tog över honom. Han blev sjuk i beroendet och det är fruktansvärt men du ska inte behöva bära den bördan. Du kan inte hjälpa honom genom att drunkna själv. Det vill han inte innerst inne, det är jag säker på men beroendedelen av honom klamrar sig fast vid dig och förstår inte hur vansinnigt ont det gör i dig, han vill bara ha lindringen sin egen smärta. Hade han varit sig själv hade han aldrig låtit sitt dåliga mående gå ut över dig för du betyder allt för honom men när han är sjuk i beroendet kan han inte förstå hur mycket han skadar dig. Usch det är så svårt! Jag är fortfarande i denna situation, jag har fortfarande kontakt med min mamma men jag har distanserat mig mycket.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden”

Denna har jag präntat in i hjärnan och när jag mått riktigt dåligt har jag upprepat den gång på gång för att förstå att jag inte kan hjälpa henne att bli nykter. Jag har fortfarande inte förstått det helt och fullt utan det kommer fortfarande tankar då och då på om jag kan hjälpa henne. Jag har läst att medberoende också är en sjukdom precis som beroendet. Jag tycker du ska söka upp någon hjälp till dig själv för ditt medberoende för det är jättesvårt att klara det på egen hand.

Jag har sagt till min mamma att jag mår väldigt psykiskt dåligt på grund av hennes destruktiva liv och sagt att jag inte vill att hon ringer när hon är påverkad. Hon lyssnar relativt bra på det men när hon ringer påverkad ändå så drar jag en lögn om att jag precis är påväg in på ett träningspass på gymmet eller någon annan lögn för det gör för ont att säga att jag inte vill prata med henne för att hon är påverkad.

lillajag2003
fre, 2023-12-29 - 20:45

@Himmelellerhelvette
Mycket fina och kloka ord, tack!🩵
Han nämnde många gånger när han var i sin fräscha perioden att han förstod hur mycket han skadat mig och att han var djupt ledsen över det. Han satt ju själv i samma situation som mig och var medberoende till sin bror i 15 år. Han vet ju hur det är. Därför känns det också som ett slag i magen att han ”valde” att börja ändå. Jag förstår att han gjorde det för att han själv inte kunde bättre. Han visste inte något annat sätt att stå ut på. Men jag är så besviken på att jag aldrig fick en pappa som fanns där när jag verkligen hade behövt det. Den sorgen lever jag fortfarande med.
Något jag också tänkt på, även innan detta återfallet, är om jag någonsin ska lita på honom fullt ut.
När jag sa upp kontakten med honom lovade jag mig själv en simpel sak, att aldrig mer lita på honom. Inte fullt ut. Hoppas fick jag fortfarande göra men aldrig till den nivån att jag la min tillit i hans händer. För den har han krossat fler gånger än han tagit hand om.
När han sen blev fräsch efter att min farbror gick bort bröt jag mitt eget löfte. En chans till. En enda, tänkte jag. Och fan vad jag ångrar mig. Jag svek mig själv och respekten för mig själv försvann. Detta var speciellt jobbigt när han fick återfall, att jag nu påriktigt inser att jag aldrig ska lita på honom, om han så är nykter i 10 år. Det är så tragiskt, fruktansvärt tragiskt att behöva lova dig själv att aldrig lita på sin egen förälder igen. Alltid en arms avstånd från hjärtat.
Hypotetiskt, om din mamma hade blivit fräsch under något år och byggt upp din tillit, hade du valt att tro på det eller hade du också varit reserverad?

Himmelellerhelvette
fre, 2023-12-29 - 21:28

@lillajag2003 Hoppet är väl det sista som lämnar en. Hade min mamma blivit nykter hade jag säkert gått in i det med hela mig. Om hon sedan tog ett återfall efter det så hoppas jag att jag skulle kunna känna mer glädje över den nyktra tiden vi fick tillsammans än sorg över att hon tog återfall. Jag försöker lära mig att inte känna det jag tror att hon känner, jag har så lätt att gå in i tankarna om hur hon sitter helt själv och mår så dåligt som jag inte ens kan förstå, den totala ångesten. Hon mår inte bättre av att jag föreställer mig hur dåligt hon mår. Jag förstår inte ens hur jag kan plåga mig själv med de tankarna. Men jag har övat en hel del på att tänka att de där tankarna är bara min fantasi, hon kanske sitter med en kompis och mår bra just nu. Eller så tänker jag att jag inte ska dit med mina tankar, jag ska tänka på något annat, inget blir bättre av att jag tar på mig hennes liv som om det vore jag som lever i det.

