av Pärlor

Pärlor
tis, 2024-01-16 - 23:44

Detta är mitt första inlägg och jag vet inte om jag fått till det rätt.

Hur som helst behöver jag bolla mina tankar och känslor. Så här kommer min historia.

Jag är sedan 30 år gift med samma man och vi har det bra och är ett team i allt, förutom när det kommer till min makes mamma.

Hon är alkoholist eller någon som har missbruksproblematik. Det har inte alltid varit så, men hennes drickande började ta fart när hennes man (min svärfar) gick bort i cancer för många år sedan och de senaste 5 åren har hennes drickande eskalerat till den grad att hela familjen blir lidande, dvs; hennes barn med respektive och även barnbarnen i viss mån.

För ca: 5 eller 6 år sedan åkte maken och jag hem till mamman (min svärmor) efter att min make fått ett samtal från mammans kompis som inte lyckats få tag i henne. Vi åkte dit och tog med henne hem till oss för att nyktra till. Hon var hemma hos oss i ca: 1 veckas tid efter ännu en rejäl fylla. Vår förhoppning var att hon skulle få nyktra till, ha sällskap och slippa vara ensam då hon mådde dåligt.

Under dessa dagar kom jag på henne med att sno alkohol från vårt barskåp. När jag konfronterade henne min det förnekade hon ju såklart. Men jag stod på mig och insåg även att hon hällde i alkohol i sin kopp te på morgonen för att sedan köra iväg med bilen.
Just att hon körde bil efter att druckit alkohol gjorde mig arg, besviken och upprörd till den grad att jag tvingade henne att låta mig ringa till hennes beroendeterapeut. Jag förklarade att jag känner obehag över att hon kör bil när hon druckit alkohol. Terapeuten bokade en tid då hon skulle dit och ta urinprov samt blåsa. Jag minns inte riktigt hur det gick (det är så många turer) men hon krockade bilen och kunde av den anledningen inte köra bil på ett tag.

Ett tag efter den incidenten blev maken åter igen uppringd och ombedd att åka och titta till mamman, då ingen fått tag i henne. Åter igen åkte maken och jag dit och denna gången hittade vi henne sovandes med huvudet på ratten (obs; vid detta tillfälle hade hon en ny bil) och hennes hundar skällandes i baksätet. Vi väckte henne. Hon var så berusad och kunde inte gå själv, så vi fick leda henne till lägenheten. Även denna gång tog vi med henne hem till oss och hon stannade i ett par dagar. Fast denna gång gick jag över med alkoholen vi hade till grannen.

Jag frågade henne om vad beroende terapeuten säger ang; hennes drickande. Hon svarade då terapeuten sagt att hon kan dricka lika många enheter som socialstyrelsen rekommenderar. Jag svarade att, då ringer vi till honom och bokar en tid och att både maken och jag följer med henne dit eftersom jag ansåg att det låter helt sjukt om det stämmer att han sagt så, särskilt eftersom hon inte kan hantera alkohol.

Men väl hos terapeuten visade sig det inte stämma. Under mötet förklarade terapeuten att hon inte ens bör äta likör godis då det kan trigga till att man vill dricka mer. Jag berättade även att jag inte tycker att det är okej att hon kör bil när hon druckit och att hon inte bara krockat med sin förra bil utan att vi denna gång hittat henne däckad i bilen. Jag visade även bilder från hennes gamla bil som hon krockat, samt bilder på hennes nuvarande bil.

Terapeuten talade då om att han enligt lag är skyldig till att rapportera in till transportstyrelsen om indraget körkort, en läkare tillkallades och körkortet blev indraget i 1år. För att få tillbaka körkortet var hon tvungen att delta aktivt i beroendeenhetens behandling, gå på regelbundna AA möten och ta urinprov samt blodprover under tiden.

Jag tror att hon skötte sig ganska bra under den tiden och hon fick tillbaka sitt körkort.

Sedan har det spårat till och från.

Hon har saboterat varje semester för oss och även svägerskan och hennes familjs semester de senaste åren men inte svågern och hans familjs semestrar. Det är precis som att när jag och maken eller svägerskan o hennes familj ska resa bort och inte är hemma måste mamman dricka så att vi känner oss tvingade till att avbryta det vi gör för att komma hem och ta hand om henne.
Min make känner sig tvingad att hjälpa till med avlastning för att han (även jag själv) får dåligt samvete över att systern och familj ska behöva dra hela lasset gällande mamman.

Självklart har det lett till att maken och jag hamnar i konflikt med varandra, där jag vill sätta gränser och inte låta henne styra över oss. Medan min make tycker att jag är för hård och han tar det jag säger personligt och tycker inte att jag stöttar honom, även fast han också är arg och besviken på henne, känner att han är skyldig till att släppa allt när det är dags att ta hand om mamman under ännu en fylla.

För drygt 1 år sedan körde mamman ännu en gång efter att ha intagit alkohol i sådana mängd att hennes alkoholkoncentration under eller efter färden uppgick till 1,83 promille. Hon hade vid tillfället kört ut i vägrenen samt orsakat en trafikolycka genom att köra in i vägräcket. Bilen var i så dåligt skick att den fick skrotas omgående. I domen går det att läsa att mamman begått gärningen med uppsåt och blev till följd av det dömd till 1 månads fängelse. Anledningen till att straffet blev så lågt, är för att hon vid tillfället var 77 år gammal. I domen står även att mamman under huvudförhandlingen på frågan om sin alkoholkonsumtion uppgett att hon inte anser att hon behöver ytterligare hjälp eller stöd (utöver att hon deltar i öppenvårdsbehandling 2gg i veckan. Deltar i gruppsamtal och går på AA-möten.)

Vi misstänkte att så inte var fallet och det visade sig att vi hade rätt.
Visst deltar hon i ovanstående aktiviteter men inte i den omfattningen som hon påstått.

Under förhandlingen i domstolen och efter att ha läst domen känns det som att hon förminskat sitt missbruk eller ger intrycket av att hon slutat dricka alkohol helt, antingen inser hon inte hur stor problematik hon faktiskt har eller så ljuger hon för att hon inte vill ha hjälp.

