Vilken bra sida. Här kan jag kanske tota ner lite funderingar och känna mig hemma. Jag känner igen mig i dig Mulletant, jag tänker så oerhört mycket. På livet och beteenden. Vill hitta förklaringar och sanningar. Är nyfiken och ibland vill jag gärna delge mina funderingar.

Jag har nu varit nykter i dryga tre år. Jisses vad tiden går fort. Så här i efterhand så känns det bara konstigt och märkligt att jag spenderade 10 år av mitt liv i en dimma, konstgjord hjälp att få flow och orka mera, känna mindre oro och sorg. Tiden gick och till slut fick jag bara lite lyckokänslor timmarna innan jag öppnade vinflaskan och vid första glaset. Orkade mindre och mindre, så drack jag lite till för min alkoholförgiftade hjärna tänkte att om jag bara dricker ett glas till så mår jag säkert bättre. Tills jag la mig med hjärtklappning, svettningar och illamående, och ofta med en djävulsk magvärk.

Well, well en krasch blev det, som inte bara berodde på alkoholen. Fick ta ett beslut, att sluta dricka vad som än hände. Och att inte försöka ta mitt liv en gång till. Det blev ett löfte till mina barn. Och jag var inte ett dugg glad. Långt, långt nere i depressionens träsk. Levde i slowmotion. Ville inte leva men tänkte att jag inte behövde bry mig om nånting, bara jag fanns till för mina barn. Och lärde mig en massa knep för att sluta oroa mig för allting. Lärde mig att säga nej utan dåligt samvete. Fann ett lugn även om jag började pendla mellan rosa moln och mörka hål.

Det tog tid innan jag slutade sörja rödvinet. Sen tog det ytterligare tid innan längtan försvann, de där huggen i magen vid t.ex reklam. Idag tänker jag ytterst sällan på alkohol, och då känner jag avsmak, känner den hemska smaken i munnen och det lätta illamående man ständigt gick omkring med.

Nu är det vardag att vara absolutist och det känns så rätt. Precis som det är vardag att vara vegeterian. Det stämmer så bra med min personlighet och mina värderingar. Ja, min personlighet har kommit fram igen, mitt rätta jag. Som tycker och tänker en massa, som är väldigt "hippie" som min make säger. Min frontallob var ganska bortkopplad när jag drack, var ganska mkt fjortis i mitt tänk. Samtidigt som jag var snäll och empatisk och stöttade halva släkten utan att ens fundera på om det var ett behov hos mig själv.

Idag bor vi på vår drömgård (när man drack planerade och drömde man mkt men det blev inte mkt gjort)jag har ett jobb som ger mig tillräckligt mycket ledig tid, maken och jag har det superbra och varje dag tackar jag för det fina runt mig. Bekymmer har vi, det hör ju till livet. Jag som älskar att fundera tror ju att ångest och oro är det som för mÄnniskan framåt. Ett naturligt tillstånd som går över av motion och kreativitet. (finns undantag, tex vid psykisk sjd eller drog-alkoholberoende) Det går INTE över av snabba kickar och materiell status.

Idag är det så jäääkla kallt att jag funderar på att ta in mina hästar i huset.. :) I mitt knä ligger Fenix och spinner och hans syster Tuss ligger i stolen bredvid. Hundarna har lagt sig igen i min säng. Sonen har som vanligt varit uppe hela natten och har precis lagt sig.... Han mår lite bättre igen efter världens dipp. Och jag har väl som vanligt skrivit alldeles för mycket .. så jag ska sluta här. Kom ihåg bara, att det finns ett liv att välja när alkoholen är bortvald. Ett helt underbart liv.
Kram till alla som kämpar.

Pia

så roligt att du vill fortsätta dela med dig av tankar och funderingar. Jag har läst hela din tråd och fylldes av respekt över din styrka. Vi har också kallt utanför och katterna prövar olika dörrar ifall klimatet skulle vara vänligare något annat väderstreck:) Kram, härligt att vi följs åt! / mt

Stigsdotter

....ditt liv Kvinna-mamma, att du lever din dröm och mår bra. jag blir glad bara av att läsa om det!

Och Mulletant: jaha är det därför gammelkatten springer in därnere och sedan nästan på en gång vill ut genom köksdörren - trodde han hade kort minne men kanske tror han just att vädret är bättre i annat väderstreck :-)

Kvinna-mamma46

Hej tjejer.

Ja katterna är nog väldigt sugna på att vara ute, det lyser fint och fåglarna syns så tydligt i träden. Mina halv-årsungar sitter och spanar in dom från fönstret, rusar ut när en dörr öppnas och återvänder in lika snabbt. Är jag ute så kommer Fenix och hoppar upp och ska helst hänga på min arm eller axel, rider jag så vill han hoppa upp på hästen och har tagit sats några ggr... galenpanna!

