av emje

has
ons, 2024-02-07 - 14:11

Hej @emje!
Läste din tidigare tråd och förstår att detta pågått en tid?

Är lite i samma sits, då jag också nyligen lämnat vilket ledde till att mannen bekände sina problem. Och att han druckit mycket mer än det jag sett och ändå varit orolig över.

Den här förvirringen verkar vara en väldigt gemensam upplevelse för oss som lever nära någon med ett beroende.

Så min gissning är att han definitivt har problem och att dessa troligen är större än du tror.

Visst kan en anhörig ha tidigare erfarenheter som gör att man blir väldigt uppmärksam tidigt. Men jag tror det är långt vanligare att anhöriga inte vet hur mycket som dricks på långa vägar. Så om man oroar sig för att någon har en beroendeproblematik så tänker jag att det oftast är så 🤷🏻‍♀️

Berätta gärna mer om dina funderingar!

Åsa M
ons, 2024-02-07 - 16:50

Man ska lita på sin magkänsla! Jag för dagbok i stort sett dagligen, blir jag osäker så går jag tillbaka och tittar. Hittills har magkänslan inte varit fel.

emje
ons, 2024-02-07 - 21:02

@has
Tack för din kommentar. Det hjälper mig enormt just nu bara att känna att du kan relatera. Jag hann inte skriva själva inlägget förut, men påbörjade:

Jag kämpar med mig själv och min verklighetsuppfattning. Jag har så svårt att veta vad som ligger hos mig och vad som är hans beteende.

Jag gjorde slut med min kille sedan 1,5 år i fredags. Inte för att jag inte älskar honom utan för att jag inte mådde bra i vår relation. Jag hade ett nästan konstant stresspåslag i kroppen och svårt att känna tillit och trygghet mer än i korta perioder (typ direkt efter en försoning).

Jag läste precis mitt första inlägg i det här forumet. Det var när jag hittade en gömd whiskyflaska i badrummet för lite mer än ett år sedan. Då fick jag ett kvitto på att det faktiskt var ett problem med alkohol och att jag inte var galen som hade märkt att han helt plötsligt blev mer onykter än vad som var rimligt utifrån det han druckit. Sedan dess har det varit både lögner och smygande med alkoholen tills för ca ett halvår sedan då jag var påväg att lämna relationen och han insåg att han drack för mycket. Han satte upp målsättningen att dra ned till 2 dagar i veckan (från ca 6 dagar) och jag tycker att jag var tydlig med att han får leva det liv han vill. Han ville själv hålla sig till det målet och jag var tydlig med att han inte skulle göra det ”för min skull”

Det höll ca tre veckor, sedan gick han successivt tillbaka till i snitt 5 kvällar i veckan. Det var oftast vin eller whisky, men ibland ”bara” öl. Jag såg det ändå som ett framsteg att han inte smög utan drack ungefär samma mängd men åtminstone framför mig.

Jag försökte någon gång att ta upp dialogen om alkohol men fick snäsande svar tillbaka i stil med att han inte orkar hålla på och prata om det hela tiden. När jag hade ringt och tagit stöd av alkohollinjen hittade han min lapp där jag hade förberett mig för vad jag ville ta upp, och blev arg. Jag kände inte att jag kunde ta upp det jag hade tänkt efter det.

I början på januari försökte jag göra slut men lyckades inte hålla fast. Han hade druckit whisky 4-5 kvällar i veckan hela december och gått igenom ca 3 flaskor på 4 veckor. Jag kunde känna påslaget i kroppen varje kväll han fyllde på det där whiskyglaset. Jag har tänkt att sålänge man kan prata om allt så kan saker lösa sig. Men nu kände jag inte att det fanns möjlighet att prata om det längre. Så jag gjorde slut.

Jag höll bara ut ett dygn. Han menade att han inte hade förstått att det var ett så stort problem för mig med alkoholen och att han kunde anpassa det för min skull om det var det som krävdes. Här började vi hamna helt snett och ansvaret blev lagt på mig kände jag. Han ville att jag skulle definiera vad jag behövde. Jag sa att det jag behövde var att se att han kunde sätta upp ett mål och hålla sig till det. Att känna trygghet i att han har koll. För att jag ska våga satsa på en framtid med honom och skaffa barn.
Han satte återigen upp 2 ggr i veckan som mål. Jag orkade inte hålla ut tillräckligt länge för att se om han kunde hålla sig till det.

