Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Lilja-12

Jag har väl med en druckens envishet skrivit samma sak massor av gånger men GUD vad jag känner igen mig i dina känslor runt AA!!

Jag har också setat som en fågelholk i fejset, njutit av gemenskap men samtidigt känt men "HUR ska detta RÄCKA för mig, dessa monologer är inte nog för mig, även om det sannerligen ger massor av "må-bra-hormon"

Idag (nej igår) firade jag 1 månads nykterhet.
Jag säger INTE att jag kommer att vara nykter resten av mitt liv utan att jag fattar beslutet IDAG!

Och att gå hos en alkoholterapeut som vänligt men MYCKET bestämt spände ögonen i mig och förklarade "ska du gå här vill jag att du är nykter. Klarar du inte det sätter vi in antabus"

Han är en stor hjälp för mig för där kan jag prata om saker som liksom inte funkar på AA.
Igen: man behöver stöd från ALLA flanker! Fler allierade!!

Har du jobbigt i äktenskapet bidrar det på sitt speciella sätt till drickandet tror jag.
Först nu som skild en tid och frånkopplat ett sanslöst dåligt förhållande som sög enorm energi och livskraft, ser jag hur jag jag missbrukat mig själv och mina krafter.

Förvisso, vi ska inte "skylla" på omvärdesfaktorer för att rättfärdiga vårt drickande men livssituationen spelar naturligtvis roll!
Träffade mitt ex kort häromdagen och kunde genast känna ett sug att dricka!! Han är fasen som en trigger så jag förstår hur mycket det påverkat!

Kära Stigsdotter, jag kan bara säga att jag i flera år stapplade in och ut på AA-möten, fick hjälp, drack igen, gick inte dit, drack, gick dit, fick hjälp, tyckte ibland att det INTE hjälpte, drack, gick dit, fick hjälp..Snacka om Vilse i Pannkakan (gud vilket bra uttryck, jag blev så full i skratt och kom att tänka på detta numera kult-förklarade barnprogram som vi genomled!)

För mig just nu skulle det INTE räcka med AA!! Igår var jobbig och som tur var hade jag tid hos alkoholterapeut och sen snabbt in på detta forum och läsa!

Visst är det DU som måste göra jobbet, javisst, men du kan behöva MER draghjälp än AA och Forumet!
Den inre kampen man behöver få hjälp med och de personliga eller relationsmässiga problem man har runt sig, det blir som en giftig soppa till slut som man känner sig tvingad att äta och på det bli NYKTER!

Du har så mycket kraft i dig STigsdotter! Du är en överlevare och ett maskrosbarn!

Ha en fin Helg nu!
Forumet står på din sida!
Liljakramar

där skrev väl Lilja-12 allt vad jag hade tänkt skriva :-)

Kan väl bara komplettera med att förändringen inte kommer huxflux, det tar ju sin lilla tid innan man hittar sin plats i gemenskapen. Man brukar ju säga "90 möten på 90 dagar" :-)

Försök att hitta nån du har förtroende för och skapa en liten mer personlig kontakt som kan vägleda dig in i arbetet för att få ett bra nyktert liv. Under mitt första år gick jag 3-4 gånger i veckan och vissa dagar både på lunch- och kvällsmöten. Riktiga kickar fick jag (och får fortfarande) av konventet på Gotland som alltid är under Kristi Himmelsfärdshelgen, Landsmöten och Gullbranna utanför Halmstad (första helgen i september). Det är en underbar känsla att få vara med i sådana sammanhang och få träffa vänner. Numera blir det inte så mycket möten för mig utan mer ett allmänt mingel bland alla vänner. Och en fruktansvärd massa kaffedrickande :-))

Väl mött i gemenskapen :-)

kalla

Känner så väl igen mig i ensamheten, men nu efter en tid med nykterhet börjar jag kräva mer och vi får väl se i framtiden om han orkar hänga med. Så mitt råd är ta inga förhastade beslut just nu när det händer så mycket i ditt liv. Min egen tidsgräns är 1 år, när jag inte flytt in i dimman under den tiden kan jag ta klart beslut.
Kramar Kalla

Stigsdotter

...man kan ju vara med i AA bara man har en önskan om att bli nykter. Bra att höra att flera stapplat in och ut i AA. Hade sällskap från möte med en tjej som berättade att hon hela första året "tog återfall" hela tiden men sanningen var att hon drack regelbundet. Nu har hon varit nykter i många år.

