av Behöver_hjälp

Behöver_hjälp
tis, 2024-06-04 - 05:38

Min pappa(70) har problem med alkoholen. Det har hänt ofta att han tagit några glas för mycket vid fester eller helgkvällar när jag var yngre, kommer ihåg att jag var ofta arg på honom i mina tonår för det och både jag och mitt syskon dricker inte alkohol, till största del, beroende på detta. Det har väl hänt att mamma tar ett glas för mycket ibland också men det är långt ifrån lika många gånger som pappa. Både jag och mitt syskon är i vuxen ålder och har flyttat hemifrån, men för 4 år sedan var pappa tvungen att genomgå en bypass-operation och det är efter detta som problemen har blivit värre.

På flera sätt blev han personlighetsförändrad efter operationen och han har alltid haft ångest (även om han vägrar erkänna det), som jag och mitt syskon har fått ärva från honom, som har blivit 100ggr värre efter operationen+depression. Han fick komplikationer efter op som gjorde att han inte kunde återhämta sig efteråt och han har inte kunnat få tillbaka styrka i kroppen, mest benen, han skulle behöva gå med rollator för att han går så dåligt men vägrar, han har ont i kroppen med svaga ben, ingen muskulatur kvar och det blir inte bättre, han går o tränar på en rehabklinik och går på promenader men bristen på framsteg gör honom ännu mer deprimerad.

Varken jag eller mitt syskon bor i samma stad som våra föräldrar men vi är ofta hemma, jag mer än mitt syskon, under lov/högtider/födelsedagar etc och för att hjälpa hemma, morfar dog i höstas med svår demens och mamma har fått kämpa med att försöka hjälpa mormor att ta hand om honom i flera år. Han var nog "frisk" och hade ett nog stort stöd från mormor (enligt kommunen) för att han skulle få hamna på ett boende, och han skulle ändå vägrat om man försökte.

Mamma som också har det dåligt på sitt jobb med en dålig chef har fått dra det största strået till stacken för att hjälpa sina föräldrar och mått dåligt över både deras situation och min pappas, samt mitt syskon som just fått barn.

Är säker på att ångesten och depressionen jag och mitt syskon har fått ärva är från pappas sida men han vägrar helt och hållet att erkänna att han är deprimerad/mår dåligt/har ångest. Han vägrar prata med en psykolog eller läkare om sina psykologiska problem och när det kommer till sin kroppsliga hälsa så påstår han att ingen läkare förstår honom och att han är nog narcissistisk att han tycker att han kan mer än dom.

Jsg och mitt syskon har försökt få mamma att gå till en psykolog också men det är inte det lättaste att få tag på i deras stad och ett stort täcke av skam gör att hon har svårt att öppna upp sig om alla problem med andra utanför mig och mitt syskon. Hon har få vänner och dom hon har pratar hon i telefon med allt för sällan och hon skulle ändå aldrig öppna upp sig om nått sånt här till dom. Hon har hotat om skilsmässa och att lämna pappa och åka till hennes mamma och sova där men jag vet att hon skulle aldrig verkligen lämna honom för att hon är för snäll och skuldkänslorna om nått hände honom skulle äta upp henne.

Pappa har dessutom diabetes sen ca 25år tillbaka och han har alltid haft problem med diabetesen efter det att han intr kan få ett stabilt sockervärde, alltså sockret kan bete sig hur som helst fastän han äter korrekt och tar insulin, här är ännu en grej som han påstår att inga läkare, varken diabetesspecialister eller vanliga läkare, kan hjälpa honom med, och att han mår fysiskt dåligt av sin diabetes är ännu en "trigger" som vi tror gör att han dricker för att mår dåligt över. Faktumet att han borde vara extra försiktig med alkoholen pga sin diabetes är ännu en grej han vägrar erkänna. Dessutom är detta ytterligare en grej som gör att mamma aldrig skulle lämna honom för att det har hänt att han fått så lågt socker att han inte kan hjälpa sig själv.
Jag själv fick en gång för nån månad sen ringa efter ambulans när jag var här och hälsade på under påsken och varit ute nån timme och kommer hem till pappa som sitter på soffan och är onårbar för att sockret var så lågt.

