av Varafrisk

Varafrisk
tis, 2024-01-30 - 13:51

Jag har valt det nyktra livet nu under ett års tid och där tänker jag stanna❤️Utifrån mitt sista inlägg under rubriken ”Vara alkoholfri” så skrev jag att jag behöver verkligen lyssna till mig själv. Lyssna inåt vad säger min kropp, min magkänsla….säga som min terapeut har lärt mig….jag vet att jag vet att jag vet🙏🏻

Kram🥰

Andrahalvlek
tis, 2024-01-30 - 19:29

Jag tänkte på oro för vuxna barn. Jag är ju god man till min dotter som fyller 25 år i sommar. Hon bor på ett LSS-boende, men vi träffas varje vecka och jag tar alla beslut för hennes väl och ve.

Ända sedan hon föddes har vi haft anledning att oroa oss för henne, av olika medicinska skäl. Massa undersökningar och operationer, bla bla bla.

En klok nattsköterska sa så här till mig, när dottern var inlagd som nyfödd: ”Nu ska man undersöka en himla massa. Du kan välja att oroa dig för varje enskild diagnos som ska utredas, eller du kan välja att oroa dig först när du har fakta på bordet.”

Efter det försökte jag verkligen att oroa mig endast för det som var sant och konstaterat, och inte allt annat som läkarna och annat löst folk (inklusive mig själv) killgissade om.

Om man har ett barn med utvecklingsstörning så lär man sig praktiskt att leva nu, nu, nu. Många års aktiv träning, med henne är det alltid nu som gäller. (Och viss planering.)

Och det har jag nytta av i vardagen också - på jobbet och i varje enskilt möte med någon annan. Så försöker jag leva mitt liv. Givetvis krävs viss planering, men så fort planeringen är gjord och nedskriven i kalendern så släpper jag det. (Försöker få dottern att göra likadant istället för att tjata.)

Nackdelen med att ha periodvis stark oro för ett sjukt/handikappat barn är att det blir nästan som ett trauma. Varje gång det sker något nytt akut så får man alla de gamla känslorna slängda över sig som en spann vatten. Av omgivningen (även läkare) kan det kanske tolkas som en överreaktion, men jag tror att det är så våra trauman påverkar oss i nuet. Ryggsäcken kommer flygande som en käftsmäll.

Jag funderar på att gå traumaterapi, men jag har inte kommit till skott än. Mindler har nog sådana psykologer och då sker terapin på video. Himla praktiskt.

Kram 🐘

vår2022
tis, 2024-01-30 - 21:32

@Varafrisk Välkommen hit!❤️ Jag tänker att en stor del i nykterhetsprocessen handlar just om att lära känna sig själv på riktigt långt där inne. Vem är jag, vad känner jag och vad har jag för behov. Att det är då man kan få en balans med sig själv. Att få skriva sin egna berättelse om sig själv, inte den som andra berättar om en eller den som man förväntas vara av andra eller framförallt den man själv tror man förväntas vara. Mycket av min egna berättelsen har varit den jag tilldelats att vara och som jag försökt leva upp till. Så ofta som det uppstått oro och ängslan då det inte blivit rätt känsla inom mig själv, för det har inte varit mitt riktigt rätta jag som trätt fram. För att inte tala om den jag som trädde fram som påverkad, det var inte mitt rätta jag. För mig har nykterhetsprocessens viktigaste ingrediens varit att få kontakt med och hitta mig själv där innerst inne. Få äga min sanning och min berättelse om mig själv. Jag äger mina tankar och mina känslor och de är rätt för mig. Att få landa och stå stabilt i detta. Nu är det jag som skriver mina kapitel i boken om mig själv utan recensenter som ska bedöma om det är bra eller dåligt. Självklart kan jag diskutera med recensenter men det är på mina villkor och jag som söker upp dem, men vi behöver inte tänka lika.

Processen kan ta olika lång tid men det spelar ingen roll, vi har livet framför oss och vi ska följa dess rytm. Den visar vägen framåt och man behöver inte skynda❤️

Sattva
ons, 2024-01-31 - 06:40

@Varafrisk Välkommen hit!
Och vad bra att du ringde rehabmottagningen!
Hos oss finns det mycket hjälp att få. Det läggs på en nivå som är anpassad för individen o utifrån hens önskemål/ mål. Det brukar bli bra enligt min erfarenhet. Ett stöd och ett sammanhang över tid, inte bara i sjukskrivningen. Hos oss jobbar vi så, jag kan såklart inte gå i god för hur man jobbar på andra rehabmottagningar. Jag har tagit mig an bla denna patientgruppen (psykisk ohälsa) sedan några år, och vurmar verkligen för pat. Många har kämpat i så många år, och tillslut tar det bara stopp. Men det finns en väg tillbaka, och där brukar at o ft vara stort stöd hos oss. 🌸🤗

Varafrisk
ons, 2024-01-31 - 12:13

Skriver på datorn nu så nu blir det inga emojisar men ni som följer mig vet ju att jag brukar skicka både hjärtan, kramar och tacksamhet!

