Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

vad glad jag blir att du fick telefonnummer att ringa om det krisar ! Jag vet ju själv vad mycket den säkerheten betydde för mig. Undrar hur många som fått telefonnummer av mig ? Det är ju så att det inte enbart är krisnummer utan det går ju jättebra att ringa och snacka bort en stund eller tala om att man mår bra !! Alla mår bra av att nån hör av sig lite då och då utan annan orsak än bara lite pratbehov.
Ha det bra och känn kraften i nykterheten !

du är en som inte gör så mycket väsen av sig, det mesta sker på insidan - dvs du tänker och tänker klokt och jobbar när du jobbar. Din klokhet blir väldigt synlig här (även om du inte alltid lever efter den) och säkert även annars i ditt liv. Jag har lärt mig att just den sortens elever ibland blir helt missförståda i skolan och även på jobbet. Hoppas du "blir sedd" och att din kapacitet tas tillvara där du jobbar nu.

Jag minns så väl hur vi följde din oro och delade glädjen över din ofarliga tumör. Så bra att den kan hjälpa dig i nykterhetsarbetet! Och så bra att du hittat till AA och har människor att ringa.

Önskar dig en solig och glad Annandag! / mt

Annelie 60

Jag blev så berörd av din tråd och så väl jag känner igen mig i mycket. Speciellt här mot slutet i din känsla av att bli bortvald och att alltid tro att andra pratar om en. Jag skulle också så gärna vilja veta vad andra egentligen tycker om mig... och ändå inte för tänk om det är väldigt negativt!

Men i mina bättre stunder så går jag till mig själv och hur jag uppfattar andra. Visst, det finns de som jag bara inte kan med men de har andra människor runt omkring sig som gillar dem. Det är ju bara att inse, alla kan ju inte älska alla och det är bara att acceptera att alla älskar inte mig. Det låter så enkelt men för mig är det en katastrof för varje person som ogillar mig, bäst därför att inte låta någon komma så nära att de kan börja ogilla mig.

Jag lever på hoppet att om jag lyckas hålla mig nykter så kommer de känslorna att försvinna och då ska jag börja våga närma mig andra.

Ha en bra dag och fortsätt kämpa på!

Stigsdotter

...framåt, men så trillar jag dit igen. "bara en liten klunk" Jamen det blir ju aldrig bara en klunk eller hur? Det är ju allt eller inget, eller hur! Sen när man tagit den där klunken så tänker man att allt är förstört så då kan man ju lika gärna ta en till när man ändå håller på. Visst?

Jag blir så trött på mig själv. Försöker tänka på några av mina duktiga vänner här inne som har det så mycket värre än jag har det, Dompa t.ex. som åkt in på hemmet, bor på liten ort med skvallriga medmänniskor och kanske förlorar sin vackra fru.

"ja just det!" vänder den lille alkoholdjävulen på det hela "JAG har inte sådana problem, för mig går det bra att ta en liten klunk emellanåt". Jamen nu ja försöker jag invända. NU kanske det inte är så illa men hur blir det när familjen inser att jag dricker i smyg? De avstår från alkoholen till maten men jag huttar på friskt för mig själv!

Jag som tyckte att jag så sakteliga började hitta mig själv igen, fick antidepptabletter som verkar hjälpa, fick lite initiativförmåga tillbaka. Om jag dricker förtas ju effekten av medicinen och jag känner att jag börjar halka ned i eländet igen.

Har ju fått några telefonnummer att ringa men dessa människor känner jag ju inte och de kommer inte veta vem jag är om jag ringer och det är ju så förbenat svårt att be om hjälp ens från de närmaste hur ska jag kunna ringa till en helt okänd människa och säga... säga vaddå? "nu står jag här framför barskåpet igen, vad ska jag göra?".

Kanske ska jag skaffa mig en sån där sponsor från AA? Vet inte riktigt hur det ska funka bara? Jag kan ju inte gå omkring och hålla den personen i handen hela tiden!

Usch, idag är ingen bra dag känner jag :-(

Annelie 60

Känner igen de negativa tankarna och ångesten de skapar, det känns i hela mig hur dåligt du mår nu. Men du är ju så duktig, du har klarat det innan, klart du kan klara det igen. Försök att säga bra saker till dig själv, hitta det positiva som finns och försök hålla fast de tankarna. De fungerar för mig men jag vet, man måste kämpa jättemycket för det är så mycket lättare att släppa fram det negativa och vältra sig i sjävömkan. Det gör bara skada så försök vara snäll mot dig själv. Du kommer att fixa det här för du är så duktig!