Det som fick det att brista för mig var förra helgen då jag skulle ut och fira min födelsedag och jag var orolig för hur mycket han skulle dricka när han var själv med barnen. Så jag fotade whiskeyn innan och efter.

Han blev mycket riktigt onykter vilket jag hörde i telefonen under kvällen. När jag kollade i efterhand hade han druckit 4x50cl starköl och 20cl whiskey den kvällen. Dessutom fick jag höra att han inte ville att jag skulle komma ”inramlandes” efter en utekväll vid 01.00 när vi har barnen hos oss, så fick sova hos en kompis. Jag är nästan aldrig ute med mina vänner och det fick mig att känna att jag inte var välkommen i vårt gemensamma hem. Och att det var absurt att jag blev problemet i det här. Han hade då druckit mer än mig den kvällen.

Det som fick mig att känna att gränsen var nådd var tillslut att jag inte kände att jag kunde lita på att han kunde hålla sig nykter när han hade barnen själv, och känslan av att inte lita på vad han än skulle lova mig att förbättra. Jag slutade lita på hans ord. Jag kände att jag inte vågade riskera en framtid där jag behöver oroa mig för nuvarande och framtida barn varje gång jag väljer att gå ut eller åka iväg. Jag hade dessutom kontrollerat genom att fota, vilket jag inte tycker är okej eller hälsosamt i en relation, något jag inte är stolt över.

Jag krossade mitt eget hjärta när jag lämnade honom och hoppet om vår framtid. Jag har aldrig sett honom så ledsen och förstörd som när vi har pratat nu efter. Han tycker fortfarande inte att han har problem.
Jag tvivlar på om det faktiskt var så farligt nu i efterhand. Han säger att han hällde ut ett glas whiskey den kvällen för att han kände att han började bli onykter. Vill så gärna tro att han är ärlig. Det kanske ändå inte var så mycket alkohol att det var över gränsen?

Jag ifrågasätter nu om jag varit tillräckligt tydlig med mina gränser sedan innan, speciellt relaterat till barnen. Samtidigt svårt när det är hans barn. Känner mig också som världens mest dömande och hemska människa som skuldbelägger honom för detta beteende.

Nu blev det långt och säkert osammanhängande, var bara tvungen att få ned något. Vad har ni för erfarenheter?

emje
ons, 2024-02-07 - 21:04

@Åsa M
Tack för stöd och tips, jag har försökt skriva anteckningar i telefonen under de perioder när det varit tungt. Nu måste jag bara orka gå tillbaka och läsa.

has
ons, 2024-02-07 - 22:36

Jag känner väl igen det du skriver @emje: ”Oj jag förstod aldrig att det var ett så stort problem för dig” för att nästa gång vara aggressivitet och försvar. Och den där förvirrade känslan av verkligheten. Även delen med att dra ner en tid för att sedan öka igen.

Jag tror inte att du överdriver, tyvärr är han troligen inte ärlig ens mot sig själv. Lyssnade lite på beroendepodden där en man förklarade att han ”inte var alkoholist” med att han ju drack ur ett glas. Alkoholister dricker direkt ur flaskan. Det är en så lurig sjukdom.

Det låter som att du fattat ett klokt beslut för dig själv att lämna. Den där stressen är inget man vill ha i sitt liv alls!

Min man kom till (åtminstone viss) insikt efter att jag lämnat och ville få en chans att jobba med sig själv, bara av tanken om att det skulle finnas en förväntan på en eventuell framtid tillsammans fick igång mitt system direkt!

Vad gäller gränserna så borde du inte behöva sätta gränser för en vuxen man kring hur han bör agera när han har sina barn hemma.

Ta hand om dig!

emje
fre, 2024-02-09 - 22:00

@has
Jag har läst dina tidigare trådar och känner igen mig så mycket. Det är så svårt att stå emot när man ses efter (vi har setts vid två tillfällen denna vecka) och han öser kärlek och empati och lovord om förändring. Dock fortfarande ingen insikt i sitt eget beteende på riktigt, det skulle vara en ändring för min skull. Det håller inte för mig.

Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har något kvar. Samtidigt var det länge sedan jag kände mig så konstant lugn och trygg i kroppen. Stackars nervsystem hur det har varit egentligen.

Det slår mig också hur han inte respekterar mina gränser ens i det lilla. Jag bad om två veckors paus från kontakt och vi var överens om att det var klokt. Ändå ringde han mig dagen efter för att dra en lång historia om ett uppvaknande kring att han inte behöver alkohol i sitt liv. Inte för att han har problem, bara att det är onödigt. Han ville göra den resan med mig, men jag sa att det var försent. Tänk om det hade hänt för ett år sedan, när jag fortfarande hade kraft och hopp och viss tillit kvar.

Vi ska höras om två veckor och jag hoppas att jag har samlat tillräcklig styrka för att stå stadigt. Älskar ju så mycket med honom trots allt. Jag är alldeles för bra på att se ”personen bakom” och den potential som finns där. En helt fantastisk människa och samtidigt en människa som sårar mig så otroligt mycket och inte respekterar mina gränser.

Hur går det för dig @has?

has
fre, 2024-02-09 - 22:59

Ja @emje, det är verkligen svårt 💔

Ikväll är nog första kvällen jag verkligen längtar efter honom sedan jag flyttade för tre veckor sedan.

Jag hade inga som helst förhoppningar om att han skulle komma till insikt. Första veckan gick bra för mig. Andra veckan blev svårare då han för första gången kunde se att han hade problem. Eftersom det är så mycket praktiskt vi behöver ordna med så ses vi en del, och samtalen jag längtar efter så länge fortsätter. Många kloka insikter. Även insikten att han just nu inte kan lova något alls. Inte heller jag.

När han inte dricker är han åter mannen jag förälskade mig i, den jag trodde att jag skulle dela resten av livet med.

Jag tänker att jag älskar mannen, men avskyr sjukdomen. Och inför den är jag helt maktlös.

Försöker observera mig själv, speciellt när obehaget i kroppen drar igång. Vad är det som triggat? Varför? Hur kan jag ta hand om mig själv i det?

Går igenom vad som hänt om och om igen med mina närmaste vänner. Har bett om ursäkt för det, men jag behöver få säga det högt till någon igen och igen för att själv höra att jag inte kan gå tillbaka. För det är svårt när personen man har älskat och kanske fortfarande älskar (känner mig fortfarande lite avstängd) dyker upp där helt plötsligt och oväntat.

Jag tror det är en dag i taget som gäller även för oss (timme eller minuter om så behövs).

Känns omöjligt att tro på förändring. Men konstigt nog nästan lika omöjligt att inte tro på förändring.

Börjar ändå känna att de där små ögonblicken av liv kommer tillbaka igen. Lyckan i gnistrande snö. Tacksamheten till goda vänner. De gemensamma skratten med barnen.

Att veta att samtalskontakten kommer gå med en bit på vägen och hjälpa mig hålla koll på mig själv.

Tycker det känns svårt att veta vad jag ska säga när ”folk” frågar vad som hänt. De som finns nära mig vet. Mindre så på hans sida. Tror att jag inte vill ses som ”en som ger upp”, eller vara the bad guy som lämnade.

Att han berättade att verkligheten faktiskt var ännu värre än jag trodde och att han själv inte hade kommit till insikt om det om jag inte hade gått hjälper lite. Det påminner mig om att jag faktiskt inte hade något val.

Visst hade vi andra svårigheter i relationen, men de fick vi aldrig möjlighet att undersöka vidare och jobba på eftersom han valde att fly, även när han satt bredvid mig i soffan. Nånstans är det väl det jag önskade att alla såg. Att jag inte hade något val.

Försöker mest låta livet hända just nu. Kanske hittar vi en väg tillbaka någonstans där längre fram. Kanske inte.