Om din pappa skulle sluta dricka igen så är det hans jobb att återfå ditt förtroende. Går han behandling så lör han sig att han brutit ditt förtroende och att det ända sättet han kan visa dig att du kan lita på honom är genom tid och att han visar att han jobbar med sig själv. Han kan inte lova dig att aldrig mer dricka för det kan han inte lova sig själv heller. Han kan vilja hur mycket som helst men beroendet är starkare än hans vilja. Och misslyckandet gör att han dricker ännu mer för att döva smärtan. Det är en ond spiral men det är inte ditt ansvar, han behöver ta ansvar för sitt eget liv och konsekvenserna för sitt handlande.

Sista gången jag trodde på att min mamma skulle bli nykter var nu i år! Jag gick all in och hjälpte henne med allt! Vände in och ut på mig själv tills jag var helt trasig för hon hade börjat igen och jag trodde att om jag bara gör detta och detta kommer hon sluta.

Det är svårt att ta sig ur men det går tror jag. Jag tror det är lättast att förstå hur man ska ta sig ur genom att prata i medberoendegrupper. Jag tror alla kommuner har hjälp man kan söka. Sök hjälp och ta hjälp. Även om du pratat med kurator i många år kanske hon inte är specialiserad på ditt område. Jag tycker det är lättast att prata med någon som vet just den problematiken jag har. Det finns poddar och böcker i ämnet om du är intresserad av att läsa på lite själv. Kram

Letlive
fre, 2023-12-29 - 23:47

Gud vilken klockren beskrivning. En gestalt som tar över en människa man älskar. Det är verkligen ögonen det märks på.
Se till att försöka prioritera dig själv och påminna din far om hur mycket du uppskattar honom nykter. Kom ihåg du inte är ensam

lillajag2003
lör, 2023-12-30 - 01:47

@Himmelellerhelvette
Det var en fin tanke det där med att det inte hjälper honom att jag försöker uppleva hans känslor genom att fantisera. Grubbleri som vi nog alla här är mästare på.
Under perioden i somras när han var fräsch och jag mådde dåligt sa han faktiskt en liknande sak som jag blev väldigt imponerad av att han kommit fram till. Han grubblar nästan mer än mig, vilket kan vara bra att tillägga. Han sa att han kommit fram till hur onödigt det är att grubbla. När man hör det första gången tänker man no shit det vet väll vem som helst. Han sa ”har jag någonsin fått ut en enda vettig tanke ur att grubbla över något en hel natt? Nej det klart jag inte har!” Han drog en parallell till när han spelade badminton vilket han tyckte var kul.” Det konstiga är att under den korta timmen jag spelar badminton så mår jag inte dåligt. Inte ett dugg. Och vet du varför? För att jag slutade tänka och grubbla. Jag hade inte tid! Jag spelade för att det var roligt och la all min fokus på det. Det är alltså mina egna tankar och grubblande som får mig att gå ner mig”. Som sagt som jag sa innan, detta är jättemycket no shit när man tänker på det först. Men efter några gånger kommer jag faktiskt till insikt. När jag inte går ner i samma spiral av tankar så mår jag bra. Jag kan skratta och känna glädje i nuet, just där och då.
Tyckte på något sätt att det passade så bra in på det du sa att det faktiskt inte hjälper, och att distraktion ibland är det bästa vi har.
Vårdcentralen hade konstig telefontider idag och stängt nu under helgen, så jag tänker ringa under nästa vecka. Jag ska fråga vad jag själv kan få för hjälp i det hela. Bara detta forumet har kunnat lindra. Speciellt att höra från andra. Det är svårt att diskutera med andra som inte har varit med om samma situation. Man känner sig ibland ännu mer ensam.
Kram

lillajag2003
lör, 2023-12-30 - 01:54

@Himmelellerhelvette
Det är lite svårt att säga i och med att han ljuger så mycket. Vi bor ju inte heller tillsamman och träffas bara någon gång i veckan.
I våras och somras var han som bäst, tränade, gick ofta en mil om dagen, åt nyttigt och trivdes bra på sitt jobb.
I början av hösten började det öka lite successivt. I oktober började det spåra ur och nu är han tillbaka på ruta 0. Gått upp i vikt, rör sig och pratar långsamt, ljuger och dom där hemska dimmiga ögonen. Så kort sagt 3 månader.
Pratade med min mamma om vad som anses som ett återfall. För mig är ett återfall en enstaka gång som man blir sämre, någon vecka eller så. Jag vet inte vad jag ska kalla detta eftersom han har gått ner sig såpass mycket nu. Är det ett återfall då eller vad kallar man det?