Under åren har min svåger och hans fru kört in mamman till beroendeakuten 4 gånger varav 2 gånger i rad under loppet av 2 veckor. Båda gångerna hade hon förtärt stora mängder alkohol men den senaste gången blåste hon 1,78 promille.

Anledningen till att svågern och hans fru blev kallad hem till mamman var för att hennes kompis ringt till hennes dotter eftersom mamman inte svarat när kompisen ringt och hennes barn fick inte heller tag i henne.

Alltså åkte svågern och hans fru hem till mamman. När dem kom in i lägenheten kom mamman och mötte dem i hallen. Hon var naken förutom en liten filt som hängde över axlarna.

Lägenheten stank av urin, avföring och spya. Det stod 3st tomma vinboxar och 1 tom flaska starksprit som hon druckit under 3 dagar (vad vi vet.)

Vid samma tillfälle var hon så full att hon hade svårt att tala så hon svamlade mest. Hon hade spytt ner hela sin säng, kissat ner soffan och i badrummet var det bajs över hela golvet och handfatet och innan svågern och hans fru kunde köra in henne till beroendeakuten fick svågern duscha och klä på henne rena kläder. Precis innan dem skulle åka sade svågern åt mamman att gå på toaletten och kissa vilket hon gjorde. Men när hon kom ut från toaletten märkte svågerns fru att mamman inte dragit ner byxorna när hon kissade så svågern fick hjälpa mamma med att byta till nya byxor.

En annan incident som inträffade för något år sedan var att mamman ännu en gång låtit bli att svara i telefon och den gången åkte svägerskans man hem till mamman för att titta till henne. Han hittade henne liggandes på golvet i hallen blödandes. Hon hade ramlat och slagit i knät och fått ett öppet sår som blödde kraftigt. Vi tror att hon kommit åt en artär och det var därför hon blödde så kraftigt och hon fick åka in till sjukhuset för att sy ihop såret.

Men vid just det tillfället såg lägenheten bokstavligen ut som en scen där ett knivmord begåtts. När min make, svägerskans man och min svågers fru sedan stannade för att städa lägenheten. Upptäckte dem att det var kräks, avföring och urin som blandats ihop med blodet och att hon kravlat runt på golvet i lägenheten och därför såg det ut som att det var mer blod än det i själva verket var.

Det har även varit tillfällen där hon glömt sprit. Hennes bror har hittade vid ett besök hemma hos henne en flaska whisky gömd under soffan.

I somras efter ytterligare några fyllor som spårat gjorde hela familjen (jag, min make och hans syskon med deras respektive) och även två av mammans vänninor en orosanmälan till socialtjänsten.
Socialtjänsten kunde inte göra så mycket, mer än att erbjuda henne att delta i öppenvården och jobba med sitt missbruk, hon skulle under vårdtiden ta urinprov 3 gå i veckan för att visa att hon inte druckit alkohol. Det höll i sig i ungefär 3 veckor, sedan var det dags igen. Jag och min make gjorde varsin ny orosanmälan som resulterade i att hon fick ett rum på ett boende där hon skulle sova på nätterna under 1 månads tid. Under veckorna hon sov på hemmet och även 4 veckor utöver de första 4 veckorna (totalt: 8 veckor) höll hon sig nykter och vi i familjen började andas ut och se positivt på framtiden. Och kanske kan det vara en anledning till att vi umgåtts lite mer, alltså hela familjen under hösten där mamman såklart också varit med.

Eftersom mamman har väntat på att avtjäna sitt straff och skött sig ganska bra under en tid, blev hon beviljad fotboja istället för fängelse. Hon fick dispans att åka in till stan för att delta i öppenvården och gå på AA-möten. Frivården skulle komma hem till henne i fredags och sätta på fotbojan. Jag vet inte om det var på onsdagen eller dagen innan som en granne hittat mamman liggandes i sin hall och hennes lägenhetsdörr stod på vidgavel. Grannen ringde då till dottern och dotterns man åkte hem för att titta till mamman.
Eftersom frivården kräver att hon inte får ha sin hund hemma under tiden hon har boja skulle dottern och hennes familj passa hunden. Så dotterns make åkte dit och då satt mamman i sin soffa med en halvtom whisky flaska i famnen. Hon frågade då dotterns man om han kunde gå ut med hunden? Han svarade att, om jag får flaskan så går jag ut med hunden, men hon ville inte ge ifrån sig flaskan. Han sade även att dem inte tänker passa hennes hund och att hon får välja mellan flaskan och familjen. Men hon vägrade så han lämnade henne där och åkte hem.

Sen kom fredagen. Eftersom dem hos frivården inte fick tag i mamman ringde dem till min make som var på jobbet. Han blev ombedd att åka hem till mamman och möta upp personerna från frivården utanför hennes hem. När dem kom in i lägenheten satt mamman med neddragna byxor i soffan. Ena personen från frivården bad min make att hjälpa sin mamma med att dra upp byxorna och han såg då att det var en blöt fläck i soffan där hon suttit och han konstaterade att hon kissat på sig i soffan. Eftersom det inte tillhör vanligheterna att den som ska få fotboja är plakat berusad när den ska sättas på visste personalen från frivården inte hur dem skulle tackla problemet. Först sade dem att min man skulle stanna hemma hos sin mamma så att hon skulle nyktra till och sedan köra henne till häktet för att inställa sig. Men senare under dagen fick han besked om att beslutet om fotboja skulle rivas och att mamman skall träffa frivården nu på torsdag och förklara sig. Efter det kommer det tas ett nytt beslut gällande hennes straff.

Hur som helst, under tiden min make var där och väntade på besked från frivården huruvida han skulle köra sin mamma till häktet eller ej, bad hon honom att fråga mig om hon fick komma hit. Jag svarade att jag inte vet om jag skulle orka det och att jag vid tillfället var så arg och besviken och var orolig för att jag inte skulle kunna vara tyst om hur jag kände och tänkte. Men samtidigt sade jag att jag skulle stötta min man i hans beslut (även om det innebar att han skulle ta hem mamman till oss.)