@Vinägermamman Åh tack för att du tittade in både här och i min gamla tråd. Som jag undrar hur du mår och hur du har det, skriv gärna och berätta.

@Andrahalvlek Tack för dina ord! Det är precis så det är "Ryggsäcken kommer farande som en käftsmäll". Jag är väldigt traumatiserad av vad som har hänt. Min terapeut arbetar bla med traumabehandling m mig. Nu har jag sista samtalet imorgon men jag har ansökt om fler via mitt fackförbund. Jag håller tummarna för att jag ska få lite fler samtal.

@vår2022 Så fint skrivet! Ja, precis så är det! Jag måste verkligen ta tillbaka min berättelse för det är endast jag som kan berätta den.

@Sattva Tack! Det känns lite som om det är vad som händer inom mig...att jag har kämpat under så många år och nu är liksom bränslet slut. Jag är så rädd för att det här ska ta lång tid i synnerhet med tanke på min ålder. Jag vill ju komma tillbaka men jag kan inte stressa.

Som jag skrev igår i min gamla tråd så var jag och hälsade på en fd kollega. Hon hade fixat med goda mackor och bakelse!! Jag kom dit 15.45 och åkte därifrån 20.00. Var helt slut när jag kom hem! Men det var en fin eftermiddag. Vi pratade om oss själva om våra familjer om jobb. Kunde även prata om vår relation. Och, jag kände att jag är inte arg längre. Och jag vill gärna ha henne som vän i mitt liv. Tidigare när vi umgicks regelbundet brukade jag kalla henne för min privata 1177 för hon är en mycket kompetent sjuksköterska. Hon blev utbränd för ett antal år sedan då hon vi arbetade tillsammans. Ensam skolsköterska på 1200 elever. Den andra skolsköterskan var antingen sjukskriven eller tjänstledig och ingen vikarie sattes in. Hon berättade för mig hur det var när hon blev sjukskriven och att hon har fortfarande viss känslighet för vissa saker.

Nu går jag inte tillbaka och läser i mina trådar så kanske jag upprepar mig men igår blev det så tydligt för mig att jag sedan första dagen som sjukskriven en stress att jag ska tillbaka till jobbet. En stress över att jag måste ut och gå, ska ställa klockan på morgonen, ska göra det ena och det andra. Viktigt med rutiner...rutiner, rutiner och rutiner. Tro sjutton att jag har en hög stressnivå inom mig. Jag lyssnar ju inte på min kropp. Nu är det ju inte så att jag sover till kl 13 och äter frukost då osv. Jag är ju faktiskt 61 år så jag tror inte att mina rutiner försvinner bort om jag tar lite avstamp från dem just nu. Min fd kollega sa till mig att du behöver ju läka först/vila innan du gör allt det där andra. Orkar du inte ut och gå så låt det vara. Idag ställde jag inte klockan. Vaknade vid 8.15 ungefär, åt frukost. Vår hund är på dagis mån-, tis- och torsdag så idag är hon hemma och jag har varit ute m vår hund. Jag känner en stress över att läkaren/rehabkoordinatorn vill att jag kommer tillbaka till jobbet snabbt, att man inte lyssnar på mig. Jag är rädd likaväl över att vara sjukskriven länge att komma tillbaka för tidigt för att kanske behöva gå tillbaka till sjukskrivning igen. Och från chefen är det tyst...

Kram till er alla!!

Andrahalvlek
ons, 2024-01-31 - 12:25

@Varafrisk Det är så märkligt att vården oftast är duktig på fysiska åkommor, men om man är sjuk i hjärnan så tas man inte på allvar.

När jag sökte hjälp senast på vårdcentral för två år sedan fick jag en kortare sjukskrivning i taget, men ingen behandling. Insomningstabletter på recept. Läkaren lade huvudet på sned och sa: ”Det är viktigt att sova tillräckligt, äta bra mat och motionera dagligen”. Öh 🤔 Tror hon att jag bott under en sten eller?

Mitt problem var ju att jag var så deprimerad och utmattad att jag inte kunde förmå mig att göra någonting, jag hade ångest för allt 24/7. Jag var tvungen att bli inkörd till psykakuten för att till slut bli remitterad till dagpsykiatrin. Jag behövde träffa en läkare som visste vad jag snackade om, som med sina erfarenheter i ryggen kunde hjälpa mig.

