av Letlive

Letlive
lör, 2024-04-20 - 17:22

Hej! Sitter mest och under hur er egen relation till alkohol ser ut och hur den har påverkats av en anhörigrelation till en alkoholist. Jag drack sparsamt innan men är nu helt nykter. Tycker tanken på att dricka alkohol känns obehaglig och farlig. Undviker dessutom gärna aktiviteter som kretsar kring alkohol, som AW. Mina kollegor körde en spontan AW på kontoret för någon månad sen när och jag tyckte det var obehagligt att uppleva alkohol i en miljö jag förknippar som fri från den. Samtidigt känner jag mig tråkig när jag alltid tackar nej att ta en öl med farsan innan vi går på fotboll.
Aja. Så ser det ut för mig. Hur ser det ut för er andra?

Åsa M
sön, 2024-04-21 - 06:46

Jag tar gärna ett glas vin då och då men jag avskyr fulla människor och håller mig därför på en låg konsumtion. Vill inte vara i närheten av folk som är fulla, oavsett om det är vänner eller främlingar. Avskyr den starka doften av avslaget öl om man åker tunnelbanan hem sent en fredag eller lördag.

ChangedMe
sön, 2024-04-21 - 08:44

Drack mycket i tonåren, uppväxt på landet där man umgicks i stora gäng och många fester med väldigt mycket alkohol i rätt tidig ålder (från typ 14 år). I vuxen ålder festade en del men numera dricker jag endast när det är någon tjejhelg, fest eller utgång (vilket är sällan då jag får lite lätt panik bland för många fulla människor på samma plats). Kan ta nåt glas vin på middag hemma hos andra men aldrig hemma själv. Blir stressad/får nästan panik numera av att endast höra en burk öppnas och jag mår fysiskt illa av lukten av öl.

Tröttiz
sön, 2024-04-21 - 11:58

@Letlive
Hej, den är lite fram och tillbaka.

Jag kan fara glatt iväg på en middag på restaurang och festa emellanåt, men ibland så vill jag inte festa alls och orkar absolut inte med sådana miljöer där det säljs alkohol och människor blir berusade.
Ibland kan jag gå på hemmamiddag med mina kompisar där jag är nykter, då de blir lite onyktra så orkar jag inte med det hela och går hem. Jag orkar helt enkelt inte med förändringen. Hemma kan jag sitta lite som Tjuren Ferdinand och lyssna på lugnet och beundra mina plantor ...

Därtill har jag också blivit frustrerad över samhällets syn på alkohol, att det "ska vara" liksom i olika sammanhang. Före mitt medberoende och erfarenheter i detta så reagerade jag inte nämnvärt då det t ex på Facebook lades ut att man ska dricka lite vin på en fredagkväll för att man gått på semester - NU reagerar jag på det ur två perspektiv. Att alkohol glorifieras, jag har gått på semester, wow här sitter jag med ett glas och det andra perspektivet är att jag har sett vad alkohol kan göra för skada mot människor och var och varannan person lägger upp häftiga bilder på alkohol. Vid sidan av glorifieringen har jag sett det andra ...

KRAM.

amwi
tors, 2024-04-25 - 21:08

Så intressant att den här frågan kom upp nu när jag precis gått omkring och grubblat på det! Min relation till alkohol har egentligen inte förändrats alls, annat än att jag själv började dricka mer än jag egentligen ville för att stå ut på helgerna. Efter att min man slutade dricka i april förra året gick min konsumtion ner till en lagom nivå men däremot dricker jag oftare än jag gjorde förut ("förut" som i mer än fem år sen, före min man började vara mer full än inte full). Anledningen till att jag grubblat så mycket på det här är att då mannen började behandling med antabus igen förra veckan skrev han till mig "den här gången vill jag inte att du heller dricker", vilket satte igång en hel virvelvind av tankar i min skalle. Dricker jag för mycket? För ofta? Men om jag inte har några problem att låta bli att dricka, är det ett problem då? Varför stör i så fall tanken på att inte kunna dricka nånting alls mig så mycket? Osv osv. Jag får verkligen ingen rätsida på de här funderingarna. Oavsett vilket så har min mans drickande inte påverkat min syn på alkohol i allmänhet. Jag har inget emot att andra dricker och har, som sagt, inte fått nån avsmak för alkohol heller.

ajabaja
lör, 2024-07-13 - 22:56

Jag har alltid haft respekt för alkohol och saknat det intresset som vänner i min ungdom hade. Det var först efter jag fyllt 18 som jag testade någon cider och drack litegranna.

Sedan så träffade jag mitt ex som var mer eller mindre alkoholist och tog droger (kokain). Han kunde därför alltid påpeka att jag inte förstod att han inte drack mycket - utan det var för min nivå av dricka var mycket lägre än normen. Så hans ursäkt var alltid att han drack normalt.

Nu för tiden - efter förhållandet med honom - så har jag fortfarande problem med alkohol och partner.

Att mina kompisar eller syskon/familj dricker - inga problem. Att min kille nämner öl - stresspåslag och ångest. Jag mår så dåligt bara av order/tanken på att han ska dricka (och då händer det inte särskilt ofta).

Jag vet heller inte hur jag ska ta mig ur det