Som sagt, beslutet om att mamman skulle infinna sig på häktet hävdes och maken tog med henne hem till oss. Jag talade om för maken att hon inte får komma hem till oss om hon inte duschat först och bytt till rena kläder. Hon hade ju kissat på sig i soffan och min make är inte äckelmagad, men till och med han fick kväljningar av att sitta i hennes lägenhet där soffan stank urin och han beskrev lägenheten som en misär.

Efter ett tag kom dem hit. Mamman satt mest i våran soffa och ”uschade” sig och undrade varför hon gör så här, sedan kom det en rad med ursäkter och förlåt bla bla bla.
Jag fick tjata på henne att äta lite eftersom hon inte ätit på flera dagar samt att hennes kylskåp där hemma gapade tomt. Efter en del tjat och lirkande lyckades jag få henne att äta en liten skål med filmjölk. Precis efter att dem kom hem satte hon sig bredvid mig i soffan och tackade mig för att jag lät henne komma hem till oss. Under tiden hon satt bredvid mig fick jag äckelkänslor, dels för att jag tycker att hon är ofräsch och jag tyckte att hon stank. Men trots det var jag glad över att hon satt bredvid mig just då eftersom jag upptäckte att hon tänkte börja spy, så jag ledde henne snabbt in på toaletten. Samtidigt kom maken in på toaletten och talade om för mamman att hon inte får kräkas i handfatet, utan att hon fick spy i toaletten.
Hon ville inte gå och lägga sig, trots att maken och jag vid upprepade tillfällen försökte säga att hon skulle må bättre av att sova. Hon sade att hon var rädd. Vi frågade vad hon var rädd för, men hon svarade aldrig på frågan. Timmarna gick och jag kände mig skyldig till att hålla koll på henne men när jag själv började bli trött och klockan var runt 2 på natten sade jag åt henne, att nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Jag satte på en podd med sov timer som hon kunde lyssna på och sedan somna. Jag höll mig fortfarande vaken ytterligare 1 timme för att försäkra mig om att hon sov fast det visade sig senare att hon varit uppe på natten iallafall. Maken hittade henne i vardagsrummet. Vi pratade senare om att vi tror att anledningen till att hon inte ville gå och lägga sig, är för att hon tänkte leta efter alkohol, även fast vi tidigare under kvällen skojat om att grannen satt och drack upp makens fin sprit. Jag hade nämligen samlat alla flaskor och lämnat över dem till grannen att passa tills hon skulle hem till sig. Med andra ord så fanns det ingen alkohol för henne att hitta.

Dagen efter när hon nyktrat till lite, pratade jag lite med henne. Jag vet att hon lider av GAD, ångest och panikångest. Jag har själv psykiska diagnoser och vet hur jobbigt det är, särskilt panikångest. Jag har flera gånger genom åren beskrivit min panikångest som att när jag får en attack, känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att slippa känna som jag gör just då. Hon har berättat för mig att hon känner likadant med undantaget att hon hellre dövar det med antingen alkohol eller lugnande mediciner. Därför var jag extra tydlig med att det inte är ångesten hon kommer dö av (även fast det känns så) utan att det är alkoholen som kommer ta död på henne.

Jag har även under årens lopp sagt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt eftersom jag vet att det oftast hjälper att bara prata och få ur sig vad det än må vara när man mår dåligt. Jag sade även att man kan lära sig att rida igenom ångestattackerna men att det är läskigt i början men om man kämpar så blir attackerna kortare och det går längre tid mellan gångerna. Det gäller bara att hitta verktyg om hur man kan parera dem och rida ut dem. Under samtalet frågade jag henne om hon hade en sponsor från AA då jag inte vet om AA erbjuder sådant i Sverige, men hon sade att hon tackat nej till det. Hon skulle även träffa läkaren tidigare under veckan men istället valde att gå till systemet och handla 3 flaskor whiskey. Jag frågade henne varför hon ännu en gång struntat i att gå till doktorn (det är andra gången som jag vet att hon inte gått dit) om anledningen till det är för att hon är rädd för att läkaren ska säga att hon är sjuk och då menar jag inte att hon är sjuk pga; sin alkoholism. Hon berättade att hon är hypokondriker, vilket jag ifrågasätter eftersom hon inte nämnt det tidigare genom åren. Visst jag köper att hon kan vara orolig över sin hälsa med tanke på de mängder hon druckit under flera års tid som med största sannolikhet har satt sina spår både på lever och andra ställen i kroppen. Hur som helst försökte jag säga, att om hon är så rädd, är det väll bättre att få veta vad som är fel och i tid (om det skulle vara något allvarligt) så att det går att göra något åt saken. Men ännu viktigare att det skulle eliminera en del av hennes ångest. Samma sak gällde hennes straff. Självklart förstår jag att det för med sig ångest, men att döva den med 3 flaskor starksprit under loppet av 2 dagar gör bara att hon skjuter problemet framför sig vilket i sin tur gör att hon går och har ångest för det. Speciellt nu när hon vet att hon inte kommer undan straffet. Hon har nämligen trott att hon ska slippa det. Alltså talade jag om för henne att hon ska avtjäna sitt straff så fort som möjligt, att hon ska fråga efter en sponsor hos AA, att hon ska boka en ny tid till läkaren samt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt och INNAN hon går till systemet. För OM det händer en sådan här incident igen, då kommer jag ta en paus ifrån henne. Och det gör jag för att hon drar ner mig psykiskt i sådan grad att jag själv känner för att dricka mig berusad av ren panik för att jag får så kraftig ångest. Som jag nämnt tidigare, har jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar eftersom jag och jag vet att det är fel att tänka så, men jag får tankar som att min make och våra vuxna barn skulle få det mycket bättre om jag försvann. Då skulle min man bara behöva fokusera på att ta hand om mamman och barnen skulle slippa svara på jobbiga frågor om mig. Alltså berättade jag för mamman att jag finns här och om hon vill ha hjälp så hjälper jag gärna till. Men ställer hon till med kaos igen måste jag ta en paus.

När min make kom hem efter att skjutsat hem henne berättade jag för honom om vad jag sagt till hans mamma. Han blev arg och slängde ur sig kommentarer så som att då kan vi lika gärna skiljas eftersom han tycker att jag inte stöttar honom. Jag frågade då om han vill att jag ska gå under psykiskt själv och så gick diskussionen fram och tillbaka. Det slutade iallafall med att vi blev sams och det blev en konstruktiv dialog.

