Vilken bra sida. Här kan jag kanske tota ner lite funderingar och känna mig hemma. Jag känner igen mig i dig Mulletant, jag tänker så oerhört mycket. På livet och beteenden. Vill hitta förklaringar och sanningar. Är nyfiken och ibland vill jag gärna delge mina funderingar.

Jag har nu varit nykter i dryga tre år. Jisses vad tiden går fort. Så här i efterhand så känns det bara konstigt och märkligt att jag spenderade 10 år av mitt liv i en dimma, konstgjord hjälp att få flow och orka mera, känna mindre oro och sorg. Tiden gick och till slut fick jag bara lite lyckokänslor timmarna innan jag öppnade vinflaskan och vid första glaset. Orkade mindre och mindre, så drack jag lite till för min alkoholförgiftade hjärna tänkte att om jag bara dricker ett glas till så mår jag säkert bättre. Tills jag la mig med hjärtklappning, svettningar och illamående, och ofta med en djävulsk magvärk.

Well, well en krasch blev det, som inte bara berodde på alkoholen. Fick ta ett beslut, att sluta dricka vad som än hände. Och att inte försöka ta mitt liv en gång till. Det blev ett löfte till mina barn. Och jag var inte ett dugg glad. Långt, långt nere i depressionens träsk. Levde i slowmotion. Ville inte leva men tänkte att jag inte behövde bry mig om nånting, bara jag fanns till för mina barn. Och lärde mig en massa knep för att sluta oroa mig för allting. Lärde mig att säga nej utan dåligt samvete. Fann ett lugn även om jag började pendla mellan rosa moln och mörka hål.

Det tog tid innan jag slutade sörja rödvinet. Sen tog det ytterligare tid innan längtan försvann, de där huggen i magen vid t.ex reklam. Idag tänker jag ytterst sällan på alkohol, och då känner jag avsmak, känner den hemska smaken i munnen och det lätta illamående man ständigt gick omkring med.

Nu är det vardag att vara absolutist och det känns så rätt. Precis som det är vardag att vara vegeterian. Det stämmer så bra med min personlighet och mina värderingar. Ja, min personlighet har kommit fram igen, mitt rätta jag. Som tycker och tänker en massa, som är väldigt "hippie" som min make säger. Min frontallob var ganska bortkopplad när jag drack, var ganska mkt fjortis i mitt tänk. Samtidigt som jag var snäll och empatisk och stöttade halva släkten utan att ens fundera på om det var ett behov hos mig själv.

Idag bor vi på vår drömgård (när man drack planerade och drömde man mkt men det blev inte mkt gjort)jag har ett jobb som ger mig tillräckligt mycket ledig tid, maken och jag har det superbra och varje dag tackar jag för det fina runt mig. Bekymmer har vi, det hör ju till livet. Jag som älskar att fundera tror ju att ångest och oro är det som för mÄnniskan framåt. Ett naturligt tillstånd som går över av motion och kreativitet. (finns undantag, tex vid psykisk sjd eller drog-alkoholberoende) Det går INTE över av snabba kickar och materiell status.

Idag är det så jäääkla kallt att jag funderar på att ta in mina hästar i huset.. :) I mitt knä ligger Fenix och spinner och hans syster Tuss ligger i stolen bredvid. Hundarna har lagt sig igen i min säng. Sonen har som vanligt varit uppe hela natten och har precis lagt sig.... Han mår lite bättre igen efter världens dipp. Och jag har väl som vanligt skrivit alldeles för mycket .. så jag ska sluta här. Kom ihåg bara, att det finns ett liv att välja när alkoholen är bortvald. Ett helt underbart liv.
Kram till alla som kämpar.

Pia

Kvinna-mamma46

Jag håller mig utanför och pratar om väder och vind. Hon ska inte jobba denna veckan och cheferna vet ju om det. Tack för stödet, så känns det för mig också. Fast mitt hjärta blöder... :)

O visst är det så att jag är mer tålmodig och överslätande än de flesta, vill hellre fria än fälla så att säga, i alla fall tills man vet säkert.

