Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Lelas

Åh, gulledu, A. :-) Tack.

Det piggade upp lite... mitt i...... influensan. Inatt blir det till att sova i gästsängen så att jag kan svettas, frysa, hosta... utan att störa söta maken. Suck.

Kram, alla!
/H.

Lelas

Japp, sjuk it is. Någon sorts influensa. Imorgon blir jag hemma från jobbet.

Men men, det går väl över.

Kram igen!
/H.

lillablå

Stackars finaste Lelasen!!!
Hoppas du blir frisk och kry fortare än kvickt!!!
Och ta med katten i sängen, kattassar är bästa sällskapet när man är sjuk!!
Hade jag bott närmare hade jag tittat förbi med lite glass och tidningar!!
Kramar!!!
/k

Lelas

Gulledu. <3

Alltså, katten... han är bara den roligaste jag vet. På vår övervåning har vi inte full takhöjd, och han har kommit på att han kan jaga flugor i taket om jag lyfter upp honom. Och nu var den en fluga som hade vaknat av vårvärmen (!) och surrade omkring i taket här.

Katten sätter sig på golvet och spanar på flugan, och tittar bedjande på mig. Jag lyfter upp honom, så att han sitter på min axel med bakbenen. Och med frambenen fäktar han som en tok längs taket för att fånga flugan...

Jag vet inte vem som tycker att det är roligast, jag eller katten..... :-)

Förresten - apropå katter (Dompa!): ni har väl sätt den här sajten? www.simonscat.com
Där finns saker som jag kan skratta högt åt i timmar. :-)

/H.

mr_pianoman

Om jag står för markservicen och katten för underhållningen så ska hon nog klara även denna förkylning :)

Dompa

Nu har du ett stort ansvar, håll Lelas vid liv ;-). Lelas ;Simsonscat har jag sett, min dotter visade
mig. Hon och jag delar kattsjukan. Vi vill ha katt. Till en helt annan sjukdom nu; Jag rasade totalt igår, började redan på eftermiddagen. Men mitt i "kalaset" ramlade min syster in. Hällde ut all alkohol och örfilade mig. Hon hade tagit tjänstledigt en vecka, lämnat man och kids - ja, min syster är en storstadsbo, så hon har kids - för att häcka här med mig. Som jag skrev på en annan tråd; Jag är djävligt lyckligt lottad. Jag är älskad och jag älskar. Och som svar på din fråga Lelas; Jag tror/hoppas att jag har kunnat förmedla till svågern att jag tycker om honom mycket och att han gör så djävla mycket mer än det som krävs. Jag brukar tokkrama honom, han brukar försöka värja sig. Vi är norrlänningar, nästan och här kramas inte karlar. Somnade med syrran i dubbelsängen igår. Kan låta kinky, men det var det verkligen inte. Hon är den människa jag känt längst i mitt liv. Just nu ligger hon i sängen och dräglar, och jag kan inte sova. Det är en del av denna djävla förbannelse. Man somnar, men kan inte sova ut. Nu blev det skitlångt och egocentrerat igen. Vad jag ville säga var; krya på dig och uttnyttja kattassarna!!! Kramar/ en annan R

lillablå

Åh... Menade inte att du inte fixar markservicen, det vet jag ju att du gör, och jag hoppas du klarar dig från bacillerna också, du fine pianoman!

Lillalelas, hoppas det värsta passerat och att du mår bättre? Och jag ser fram emot att få äran att träffa er vackra katt en dag! :)

Dompa, du är lyckligt lottad, otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar familj! Gillar din syster skarpt!!

Stora kramar till er alla!!
/k

Lelas

Tack, tack. :-)

Jo, det känns lite bättre, jag har nog ingen feber längre. Men, precis som min söte make antyder så blir jag lite ynklig när jag blir sjuk.... Det är tur att han håller mig vid liv, som sagt. Det är han bra på. Nyss kom han med en varm vetekudde och la över mina axlar. :-)

Jag tänker en del på det där med dina anhöriga, Dompa. Jag och många med mig skriver hela tiden här att vi som anhöriga inte kan göra någonting åt att alkoholisten dricker. Och det är ju helt sant. Men, när alkoholisten hittar sin drivkraft att vilja bli nykter (som du ju faktiskt har gjort, Dompa) så finns det en hel massa vi kan göra. Vi kan göra praktiska saker för att underlätta alkoholistens väg mot nykterheten, men bara så länge det möts av en vilja till förändring. Det är när alkoholisten förnekar som vi hamnar i att "vara snälla" på helt fel sätt.

Tricket är bara att inte dalta, tror jag. Det är raka rör och örfilar som gäller - särskilt om de följs av att somna tillsammans.

/H.

