När jag sitter och tittar igenom min historia på forumet så slår det mig ganska tydligt att jag har skrivit att jag vill bli nykter, misslyckats, börjat om, misslyckats börjat om. Har testat allt utom en sak - angripa det som fick mig att dricka i första läget. Mer eller mindre alla här har ju druckit "på" något och självklart även jag. Ska vara lite personlig här nu. Har haft en svår relation med den ena föräldern och då jag menar jag svår. Det har varit utbrott, pennalism och hot om allt från skador till självmord. Inget har fungerat, men det förstår ju inte hen om. Tyvärr.

Ska inte gå in för djupt - men vill starta om en ny tråd med detta nu och vara ärlig. Jag har ju druckit på denna destruktiva relation jag liksom är "dömd" till då jag är enda barnet och den nämnda föräldern är lätt dement idag och har absolut ingen annan. Det är liksom känslan att jag blir äldre och äldre men blir aldrig fri. Det fick mig att mer och mer deprimerad och sjunka djupare och djupare i drickandet, det var liksom enda tillflykten. Du kan välja ditt umgänge men det är svårt att välja bort föräldrar, även om man kanske borde.

Nu senast bestämde jag mig att ändra på saken, att vägen till nykterhet inte gick genom att bara sluta dricka, utan göra något åt anledningen. Har numer en enbart professionell relation med denna förälder, som fått mer och mer hemhjälp och mer och mer släppt beroendet av mig. Har även sökt hjälp för att reda ut och gå vidare och redan där minskade suget efter alkohol rejält.

Varför berättar jag då detta? Tja, jag är ju inte ensam. Detta är ju inget jag skriver för att nån ska tänka att "naaaaw, synd om honom" utan snarare tvärtom - tror många känner igen detta. Jag är ju inte ensam som växt upp med föräldrar med destruktiva beteenden som många gånger tagits ut på sina barn liksom. Men att det och andra destruktiva relationer kan vara en av de stora anledningarna till alkohol.

Sen denna nystart har liksom Ursus fått en helt annan nystart. Och nu kanske det börjar likna något? Det där med att kunna älska sig själv för att tillnyktra är verkligen sant.

Omstart på riktigt nu. Tack för att ni finns! :)

@Ursus Du har helt rätt, känner definitivt igen mig med att ha en komplicerad relation till en eller båda föräldrarna. Starkt av dig att ha lyckats bygga en bra relation till ena.

@Ursus Härligt Ursus med denna nystart! Jag tänker att den första relationen, den som är med våra föräldrar, påverkar vår identitet, våra tankar om oss själva oerhört mycket. Om den relationen inte är bra och destruktiv på olika sätt så får man mycket tuffare att möta sig själv, livet och dess motgångar. Då är det lätt att ta till alkohol eller droger för att stänga av alla känslor. Vad bra att du sökt hjälp för att reda ut. Det kan leda dig framåt och att vara nykter är en förutsättning för att nå sina innersta och ofta djupt nergrävda känslor. Det kan också bli en spännande resa om man nyfiket närmar sig och undersöker den. Man får självkännedom och möjlighet till att reflektera, omvärdera, känna medkänsla med sig själv och välja nya vägar och mönster framåt. Den man möter är sig själv och den man reser med❤️

Tack för fina kommentarer. Så är det ju, bara för att man inte står en person nära längre betyder det inte att man inte vill vederbörande väl och att den ska få avsluta i värdighet. Har hjälp utifrån och nu ska även god man utses (måste sätta mig in i hur det går till först) och vips har ju stressen, pressen och olustkänslan minskat med mängder - således behovet av att dricka.

Men, det hindrar ju inte denna relation med min ena förälder haft problem med sig som satt står. Fick aldrig chansen att gifta mig och bilda familj (exempelvis) på grund av att jag lät denne förälder få hålla på. Så det finns ju sorgeämnen men samtidigt så lever man ju än, har hygglig hälsa och kan se en ljus framtid. Gråta för spilld mjölk är sällan en bra idé och då riskerar man nog att ta till alkohol igen.

Så, fyra steg fram och ett tillbaka typ. Jobbar nu på det där att undvika mer steg tillbaka.

Tack återigen för svar!

Måste få säga en sak till.

Skål ta mig fan! av Torbjörn Åberg är riktigt riktigt bra. Lyssnar på den som ljudbok nu och småskrattar igenkännande.

I övrigt är jag nykter och börjar piggna till rejält. Känns bra.

Hur är det med er?

@Ursus jag känner igen mig i din berättelse. Har själv tagit hand om en förälder i sååååå många år på ett sjukt sätt och gjort samma resa som du. Önskar att någon hade sagt till mig att jag var medberoende och hjälpt mig att säga nej till allt jag ställt upp på. Så jag har en del att bearbeta men jag gör det i alla fall nykter och börjar mer o mer njuta av livet.

Tack Ros!

Medberoende till beroende är ett väääääääldigt litet steg har jag lärt mig. Medberoende och ensam i situationen fick allt att eskalera för min del och det egna beroendet var ett faktum. Det funkade inte med en partner för denna förälder gjorde sig omöjlig, upprepades om och om igen. Ingen partner betydde i sin tur ingen egen familj dvs föräldern hade "ensamrätt" på en och bryta kontakten var otänkbart då vederbörande kom med diverse hot.

Nu är det nej från min sida, jag är bara son och kan vara det med en professionell inställning. Men vad jag gör i mitt liv har hen inte med att göra. Och det inkluderar i första hand mitt eget tillfrisknande såväl från alkohol som börja bygga upp relationer igen. Svårt men ska gå :)

Förresten, så här dags på torsdagarna brukade jag vara knall och ha slockat trots jobb under fredagen, ibland jobb 08-20:30. Men lite flykt från verkligheten behöver man väl ...

... eller kanske inte. Så glad att vara nykter ikväll och ser fram emot en nykter helg :)