Kram!

kalla

Men ring dom nummer du fått, det är ju människor som gjort samma resa som vi gör. Ibland är det ju lättare att prata med någon som inte är så nära. Vi måste våga be om hjälp annars klarar vi aldrig det här, jag lastar av massor på en bekant som har matproblem. Vi använder inte samma drog, men våra problem är det samma. Man är inte starkast ensam och styrka kan vara att visa svaghet// Många kramar Kalla

Stigsdotter

Det betyder så mycket att se att ni tagit del av mina tankar och lämnar spår efter er här bland mina funderingar. Här kan jag vara öppen som ingen annanstans, tänk vad gott det kan göra att bli sedd av okända människor som kan förstå hur det är!

PersonligaPersson

...bara för att man halkar till lite. Men jag funderar på varför du inte helt enkelt häller ut allt du har hemma. Då blir det ju inga små klunkar då du har garden nere. Då behöver du besöka bolaget, och det är en bra mycket längre process som du kanske hinner hejda på vägen.

är bättre än inga steg alls, jag tycker du är duktig och stark som skriver här, och du vill ju ha en förändring. Utifrån vad var och en har med oss i vår ryggsäck så är den nog lika tung för oss alla, det ser bara lite olika ut. Styrkekram till dig.

Nynykter

Håller med PersonligaPersson där. Häll ut skiten!

Jag har än så länge inte varit nära ett återfall och det tror jag beror på att jag inte har en droppe alkohol hemma. Jag brukade dricka omåttligt hemma när jag var ensam eller trodde att barnen inte märkte, men i sociala sammanhang och hemma hos andra drack jag alltid lite lagom. (Snacka om hyckleri!) Så att tömma hemmet på alkohol var en förutsättning för att lyckas. Hemma hos särbon finns det alkohol, men där är jag sällan ensam så frestelsen finns inte där på samma sätt. Dessutom har jag berättat för honom om mitt beslut och det är en spärr. Jag kan alltid prestera stordåd när jag har publik (suck!)

Din familj verkar ju stötta dig genom att inte dricka alkohol till maten, så nog skulle de ställa upp på att tömma barskåpet eller låsa in spriten på något ställe som du inte kommer åt? Jag har fått intrycket att konsumtionen för din del ibland stannar vid små klunkar, men jag tror det ligger enorma psykologiska vinster i att istället avstå helt eftersom man då kan känna sig så väldigt nöjd med sig själv.

Ta all hjälp du kan få, Stigsdotter! Du är värd att få må bra och vara nykter.

Stigsdotter

...jag vill ju egentligen ha en flaska vin eller två, att stå och klunka Caipirina ger mig ju faktiskt ingen glädje alls - jag bara inbillar mig att det ska det. Det är vinet som är min svaghet och det har vi inte hemma. Då blir det starksprit istället, som ju är värre, men inte ger mig den effekt jag vill ha. Så varför gör jag det? Jag håller på att tömma ut slattarna och snart är det bara makens finwhisky kvar samt oöppnade flaskor. Det är nog så det måste vara - att inte ha något hemma.

Jag ska ta mig iväg på ett AA-möte nu under lunchen. Här där jag finns kan man gå på ett möte på lunchen och sedan ett efter jobbet om man vill. Jag hoppas att detta skall ge mig styrka att sluta dricka. Fast det känns knasigt att det skall gå åt så mycket tid till möten när jag knappt hinner iväg att träna... ja ja, har man tagit fan i båten...

Ha en bra dag allihopa!!

kalla

Bra att du går till AA till slut hittar du din styrka, men hjälp dig själv genom att ta bort alkoholen från hemmet. Jag skulle aldrig klara av att ha något hemma just nu och vill inte plåga mig själv så heller. Verkar ju som att vaxa benen långsamt, ingen hitt det heller :D Kramar Kalla

Annelie 60

Äldsta grabben har tillfälligtvis flyttat hem igen och tog hela barskåpet med sig som står i hans garderob. I maj ska han åka iväg på ett halvårs utlandstjänstgöring. Vad sjutton ska jag göra, jag kan bara inte säga till honom att du får faktiskt härbärgera dina flaskor någon annanstans för din morsa är alkis och klarar inte av frestelsen. Så lågt klarar jag fortfarande inte av att sjunka i hans ögon.

kalla

Annelie, om du inte vill säga det till honom så kan du ställa det på ett ställe som du inte kommer åt som ett förråd som är låst eller i en stor låda med lås. Lås och släng bort nyckeln, sen kan du säga att du tappat bort nyckel :-)
Men igentligen är det ju lättare att säga som det är, för även om vi är mammor så är vi människor också. Jag tänker så här om jag kan erkänna mina problem, så kanske jag öppnat en dörr för dom att komma och be om hjälp om dom hamnar fel.