En sak som är viktigt vid utmattningsdepression är acceptans. Man kämpar emot, så illa är det nog inte, man försöker och försöker och försöker. Man måste acceptera, kapitulera. Nu är det så här. Och det får ta den tid det tar att komma tillbaka. Fortsätt jaga vården - kräv att få träffa en kunnig läkare!

Kram 🐘

Varafrisk
ons, 2024-01-31 - 17:33

@Andrahalvlek Ja men eller hur? Varför ska det vara så svårt med psykiska åkommor??
Om min dotter hade haft cancer el hjärtsjukdom mm så tror jag inte att någon hade sagt, du måste sätta gränser, du måste låta samhället/vården göra sitt men med hennes psykiska sjukdom så behandlar man mig som en överbeskyddande morsa!
Och när det gäller mig själv så varför vill man inte lyssna på mig? Jag som är uppfostrad av en äldre generation att alltid göra rätt för sig, inte gnälla, vara duktig flicka har känt mig som en smitare driven av lättja. Det får banne mig vara slut med det. Man pratar även om vikten av att ha kontakt m jobbet. Jag kände mig väldigt ensam under hösten på jobbet. Nu när varken någon svarade på det meddelande som jag skrev t teamet första veckan i januari eller att det är tyst fr teamet och chef så känner jag mig väldigt avklippt fr jobbet. Samtidigt som det kan göra mig lite ledsen så blir jag på något vis stark i det för jag vill inte vara ett offer. Det känns då väldigt skönt att skriva på forumet att vara bland vänner som förstår och har liknande erfarenheter.

🌺❤️🌺❤️

Varafrisk
tors, 2024-02-01 - 07:32

Godmorgon!
Om drygt en timma ska jag följa m min dotter t vuxenpsykiatrin. Känner mig lite nervös. Jag undrar varför jag känner mig nervös? Jo…jag tänker kommer hon bli lyssnad på? Kommer hon bli sjukskriven?Vad kan de erbjuda? Kommer det vara en läkare som man åter igen måste övertyga? Varför kan inte läkarbesök vara lätta? Varför måste jag känna ngn form av försvar? Och, senare bär det iväg för sista samtalet h min terapeut. Hoppas att försäkringsbolaget beviljar mig fler samtal. Fast om de beviljar så är det inte säkert att det blir h den verksamhet där min terapeut jobbar. Men med tanke att det var hon som tipsade mig om att ta kontakt m facket så kan man ju hoppas🙏🏻Hoppas även att försäkringskassan skickar mig lite pengar. Skulle kännas skönt för det var jäkligt många räkningar den här månaden.

Kram🌺

Varafrisk
fre, 2024-02-02 - 14:20

Idag är en j-a skitdag 😰Fel dag igen på vuxenpsykiatrin! Ingen tid förrän 9/2 för dottern! Avslag på min ansökan gällande krissamtal. Kallelse ner t cancergenetiska den 19/2 för att få reda på om jag bär på en ärftlig gen. Min bror fick ett telefonsamtal och jag blir kallad t ett fysiskt möte. Jag tror jag bär den. Men, det som gjorde mig mest ledsen ngt annat…Vi har en grupp på messenger på mitt jobb. Jag har en kollega, vår sjuksköterska som är också sjukskriven. Hon har lagt ut en bild i denna grupp på en bukett m tulpaner som hon fått av våra kollegor förmodar jag eftersom hon lagt ut den i vår grupp. Jag missunnar henne inte denna bukett tvärtom men eftersom jag själv inte fått ngn känns det som om man gör skillnad. Jag fick ont i magen😥Tankar sätter igång. Sådant här hade jag tidigare druckit på men inte nu! Jag ska låta detta sjunka inom mig för att sedan klättra upp igen!

Kram🥰

Charlie70
fre, 2024-02-02 - 17:49

@Varafrisk låter verkligen som en skitdag. När det gäller tulpanerna föreslår jag att du släpper dem direkt. Det kan iofs vara som du säger, men i bland sparar folk bilder på sina vackra blommor och delar med sig vid tillfälle på sociala medier. I vilket sammanhang la hon ut dem? Jag själv har varit sjukskriven mer eller mindre 4 år. Har aldrig fått ett telefonsamtal från chef eller ngn annan, inte heller blommor. Endast HR hörde av sig när de saknade läkarintyg men inget om hur jag hade det. När det gäller dig, din trötthet och din sjukskrivning tänker jag att du har utmattningssyndrom och inget mildare än det. Tycker det är bra att du gjort som Sattva sa att söka dig vidare till andra professioner nu när läkaren inte hjälpt dig med det vilket vore det självklara. Tror det är bra om du får hjälp att beskriva dina symptom (som helst hamnar i samma journalsystem som din läkare har) så de fattar att du inte kan börja jobba så snabbt igen. Du måste vara helt slut efter allt som varit och i mina ögon är det solklart att du skulle behöva minst ett år med heltids- och deltidssjukskrivning innan du kan återkomma helt. Kanske mer. Du orkar ju knappt gå en enkel promenad. Det betyder något! Minns när jag skulle städa badrummet. Jag orkade dammsuga golvet, sedan var jag slut. Promenader var uteslutet, hade ont i hela kroppen och orkade inte. Det gick inte mer. Det var utmattningssyndrom. Och det betyder att man inte ska ta några promenader just då, eller städa badrummet för den delen.
Du är bäst som inte dricker. Nu måste du bli bäst på att se om dig själv, hela dig, så du kan bli hel på riktigt. Skit i tulpanerna och fokusera på dig i stället.