Ja, ja, jag får ge det tid. Idag har jag bestämt mig för att inte dricka men det var ett enkelt beslut eftersom jag drack igår. Bävar lite inför att komma hem, maken såg nog att jag var drucken samt kommer bli förskräckt när han öppnar barskåpet där det inte längre går att dölja luften mellan flaskorna. Jag hällde ut de flaskor som var mer mina än hans, likörer och sådant som en mindre nogräknad alkis gärna häller i sig. Nu står där en flaska slivo kvar och den har jag nog gett mig på men fy urk, aldrig mer!

Nej, det får helt enkelt vara nog nu. Idag är det fredagen den 13:e. När jag var yngre hade jag jätteroligt de fredag den 13:e dagar som jag var ute och festade - det är en bra dag för mig. Om jag tar mitt beslut att ta det första beslutet idag så blir det så. Basta.

Tack Lilja, Adde,Kalla , Nynykter och alla ni andra för att ni finns här och delar med er av goda tnakar och ord, det ger mig jättemycket!

Dompa

Med all respekt till ÄEVD. Men jag tror att du tar plats. Även om du står längst inne i ett hörn...kan det vara så att det är till det hörnet blickarna letar sig? Att ta plats betyder inte alltid att vara i centrum. Vilket även din lärare och arbetskamrat vittnat om. Nog om det... Jag blir bara så ledsen när du undervärderar dig själv. Eller jämför... Du skrev att att tex jag hade det "värre", vilket verkligen inte är sant. Jag har slängt all min skit i ansiktet på alla i min omgivning. Och det lättar verkligen på trycket. Inte att hela omvärlden ser mig som "Dompa, offret, som vi bör vara snälla emot" utan för att jag slipper den biten av hyckleri. Jag är fortfarande skiträdd. På jobbet vet de att jag har "gått in i väggen". Bara min närmaste chef vet vilken vägg det är...och det betyder förstås att alla vet. Men så får det vara. När/om jag kommer ut från hemmet. När/om denna resa till nykterhet slutar ok så är jag fullt på det klara att jag måste byta jobb, hem, ort etc. för att ge mig själv och barnen en ärlig chans. Men då får det bli så. Jag är övertygad om att du har det "värre" om man nu kan mäta smärta. Att barskåpet lockar har jag all förståelse för. Även dina räder hos AA. Vi är alla olika, men även jag kände att AA var inte min grej. Folk är toksnälla och förstående...men kan de hålla mig nykter? En sponsor? Ja varför inte? Men jag behöver inte fler vänner...jag behöver ett tänk som gör att jag kan hantera vardag och tillkortakommanden utan alkohol. Din man vet att du dricker, din svärfamilj likaså. Snälla vackra kompis; Se till att hjälpa dig själv. Ingen press...inte idag...men låt tanken gro? Jag menar inte hemmet, jag menar inte myndigheterna. Utnyttja det välfärdssystem vi har. Sjukskriv dig. Ta en semester när du är helt ensam, där du bara kan ligga i solen (eller ngt annat, vad som tilltalar dig) och låt bara Stigsdotter sjunka in. Bara vara. Ngnstans ingen känner eller förväntar sig ngt av dig...och du skriver att du är flummig. Me too. Good for us! Kram /R

Eken

Som många andra även sagt här tidigare så tycker jag bestämt att du ska se till att få bort all sprit ur barskåpet. Att gå på AA och samtidigt ha sprit hemma känns nog lite fel.
Om din man ändå känner till problemet så borde det väl inte vara så stor sak att be honom ta bort sina flaskor och förvara på något annat ställe.
Vet själv hur det är.. då hjärnan bara slutar fungera så fort men vet av sprit som finns tillgängligt. Som jag också själv konstaterat på min tråd så är det nog nr1 av saker jag måste undvika..
Ja, kanske är det så att du skulle må bra av att få ta det lugnt och rå om dig själv ett tag? Eller känns det bättre att jobba och vara bland folk?

