Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Och nu likt tidigare så får man belöningen i att stå kvar i sig själv.
Stå upp för det som är rätt för mig och klarar att behålla fokus.

En sorts eufori och ren känsla i att jag kan själv.
Som ett litet barn.
Mycket fantastiskt att förstå att jag kan och bör ta beslut som är grundade i mig och för mig.
Inte haka fast i allt och alla för att slippa.
Kunna skylla på än det ena och andra för att slippa sätta mig själv i första rummet.
Oiiiii!

Att vara i tillfrisknande.
Att hålla fokus på självet när egoism eller egot hos medmänniskor har fått en Att vara så långt ifrån det som möjligt.
Att förstå att det inte är samma sak.

Att kunna gå till mitten när man vill möta någon.
Men inte längre än så.
Får man då ingen som möter en så blev det i get.
För oss medberoende så skapar det panik.
Så vi masar oss långt över mitten för att bara få en liten skärva av bekräftelse eller möte trots att vi skapat det med vår överansträngda ambition.

Att våga stå kvar i det som är rätt och riktigt,åtminstone för mig.
Medberoende kommer för mig ur just denna ambition.
Att vilja för mycket.
Ge för mycket.
Förvänta mig för mycket.
Att stå kvar,ha tålamod och inte få omedelbar behovstillfredsställelse är svårt.
Men jag övar varje dag.
Och belöningen,att förväntningar på omvärlden sjunker.
Jag får ett jämnare mående då jag inte är beroende av andras insatser för att mitt liv ska kännas bra.
Utan andra människor är livet inget vidare.
Men att kunna samspela utan att dominera eller ta energi som inte är min kräver sitt av mig.

Men övningarna fortsätter och sätter sig mer och mer i min person.

@Ullabulla Som jag känner igen det 😢 I kärleksrelationer kan jag nästan slå knut på mig själv för att passa in, vara till lags. Så mycket att jag till slut begår våld på mig själv, mina egna behov och värderingar.

När jag slutade dricka för 4 år sedan slutade jag samtidigt att hänga på dejtingappar. Dels för att jag märkte att jag hade blivit beroende av den uppmärksamheten, och dels för att svinen på sådana sajter är typ tusen gånger fler än guldkornen. Som att vinna på lotto typ. Sen ett halvår tillbaka har jag en storpudel som fyller mitt liv med kärlek, och han gör min dubbelsäng mindre ensam att sova i.

Kram 🐘

Så svårt att veta ibland.
När man står på sig istället för att krumelura sig.
Då blir plötsligt verkligheten en annan.
När man inte längre spelar med utan håller sig själv för lika viktig som någon annan.
Iom det så lossnar också mina sugkoppar och jag står friare.
Gladare
Mer sinnesro.
Bättre kontroll på mitt liv.

Men effekten blir ett avståndstagande då jag inte längre spelar rollen.
Jag börjar vara huvudrollen i mitt eget liv.
Det är svårt att veta om det är rätt eller fel då slutsumman kan bli noll.
Dvs jag står där själv.

Oj Ullabulla din text kunde vart min! Som jag genom livet krumbuktat mig för att passa in.

Nu jobbar jag verkligen på att sätta gränser, att sätta mig själv först och nu känns det som jag är ensammast i världen
Vissa dagar lider jag och vissa dagar växer jag.....är jag på rätt väg? Jag vill tro det!

Stor kram

Jo att gå från ytterlighet till ytterlighet.
Att anpassa sig in absurdum och sen frigöra sig med skrik och skrän.
Sen kliva in i båset osv.
Som att gränserna man satt blir för svår eller omöjlig för en själv.

Men till slut så kommer käpphästarna.
Som man inte backar från och dessutom står glad i.
Inte full av tårar och offerkofta.
Då blir det lättare att stå Ivar på sin plats.
Med eller utan medpassagerare.