Men problemet är att det känns som att hon håller våra känslor som gisslan. Som att vi sitter i ett känslomässigt fängelse. För hur vi än gör, gör vi fel gentemot varandra. Jag kan inte förstå varför alla hennes barn låter henne fortsätta och på sätt och vis städa upp hennes skit. Gång efter gång, år efter år. Alla hennes barns respektive är på samma våglängd och vi vågar säga ifrån men är ändå medberoende på ett eller annat sätt eftersom vi så klart stöttar våra respektive. Men hur långt ska det behöva gå innan någon av familjerna splittras för att den ena partnern inte orkar längre.

Jag känner mig elak mot min man när jag blir arg på hans mamma och det händer att han tolkar min frustration och ilska som att jag attackerar honom personligen, men det är inte så. Jag slänger bara ur mig saker i stundens hetta och det är vad jag känner allmänt och jag har aldrig anklagat honom för något när jag spyr ur mig saker när jag är upprörd. Det enda som jag nämnt några gånger, är att jag tycker att han är feg som inte ställer krav på henne.

Jag har förstått att man inte kan ställa moraliska krav på en missbrukare. Hen måste själv vilja bli hjälpt om det ska ske en förbättring. Men det måste väll finnas något man kan göra. Man måste väll kunna sätta ner foten och tala om för personen, i det här fallet hans mamma, att om hon inte tar tag i sitt liv kommer vi ta avstånd. Men ingen av hennes barn är villiga att göra det. Och det här är det största problemet mellan maken och mig. Jag hade inte accepterat att städa upp min mammas skit om och om igen. Jag hade tvingat henne att välja mellan mig eller alkoholen men då har jag inte den relationen till min mamma som min man har till sin. Jag tror att han känner sig skyldig till att hjälpa mamman eftersom hon tagit hand om honom när han var barn och om han eller vi släpper allt vi har eller gör så fort hon supit sig full får han dåligt samvete och skuldkänslor. Själv tänker jag att om det skulle vara min mamma skulle jag ljuga utav helvete och hitta på saker för att få in min mamma på tvångsvård och helt ärligt skulle jag inte tveka en sekund att göra det och om det inte skulle gå, skulle jag säga upp kontakten med henne. Men så är ju jag och min man samma person och som jag nämnt, har jag och min mamma inte samma relation.

Så vad ska vi göra, hur ska vi göra för att bryta den här negativa spiralen vi befinner oss i?

Jag har resonerat kring, att antingen måste vi ställa krav på att mamman får välja mellan flaskan eller familjen eftersom det inte spelar någon roll om vi gör orosanmälningar, tvingar med oss till beroendeterapeuten, kör in henne till beroendeakuten osv.

Jag kan tänka mig att min make är orolig för att mamman ska supa ihjäl sig om vi säger att vi inte tänker ställa upp något mer om hon fortsätter att dricka, men hon kommer ju ändå supa ihjäl sig om hon fortsätter. Och då undrar jag, hur högt pris är vi beredda att betala för hennes skull? Det blir en känslomässig konflikt inom en där man å ena sidan är uppriktigt orolig för att hon ska göra något dumt om vi skulle ta avstånd och sedan leva med skuldkänslor resten av livet, eller är vi villiga att förstöra vårt eget psyke genom att fortsätta ta hand om henne och städa upp varje gång.

Jag vet inte, jag vet bara att jag är på bristningsgränsen med hur mycket jag mäktar med. Jag känner att jag sviker maken då jag inte har tillräckligt med kraft att stödja honom samtidigt som jag blir så jäkla förbannad på henne och tycker att hon är en egoist. Jag fattar att hon är sjuk, men ändå fattar jag inte. Varför jag har svårt att förstå, är att jag själv är psykiskt sjuk men jag tar min medicin, jag går till doktorn och jag gör allt jag kan för att må så bra jag kan och för att underlätta för min familj. Men jag har så svårt att ta till mig att mamman är sjuk. Naturligtvis har jag noll erfarenhet av att vara beroende och att jag inte kan jämföra med mig själv. Ändå är det svårt för mig att förstå, det krockar liksom i huvudet och jag känner att fan heller, om hon vill så kommer hon att tillfriskna. Men det är just det, jag tror uppriktigt inte att hon vill eller så har hon inte förstått hur sjuk hon faktiskt är. Jag vet inte. Hon är ju nykter i perioder och det måste vara fruktansvärt att bo i en lägenhet där soffan stinker urin, kräks och avföring. Trots det så håller hon sig nykter vad vi tror, men hon kanske dricker hela tiden och har lärt sig att ljuga så bra och skärpa till sig när man pratar med henne i telefon så att det inte märks om hon druckit eller ej, vad vet jag.

Jag vet bara att jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp med hur jag ska stötta min man när hon super, jag behöver hjälp med vad jag kan göra för mig själv, hur jag ska tänka och agera. Min man sade under våran diskussion efter att han kört hem sin mamma, att han tycker att jag alltid måste ordna saker, som tex; att det var jag som skrev orosanmälan, det var jag som uppmärksammade läkaren om att mamman körde onykter första gången hon blev av med körkortet. Jag försöker alltid fixa saker. Men att jag nu istället ska låta honom sköta saker gällande mamman men det är svårt, alltså är jag i behov av hjälp då jag inte vet hur jag ska göra.

Jag har läst många historier om andra som är medberoende, har även läst böcker om medberoende men inget av det jag läst har handlat om personer som befinner eller befunnit sig i samma situation som jag befinner mig i just nu. Det är ju trots allt inte min mamma, make eller barn som är missbrukare. Det är min svärmor!

Jag älskar min man, vi har varit gifta i över 30 år, vi har haft kämpigt i perioder med min psykiska hälsa och vi har kämpat oss igenom det. Men det här med hans mamma är något vi inte har erfarenhet av, vi har inga verktyg som vi kan använda oss av, vi vet inte hur vi ska hjälpa varandra i situationen, vi vet helt enkelt inte någonting.