Vi har bråkat om alkohol många gånger hemma under uppväxten men det har blivit 100ggr vanligare senaste åren. Att han inte kan nöja sig med ett glas vin till middagen eller ett till middan o sen ett efteråt som han kan smutta på(som mamma gör), att han inte fattar sina begränsningar och tror att han kan dricka samma volymer som han gjorde när han var yngre. Påträffade honom 2 gånger med att stå vid kylskåpet och dricka direkt ur vinflaskan när han trodde vi inte hörde.

Kom på honom en gång när vi var och handlade inför en helg och han skulle gå till systembolaget o "köpa vin till middagen" men när ja varit o lämnat kundvagnen och gick dit för att se vad han köpte så va han vid kassan hade plockat på sig en vodkaflaska i pet-format, alltså plast. Vilket vi hade ett stort bråk om senare och han sa då åt mig att inte säga nått till mamma för att det skulle "förstöra helgen". Har efter det hittat gömd vodkaflaska i förrådet, mamma också, har också hittat flera i plastsorteringen i sophuset som vi vet måste vara från honom.

När jag inte varit i hemstaden för nån vecka sen så hade mina föräldrar ett till stort bråk som jag fick höra om över telefon, då hon hittade sprit gömd i pappas garderob. Då packade hon en väska och åkte till mormor och sov där någon natt men sen åkte hon tillbaka hem och pratade med pappa, vet inte exakt hur det gick till men hon påstod att det var "löst" när jag pratade med henne.

Min familj har alltid varit experter på att vi har stora bråk om alkoholen, jag, mitt syskon och mamma mot pappa, vilket oftast sker på kvällen, och sen är vi arga och kyliga mot pappa dagarna efter men att det alltid rinner ut i sanden och att allt går tillbaka till det normala efter några dar.

Mitt syskon har nyligen fått ett barn och de har varit tydliga med till pappa att han inte kommer få träffa sitt barnbarn om han inte är nykter, mitt syskon kommer ha noll tolerans när det gäller alkohol och barnet. Men graviditeten har varit svår och komplikationer vid födseln är ytterligare "triggers" som ja vet pappa skulle må dåligt över och kunna använda spriten som bedövning för ångesten.

Mamma har nu åkt ner för att hjälpa mitt syskon och dess sambo med spädbarnet för att komplikationer under förlossningen ledde till akut kejsarsnitt vilket ledde till förlossningsdepression efter barnets födsel. Pappa har en inplanerad resa till mitt syskon om bara några dagar och nu när jag kliver upp mitt i natten för att gå på toa så tycker jag det luktar sprit i vardagsrummet så jag letar och så hittar jag en liten flaska brännvin-50ml, 32% gömd bakom glasen i vitrinskåpet i vardagsrummet. Pappa är flygrädd och hatar att resa men jag vet att han skulle göra det för att få träffa sitt barnbarn, men jag känner att han garanterat skulle dricka någon sorts alkohol för att dämpa flygrädslan och ångesten som kommer med det. På flygplatsen i baren till exempel, där jag som inte ska resa med honom kan hålla koll på honom.

Har redan ångest för att jag är själv med pappa i hemstaden och är här för att jobba och har hotat om att åka till mormor eller en kompis om jag misstänker att han druckit. Men liksom mamma är jag rädd att nått ska hända honom om jag lämnar honom nu. Det är mitt i natten och jag ska på jobbet snart och vet inte vad jag ska ta mig till, jag spolade ner spriten i avloppet men hur ska jag göra nu? Vet inte om jag ska konfrontera pappa om flaskan och vet inte om jag har den mentala kapaciteten till det heller. Han kommer ju ändå märka att flaskan är borta när han letar efter den, ska ja bara ställa den på middagsbordet och invänta följderna? Ska ja packa en övernattningsväska, Ta familjebilen och åka bort till mormor/kompis?

Vad ska vi ta oss till?

Behöver_hjälp
tis, 2024-06-04 - 05:42

Har också splittrade känslor och massa ångest över att ta beslut om jag borde berätta om den nyaste händelsen med flaskan till mamma och mitt syskon nu när båda mår så dåligt och mamma är där för att hjälpa till och de har redan så mycket de mår mentalt dåligt över. Vill inte lägga till på den stressen men jag vet inte vem annars jag kan prata med det här om.