Hoppas du får en bra helg!

Stigsdotter

...det där som jag tänkt så länge på men aldrig kommit till skott med: att ta en semester, ligga i solen och bara vara. För ungefär ett år sedan (eller var det 2??) skrev jag beslutsamt i min Facebookstatus att Nu, nu ska jag äntligen göra slag i saken och boka en resa till bara mig själv. Usch jag tror verkligen jag behöver komma bort och vara för mig själv, varför är det så svårt att ta sig den tiden??

Nu finns det inte så mycket kvar hemma, maken drack själv upp whiskyslattarna igår och jag har gjort slut på ginflaskan som han trodde jag inte fick upp (bra det är med polygriper hemma). Nu är det tomt tror jag, slivon får stå orörd.. Jag sa till honom att det går inte, vi kan inte ha flaskor hemma, du får gömma de öppnade flaskor du har. Hans "hemmagjorda" single malt flaskor från egen tunna i Skottland tror jag att jag inte ger mig på, i alla fall inte om de inte är öppnade. Nu gäller det. Jag har fått hem den där stora AA-boken, får se om det kan vara något för mig.

Skall nog fundera en gång till på det där med att åka iväg. Jag har flera väninnor som har gjort egna resor, åkt iväg helt ensamma och har funnit att det ger väldigt mycket till själen. Usch vad trött jag är. Ikväll är jag ensam, maken är på whiskyprovning. Den tog nog slut för flera timmar sedan men varför komma hem när man te behöver? Ganska skönt har vi det själva här i soffan, jag och gammelkissen. Barnen och jag har ätit tacos och badat bastu. Våren gav ju upp här hemma och det kom en massa snö istället. Tjejerna har tydligen lärt sig från en herrkväll här hemma att man skall ut i snön när man bastar så vi sprang ute i trädgården och rullade oss i den hårda snön.

Dompa, förlåt om jag sårat dig med mina kommentarer om "värre". Naturligtvis går det inte att mäta smärta eller ågren. För mig betyder "värre" i detta sammanhang helt enkelt "mer öppet". Mer ärligt om du så vill. Alla vet. Som du säger, du kanske får byta jobb sedan. Här hos mig vet den närmsta familjen (fast tror säkert inte att det är så farligt), mina arbetskamrater vet inte ( förutom de som rejält utsatts för den packade mig, fast då var de själva rejält berusade...). Kanske är det lättare om alla vet, om man kan ställa sig upp och vara helt naken: här är jag! Istället för att smyga och låtsas att allt är bra. Jag nämnde en gång på jobbet att jag öville dricka mindre, blir lite för mycket ibland. Någon sa, det är väl ingen risk för dig?! Jag vet inte om den personen var med förra julfesten...

Natti natt från mig, kämpa duktigt och må alla dina demoner vika hädan!