Dompa

Daltar gör hon inte heller. Hela dagen har varit en mental utmaning, men bra ändå. För från syrran min som har en tunga som för mig att framstå som en körgosse, ett temprament som heter duga och en mycket "no nonsense" livsyn. Från henne kommer ingen villkorslös kärlek. Här ställs krav och utmaningar staplas på varandra, men jag gillar det...haha. Krya på er bägge två. Nu ska vi äta, lurade syrran att laga mat, sa att jag blivit så bra på det. Så nu skulle hon givetvis bevisa att hon är ännu bättre! Hon är slug min syrra, men jag har vuxit upp i samma ormbo. Farsan var ormen. Krya verkligen på er. Värt att upprepa!!! /R

lillablå

Man FÅR vara ynklig när man är sjuk!!!
Skönt att det går åt rätt håll för er alla!!!
Största möjliga kramar!

AnnaNym

Borde sova... men läser och läser era inlägg. Och hoppas nog ändå att jag skall kunna skriva ett positivt inlägg om ett år. För nu är det verkligen stopp.

Har fått några tankar, men petar in dem i tråden jag börjde för några timmar sedan.

Tack för att man får ta del av er utveckling!

Lelas

Välkommen hit, AnnaNym!

Ja, det är fantastiskt att kunna följa sin egen utveckling genom att se vad man har skrivit innan... Jag hade inte heller kunnat tro att mina inlägg skulle förändras så under ett år - från den mörkaste förtvivlan till hopp och framtidstro.

Och kan jag (och alla andra här) förändra sina situationer, så kan du. Lösningen ser olika ut för oss allihop, men det går.

/H.

Lelas

Hej vänner!

Ojojoj vad vardagen snurrar på fort. Imorgon skall jag ta sovmorgon och sova tills jag vaknar av mig själv. Jag kan knappt minnas när det hände senast... Men men. Livet är bra. Jag hinner inte skriva så mycket här på forumet men jag läser allt som skrivs, det är viktigt för mig.

Hur som helst - idag debuterar jag som gästbloggare på Carina Bångs Medberoendeinfo! :-) Tjohooo!
Här kan du läsa mitt första inlägg på bloggen:

http://medberoendeinfo.blogspot.se/2012/03/lelas-insikter.html

Ha det gott, alla!
/H.

Lelas

Hej på er!

Idag har jag haft en väldigt märklig dag. Så mycket elände som har samsats om utrymmet idag, det vet jag inte när det hände senast (och tur är väl det!).

En kollega fick ett cancerbesked häromdagen (bröstcancer som är tillbaka). Henne träffade jag första gången idag, och hon var märkbart chockad och orolig. Jag tröstade.

En annan person som jag har kontakt med genom jobbet ligger på sjukhus och idag fick vi veta att hon har bristningar på kroppspulsådern och att de bara hoppas på att det skall självläka. (??)

En familj som jag känner till utvisas idag till Irak, trots att de upplever att de är dödshotade där. Jag pratade med dem i förmiddags, och bad dem hålla kontakten med mig så att jag åtminstone kan få berätta deras berättelse här hemma i Sverige. Vi får se vad det blir av det.

En annan kollega fick ett sjukdomsbesked om sin morbror, men jag vet inte riktigt vad det handlade om.

Och så, nu på kvällen så ringer min mamma och berättar att min morbror (lite lustigt (??) sammanträffande med min kollega) ligger på sjukhus efter ett hjärtstillestånd. Han blev räddad med HLR ikväll.

Men alltså... hur mycket elände orkar man med på en och samma dag? Faktiskt ganska mycket, upptäcker jag till min förvåning. Om man är stark själv. Om ens alkoholist till make är nykter och stabilare än någonsin. Om man inte behöver ägna kraft åt sitt eget medberoende. Då orkar man, faktiskt.

Jag känner mig naturligtvis orolig, trött, sorgsen och allt sånt - men samtidigt så känns det som att allt det här egentligen inte tynger mig. Åtminstone inte mer än att jag fortfarande mår bra och känner mig stark.

Men, det blir skönt att sova nu... Godnatt, vänner!
/H.

Jättejättestor bamsekram till Dig! Vilken otroligt sorglig och märklig dag. Samtidigt förstår jag vad du menar när du säger att du trots allt känner styrka. Tänk vad allt i livet blir relativt när man tagit sig igenom enormt tuffa saker. Du är urstark. Hoppas du får sova bra. Tänker på Dig! Kramar A

Annmarie

❤ oj så mycket elände på en gång. Kände direkt att man har nästan blivit ett med sina egna bekymmer och oro. Nästan lite egoist. Du är stark, och klart det beror på all kamp ni kämpat du och mannen. Det är väl en av fördelarna att när man reder ut svårigheter så stärks man som människa. Lite av pusslet. Man kan se helheten.
Massor av styrkekramar til dig min cybervän // annmarie

Lelas

Ja, visst blir man stark. Det är fascinerande att kunna känna hur man själv utvecklas och växer. Med det följer en livsglädje och ett självförtroende som är fantastiskt.

Vet du, det har faktiskt börjat bli så att jag tycker att det har varit värt resan... För inte så värst länge sedan tyckte jag att andra var korkade när de sa "jag vill inte ha det här ogjort, jag är glad att jag har gått igenom det här..." och sånt. Men... jag börjar faktiskt hamna där själv. :-)

Kram tillbaka! :-)
/H.