Kram!

Varafrisk
fre, 2024-02-02 - 19:38

@Charlie70 ❤️Tack för ditt inlägg🙏🏻

Jag vet inte hela historien om tulpanerna. Men hon som lagt ut bilden har lagt ut den i vår interna jobbgrupp och tackar fina gänget. Jag tänker inte att det är en gammal bild utan ny. Hon brukar ytterst sällan lägga ut ngt på sociala medier endast när hennes yngste son har släppt ngn ny låt eller sjunger någonstans. Oavsett hur man gör så tänker jag att det tillhör folkvett att höra av sig men jag är fullt medveten om att i detta samhällsklimat som vi lever i börjar det bli en bristvara. Jag kommer snart släppa det. Jag tänker att du förstår att det handlar inte om blommorna utan det utanförskap som jag har känt under en tid. De flesta är inte vana med att ha en kollega som har ett beroende och blivit nykter samt en dotter som har varit allvarligt sjuk i sin bipolära sjukdom med allt vad det innebär. Det är svårt att identifiera sig. Min styrka i min kuratorsroll är den klassresa som jag gjort plus alla mina privata erfarenheter. Som min terapeut brukar säga ”du har ju gått den svåraste utbildningen, livets hårda skola”.

Kram❤️

Charlie70
fre, 2024-02-02 - 20:30

@Varafrisk japp, jag fattar. Delade med mig av mina erfarenheter av min arbetsplats som en bild att du inte är ensam. Nu ska vi snart strunta i tulpanerna på riktigt, men jag tänker att jag får emojis av dig, andra ger blommor som är fotade när som helst, för att visa omtanke tex. Nu får det bli ett avsnitt av Fader Brown för mig innan natti. Hoppas du och maken har en fin fredagkväll!
Kram!

Varafrisk
fre, 2024-02-02 - 20:53

@Charlie70 Jag tycker mycket om dig❤️Jag vet att du ville att jag inte skulle känna mig ensam och att du bryr dig om mig. Om några dagar så är det väl fyra år sedan vi träffades på Alkoholhjälpen🥰

Önskar även dig en fin fredagskväll🥰Kram!

Himmelellerhelvette
lör, 2024-02-03 - 07:08

Fina @Varafrisk ❤️
När jag var sjukskriven för utmattningssyndrom var min läkare öppen med mig om hur han måste göra för att försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. Det underlättade stressen för mig att han var så transparent. Efter fyra veckor som sjukskriven fick jag gå tillbaka till jobbet för att sjunka ännu lägre i min sjukdom. Blev ännu sjukare. Han sa att han var jätteledsen över att behöva göra så men för att försäkringskassan ska bli nöjda behövs det tyvärr. Sedan blev jag sjukskriven en månad i taget i 1 år, även där sa han från början att jag förmodligen kommer vara hemma över ett år men att han måste ta en månad i taget för försäkringskassan ska godkänna det men att jag inte ska känna mig stressad över det.

De flesta läkare säger inte varför dom gör som dom gör utan får en att tro att man är misstrodd. Kanske kan det kännas någon lugnande för dig att läsa om hur min läkare beskrev det och hur det var för mig? Jag hoppas det för du behöver sannerligen inte mer stress. Och jag tycker det är överjävligt att dina kollegor inte kan ha lite mer medkänsla med dig men så är det ju som du säger ofta när folk inte kan förstå för de inte har egna erfarenheter, beroende och bipolär sjukdom finns det alldeles för mycket stigmatisering av och på tok för lite kunskap i samhället om. Men du har oss här❤️Jag förstår dig och känner med dig❤️

Jag var också jättestressad första månaden när jag var sjuk, som du beskriver så skulle jag ha så mycket krav på mig själv men efter 1-2 månader började min hjärna som var på högvarv min kropp som var på högvarv att lugna ner sig och jag började vila och herregud som jag vilade sen, sov och sov och sov, fick gå och lägga mig runt tre gånger per dag för att sova plus att jag sov ca 10timmar per natt.

Stor kram❤️