@Amanda L Det är nog rätt vanligt att föräldrar till barn med olika funktionshinder, diagnoser eller andra svårigheter, snudd på sliter ihjäl sig för att hjälpa sina barn. En del blir utmattade, andra alkoholister, eller både ock som jag. Barnen med särskilda behov sitter liksom fast på oss, som en extra kroppsdel som vi ibland ska räkna med och ibland inte låtsas se. Inte konstigt att vi använder alla reserver som finns i kroppen och lite till.

Gladpåskkram 🐘

PS. Det finns en gammal sägning om att man ska antingen ha det lugnt på jobbet eller lugnt hemma, för att slippa bli utmattningsdeprimerad. Det är brist på återhämtning som knäcker oss.

Har läst ikapp lite efter några dagars påskfirande och slås av alla dessa/vi mammor som kämpar, fixar, oroar oss, fixar och hjälper. Papporna finns ju också men kan inte minnas att jag läst några pappa-erfarenheter av det slaget här. Läser om era rutiner, möten att få till, hjälp att ha rätt till. Hjälp.
Jag har ju arbetat i verksamheter med människor med olika typer av funktionsvariationer, och inte heller jämförbara. Men det enda jag tänker är att om vi ska ha ett jämställt samhälle sett till män, kvinnor, ursprung, inkomst (i den mån det går att politiskt genomföra), så är ju variationen av oss människor själva grunden för allt.
Jag har träffat ett antal föräldrar som säger att sorgen över barnets sjukdom/handikapp, den har sin gång och bleknar, men kampen för att få rätt vård/omsorg/ledsagare mm- den tar aldrig slut. Vad lätt att åtgärda eftersom det är en fråga om resurser och Sverige helt plötsligt är EUs mest miljardär-täta land?
Påsken var fin och fullproppad med allt inklusive mamma som jag var så trött på att jag nästan fick migrän. Sov som tur var middag varje dag då väckningen var tidig (4-åringen).
Idag har jag tagit tjänstledigt från påsk-vakt till 9- åring, helt enkelt lite trött.
Ska skola om några plantor och äta en sen middag, fil flingor och knäckemackor.
Imorrn ägnar jag mig åt civil olydnad och jobbar hemifrån innan farmor-tjänst på kvällen. Är irriterad på min man som har mans-förkylning, sprätter snytpapper och tycker synd om sig själv.
Nå. Ja.
Våren 2020 såg jag fram emot påsken- då skulle mina 3 nyktra månader vara över! Men de fortsatte. Förstås påsken var otroligt nervig, stressig. Det har lugnat sig lite för varje år- att blir fri och frisk från missbruk tar tid, måste få ta tid.
Tänk på det, eventuella gröngölingar och andra. Kram 🤗

@andrahalvlek ja du har rätt i det här med balansen hemma och på jobbet.
Jag har haft ett antal ärenden och rehab-planer för medarbetare som varit utbrända. En gång kom jag som (rätt ny!) chef till en arbetsplats där 4 personer var sjukskrivna, det hade ingen riktigt berättat. Då höll jag på att slita ihjäl mig.
Arbetsgivaren ska ta ansvar för återgång till arbetet och allt som kommer med det. Men jag har också haft medarbetare som inte vill se sambandet mellan jobb- och familjeliv, att de sakerna samspelar. Sen kräver man ju inte som arbetsgivare att medarbetaren ska ”ta itu med” sina hemförhållanden. (Om det inte handlar om missbruk)
Men jag tycker att de mest lyckosamma rehabinsatserna varit när man ser just det, att livet hänger ihop, alla delar och påverkar varandra.
Jag har ett jättejobbigt personalärende just nu. Det påverkar mig jättemycket. Som chef är man ju verkligen också en människa, funderar mycket över vad man gjort fel eller för lite av.
Kram 🥰

Hej @geggan och tack för att du kikar in och för fina ord! Jag saknar också lite att skriva men livet just nu rullar i ganska full fart (känner dock inga som helst tankar på eller längtan efter att ”försvinna bort” och för första gången skulle jag nog kalla alkoholen ett avslutat kapitel. Det skiljer sig lite från att jag ”aldrig ska dricka” men jag vet inte hur det gör det, bara en känsla. Avslutat stängt låst och nästan glömt förutom när jag ibland påminner mig- och det vill jag höra då och då. När jag skriver här blir påminnelsen extra stark.
Vi har en extra period på jobbet, men jag hinner ändå surfa runt på minpension.se och begrunda olika upplägg. Jag har konfidentiellt talat med en annan chef i bolaget som tyckte att mitt upplägg lät bra- men bättre att vänta tlll hösten med att lägga fram för cheferna- så så blir det. Om ett år eller max två tänker jag segla iväg från anställning men under förutsättning att jag får en bra deal. Ett års lön, ett konsultuppdrag- som uppdateras årsvis, garanterat två år.
Det har mognat fram och främst för att jag känner att livet ”där ute” pockar på. Träna, läsa, skriva- och jobba halvtid som konsult. Vill resa lite mer med min man (har gjort så oerhört sällan de senaste åren). Vill vara med mina barnbarn och inte bli stressad av DET. Mitt nya barnbarn kommer i juli, jag vill även för barnbarn 5,6,7 (?) hinna med, bygga våra egna relationer- inte bara för att jag vill avlasta barnen- utan för att de här små människorna hör mitt liv meningsfullt (och en massa annat förstås!)
Inget vin ryms här, det är ett som är säkert.
Nu sover jag med mitt snart 5-åriga barnbarn i gästrummet- stor säng så vi har gott om plats.
Förutom bokklubb och annat socialt känns livet på jobbet väldigt människotätt (och kul!) men gud så jag längtar efter egna timmar med rabatterna och en bra bok i öronen.
Har rett ut (ganska bra) ett tufft ärende på jobbet men jag är en sån som drar in HR tidigt i sådana processer för jag (och alla människor som står iför svåra ting i arbetslivet. Vi är ju människor som kämpar, funderar en hel fredagkväll, sätter igång igen på söndag- inför måndag.
Så jag känner ett bra stöd i processen och är glad att jag tagit hjälp och inte som förr- kände skam när upplevde mig misslyckad (chef) medan jag i själva verket hanterade rätt svåra frågor.
Jag har också släppt greppet lite om processen- det går nu avgöras av saker som jag inte kan påverka så mycket.

Annars mår jag egentligen väldigt bra! Rett ut en riktig tråk-period i relationen med lite planer och prat. Prat- och lyssning- viktig sak. Planerar mina rabatter och odlingar. Mitt i all stress njuter jag av att leva. Det händer fortfarande att jag påminner mig själv om hur det var. Kommer aldrig sluta med det- och vill gärna kika in här nån gång i veckan (skriva) läser gör jag oftare än så för jag vill ju höra att alla mina kompisar har det bra! Kram på er 😍😍