Glömde säga att både mormor, mitt syskons partner, och mina få vänner vet om pappas alkoholproblem. Och jag pratar ofta om det med mina kompisar.

Behöver_hjälp
tis, 2024-06-04 - 06:01

Både jag och mitt syskon tar antidepressiva och jag mår egentligen för psykiskt dåligt av att vara hemma igen men gör det för att jag har sommarjobb här och mormor och mamma är i desperat behov av sällskap och hjälp.

Har som sagt bråkat om alkoholen många gånger med pappa och jag har både ilska och förståelse fungerar inte. Han blir otroligt defensiv och kan snäsa och höja rösten direkt, jag har försökt att hålla tillbaka min egen ilska och försökt prata lugnt med honom och försöka vara så icke-fördömmande som möjligt, kontra med "varför höjer du rösten åt mig nu bara för att jag ställer en fråga? Jag låter inte otrevlig mot dig så varför låter du otrevlig mot mig?" Etc

Vi köpte till och med en alkoholmätare för 2 år sen som jag hotat med att han måste använda men när mamma har försökt få honom att blåsa nån gång har han tvärvvägrat och blivit arg. Vilket bara bevisar att han inte vill blåsa för att han inte är nykter.

Vet inte hur jag ska handskas med situationen för ilska funkar inte, hot om att vi lämnar honom funkar inte, förståelse funkar inte, att försöka ha en lugn konversation funkar inte. Har fått höra att skam inte är en bra metod att använda på någon med alkoholproblem för att det bara gör saken värre om det är så att han innerst inne skäms över sitt beteende.

Behöver_hjälp
tis, 2024-06-04 - 07:06

Försöker man fråga honom om "vad skulle du göra om vi lämnade dig nu då om du vägrar skaffa hjälp för det här? Så kan han svara med saker som "ja då skulle jag väl sitta här o dö" eller liknande. Han vet att vi (jag och min mamma mest) lätt får dåligt samvete och detta känns som utpressning för att vi inte ska lämna honom.

Han tycker också att våra oro och ilska över alkoholen är överdrivna och att det bara är vi som tycker det här är ett problem

Nell
tis, 2024-06-04 - 11:27

Hej @Behöver_hjälp, och välkommen hit till forumet!

Vad bra att du skriver om den här svåra situationen som du befinner dig i. Det kan vara ett stort steg att öppna upp och berätta om hur det har varit. Din pappa har druckit under lång tid och det har påverkat dig och dina närstående mycket under åren. Nu beskriver du hur problemet eskalerat och ni känner er villrådiga, ni försöker sätta gränser och samtidigt finns en stor oro för konsekvenserna.

Bella är inne på något jätteviktigt, det går inte att tvinga någon att sluta dricka, ibland går det att påverka, men det är inte säkert att alla ens ansträngningar kommer att ge någon varaktig förändring. Beroendet gör att det för många är svårt att komma till förändring, men nyckeln ligger hos personen själv, inte hos de anhöriga. Det finns mycket hjälp att få för din pappa om och när han bestämmer sig att han vill ta emot det.

Det är ledsamt att höra hur din pappa betedde sig på ett sätt som blev jobbigt för dig när du var mindre. Som barn/tonåring hade du inte lika stor möjlighet att sätta gränser för vad som var okej för dig, dina föräldrar hade ett ansvar för dig och dina och ditt syskons behov blev inte helt tillgodosedda, om jag förstår dig rätt. Det kan väcka massor med känslor, ilska, sorg. Det kan även påverka dig i dina relationer idag. Fint att du börjar skriva om det här, och hoppas du får fint stöd för det.

Du är nu i en situation som vuxen då du kan göra andra val. Du kan välja att ta avstånd som Bella föreslår, och som många anhöriga här på forumet till slut kommit fram till och gjort. Du kan också försöka sätta tydliga gränser för vad du inte vill och kan acceptera. Många kan uppleva att det är svårt att börja göra annorlunda, och ibland kan det vara bra att ta små steg. Vad känner du skulle var möjligt för dig? Vilken gräns skulle kunna vara rimligt?

Tveka inte att ringa till oss också på 020-84 44 48, om du vill berätta och få stöd i alla tankar och känslor du brottas med just nu. Och fortsätt gärna skriva!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen