av MrLCK

MrLCK
mån, 2024-05-27 - 22:19

Hej

Älskar min sambo tills döds och vi har barn tillsammans.
Men situationen vi är i är ohållbart, svårt / det går inte att nå fram till henne.

Hon är verbalt överlägsen och diskussionerna slutar alltid i tjafs / bråk eller att jag "överdriver".. så var det inte, du har fel, eller vi har inte samma uppfattning, hon liksom pratar omkull mig

- Har blivit "nykter".. då någon måste ju kunna ta hand om ungarna när det är "fest" och det är inte kul / kan inte slappna av när hon är på G iaf efter vi vart föräldrar.

- blir så att jag finner mig i det och.. tassar runt det.. nu har vi haft det tufft ett tag och nu går det fan inte. Våra barn som är små blir påverkade.

Dem närmsta (familj / vänner) vet om detta problem som pågått så länge.. eller skojar bort det fast den vet problematiken.
- Ingen når liksom fram, det kan bli ett påhopp mot henne som hon viftar bort. Bortförklarar sig.. sen är det frid och fröjd. Tills nästa tillfälle det bjuds på dricka.

Hon är världens bästa mamma nykter och världens bästa stöd för allt och alla utom mig själv, då hon blir känslomässigt kall eller liksom ointresserad av mig.. letar fel, tar liksom 2 steg tillbaka. Närmar jag mig så får jag höra bortförklaringar... Känslan då är att är vi ens tillsammans?

Men sen när enheterna kommer in får jag en känslomässig atombomb slängd i mitt ansikte, överröstar än med kärlek och lovord till allt å alla osv.. men sen går det över till..

Så jävla svårt, ledsamt och älskar verkligen henne.

Satte ner foten då jag brann av... I en situation där vi lovade varandra dagen innan att vi skulle ta det lungt med alkoholen.. men INTE.

Våra bråk genom åren slutar alltid i kaos och att jag kryper tillbaka.. fast egentligen inte borde göra det. Det slängs hårda ord mellan oss.. som sårar båda.. men sen läggs undan.

Sen när vi försöker prata om detta så vänds allt mot mig.. mitt fel att vi var ute..

Vafan ska vi göra?! Jag skiter i mina känslor. Våra barn är det viktigaste. Nu pratar jag bara om barnen med..

Folk säger / rekommenderar par terapi. Efter senaste situationen där vi lovade varandra allt och dagen efter fick jag nog.

Jag kan inte hjälpa henne. Jag vill inte att detta ska bli vara / något smutsigt, jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill inte att barna ska bli mera påverkade än vad dem redan blivit..

Hur hjälper jag än människan som är så grym på sitt jobb och mamma till våra barn.

Men jag kan inte nå fram.

bella70
mån, 2024-05-27 - 23:33

@MrLCK
Tyvärr måste du börja med att separera och skydda barnen från bråk o missbruk.
Förhoppningsvis kan det även leda till att hon söker hjälp och längre fram kan bli den mamma barnen behöver.

Flytten är givetvis även för din skull, barnen behöver som du så väl vet en välfungerande förälder som ser till att de inte blir utsatta - det är viktigare än din kärlek till mamman.
Och du kan inte lägga all energi på dem när du är utsatt för psykisk misshandel.
Parterapi är det nog inte läge för nu.
Man hör på det du skriver att det viktigaste för dig är kidsen ❤️

MrLCK
tis, 2024-05-28 - 09:06

@bella70

Det är väl så, den hårda sanningen. En rädsla jag har / haft väldigt länge, men det stämmer ju..

- mår jag bra ? nej, vill jag vara i ett förhållande där det är slags ställningskrig nästan om allt.. sen kommer dem ljusna stunderna där allt är frid och fröjd. Sen som snabbt raseras..

Hela sambos familj har ser detta och pratar om detta bakom stängda dörrar. "Familje problem"
Nu har iaf 2 st satt ner foten.. fast den liksom inte säger "allt"

Vi pratar bara om barna, eller jag väljer det då det är ingen ide' att ta en diskussion om allt. För det vänds mot mig.

Sambon är en 110% med på / i arbetet. Fokuserad, balanserad, smart, klipsk, har respekt, älskvärd, levererar och är grym.

Hur kan det vara så? Så jävla fungerade mot alla, kärleksfull och bäst! men när det kommer till "intim/kärleks" relation ge och få bekräftelse. Så tar det stopp. Måste ha enheter för att kunna ge mig: Egentligen om 2 personer är kära / älskar varandra, borde och ska ge varandra utan att ha fusk i kroppen...
Vet och känner att det finns kvar den människan jag förälskade mig i för längesedan inom henne.

Skit jobbigt, står på sidan och ser på eller blundar, tassar runt allt..

Har i mina gener att familjen kommer först oavsett vad.

Tack ❤️🙏

Haga
tis, 2024-05-28 - 11:14

@MrLCK Kan enbart känna igen mig i det du skriver. Man står liksom själv och är den enda som ser problemet till slut. I det så förminskar man även problemet för sig själv och till slut så är det nån form av normalitet. Tills den dagen det spricker och man spyr ur sig allt som hänt, sagts, skett med mera.

Jag gick igenom ett liknande scenario för 4 år sen ungefär. Hon hade ett fungerande jobb, socialt liv osv men det blev hela tiden värre och värre. Det som en gång i tiden var ett "hemligt" problem innanför vårt hus började synas utåt. Hon åkte dit för rattfylla, till slut fungerade inte jobbet längre då dom kom på henne. Vänner började försvinna osv osv. Till slut försvann även jag och jag tog vårt barn med mig. Idag har hon umgänge med sitt barn ca: 2 timmar/vecka. Miljonskulder, hemlös, psykoser, tvångsvård och ett gravt missbruk. Ett missbruk som antagligen fanns lika starkt under tiden vi var ett par. Men jag dolde det, ljög för mig själv om det, ursäktade saker och såg till att hon skötte arbete och alla "måsten" i livet. Efter separation så föll hon, då såg jag att hon ärligt talat inte alls skötte sitt jobb, hon klarade inte av vardagen så som jag målade upp det. Däremot så med min hjälp, stöttning osv så fick hon det att fungera. Utåt så såg det bra ut, hon verkade självständig, framåt, duktig och högpresterande. Men verkligheten var att hon parasiterade på mig, vänner, familj med mera och vi alla accepterade det. Accepterade det för att det var oavsett bättre än sanningen.... Du måste ta dig därifrån, det du beskriver är ett sjunkande skepp. När du lämnar det så kommer det antagligen inte att bli vackert. Förbered dig på att bli jagad, utskälld, beskylld för både det ena och det andra... Men vad du än gör... Backa inte. Att lämna är det bästa jag gjort både för mig och vårt barn. Att inse att mitt ex är en vuxen människa och själv får stå för sina val är inte lätt. Men det är värt det. Fokusera på dig själv och barnen. Hon är ensam ansvarig för vad hon gör.