Stigsdotter

Kan kanske vara bra att känna till också? Jag menar om du har problem med alkohol finns det ju faktiskt en viss risk att han också löper risk för ökad känslighet vad gäller alkohol. Då kanske det kan vara vettigt för honom att akta sig lite - om han känner till den risken vill säga! Svårt, jag fattar!

Idag har jag fått medalj förresten :-) Den där lunchgruppen har tydligen tradition att dela ut medaljer för olika nyktra tidsperioder och eftersom de nu frågade om där var någon som varit nykter i 24 timmar och jag har varit just det så fick jag mig en liten silverpeng :-) Ha, ha "alla sätt är bra utom de dåliga" som morfar brukade säga, om det ska till att samla medaljer för att man ska klara av att hålla sig från drickat så får det väl vara så då!

är fin :-))

På många konvent gör man "countdown" dvs man frågar på avslutningsmötet hur många år folket i salongen har när det gäller oavbruten nykterhet. Man börjar på exvis 40 år och går neråt och för varje år reser sig en skara som har just det årtalet. Det sitter då ett antal pers och räknar dem som ställt sig upp och när man är nere på noll så har man fått en slutsumma på hur många nyktra år, sammanlagt, det finns i lokalen :-)))

En hissnande summa som bara har till uppgift att visa att det fungerar :-)) Bla Gotlandskonventet gör så och de kraftigaste applåderna får 24 timmars gänget !!! En dag i taget gäller ju så i princip är det ju den som gick upp tidigast i morse som varit nykter längst :-)

Spar din medalj och ge den vidare till någon ny som är i din sits nu så ger du dubbelt stöd, du har ju värmt upp den tills den personen kommer.

Stigsdotter

...du som har erfarenhet av detta med AA, hur funkar detta egentligen? Jag som nykomling känner mig så vilsen just nu, vet inte riktigt vart jag skall ta vägen??? Vad skall jag göra med AA, hur kan det hjälpa? Jag blir inte klok på och fattar inte hur jag, hur JAG, skall bli hjälpt??

Så klart är det till tröst att rätt ut bara säga vad jag känner och hur jag mår, och det är toppen att lyssna på andras delningar jag kan känna igen mig eller får tänka att "oj, så illa är det inte för mig i alla fall". Jag känner värmen och gemenskapen och tycker att det är fantastiskt att alla dessa olika slags människor sitter i ett rum och bara öser ur sig en massa saker som man kanske inte ens delger sin bästa vän. Men, jag får ingen respons på det (för sådana är reglerna inom AA), jag får ett "tack" men jag får inte veta om jag tänker rätt eller fel? Här på forumet reagerar vi i alla fall och svarar varandra, för en diskussion ibland.

ursäkta om jag svamlar här nu men jag känner mig otroligt vilsen. Hade hoppats att AA skulle vara min hjälp men förstår inte riktigt hur. Trevliga människor som är vänliga och allt, men HUR skall detta hjälpa mig att sluta dricka????

Inser med smärta att det nog är JAG som måste göra jobbet. Får lov att inse att där inte finns någon "quick fix", någon annan, någonting utanför mig, som kan hjälpa. Det är jag som måste göra jobbet.

Vilse i pannkakan känner jag mig...

Stigsdotter

...jobbar sent, kommer hem och förväntar sig...vaddååå? Pigg och glad och nykter hustru? Nu tror jag att jag har gjort mitt i barskåpet, nu är det mesta uthällt eller uppdrucket. Hej, jaha hur mår du då och sedan krypnedsnabbt i sängen. Ja jag kan fatta att det är besvärligt med en hustru som dricker men just denna hustru känner sig jävligt ensam och funderar väldigt mycket på om det är värt det. Värt att vara en del i en tvåsamhet inte värd namnet bara för att man inte orkar ta sig ur den på grund av allting som man har gemensamt (= allt skräp som man samlat på sig..)

heller hur AA kan hjälpa... men ta vara på det goda du får med öppet sinne och ge dig och AA tid. Vi vet ju att AA hjälpt många, många. Sök annan hjälp också där du kan få "svar" och annan slags bekräftelse. Och fortsätt här på denna speciella plats. Du har helt rätt i att det inte finns "quick fix", att du jobbet måste du göra själv. Du, berätta för mannen där i sängen om din ensamhet, att du längtar efter honom (gör du?) och behöver honom. Kram / mt