Hittills har jag nog haft lite av ett pansar runt eftersom det var en hel del elakheter mot slutet. Och jag var alltid beredd på att han skulle bli arg för allt och ingenting. Börjar kanske sjunka undan lite nu. Därav längtan.

En hjälpsam bild för mig är att leva lite mer som en öppen hand än en knuten näve och att låta livet hända utan att försöka styra upp eller påverka.

Men visst är det svårt! Tror du personen bakom kan få finnas där samtidigt som sjukdomen också får vara tydlig? Undersöka vad som händer hos dig istället för att försöka tyda och förstå honom?

Hoppas du får vila i lugnet dessa två veckor för att återfå lite kraft och balans❤️

Såjävlatrött
fre, 2024-02-09 - 23:09

@emje Är i princip i samma sits. Bara att jag är dig 5 år senare. Tro på din intuition. Jag bröt också med min partner. Det känns som hjärtat blöder konstant för i hjärtat känns det så otroligt fel men i huvudet vet både du och jag att vi inte kan riskera en framtid där vi inte kan lämna hemmet utan att kunna lita på sin partner.

Jag har hållt avstånd några månader nu, men ibland haft kontakt. Det känns underbart där och då. Men missbrukare gör precis det dom tror att vi vill ha för att vi ska ta tillbaka dem. När du säger han va helt förstörd när du såg han - bra! Han ska inse vilken fantastisk partner han gått miste om, det här kanske är den närmaste chansen han får ett uppvaknande om att han har ett problem på riktigt. Men det kräver det tuffaste av allt - att du tar avstånd helt. Uppenbarligen klarade jag inte av det i min situation och det ångrar jag idag, jag borde inte fallit ner i gropen för jag tror att det blir ett större avtryck på missbrukaren när man lämnar tyst.

Inga paragrafer som vi alla i detta forumet har försökt med - förklara, ställa ultimatum, kompromissa om antal enheter. Min psykolog sa det mest hjärtskärande man kan höra - men sanningen: att är man ihop med en missbrukare kommer alkoholen ALLTID gå före dig. Man kan inte tävla mot deras beroende för det kommer alltid gå före en själv.

När man väl accepterat det faktumet så är det lite lättare. De här männen är sjuka och det snällaste för både oss själva men OCKSÅ DEM är att lämna. Då ger man de men framförallt oss själva en chans att faktiskt bli lyckliga.
Man har fortfarande rätt att älska personen men det är skillnad på att älska en människa och hur en person får en och må. Kom ihåg det <3

Massa kramar!

emje
lör, 2024-02-10 - 09:07

Tack @Såjävlatrött och @has för era kloka ord.

Det är så sant det ni säger. Det där med att riskera en osäker framtid är det som känns jobbigast för mig och som fick mig att lämna tillslut. Jag vill ge mig själv bra förutsättningar i livet och får katastroftankar relativt lätt. Kämpar samtidigt med att ”lita på livet” och ha en öppen hand som du säger @has. Man vet aldrig vad som händer. Men har man en partner som inte inser att alkoholen ger osäkerhet och tillitsproblem känns det som en dålig förutsättning för en framtid, försöker hålla mig i det.

Jag har haft så mycket hjälp av att läsa här i forumtrådarna om er som kämpat längre, 5 år eller 10 eller kanske 30 år i en sån här relation. Det blir dubbelt för mig då jag tänker att jag som bara är uppe i nästan två år kanske ger upp för tidigt. Samtidigt ser jag det som att jag har en chans att komma ut nu innan jag investerar ännu mer tid och kraft, och rent krasst blir mer nedbruten än vad jag är. I de flesta fall verkar det ju inte hjälpa på riktigt förrän man lämnar. Jag fick sitta och påminna mig själv när han satt där och sa saker som jag hade velat höra för längesedan att
1. Han hade aldrig kommit till de här insikterna om jag inte hade lämnat. Så det hade behövt ske ändå
2. Det är fortfarande bara ord och det betyder inget för mig längre (hur mycket jag än vill tro)
3. Jag älskar honom och vill att han ska må bra, för sin egen och sina barns skull. Om det här kan innebära att han gör en förändring så är det ju på något sätt värt det oavsett om det blir vi sen eller inte.

Det hjälper mig att tänka att det också är så viktigt för mig vem jag väljer att skaffa barn med, och även om jag är rädd för att aldrig få några barn är jag ännu mer rädd för att skaffa det med någon jag inte kan lita på. Jag har fortfarande möjligheten att välja bort den osäkerheten i mitt liv, det är inte alla som har det. Samtidig tänker jag åter igen ”men det kanske inte var så farligt, finns många som har det mycket värre eller som dricker mycket mer”. Och åter igen tvivel om jag var tillräckligt tydlig med mina gränser.

Jag känner också att det är jobbigt att vara den som ”gav upp”. Både i hans ögon och troligen hans vänner och familj som inte vet om den här problematiken. De vet inte hur mycket jag har kämpat under den här tiden. Så många timmar jag har lagt på att förbereda mig för att kunna ta upp saker med ”jag” budskap och så pedagogiskt det går för att han ska förstår vad jag menar. Alla timmar jag gråtit och varit förtvivlad av oro för hur det är och hur det ska bli. En del av mig vill förklara för alla hur det faktiskt är bakom hans fasad. Jag oroar mig för vad han kommer att säga till alla. Men försöker att låta dem tro vad de vill, jag och mina närmsta vänner vet och det räcker. Jag kämpar ofta lite för länge, och det är en slags identitetskris i att ”ge upp”.

Det är verkligen så sant att man får skilja på person och beteende. Jag älskar honom men vi kan inte ha en hälsosam relation just nu, det är olika saker.

Jag har alla mina saker kvar hos honom och lever i en väska. Kommer att behöva ses flera gånger gällande praktiska saker och är orolig för hur jag ska bemöta eventuella försök från honom. Men får ta en dag i taget.
Kram på er!

Snödroppen
sön, 2024-02-11 - 17:08

Jag tror inte det hjälper stort att sätta gränser på ett sätt som missbrukaren reagerar på utan det viktigaste är att sätta gränser för sig själv. Då funkar de också.
Man behöver ens inte nämna gränser för missbrukaren utan det räcker med att man är överens med sig själv.
Jag har varit där själv, fallit tillbaka, åter och åter igen. Tillslut blev det en befrielse att lämna precis allt, det tog tid för mig att hitta vägen tillbaka till mig själv, där jag äger mitt liv och mina val själv.
Det är frihet.

User37399
sön, 2024-02-11 - 17:23

@emje tänker att det är bra att vara lite försiktig med att ses av praktiska skäl. Kan han t ex lämna grejerna utanför eller via sändebud?
Det kan bli en väg in igen/en ursäkt för att ses.

User37399
sön, 2024-02-11 - 17:23

@emje tänker att det är bra att vara lite försiktig med att ses av praktiska skäl. Kan han t ex lämna grejerna utanför eller via sändebud?
Det kan bli en väg in igen/en ursäkt för att ses.

emje
sön, 2024-02-11 - 17:58

@Snödroppen
Ja det borde ju egentligen räcka att man själv vet var gränsen går. Jag fattar inte varför jag hakar upp mig på det här behovet att redogöra för att jag har ”ryggen fri” och inte har fört honom bakom ljuset med mina gränser. Det är så det känns, som att jag har lurat honom för att jag inte varit tillräckligt tydlig och sen bara dragit. Det är förmodligen så det känns för honom.

emje
sön, 2024-02-11 - 18:03

@bella70
Ja jag förstår hur du tänker. Jag flyttade dock in typ alla mina grejer till honom när jag flyttade in så kommer att bli ett projekt att samla ihop allt från förråd och lägenhet och få med det. Jag vill dessutom vara där när vi berättar för hans barn. Men jag har skrivit kontrakt på en lägenhet och flyttar in före vi ses. Så det känns som att det hjälper mig.

has
sön, 2024-02-11 - 20:17

Det tror jag kommer hjälpa dig massor @emje!

För mig har det i alla fall varit så - att jag har mitt eget. Jag vet att jag kan åka tillbaka till det egna lugnet och stänga dörren och bestämma vad som gäller hos mig.

Vi har fortfarande massor av praktiska saker att ta hand om och eftersom vi säljer vårt gemensamma hus kommer det också pågå under en längre tid.

Innan vi lämnade in skilsmässoansökan kände jag att det var svårt att träffas, uttryckte att jag inte kunde ha så mycket kontakt. Speciellt eftersom han sa alla de där sakerna jag behövt höra så länge. Jag kände att jag tog tydlig ställning där, både för mig själv och inför honom.

Tingsrätten meddelade att det blir 6 månaders betänketid då det finns ett barn under 16 med i bilden (ej gemensamt). Ändå känns det lättare. För jag var sann mot mig själv och gjorde ett aktivt val, fast det kändes svårt. Jag har valt att inte sätta upp några regler för mig själv, utan ta det som det kommer.

Skulle det visa sig att han klarar av att vara nykter och hittar sätt att ta hand om det som finns bakom problemen är det ju fantastiskt! Om inte så är jag trygg i mitt nya hem och liv.

Bara du får landa i ditt så tror jag det kommer kännas lättare för dig❤️

has
sön, 2024-02-11 - 20:23

Om det känns tufft att hämta sakerna kanske du kan ta med någon som hjälper dig?

Jag har haft med mina vuxna söner, vid ett annat tillfälle en vän samt försökt åka dit när han inte varit hemma. När mitt egna hem började ta form och jag kände mig trygg där blev det lättare att åka själv även när han var hemma.

emje
sön, 2024-02-11 - 22:24

@has tack för stödet. Jag hoppas att du har rätt, att det kommer att bli lättare. Kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara när man äger hus tillsammans och behöver gå igenom betänketid med skilsmässan.. På det sättet är jag tacksam att vi inte hade kommit längre. Är så svårt med barn inblandat. Hans barn är små fortfarande och jag känner enorm skuld mot dem att jag lämnar, vill göra det så bra som möjligt för dem nu framåt också.

Jag tänker att jag tar med en vän när vi ska flytta grejer men när vi ska berätta för barnen åker jag själv. Ska också försöka föreslå att han inte är hemma när jag ska plocka ihop alla grejer eftersom det kommer att ta en stund.

Jag försöker också att lämna det öppet och inte sätta upp regler för vad som kan hända framåt. Men för honom är det mycket mer svar och vitt och definitivt säger han, är det slut så älskar han inte mig längre. Vet inte om han bara sagt det i rädsla eller för att försöka hålla kvar mig. Men är det så så är det. Jag hoppas oavsett om det blir vi eller inte att han tar tag i det. Har du sagt till honom hur du ser på framtiden eller håller du det för dig själv?

Massa styrkekramar till dig som ”går
före” mig i detta. Det hjälper så mycket att få stöd när det känns tungt och att få skriva av sig.

has
mån, 2024-02-12 - 13:35

@emje jag tror du tänker helt rätt med det här kring val av partner att skaffa barn med.

Mina barn är nästan stora och deras pappa har annan problematik (ej beroende) så har varit tufft att känna att man varit ensam som förälder. Önskar jag hade varit klok och tänkt som du redan då!

Vi har lämnat framtiden helt öppen, utan löften. Min man har just nu stor förståelse till mina känslor och att jag inte kan säga något, förutom att han behöver vara nykter och kunna delta i svåra samtal utan att fly på något sätt. Han vet att han har ett stort arbete framför sig och kan inte heller lova något, mer än att han verkligen vill försöka.

Det är inte alls likt mig att låta mig själv vara i fritt fall. Att välja att skjuta på skilsmässa blev för stort kände jag så det kunde jag inte. En kram känns bra. Samtalen känns bra.

Mitt ”go to” läge är att lägga locket på och göra/fortsätta. Jag tänkte försöka göra annorlunda denna gång för att försöka bryta mönstret för framtiden. Annars tror jag inte det räcker att lämna. Jag kommer troligen hamna tillbaka i liknande relationer igen och igen.

Här kan jag inte göra annat än att ta hand om mig själv och fortsätta lyssna in vad jag behöver, och jag misstänker att behoven kommer att variera för oss båda framöver❤️

Varm kram!

emje
tis, 2024-02-13 - 18:03

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

emje
tis, 2024-02-13 - 18:03

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.