Ja,ja, det blev ett långt inlägg men jag känner att jag måste få dela med mig av min historia och vad som pågår i livet. Kanske finns det någon där ute som kan komma med tips och råd och om inget annat kanske någon annan som befinner sig i samma situation som jag kan känna att hen inte är ensam. Det är svårt när det inte handlar om ens egen partner, barn eller mor och far. Det är en närstående men inte närstående man har blodsband med.

Tack till er som orkat läsa! Ha en fin kväll.

Självomhändertagande
ons, 2024-01-17 - 06:30

@Pärlor
Jag har läst din text. Och det är så mycket tankar som kommer upp. Jag förstår att du har en svår situation. Jag levde med en man som drack varje dag i över 10 år. Han var förmögen när vi träffades. När han flyttade ut var han fattig och jag hade försörjt honom i flera år. Jag tömde mina besparingar. För att jag trodde att jag kunde omvända honom. Få honom nykter. Det kunde jag inte.

Jag lever med en bipolär sjukdom sedan mer än 20 år. Jag är frisk idag, sedan flera år och lever även utan mediciner sedan många år. Jag har alltid varit intresserad av hälsa och blev sjuk genom att jag tog en antidepressiv medicin. Gjorde karriär, men fick en depression som jag inte kunde klara mig ur på egen hand, inte ens med en privat terapeut. Jag tog medicin och insjuknande i ett hypomaniskt skov. Sedan fick jag mediciner som höll mig sjuk i många år. Jag vill säga att jag är patient i psykiatrin och idag går jag på årskontroller.

Jag har erfarenhet av att självmedicinerar mig med alkohol förr. Jag har levt med självmordstankar och de måste man verkligen ta på allvar. Det vet du och du beskriver" jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar".

Nu tänker jag att det här är något som din man inte förstår. Han har sin relation till sin mamma och du förstår kanske inte varför barnen gör som det gör. Förmodligen så vet de inget annat sätt. Du har erfarenhet av vården, psykiatrin och vet hur vården arbetar.

Det är inte alla människor som vet vilka fantastiska team av vårdgivare som finns därute. Du vet. Därför ringer du och pratar med beroendeterapeut och soc.

Din man verkar inte hålla med dig om att alla ska kontaktas.

Jag är den som alltid går in när det gäller min omgivnings psykiska hälsa. Jag har hänvisat till rätt instanser till alla som bett mig om stöd. I flera år lyssnade jag även på min omgivning, men det var inte hållbart för mig. Jag är inte vårdgivare. Men jag förstod att jag har så mycket erfarenhet av att jag pratar som en vårdgivare. Och många vände sig till mig.

I akuta lägen och faser, så agerar vi alla olika. Det är inte konstigt att hjälpa mamman att bli ren och tvätta rent golv och annat.

Visst är det hemskt att hon lever så och inte kan sköta sin hygien. Jag förstår att det tar kraft. Och det tar nog inte mindre kraft att dra i samhällets trådar.

Det är fruktansvärt att hon kör bil. Och riskerar att dö själv och orsaka någon annans död. Hon ska inte ha kvar körkortet och ni bör konfiskera hennes bil, som man gör med en dement människa. Körförbud.

Ja, hur gör man. Och vart börjar man.

Det är en fråga du behöver ställa dig själv. Jag antar att du har en samtalskontakt eller lätt att få genom en mottagning som du går på. Finns det någon där som kan ge dig fler samtal. En kurator eller psykolog.

Att vara anhörig är inte lätt. Jag är anhörig idag till åldrande föräldrar som behöver mycket stöd. Jag gör allt för dem. De har räddat mig flera gånger. Min pappa har hämtat mig så jag har kunnat återhämta mig i deras hem istället för att bli inlagd för mina svåra perioder, då jag inte klarat av att bo ensam hemma. Jag har erfarenhet från en inläggning och jag ville aldrig tillbaka.

Jag såg en del som inte var som det skulle. Det finns de som får men för livet efter en inläggning. Jag har haft tur. Jag har vänner som tvingas vittna i domstol om vad de upplevt. Mordförsök och våldtäkter. Inom vården, när man ska få lugn och återhämta sig.

Mina föräldrar har gett mig den bästa barndomen och att jag skulle bli sjuk genom att jag åt en antidepressiv medicin är helt åt helvete. Men jag är streetsmart. Jag har ADHD och är en överlevare. Jag observerar och förstår hur man ska agera när det är akut.

Och jag förstår att du upplever en akut period. Din relation till din man och barn. Din mans syskon. Alla lider och flera är medberoende.

Vad jag förstår av din text, så behöver du lyssna på din man. Vad vill han göra för sin mamma?

Du roddar i en del, då du har erfarenhet. Men din man blev arg för att du berättade om din psykiska diagnos. Varför blev han arg.

Hans mamma började dricka när hennes man dog. Varför det? För ensamheten, eller för att hon inte klarar sig utan honom. En del klarar sig inte utan sin partner.

Oavsett så har hennes drickande utvecklats till ett beroende. Och det här klarar hon aldrig av ensam.

Du behöver tänka på din hälsa. Och se till så att du har en krisplan när du får dina självmordstankar. Och du behöver kanske ta med din man på ett möte med din läkare. Han kanske skulle behöva få insikt om vilket jobb som du gör, med att ta dina mediciner som du ska osv.

Du kan inte ge allt av dig själv här. Eftersom du skriver att det sviktar. Då får du ta en paus och låta hans syskon köra till din mamma när det behovet kommer.

Kan du stanna hemma om han behöver köra till henne nästa gång. Så inte du triggas?

Mycket fler tankar kommer upp, men jag ska fortsätta med min morgon. Och snart är det dags att gå till gymmet, före arbetet.

Ta hand om dig!

Nell
ons, 2024-01-17 - 13:08

Hej @Pärlor och välkommen till Alkoholhjälpen!
Vilken svår situation ni befinner er i, både du, din man, din svärmor och andra runtomkring. Du beskriver en situation där din svärmor fortsätter dricka trots stora konsekvenser, inte bara för henne utan också för er och andra. Det låter som ni har gjort mycket för att se till att hon får hjälp och att det nu kanske också öppnas möjligheter för henne i och med att frivården är medveten om hennes svåra situation.