Solen skiner idag också fast det är jääätttekallt. kram

fria än fälla... Och det är sannerligen inte lätt alla dagar. Tänk att vi har möjlighet att dela sådant också här i det vidare livet. Sol även här och iskallt i vinden. Varm kram / A

Stigsdotter

...är det på "min" sida av forumet så då snurrar jag runt lite här hos er, finns så mycket kloka männsiskor här, hoppas OK! Jag borde egentligen ägna mig åt mitt arbete men just nu känner jag att jag vill vara på forumet...

Er senaste diskussion fick mig att börja fundera på det där med medberoende och möjliggörare. Kanske är jag också sådan? Har trott mig vara en sådan som känner sympati och tror gott om människor men i själva verket kanske jag är en möjliggörare!

Jag försöker oftast se det goda i människor, blir det fel ger jag dem fler chanser. Och det är väl OK. Men, om någon annan berättar om något de blivit utsatta för så brukar jag försöka hitta ursäkter och bortförklaringar för den personen (som jag kanske inte ens vet vem det är!). T.ex. om någon på jobbet berättar om sin jobbiga syster och att de inte kan umgås för än det ena än det andra, då känner jag på något vis att jag måste medla.

Kanske är man medberoende till sig själv, slätar över och ursäktar! Nå, man lär så länge man lever, om jag nu har en beroendepersonlighet så kansek den slår ut i alla olika sammanhang...

Bara några tankar från mig såhär på onsdagseftermiddagen.

Kvinna-mamma46

Ja sån är jag oxå Stigsdotter. Har alltid varit och var faktiskt väldigt stolt över det. Jag kunde se orsaker, inte bara döma. Jag tycker fortfarande att det är en styrka MEN jag har lärt mig att för den skull måste man sätta gränser när man väl är i en relation med människan det gäller, inte släta över. För visst handlar det om att kunna se hela människan som i den artikel jag fick av dig mulletant. Den ska jag spara o låta så många kolleger som möjligt läsa! Och ta med mig till mitt nya jobb som jag börjar på i slutet av Juni.

Inom somatiken speciellt så döms det friskt. Mina arbetskamraters miner är obetalbara när jag berättar att det "vraket" på sal 2 för sju år sedan var gift, jobbade med ett bra jobb och hade många vänner...

Tack för att ni finns att bolla med. Det är så härligt att spegla här, så många igenkänningsnickar och leenden och tårögdhet det blir.

Ps, sonen min kämpar, har börjat på terapi, ser på honom att det är oerhört jobbigt, men han är strong när det gäller så jag tror på detta. Och trots skrik, gråt, svordomar och vägran att gå dit första gången (samma dag som ett jobbigt läkarbesök) så stod jag på mig och sa lugnt att om han inte gick så fick han packa sina saker och flytta på direkten. Bevis att jag vuxit ur mitt medberoende en hel del. Håll tummarna att jag orkar hela vägen.

Kram medsystrar o medbröder i cybern.

Stigsdotter

...din länk på Facebook och Twitter, det var en väl skriven text. Egentligen är det så enkelt, att se människan, men det gäller att man stannar upp och gör det. För länge sedan arbetade jag inom långvården under skollov och så. Jag försökte ibland själv titta på människan framför mig som ropade otidigheter och drog i sin blöja och försöka föreställa mig hur hon hade sett ut när hon var ung. Men, det märktes ju också att det inte var alla som stannade upp och försökte se...

händelse att jag hittade den texten - så bra det känns att den kom rätt. Kanske den något-litet-någon-gång kan bidra till "den goda vården" - ett stort engagemang för mig som på sätt och vis genomsyrat mitt liv. Det är förvisso en utmaning att lära sig sätta de kärleksfulla gränserna... Gränssättning kan missbrukas på så många sätt.
Tack till dig också att du finns att bolla med. Det betyder mycket för mig!
Önskar dig en vilsam och skön påskhelg! Kram ♥ / A

Kvinna-mamma46

Ja visst är det en svår balans ibland att sätta gränser. Jag försöker alltid se om gränserna är tillgodo för den person det gäller. Det finns så många fällor som vi måste bli medvetna om. Ofta sätts det gränser för att det är bekvämare, eller ett sätt att visa sin makt, eller bara på rutin. Det gäller att vara totalt ärlig och kunna se sina egna bakomliggande orsaker.

Stigsdotter: jag har oxå delat texten på facebook så kanske vi kan starta en folkrörelse för en humanare åldringsvård. :)

"Tiden gick och till slut fick jag bara lite lyckokänslor timmarna innan jag öppnade vinflaskan och vid första glaset."
Så skriver KvinnaMamma46 som jag haft så stort utbyte av under åren för att bli nykter. Blir så himla glad över att se dig på forumet igen och kan inte fatta att jag återigen sitter här och ska sluta dricka igen. Jag slutade för sju månader sedan och var då helt övertygad om att det var slut. Men nu i sommar har jag varit där igen, lyckan innan första glaset och sedan bara skit. Tack för dessa rader, det säger allt, det är vad det handlar om!!
Och inte minst, att du uppkallat din katt Fenix efter mig gör mig så himla glad och lägger en tung sten av motivation när jag nu ska sluta med detta vansinne med alkohol igen.
Kram,
Fenix

Kvinna-mamma46

Oj vad tiden går, har inte skrivit något sedan i somras??? Vill bara hälsa att allt går sin gilla gång. Bor på gården med make och son,fullt upp med hästar, hundar och katter. En barndomsdröm som blivit sann. Jag är så tacksam för det första året av nykterhet då jag hade tid att läka tack vare förstående familj och sjukvård. Allt jag lärde mig då finns kvar och även om jag ibland slarvar med att praktisera alla små knep så tar jag till dom när livet blir jobbigt.

Jag kan fortfarande få sug och det är när jag glömmer bort mig och engagerar mig för mkt i andras problem... just nu håller ett syskon på att förstöra sitt liv, har supit bort sin familj, jobb, pengar, körkort, väntar på fängelse och nu har han även blivit dyngrak när han haft sin lille son hos sig så nu är det oxå kört. Bisarrt egentligen att jag får sug av detta, borde vara tvärt om. Men men, hjärnor är lite komplicerade :) Vi har gjort en orosanmälan till frivården och föreslagit tvångsvård vi stöttar mamman till 100 procent att barnet inte ska träffa sin pappa så länge han dricker. Egentligen är jag oxå skitarg på honom, han har lurat mig i över tre år, jag har helhjärtat trott på att han varit nykter nästan lika länge som jag. Skrutit om honom, kännt mig peppad av honom.

Nåväl. Alltid är det något. Men stolt är jag dock, att det gått fyra år och jag fixar det. Erkänna, släppa taget, ta emot hjälp, svälja sin stolthet och vara öppen för nya tankesätt det är mina råd.

Kram till alla här
/ Pia

Lelas

Du skall vara stolt, Pia! :-)

Kul att höra av dig!

Gott nytt år!
/H.

Stigsdotter

att du lever ett bra liv nu, vad glad jag blir! Och vilken tur att den lille pojken nu har en faster som dels kan stötta honom dels är insatt i vad hans far går igenom. God fortsättning på det nya året!

viktoria

Önskar dig ett fint och ljust 2013 Pia, och återigen - tack för det varma mottagandet då jag hittade hit till forumet hösten 2009. Du har stor del i även mitt tillfrisknande. Kram

Pia, alltid lika positivt att läsa dina rader, även om det är svårigheter det handlar om. Fyra år, tanken svindlar, men man förstår ju att det är möjligt.
Du är en stor inspirationskälla för oss som halkar omkring. I dag känns det återigen möjligt att man ska kunna bli kvitt alkoholen för gott.
Kram,
Fenix

Kvinna-mamma46

Ja min största önskan är att alla som vill sluta ska kunna göra det. Det är så meningslöst att supa, knarka, spela,äta bort sitt liv. Jag blir mer och mer övertygad om att det finns missbruksgener, alltså personer som ärvt anlag för att älska kickarna mer än genomsnittet gör.

Inom oss finns alla resurser till att känna lycka, glädje, flow och kreativitet utan alkoholen.. det krävs bara lite mer övning och MOD för att våga släppa fram det. Acceptera och en vilja till förändring och en massa tålamod... En sak i taget... ni vet :)

Inom mitt yrke så möter jag många olika sorters människor och missbrukarna är till 95 procent sociala, trevliga och har massor av humor. Även sedan de har blivit nyktra. Tro inte på den inre röst som säger att du behöver alkoholen för att känna dig levande, det är hjärnan som är beroende och fångad som vill ha fast relief och följer lust-olust prinsipen. Tänk högre och använd de högre hjärnfunktionerna som är logiska, de säger sanningen.

Keep on living!

kram