Jag är trött nu efter två nätters jobb och då får jag alltid vara lite försiktig och rädd om mig själv, jag är inte bra på att ha sömnbrist. Humöret blir därefter. Och förr så såg jag räddningen i en flaska att öppna för att varva ner. Som naturligtvis stjälpte mer än hjälpte. Jag tror att det är viktigt att acceptera läget, ok jag är trött, får gå på sparlåga, göra lite lagom och må-bra grejor. Inte storma iväg och städa ifatt, ha folk hemma eller annat som jag egentligen inte orkar.

Så det blir mys med djuren och ikväll lägger jag mig när jag är trött. Ibland blir det redan vid sju-åtta tiden. Har gjort mig av med alla "påhittade regler". Vad gör det om hundra år om jag lägger mig innan nio? Skadar jag någon med det? Skulle jag sedan vakna för tidigt så läser jag lite och i vilket fall så älskar jag att stiga upp tidigt nu för tiden. Ta dagen som den kommer, vara mindful, njuta av det lilla, att få äta när jag är hungrig, sova när jag är trött, ha en spinnande kattunge i knäet, skritta ut i det vackra vädret på en av mina hästar, barbacka så är det varmt och skönt trots kylan. Hundarna som far omkring och jagar verkliga eller inbillade vildsvin, rådjur, rävar och rovfåglar. Pussa min skäggiga make som njuter av sin söndagsledighet.

En underbar dag till alla. Och kom ihåg, lev och låt leva. Finnas men inte ta över bekymmer. Kram

ulla52

Läst och blev glad...det går att leva ett "normalt" liv alltså :)
Kram

viktoria

Gull-Pian♥ fint att se dig här igen. Och att få läsa att ditt liv är gott. Du var här med din öppna famn och värme och klokhet när jag bokstavligen kröp in över tröskeln med sista krafterna. Hade jag inte fått ett så omedelbart och varmt deltagande och stöd som jag fick här då, kanske mycet hade sett annorlunda ut idag. Tänk att sådana här möten mellan människor kan förändra liv.
Tänk att det blev ett liv på landet för dig! Vana ställer ut sin konst, Mulletanten är igång med planerna för livet efter karriären, DetSkaGå (inte aktiv här nu) som fick sitt efterlängtade nya boende. Jag blir så lugn och tryggt förvissad om att livet kommer med det du behöver om du vårdar det, vårdar ditt liv, lever det med omsorg om dig själv och andra - icke att förväxla med att ta på sig andras problem och åtaganden. Omsorg är inte det.
Jag har lärt mig mycket av dig, och är tacksam över att ha fått dela dina tankar. Hoppas på att få fortsätta med det här. Kram

vana

....som går över av kreativitet och motion.
TACK!!!! för de orden
Precis vad jag behöver just nu.
1000 meter i bassängen ger mej styrkan åter o jag känner mej vital.
En ohämmad vild fotosession i naturen ger mej glädjen o fyller min själ!!!!
DÄR ska jag fokusera när problem börjar ältas i huvet på mej.

Kvinna-mamma46

Läser en bok som heter: Bryt ihop och kom igen av Susanne Pettersson. Det är kaos på mitt jobb och jag kände att jag behövde lite kloka ord och styrka. Jag har lärt mig två nya ord, assa och dissa. :) Assa är tydligen när vi är här och nu, lever mitt i situationen med alla sinnen. Och dissa är när vi tar ett steg bakåt och betraktar situationerna och oss själva utifrån, agerar utan att befinna oss känslomässigt mitt i stormen. Jag hann inte många sidor innan det blev AHA!!!

Det är så tufft med patienter överallt, matsal, behandlingsrum, konferensrum. Ingenstans för döende och anhöriga att ta vägen... i vissa saler går det inte ens att ge den behandling som krävs. Läkarna som ofta är unga och osäkra blir stirriga och osäkra, vi personal får jobba häckan av oss, tio timmars adrenalinstinn språng march mellan salar med akut sjuka, ledsna, dementa, krävande, mycket tunga lyft och bäddningar. Det ringer konstant från salarna. Undersköterskorna blir stressade och arga om vi inte hinner vara ute i omvårdnaden, samtidigt har vi tusen arbetsuppgifter som måste göras. När dagpersonalen kommer så springer vi fortfarande, de är stressade och vill ha rapport så fort som möjligt på kortaste möjliga tid för att hinna ut och jobba... annars hinner inte de med sitt. Det är en helt omöjlig situation och jag har gått gråtande från jobbet vid tre tillfällen denna sista månad. I och för sig är det nog någon som gråter varje dag där men ... När jag sedan försöker sova så blir det ryckigt och många drömmar och flera ggr har jag drömt att jag börjat dricka vin igen! Inte bra alls.