För er som anhöriga är det här svårt att manövrera i, att sätta gränser och försöka skapa naturliga konsekvenser för den som dricker och samtidigt vara oroliga för att svärmor eller människor runtomkring kanske kommer att fara ännu mer illa. Samtidigt har ni anhöriga fått bära många konsekvenser, ex avbrutit semestrar och tagit in en svårt beroende människa i ert hem. Du berättar också hur den här situationen får dig att må dåligt och att självmordstankar blossar upp igen. Det märks att du har jobbat med de här tankarna tidigare, men det är samtidigt klokt att du tar dem på allvar och söker hjälp ifall det behövs. Det låter helt rimligt att sätta gränser för hur mycket du vill och kan engagera dig och att du pausar när det påverkar dig negativt. Den absolut första personen du behöver ta hand om är dig själv!

Du och din man har lite olika tankar om hur ni ska göra. Jag upplever det när jag läser som att ni har en god relation, men att det här skapar stress och konflikt, vilket inte är så konstigt med tanke på hur påfrestande den här situationen är. Hur skulle det vara om ni sökte hjälp att få prata om de här olika synsätt, i lugn och ro med en utomstående? Ni kanske redan har gjort det förut eller vet vart ni kan vända er. Annars vill jag gärna tipsa om familjerådgivning som varje kommun ska erbjuda. Vad tror du om det?

Hoppas du hittar mycket hjälpsamt här!

Pärlor
ons, 2024-01-17 - 21:58

@Självomhändertagande
Hej och tack för ditt svar!

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver gällande psykisk ohälsa. Jag har själv Bipolär, adhd och Aspbergers.

Innan jag rasade totalt gick mitt liv ut på att göra karriär och ibland gick karriären ut över barnen när dem var små. Jag jobbade väldigt mycket och var kanske inte alltid så närvarande som jag önskade. Dessutom var jag även labil till och från. Särskilt när jag hade mina skov. Men som tur är har min man alltid varit stabil och har dragit ett större lass när barnen var små. Och som jag beskrev ovan har min make och min relation inte alltid varit en dans på rosor. Men vi har alltid tagit oss igenom utmaningarna vi ställts inför och alltid kommit ur det starkare. Det är därför det är så svårt nu. Jag vet inte om det beror på att nu måste vi handskas med en ”utomstående” missförstå mig rätt, men en person som inte är inom våran familjekrets. Visst är hans mamma familj, men inte så som vi som par och våra barn.

Jag har aldrig självmedicinerat, jag har alldeles för stor respekt för droger. Men det har hänt att jag supit mig redlös och då har jag gjort det för att jag haft självmordstankar som tagit över i sådan grad att det inte hjälpt att prata med någon. Då har alkoholen varit en livlina. Det är mer än 10 år sedan det hände sist. När jag fick rådet av en läkare, att jag ska prata högt om när dessa tankar dyker upp, oavsett om jag känner mig som den hemskaste personen i världen så snappar hjärnan upp det på något sätt och samtidigt hör jag hur sjukt det låter, plus att jag får direkt reaktioner från min familj och det gör att tankarna bryts. Och som tur är har jag lyckats parera att göra något dumt.

Min man har följt med mig på mina läkarbesök under flera år och jag tror att det hjälpt oss båda.

Jag tror också att varför jag känner stort behov av att ta tag i saker kan bero på min Aspberger, om jag kan styra över saker eller ta reda på så mycket jag kan gör det mig trygg. Jag behöver rutiner för att fungera. Det är därför jag blir så påverkad när saker händer utanför min kontroll.

Jag kommer stanna hemma nästa gång min make måste ta hand om mamman och jag ska försöka stötta honom så mycket jag kan, fast på avstånd. Det kommer vara svårt men som sagt, vi har varit tillsammans i över 30 år och vi har klarat oss igenom mycket och när hans pappa gick bort i prostatacancer gick vi ur sorgeprocessen starkare.

Till saken hör att både min man och hans lillebror ärvt siderisk pappas prostatacancer men tack vare att den upptäcktes tidigt så har sjukvården den under kontroll. Men här är också en anledning till att det krockar för mig ang; mammans missbruk. Hennes man som hon levt ihop med i hela sitt vuxna liv går bort i cancer, båda hennes söner har samma sjukdom och gör allt dem kan för att leva ett så bra liv som möjligt, men hon gör precis tvärtom. Visst jag har förstått att hon är sjuk och har ett beroende men jag har samtidigt svårt för att förstå eftersom alla vi som är sjuka gör allt i vår makt för att leva ett bra liv!

Jag vet inte hur det är att ha en beroendeproblematik och jag inser också att jag på något sätt jämför min psykiska ohälsa med hennes och tycker att hon borde fatta att hon måste hjälpa sig själv. Jag vet inte. Det blir och är så skruvat alltihop.

Jag hoppas och tror att jag kommer hitta hjälp här.

Tack ännu en gång för dina tankar

Pärlor
ons, 2024-01-17 - 22:16

@Nell
Hej,

Jag tar gärna emot hjälp!

Jag visste faktiskt inte att familjerådgivningen även ger stöd för anhöriga som har medberoende problematik.

Jag har tänkt att jag ska försöka prata med någon hos AA för att få lite råd om hur vi ska hantera våran situation. Men då blir det ju bara jag som pratar. Vi måste prata med någon eller några som allra helst kanske har erfarenhet av både beroende och medberoende.

Jag ska kontakta familjerådgivningen imorgon.

Men om du har tips på vart eller om det finns någon stödgrupp eller liknande som har erfarenhet från båda, skulle det vara till stor hjälp.

Som jag känner nu, så behöver (åtminstone jag) prata med någon som har specifikt erfarenhet av beroende och medberoende. Då kanske vi kan få mer konkreta verktyg för hur vi ska agera eller tänka.

Jag tror att det skulle vara nyttigt både för mig och min man att ventilera vare sig om det är hos familjerådgivningen eller någon annanstans.

Alltså är jag tacksam för all hjälp vi kan få!

Och tack så jättemycket för att du tar dig tid!

Åsa M
ons, 2024-01-17 - 22:29

@Pärlor skickar en massa kramar till dig. Det låter som en fruktansvärt hemsk situation. Hoppas att du har någon att prata med för egen del om hur det påverkar dig.

