av LillaH

LillaH
tors, 2024-03-21 - 22:49

Ny här… min man har precis erkänt att han har alkoholproblem, för mig, för sin arbetsgivare och arbetskamrater, sina barn. Han kom till insikt på grund av en olycka som skedde.
Jo jag har känt till hans problem men har nog inte själv sett det som något ”större” problem eftersom han inte blir elak eller så. Inte som mina föräldrar blev…
Nu sitter jag här och funderar på min roll i allt det här. Jag har ju tillåtit det. På alla möjliga sätt. Jag har inte ställt några som krav. Vi har inte pratat om det helt enkelt. Inte låtsats om att det varit (är) ett problem. Vi är båda konflikträdda och han är dessutom inte någon som gärna pratar om känslor, problem etc.
Men nu har han på grund av det som hände sökt hjälp och vi var idag till hans företagshälsovård och de berättade vad de kunde erbjuda HONOM för hjälp.
Men jag då? Vad gör en vuxen anhörig i en sådan här situation? Jag vill ju stötta min man i det här. Men hur gör jag det? Vart kan jag vända mig för att få ”min verktygslåda” för att det här ska fungera och bli hållbart? Och är jag bara anhörig till en alkoholist eller är jag rent av medberoende? Och har jag då alltid varit en medberoendeperson? På grund av min uppväxt.
Så många frågor som snurrar…
Ja jag hoppas jag får råd och tips hur jag (och vi som par) kommer framåt från nu.

User37399
tors, 2024-03-21 - 22:58

Hej
Kan du kontakta din företagshälsovård för att få stöd?
Får barnen stöd - tänker att deras uppväxt måste påverkats?
Så du inte bara tänker på mannens utan ert mående.

Hoppas det blir en vändpunkt för er alla 😊

LillaH
fre, 2024-03-22 - 06:04

@bella70 Våra barn är vuxna och inte gemensamma. Vi, jag och min man, träffades för bara fem år sedan och mina barns pappa är okej.
Ja, min chef skulle kolla om vår fhv kan göra något.
Men kan jag göra något själv för att underlätta tillfrisknandet för min man, nu när han själv vill ha hjälp?

Åsa M
fre, 2024-03-22 - 06:30

Jag tror du är något på spåret när du frågar om din egen roll i det hela. Jag har själv jobbat oerhört mycket med mina tendenser till att omgärda mig med trasiga människor som jag ska laga för att få bekräftelse. De kommer från min barndom och det är mönster som är jättesvårt att sudda ut. Jag tränar på att dra och hålla gränser. Om du tror att det kan vara värdefullt för dig kanske du ska göra samma? Din man har tagit hjälp, kanske du också ska göra det för egen del?

Självomhändertagande
fre, 2024-03-22 - 07:17

@LillaH
Vad gör du för att må bra? Jag tänker att nu har du en fin möjlighet att ta reda på vad du mår bra av.
Ibland lever vi på i våra liv. Ibland tvingas vi att stanna upp.
Jag fick bra stöd i detta forum. Det var här jag förstod vad ett medberoende innebar, på riktigt. Då hade jag fått mitt ex att flytta ut, efter flera års önskan, att han skulle flytta ut.
Och nu lever jag äntligen det liv jag alltid velat. Jag har haft flera professionella kontakter då jag tidigare levt med en svår bipolär sjukdom som jag lärde mig att hantera med massor av verktyg.
Det är en process. Att komma till insikt hur man vill leva.
Jag har alltid tyckt att det varit en spännande resa, även om den stundtals har varit mycket svår. Men jag älskar utmaningar.
Och jag är tacksam för allt jag lärt mig. Att sätta gränser är en sak jag har blivit mycket bättre på!
Ta hand om dig. Och det finns hjälp att få. Om inte vården erbjuder så finns det Al-anon, präster eller kanske någon passande patientförening?
Jag har lett anhöriggrupper och ibland behöver man bara prata med andra som förstår varandra. Tyvärr är alkoholism ett stigma.
Så det gäller att prata med någon man litar på. Och som både vill och orkar lyssna.
Alla sliter med något. Har jag sett efter min resa med att bli sjuk och sedan bli frisk. Lyssna på vad du behöver!

has
fre, 2024-03-22 - 21:17

@LillaH så fint att din man kom till insikt! Jag tror inte att det gjort någon skillnad om du hade påtalat drickandet tidigare (jag hade ett flertal såna samtal med min man och det ledde enbart till att han blev mer noga med att smyga och gömma har det visat sig nu när han själv kom till insikt, sökte hjälp och blev nykter).

Själv har jag fått väldigt bra hjälp av en kurator på vårdcentralen, så det kan vara en väg att gå. Självklart är det jättebra att du vill vara ett stöd för din man, om du har medberoende tendenser skulle jag kunna tänka mig att det är ännu viktigare att du blir i mer kontakt med vad du behöver och hur du kan vara ett stöd för dig själv.

Jag vet inte hur det sett ut för er, själv känner jag att tilliten skadats av tidigare nämnda smygande och smusslande. Så det tänker jag kan vara en faktor ni kan behöva jobba med tillsammans (även om ni får stöd var för dig).

Det är snart två månader sedan min man kom till insikt och för mig känns det som att jag fått tillbaka min man, som han var när vi träffades. Det har varit svårt att veta vad som berott på alkoholen och vad som ”varit han” de senaste åren, man får upptäcka lite på nytt 😊

Varmt lycka till!🌸