Men till min lycka så ser jag då i boken direkt vad jag ska göra. Jag ska alltså dissa i de situationer då det blir jobbigt t.ex på rapporten på morgonen. Och assa så mycket jag orkar med patienterna, om jag inte orkar så får jag dissa men ändå vara proffessionell.

Hemma har ju lärt mig detta, ser att jag kan dissa när sonen tvångspratar (ja, inte alltid men oftast), eller när maken och jag börja gräla (samma här.. oftast alltså) Och det blir en så stor skillnad. Inga gamla minnen dyker upp och förstärker känslor, utan situationen blir lugn och det negativa förminskas istället för att förstärkas. Måste lära mig detta på jobbet oxå... lite tuffare eftersom jag efter 10 timmars konstant fokus, utan vila eller mat, är yr i huvudet och har svårt att fokusera men jag får träna. :)

Nästa sak författaren pratar om är Ankare. Ankring är när hjärnan kopplar ett tillstånd med en situation. T.ex mina hästar gör mig glada. Det är här jag tankar och det är det jag ska tänka på för att vända negativa känslor till positiva. Andra saker gör oss ledsna, det är negativ ankring men det går att ändra på, genom att istället tänka på ett bra ankare. Vända situationen helt enkelt. Och sedan dissa en motgång, kunna se på den utifrån, klart och nyktert! och agera klokt istället för att bli ledsen, självföraktande, känslig, arg.

Min son träffade (för första gången) en helt underbar läkare som brydde sig, som lyssnade, som ställde de rätta frågorna och istället för att vara spänd, kaxig och vilja därifrån så fort som möjligt så grät min son och lät t.o.m läkaren trösta och krama. Läkaren pratade om att tanka, att hitta något i livet som fyller upp oss och motar bort ångesten som annars kör racerbana helt fritt och vi hänger hjälplöst med. Men han sa också att det är vi som måste sätta stop, som själva måste ta kontrollen och det kan vara ett hårt jobb och ta tid.

Tja, allt detta vet jag ju och en lång tid efter att ha slutat dricka så läste jag, lärde, övade och mådde väldigt bra av detta. Men livet rullar på, jag började slarva med min mentala hälsa och alla små dagliga meditationer och som den känslomänniska jag är så har jag dragits med av negativa krafter på jobbet!
Viktoria, jag var tvungen att kopiera dina rader, de stämmer precis!!: -Jag blir så lugn och tryggt förvissad om att livet kommer med det du behöver om du vårdar det, vårdar ditt liv, lever det med omsorg om dig själv och andra - icke att förväxla med att ta på sig andras problem och åtaganden.

Och tjejer: vi fortsätter att tanka och ankra med att simma, rida, fota, läsa, skriva här t.ex.

Pia

viktoria

Nu ska jag prova det Pia, att dissa. Jag går ut (mentalt alltså) på gården och tittar in genom fönstret på mig och dotter och annat...tar ett steg tillbaka och försöker betrakta utanför känsloorkanen. Nu ska jag prova det...återkommer.

viktoria

Nja, sådär...det funkar några sekunder men jag kan liksom inte stanna i känslan såpass att det eg förändrar faktumet att jag är ordentligt förbannad och less på ungen. Nu gör jag istället det relativt omogna valet att fly fältet = Jag låser in alla mina ägodelar i garderoben och drar till husvagnen och åker skidor över helgen istället - UTAN VUXEN-UNGEN! Tänker att jag önskar mig en elefantgraviditet just nu, dvs 620 dagar som man har full kontroll på avkomman.

Men...jag ska verkligen öva på att assa och dissa, förstår att det är användbart och nyttigt. Kram på dig vännen.

vana

behöver jag åxå läsa.
Jag bröt ihop på jobbet för ett tag sen,pga av jättedålig kommunikation mellan oss assistenter,o var sjukskriven 2 veckor,nu är jag tillbaka,utvilad o med distans,men jag är ju fortfarande i stormens öga fast stormen är vilande f.n.
Så den boken skriver jag upp titeln på nu genast.
tack så mycket kära du.