Självomhändertagande
tors, 2024-01-18 - 16:02

@Pärlor
Tack för att du skriver ut dina diagnoser. Jag blir så glad att höra att du har barn och att du tar hand om dig. Jag vågade aldrig skaffa barn, eftersom han jag tänkte skaffa barn med visade sig vara alkoholist. Min tid med självmedicinering var då jag stod på Litium. Jag kände ingenting. Från att ha känt massor. Det var fullständig apati. Det funkade inte. Så jag bytte medicin och slutade med alkohol. Men fyra år med litium. Och en tid med alkohol. Länge sedan.
Jag tog hjälp av en beroendemottagning. En psykiater var lyhörd och skrev remiss. Så jag träffade en underbar kvinna som var sjuksköterska. Tog antabus en tid, men behövde den inte längre. Svårt däremot att säga på fest att jag inte ville ha alkohol, i mina yngre dagar. Alla kvinnor skulle veta varför. Sa att jag var nykter alkoholist för att få tyst på dem. Och så slutade jag att gå på fest.
Men jag tog verkligen all hjälp jag blev erbjuden. Jag gick en kurs eller vad det var, via beroendemottagningen. Andra var tvungna att gå, då de hade kört med alkohol i kroppen och blivit av med körkort.
Det var jag, 5 äldre kvinnor och en man. Alla dessa kvinnor, i min mammas ålder. De gick hem från jobbet. Köpte sig en flaska vin. Och drack hela själv. De sa, att varken barn eller barnbarn visste. Ingen hade stora barnbarn. Om barnen skulle behöva akut hjälp med sina små barn så skulle ingen av dessa kvinnor kunna hjälpa dem. De var berusade varje kväll.
En av dem blev en vän till mig, men vi tappade kontakten. Det var så sorgligt att se hur hon hade det. Hon kämpade. Och hennes dotter var i min ålder och har ett av mina drömjobb. Jag har läst intervjuer med henne och ser vad hon berättar om mamman. Det är så hemskt hur denna sjukdom påverkar anhöriga.
Jag lyssnade till Matthew Perrys bok nyligen och den gav mig de svar jag har sökt tidigare. Om hur starkt beroendet är.
Det jag kan säga, efter alla mina 12 år som medberoende.
Lägg fokus på dig själv, din hälsa och din kärnfamilj.
Men det är svårare gjort än sagt.
Ta hand om dig!
På alla sätt!
Och vad bra att du skriver hur din läkare sa att du skulle prata om när du haft självmordstankar. Det är bra att säga det högt. Det är att inte prata om det, som är farligt.
Kram!

Såjävlatrött
fre, 2024-01-19 - 23:45

Gud vad stark du varit! Inte många som skulle göra allt detta för sina svärmödrar tror jag. Jag tänker också att man måste väll kunna krydda/överdriva (vilket jag i detta fall inte ens tycker ni ska behöva) om hennes situation. Det är en ren shit show låter det som. Jag förstår inte hur man inte kan få in en sån här kvinna på tvångsvård?

Just det här att hon är rädd är något jag reagerar på. Folk dricker ju för en anledning, de flyr något. Kan det vara något om att hennes makes bortgång? Delvis det självklara, att hon kanske inte kan hantera ensamheten? Eller en rädsla för att själv få cancer och därför vara så anti läkaren? Eller ren och skär dödsångest? Min partner som utvecklade missbruk med tiden led av ångest och en ofantlig dödsångest, han vågade inte somna på kvällarna för han kunde få för sig att han inte skulle vakna upp. Jag vet inte, jag bara spekulerar olika alternativ.

Men helt klart behöver alla i familjen hjälp med sitt medberoende, en jävligt tuff sits men tycker det är klokt av dig att ta lite avstånd och låta din man hantera detta. Det låter som att han är lite mindre berörd än dig (klumpigt uttryck men du förstår vad jag menar). Om du nu backar och inte gör alla dessa medberoende beteenden kommer troligen bägaren rinna över för honom också. Du har varit så delaktig och hjälpt till i alla dessa situationer, så det kanske är det han behöver för att våga ställa krav?

Styrkekramar! <3

Pärlor
sön, 2024-01-21 - 15:22

@Såjävlatrött
Hej, tack för dina tankar.

Jag har försökt att berätta för både socialtjänsten till dem som fick orosanmälningarna om hur illa hennes missbruk faktiskt är och eftersom mamman gett hävt sekretessen, så har dem kunnat dela med sig av vilka vårdplaner dem gjort upp med mamman.

Hon fick ett rum på ett öppet boende eller vad man ska kalla det. Där hon hade ett eget rum och kraven var att hon skulle sova där på nätterna i en månad och samtidigt delta i öppenvården för missbrukare samt gå på regelbundna AA-möten.

Hon skötte sig bra och fick behålla rummet ytterligare en månad. Sedan verkar det som att hon faktiskt hade ett uppehåll från alkoholen i ytterligare någon månad.

Jag vet att hon lider av ångest. Vi har haft många samtal om det genom åren och hon har många gånger nämnt för mig att jag är den som verkligen förstår hur det känns att må dåligt och ångest eftersom jag själv har psykiska diagnoser.

Jag har förklarat för henne att, när jag har ångest, särskilt panikångest känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att känslan är så jobbig. Men att panikångesten inte tar död på en. Om man rider igenom den trots att man är livrädd i stunden så går den över. Man måste hitta bara hitta verktyg för att ta sig igenom den och för varje gång man lyckas, blir episoderna kortare och det går längre tid mellan dem.

Jag har berättat för henne att jag brukar ringa min bästa vän och spy ur mig alla tankar, hon lyssnar och när jag fått ur mig det värsta så pratar vi om annat. När vi lägger på mår jag bra.

Det är därför jag sagt åt mamman att ringa mig och framför allt ringa INNAN hon väljer gå till systemet. Jag har varit tydlig med att jag inte dömmer henne. Men att jag dömmer hennes drickande eller det är nog fel utryck, jag blir bara så besviken, ledsen och arg. Naturligtvis har hon inte ringt.
Jag har till och med erbjudit mig att följa med till läkaren eller på något av hennes möten hos beroendevården.