lillajag2003
lör, 2023-12-30 - 01:55

@Letlive
Tack fina du, det gör mig varm i hjärtat.
Visst är det ögonen som är så avgörande?
Det är något som gör att dom liksom inte är där, och detta behöver dom ju inte vara dyngraka för att göra. Det är nått dimmigt över det. Som på ett uppstoppat djur nästan, inget liv i dom.

Himmelellerhelvette
lör, 2023-12-30 - 11:17

@lillajag2003 Det är väldigt svårt att prata om detta med någon som inte upplevt det, dom säger bara: Det är inte ditt ansvar, släpp det! Och så tycker dom man ska gå vidare. Bra tanke men det är inte så det funkar för oss som lever med det. Vi behöver öva oss på acceptans och vi behöver förstå att det inte är våra ”riktiga” föräldrar som gör att vi mår dåligt, det är ”gestalten” av våra föräldrar. När vi skiljer på dem känns det lättare. Jag kan tänka:
-Nu är det beroendepersonligheten av dig som pratar mamma! Den tar jag inte på samma allvar!

Din pappa är väldigt insiktsfull! Han vet varför han dricker! Han sjunker ner i grupplerier trots att han vet att han borde låta bli. Hade han istället gillat långa promenader eller löpning eller något som han kan göra precis när som helst hade han kunnat ha det som strategi för att inte sjunka ner i grupplerierna. Spela badminton behöver han en partner till och boka bana, det går inte att göra såfort grubblerierna börjar ta för stort kommando över honom.

Jag tycker du ska vara helt ärlig med din pappa, säg att du mår jättedåligt över att behöva ringa för att höra att han lever! Om du säger att det är därför du ringer honom kanske det kan hjälpa honom att förstå din ångest och kanske kan han få ny motivation till att ta tag i sig själv igen🙏 Det är inte längesedan han mådde bra, han vet vad han behöver göra, han behöver bara komma till insikt! Har han jobb och lägenhet så har han inte mist allt, då har han lite kvar som hjälper honom att kravla sig upp, har han ekonomi så han klarar sig hjälper det också mycket för att hjälpa sig själv att vara nykter. Kram

Letlive
mån, 2024-01-01 - 22:53

@lillajag2003

Känner igen de beskrivningarna. Det dimmiga och grumliga. Blev knäckt idag när jag insåg min sambo är sjuk och en gestalt har tagit tag i henne. Jag insåg att den personen jag blev kär i till stor del inte finns kvar. Eller tänk om den personen jag blev kär i konstant väljer alkoholen. Det är nästan ännu värre. Jag kände mig iallafall så ensam när jag insåg det. Hoppas du haft ett bra nyår och att du lyckas hitta någon strategi som funkar bra för dig i relationen till din pappa. Gränsdragning har för mig varit a och o. Fast det är svårt att vara konsekvent. Men vi kan bara försöka!

Himmelellerhelvette
ons, 2024-01-03 - 06:21

@Letlive Gränsdragning kan verkligen vara jättesvår. Jag har sagt mina gränser till min mamma och jag känner att hon försöker hålla dom men ibland går hon över gränsen lite och då är jag 50/50 bra på att påminna men ibland dras jag med och då mår jag dåligt. När jag som igår inte drogs med utan märkte att hon höll sin del av avtalet på min gräns fick jag ändå så dåligt samvete efteråt för hon mår så otroligt dåligt. Jag fick upprepa ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” några gånger. Det lugnar ner mig en del. Men jag tycker det är fruktansvärt att veta hur dåligt hon mår utan att jag kan göra något. Jag hade kunnat lyssna på henne, alla hennes vanföreställningar och paranoida tankar och lugnat henne som jag gjort så många gånger förut men jag dras ner så mycket och mår så dåligt av att höra hur sjuk hon är, hur rädd hon är. Hon är inte tillräckligt sjuk för att få tvångsvård, det hade varit bra om hon hade kunnat få det.