Kvinna-mamma46

Jag har en styrka på jobbet... jag får patienterna att känna sig trygga, jag vågar vara där, prata om allt och har en förmåga att se och höra bilden av hela människan. Jag har oxå en svaghet, (förmodligen är det samma egenskap hos mig) det är att missbrukare och galenpannor dras till mig, och det är för det mesta inget problem men ibland suger det energi. Inte så sällan, när det gäller män, så misstolkar de sina känslor och tror de är kära eller nåt,... Men det jobbigaste är när det är medarbetare som tyr sig till mig... och just nu känns det inte helt ok. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Började en ny syrra på jobbet, var lite off från sjukhusvärlden, blev lite schismer mellan undersköterskor och henne, de tyckte hon var typ lat.. Vi pratade mkt, syrran och jag, det blir ju så och hon är en människa jag spontant tyckte om. Men, men lite kontigheter fanns det, mer och mer små pusselbitar och tankarna växte sig allt starkare om att något var HELT FEL, fast ändå så otroligt att man inte ville tro det. Hon sa mkt till mig, t.ex : Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli..... Och är ej fast anställd, så någon hjälp från arbetsgivarens sida kanske inte är att tänka på? Och nu är hon struken från sina jobb-turer i en vecka och sen vet vi inte mer. Jag vill hjälpa men kan jag det? Ska jag släppa taget och lita på att livet går vidare för alla.. Vi har aldrig träffats privat men pratat om att hon och hennes dotter skulle komma ut och rida på mina hästar... Puh.. Hon är gift och har tre ganska små barn. Verkar ha många vänner. En mamma som är alkis. Ja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Har skrivit ett meddelande på face-book och frågat hur läget är.. får väl se om hon svarar och vad. Ska försöka släppa detta för ett tag i alla fall, ledig lördag med städning, staket-lagning och ridning på schemat. Kram till er alla där ute mitt i livet. :)

Lelas

Oj...

Kan det fungera att använda dina egna erfarenheter som utgångspunkt? Vad hade du, så här med facit i hand, velat att din omgivning hade gjort om det var du? Vad var det som var möjliggörande respektive förhindrande för dig? Och hur undviker du att vara en möjliggörare nu?

/H.

Kvinna-mamma46

Fick läsa några ggr... du menar möjliggjorde att jag kunde dricka? Hm. Jo jag förstår. Fått svar från syrran nu o hon skriver att jag inte ska lyssna på några rykten utan ringa henne direkt, hon lever men fattar inte vad det är som händer runt henne nu. Alltså förnekar hon å det grövsta eller så är det något stort missförstånd. Svårt att agera när jag inte vet. Så jag håller mig nog lugn o pratar som vanligt på facebook och ser vad som händer. Tar hon själv upp det så finns jag men kommer att vara fullständigt ärlig över vad jag sett.

Lelas

Ja, precis.

Vi medberoende är ju experter på att bli just möjliggörare... vi tror att vi gör rätt när vi styrker medhårs och slätar över, men i själva verket upprätthåller vi bara möjligheten för den beroende att fortsätta sitt drickande.

Så, det jag menade var om du kan använda dina egna erfarenheter för att se hur du i det här läget kan förhindra att du blir en möjliggörare... För nu är du ju faktiskt på "vår" sida av det hela - de som står runt en missbrukare och inte vet hur vi skall agera.

Jaja, hur som haver. Ha en fortsatt fin helg, Pia! :-)
/H.

Kvinna-mamma46

ja det är så sant så. Men jag har en personlighet som gör att jag har lätt för att bli medberoende. Kanske blir man medberoende till sig själv när man börjar dricka för mycket, vi slätar över, ljuger o förminskar vårt beteende och konsekvenser..

Japp, ha en fin helg du oxå!
kram

har jag känt igen min medberoendepersonlighet på jobbet där jag varit mer överslätande och tålmodig än i hemmet - jaa, så är det. En väckarklocka ringde i mig när en proffsig och "klok" person nämnde ordet "medberoende" i ett personalärende. Det fick mig att seriöst tänka efter. Jag har blivit mer uppmärksam och har blivit tydligare med att sätta gränser, ställa krav och ge tillbaka problem till den som äger dem.

Vårdpersonal som gör allvarliga tjänstefel genom att stjäla läkemedel ska ha hjälp, de ska inte vara kvar i jobbet. Utifrån sett är det enkelt och självklart! Men jag vet hur svårt det är när det gäller kolleger... jag har upplevt detta redan för många, många år sen med sömntabletter (då var alla, även ledningen helt ställda) och med injelktionsläkemedel på operationsavd på 80-talet - då skapades regelverk.

Låt dig inte bli delaktig i det - så här på långt avstånd och på basen av det du skrev:

"Hon sa mkt till mig, t.ex :Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli....."

... låter det som "förnekelse å det grövsta". Jag låter säkert hård nu men jag tror den syrran behöver annan hjälp och behandling än du kan ge henne.

Det är så fint med människor som vill hjälpa... men hinnan mellan stöd och möjliggörande är hårfin och tunn. Det är väl också därför vi kan var bra för varandra här, vi som känner igen både beroendets och medberoendets faror och fällor från insidan. Kram, ha en fin dag! / mt
.