Dompa

Inte har du sårat mig. Du skriver som det är, det är därför jag tycker så mycket om dig. Jag vet att jag just nu är en looser; Ensamstående alkoholiserad, sjukskriven trebarnsfarsa. Det hade jag aldrig räknat med när jag började min resa...min resa mot ett värdigt liv! Haha. Stora ord...men det är sant. För fyra-fem månader sedan var jag en "lyckad mellanchef, med stor villa (ja, den finns ju kvar), vacker fru och vad jag trodde glada barn. Inte en sjukdag på över tio år. Vänner som respekterade mig (men de speglade ju bara sig själva) och en lite självgod attityd. Konstigt nog är jag lyckligare idag. Konstigt nog...värt att upprepas. Ikväll ska jag checka in på hotell igen då mitt behandlingshem ligger så illa till från var jag bor. Denna gång utan syrran. Bara det blir spännande, nu är jag anonym. Reste mkt i mitt jobb, hade många hotellnätter men då såg jag dem inte som ett äventyr. Bara jobb som skulle granskas och alldeles för många whiskyn ensam i hotellbaren eller på rummet. Men nu blir det skönt. Inte så jag ogillar min familj, men alla behöver vi lite ensamtid. Har du ekonomi nog (får det intrycket) så ta den där resan innan sommaren. Som du skrev så har ju dina vänninor mått bra av ensamresorna. Bara sjukskriv dig och stick iväg. Du ljuger ju inte ens, du är ju sjuk. Min fru gjorde en liknande resa med en vännina, det blev inget bra. Bara alkohol och senare jätteångest. Utan ensam ska du resa. Sola mycket, liten middag på restaurang där den lokala servitören flirtar lite... Bra böcker...men inga utflykter, inga "måste ses", man behöver inte se varenda djävla tjärn och kyrka. Min resa blir till hemmet; Bygga lite fler fågelholkar och förhoppningsvis bygga lite ryggrad. Önskar dig allt gott. Kram kompis/R

Stigsdotter

...och är så glad att jag hittat hit och fått sådana härliga cybervänner som slösar med snälla ord, kramar och goda råd ♥ ♥ ♥

Visst är det lite märkligt att livet tar en till platser man alls inte hade tänkt befinna sig på - inte någon av oss räknade väl med att bli alkoholister. Men, loosers är vi inte, inte du heller Dompa! Den som tar tag i sig själv och försöker förändra sin situation är verkligen ingen looser!! Härligt att du känner dig lyckligare idag! Egentligen är det inte konstigt, den känslan beror nog på att du nu bestämt dig för att det skall vara du som bestämmer istället för att det "bara blir". Förstår du hur jag menar?

Visst är det skönt med lite egentid, jag ska verkligen försöka ta mig i kragen och komma iväg. Precis så som du beskriver resan hade jag faktiskt tänkt mig den!! (inklusive småflirtig servitör ;-)

Ha det nu så himla bra på hemmet, sug åt dig alla goda saker du får dig till dels där. Kram vännen!

Dompa

Det är inte att förakta. Jag förstår vad du menar...i höstas kunde jag aldrig tro att jag skulle hamna här. Visste ju inte ens att här fanns. Nu har jag mina nya kompisar. Och inte en utan ett tjugotal nya vänner. Yep jag är rik. Glöm inte din semester. om jag kan checka in på hemmet så kan du ta en kort "time-out", ett ord som jag förövrigt ogillar. Fattar inte varför...är väl den gamla präktiga, göra rätt för sig - Dompa som talar där. Bra kväll/R

Stigsdotter

Såg framför mig en situation där någon skulle ställa mig den frågan.

Imorse när jag kom till jobbet fanns där nämligen en person som jag träffat i en grupp jag deltog i på en beroendemottagning. Nu skulle han inte till mitt företag men det kändes lite konstigt att träffa på någon sådär helt ur sitt sammanhang!

Så dök en annan tanke upp, tänk om jag någon gång träffar en kund och så är det någon som jag känner igen från ett AA-möte.

Fast, nej, jag ska inte skämmas. Det här är jag och jag är bra ändå :-)

Idag ska jag ta mig iväg till ett AA-möte tror jag, det är en fantastisk känsla att sitta där och höra människor dela med sig direkt ur hjärtat sådant som de kanske håller undan för sina närmaste. Det är märkligt att det ändå är så lätt att dela med sig av förtroenden till människor man inte känner bara för att man har ett gemensamt problem.

Jag tänker att om alla människor vore lika deltagande, vänliga, varma och välkomnande som de människor jag träffat på de möten jag gått - då skulle samhället vara en mycket bättre plats. Visst är det konstigt att ett gäng alkisar uppfattas på det här sättet? Jag får inte ihop det riktigt. För människorna där är ju annars väldigt olika sinsemellan.