Jag har även sagt till henne att gällande hennes psykiska mående, är hon den enda som måste göra jobbet. Det är ingen annan som kan och även fast det är läskigt och jobbigt som fan, det kommer att ta tid så blir det bättre med tiden. Det kommer troligtvis aldrig bli helt bra men man kan ändå lära sig uppskatta livet och njuta av små saker som att det är fint väder ute osv.

Men för henne är det som att hon tappat allt sådant som de flesta andra får positiv energi från. För henne är det så att om det är fint ute, då super hon, är det dåligt väder, då super hon, har hon tråkigt, super hon, har hon ångest, super hon, åker hennes barn med familj på semester, super hon, ja lista är lång.

Hon har ett stort socialt nätverk med vänner och familj men hon väljer bort oss och tar till flaskan istället och när hon (som vi tror) hållit sig nykter en period säger hon att hon mår bättre och har mer energi och tycker att livet är ganska bra och att hon aldrig mer vill dricka. Men så väljer hon att rasera det.

Jag tror att hon är livrädd för att möta sina inre demoner och undviker dem till varje pris och därför väljer att bedöva sig. Hon får panik när hennes lugnande tabletter tar eller är på väg att ta slut och då går hon till bolaget innan för att gardera sig. Men att ta lugnande är precis som en fylla, fast den är torr och därför misstänker jag att hon egentligen inte är ”nykter” i den bemärkelsen av total avhållsamhet och därför så fortgår hennes beroende vilket jag för mitt liv inte kan begripa att beroendevården tillåter.
Visst dem ställer krav, men ändå inte och att hon tillåts välja bort vissa saker vården erbjuder.

Självklart måste viljan komma ifrån henne själv, men när det gått så långt att hon faktiskt inte kan ta hand om sig själv när hon dricker borde hon få komma till ett behandlingshem om det så krävs med tvång. Jag är inte helt bekväm med det men det känns som att det är sista utvägen. Om vården inte fortsätter skriva ut lugnande till henne då vill säga hur fel det än är. Men då är det enklare för oss övriga eftersom vi slipper oroa oss för att hon skadar sig genom att ramla eller något annat som kan hända och vi slipper hitta henne liggandes i soffan eller någon annanstans i sin avföring eller spya.

Frivården skall göra ett nytt försök nästa vecka med att sätta fotboja på henne och jag hoppas, hoppas att hon avstår från att dricka så att det inte blir som förra gången.

Jag glömde att svara på din fråga om varför hon undviker att gå på läkarbesök och jag frågade faktiskt henne om det. Om det är för att hon är rädd för att få ett besked om att hon är fysiskt sjuk eller att hon ska få reda på något hon inte vill. Hon svarade då att hon är hypokondriker och det är orsaken. Jag försökte då förklara för henne att det är väll bättre att gå dit och om det nu skulle visa sig att det är något allvarligt, är det bättre att veta om det för då kan man förhoppningsvis göra något åt saken. Det är ju hundra gånger jobbigare att ”tro” att man har en allvarlig sjukdom och gå runt med onödig oro och ångest och må dåligt.

Hennes man (min svärfar) var sjuk i cancer i många år och när han gick bort var hela familjen samlad. Jag vet inte om hon fått någon slags trauma från det för när han slutade andas försökte hon väcka honom genom att slå handflatan på hans kind. Det hände att han började andas lite vagt igen men sedan sade jag åt henne att sluta och att vi alla skulle ta farväl och säga att det var okej för honom att gå vidare, att vi skulle klara oss.

Pga; min Aspbergers hade jag varit i kontakt med personalen hos cancervården och fick en broschyr om livets slutskede som jag läst och nästan allt som stod i den stämde överens med händelseförloppet. Jag vet att några familjemedlemmar blev arga på mig och kanske även mamman trots att hon inte visade det då eller har sagt något om det efteråt. Men för mig var det viktigt att vi pratade med honom, även fast han inte var vid medvetande, men att vi ändå fick säga farväl och ett avslut.

Och med tanke på att pappan hade ärftlig cancer som båda hans och hennes söner har ärvt trots att dem bara är strax över 50, så går dem på regelbundna kontroller och sjukdomen är under kontroll. Sönerna oroar sig inte för det och dem har pratat med mamman om det och att det inte är samma sak som med pappan där cancern upptäcktes försent.

Jag och maken har iallafall bestämt att vi behöver prata med någon utomstående, om än att han inte känner lika stort behov av det som jag. Men om jag ska kunna stötta honom måste han ha förståelse och även jag själv varför jag reagerar så starkt och att det triggar igång gång mig på ett negativt sätt. Samt att han kanske kan få verktyg till om hur han ska hantera situationer där mamman spårar och när det är dags för honom att sätta gränser.

Någon ovan i tråden nämnde familjerådgivningen och jag har ringt dem men jag har inte fått någon återkoppling ännu.

Såjävlatrött
fre, 2024-02-02 - 23:31

@Pärlor Shit vilken pärs! Jag förstår man slukas med, jag är själv medberoende och har börjat försöka detoxa mig genom att lämna relationen. Men det blir så konstig dynamik när det gäller ens egen svärmor. Troligen tar det lika mycket på din partner men han kanske inte vågar visa det utåt? Jag fick lära mig av min kontaktperson att det är verkligen kulturellt det här med att kvinnor alltid är de som iakttar hur andra mår medan männen växte upp och bara var i nuet.

Det är så jävla hemskt att man inte kan göra något men jag har insett att acceptans är det enda som fungerar. För du verkar verkligen kriga för henne. Men hon håller ju på och super ihjäl sig själv och på kuppen super hon livslusten ur er familj. Hoppas du får tid hos familjerådgivningen, men om den inte fungerar så skulle jag starkt råda dig till att söka upp terapi/psykologer som är specialiserade på medberoende. De kan inte bara mkt om medberoende men också OTROLIGT mycket om hur en missbrukare fungerar och hur de tänker. De kan förklara hur hon känner. T.ex. att flaskan kommer alltid att gå före familjen. Man kan inte slåss mot den, det är BARA hon själv som kan <3