Förresten, nu har det skett. Nu har jag bestämt mig. Idag ska jag inte dricka en droppe. Nu vill jag inte mer. Nu får det vara nog, nu skall jag bli frisk och hitta mig själv.

Jag behöver ett råd från er kloka människor. Båda mina föräldrar har gått bort. Även om pappa var förtidspensionerad alkis och mamma telefonist så fick jag en slant från försäkringar när de gick bort. En slant som jag vill ska vara min och barnens. Ni som följt mig vet att jag ifrågasätter mitt äktenskap, något som jag vill finna styrka att göra någonting åt, antingen förbättra eller ta mig ur. För att skydda mig själv har jag bestämt att jag vill skriva ett äktenskapsförord där mitt arv görs till enskild egendom men hur tar man upp det därhemma utan att såra, så svårt??!

Stannar till den släkting med blodsband, man spär inte ut den med ingifta.
Får du föräldrarnas sommarstuga så kvarstår den i din ägo, så har det varit med min frus ägendom.
Den kommer ju hennes barn ( så även mina) tillgodo, och behöver inte lösas ut vid en skiljsmässa .
Det är annat när ni införskaffar något tillsammans. Då partar ni på det.

Jag skulle aldrig drömma om att göra några anspråk på frugans egendom, den är hennes.

Berra

ewazebra

Träffar man någon från en sån situation är det precis lika pinsamt för den andra personen. Garanterat!

Nynykter

Du kan ju kolla upp först vad som är din lagliga rätt vid en eventuell skilsmässa och sen fundera på hur du ska gå vidare. Jag tror tyvärr att arvet kan räknas in i de gemensamma tillgångarna som ni ska splitta ifall ni är gifta.
Vad man sen faktiskt kommer överens om är ju nåt helt annat än vad man har rätt till enligt lag. Skilsmässor tenderar tyvärr ofta att locka fram våra mest småaktiga sidor... När man står inför en oviss framtid kan det vara frestande att försöka få med sig så mycket som möjligt ur boet. Positivt i ditt fall är att du åtminstone kan bli av med det där j-a barskåpet (hehe).
Kram från Nynykter

ÄnnuEnVindåre

Hej!

Hälften av alla äktenskap spricker. Efter att ha varat i ungefär tio år.

Jag tycker att det borde vara en samnhällsrekommendation att folk ska ha ett äktenskapsförord som stipulerar att det vi äger innan vi gifter oss och det vi får i present eller som arv under äktenskapet ska vara enskild egendom, medan allt vi tjänar, sparar och skapar tillsammans ska vara gemensamt.

Jag tycker att det är skitviktigt att värna om sig själv ekonomiskt. Framförallt som kvinna (föräldraledighet, deltidsarbete, lägre lön, värdelös pension). Det borde inte vara något att skämmas över egentligen. Själv kommer jag ju aldrig att bli gift, som det verkar......:)

Säg att du läst en massa skräckhistorier om stackars kvinnor i tidningen Allers hos frisören och att du faktiskt vill ordna detta.

Han blir säkert sur. För att han fattar att det ligger flera saker bakom dina tankar. Men dessa får du kanske lov att stå för?

KRAM
Vindåren

Stigsdotter

(fnissar alltid för mig själv när jag läser ditt nick, tyvärr blir jag lite vinsugen också, vindåre som jag är ;-)

...och ni andra. Jag vet vad som gäller juridiskt, ville bara ha lite tips på hur man kan presentera det hemma och ditt tips "skräckhistorier i Allers" typ, är bra. Räcker ju så!

Nu när jag ju ändå tagit reda på vad som gäller kan jag ju lika gärna dela med mig: allt, även arv skall delas när man skiljer sig. Om te.x. en förälder vill skriva ett testamente bör det stå att arvet skall vara enskild egendom - då ingår det inte i giftorättsgodset om ni skiljer er.

Vad jag inte visste förut var att man kan skriva ett äktenskapsförord när som helst, jag trodde man var tvungen att göra det innan man gifter sig. I ett äktenskapsförord kan man i olika varianter ange vad som ska vara enskild egendom. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att inte t.ex. bilen blir till HANS enskilda egendom. Även om det inte är jättemycket pengar det rör sig om kan det nog som ni säger vara klokt att fundera lite på det innan man står där och är ovänner...

Ja, det j-a barskåpet skulle jag bli av med om vi skiljde oss, för mycket riktigt är det hans. Förutom att det innehåller en massa sprit så är det stort och fult, ett arv efter hans farmor och som har ett högt affektionsvärde = går absolut inte att slänga ut. Eftersom det inte upptar lika stor plats som mitt piano har jag inte så mycket att sätta emot ;-) (och nu har jag ju dessutom druckit upp den mesta spriten!!)

Idag ska jag inte dricka en droppe! När jag kommer hem ska jag laga mat åt mina små, plantera ut lite penséer som jag köpt, sätta lite fler frön och sen ska jag krama mina småttingar. Idag känner jag mig full av tillförsikt, kärlek och glädje. Frid vare med er alla ♥ ♥ ♥

kalla

Tror inte det finns några snygga skillsmässor, tycker att folk lyckas att dela upp det mesta sen håller dom på och bråkar om någon jäkla vas i slutet. Är ju så mycket känslor inblandade när man går skilda vägar. Kan du inte köpa ett smycke eller något för pengarna och förklara för honom att du vill ha det som ditt eget. Äktenskapsförord och testamente brukar röra upp massa känslor på den manliga sidan. Han får behålla farmors skåp och du smycket :-)Kramar Kalla

Stigsdotter

Det är helt otroligt vad mycket det betyder att få bekräftelser och stöd från er okända vänner! Helt fascinerande att det kan kännas så bra! Kanske säger det mer om mig än om er men ändå...whatever :-)

Jag sitter nu här med funderingar över AA. Har deltagit i ett antal möten i några grupper som passar mig tids- och geografimässigt. Trots att jag känner gemenskap och värme så ifrågasätter jag konceptet och undrar över hur man kan bli hjälpt av detta. Skall väl ändå erkänna att jag kanske inte kan identifiera mig med gruppens deltagare även om jag kan sympatisera med dem.

På något sätt känns det som att det här med att sluta dricka, det är något man måste ägna större delen av sin tid till. Stämmer det Adde? Du store man som har gått före mig! ;-) Jag som gillar att skriva på nätet har blivit medlem i AA-mejl och där fått kontakt med en kvinna på en ö utanför vårt lands kust. Hon verkar stabil och strukturerad och vill gärna vara min sponsor och jag sitter här och tänker "wow, vilket engagemang!" ....men funkar det verkligen? Antar att jag fortfarande har lite sådana sektvarningssignaler som klonkar i skallen.

Nå. Så här som jag har det nu kan jag ju inte fortsätta att ha det, så jag sätter mig med min läxa. Men, i alla fall, Adde, skulle vilja ha en liten rad från dig här som kan övertyga mig om att detta är rätt väg att gå!! Ska väl kanske tillägga att en stor del av min skepsis finns kvar TROTS ett antal möten. DÄRFÖR ATT det finns en regel om att man inte skall avbryta eller kommentera någons delning. Varken under eller efter mötet. Samtidigt finns där någon regel, tradition eller något steg som handlar om att man inte skall var självcentrerad. Jag upplever de AA-möten jag gått på som väldigt egocentriska! Folk delar och det är väl mysigt, jag kan ofta känna igen mig, men när folk kastar ut frågor, ber om hjälp! så förväntas jag inte agera? Jag har själv kastat ut frågor under mötet men bara bemötts med "tack". Nog så, men det hjälper mig inte vidare i mitt tänkande.

Jag vill så gärna att det här med AA skall vara en väg som passar mig för det verkar så otroligt sympatiskt på alla sätt och vis men jag kämpar med att köpa konceptet och hittils verkar det inte funka för mig. Hjälp!!