av Cheezus

Cheezus
lör, 2024-06-29 - 16:41

Hur gör ni andra (eller har gjort) för att inte fastna i de goda minnena, de fina stunderna?

Jag är mitt i en bergochdalbana av "sårad", "ilska", "sakna", "oroa mig för honom", "tycka synd om" och allsköns svängningar.

Han hade en lite längre nykter period, men det som hände sedan var inte bara ett återfall, utan han gick rätt in i sitt beroende igen och sket i allt. Jag var så jäkla stolt över honom där ett tag, även om han kunde vara hängig och deppig så hade jag hopp om honom, om oss och om framtiden.

Förhållandet varade länge och var i sig en bergochdalbana av nya upplevelser, passion och lust men också missbruk, stormande ilska och anklagelser från hans sida. Några enstaka gånger även fysiskt våld, inte bara psykiskt. Ju mer han dricker, desto värre blir det.

Jag inser att det här inte enbart gäller hans missbruk och beroende, utan även den psykiska misshandel jag stått ut med i så många år, men tänker att det i många fall går hand i hand, och i vilket fall som helst så är det mitt medberoende som jag behöver besegra nu.

Jag har en terapeut, men det är ju på bokade tider, och jag har sökt hos våld i nära-enheten på kommunen, men har träff hos dem först nästa vecka.

Just nu befinner jag mig några mil bort från honom och beroende på hans dagsform får jag trakasserier per SMS, så de har jag ju att gå tillbaka och titta på, men det är lite ångestladdat att pyssla med, så tar gärna emot lite mer kreativa tips på hur jag låter bli att kidnappas av mina egna känslor.

Åsa M
lör, 2024-06-29 - 17:12

Jag blockerade honom från att kontakta mig efter att han ballat ur rejält och jag sa ifrån på skarpen att nu räcker det. Och sen bearbetade jag mina egna känslor och mitt medberoende i lugn och ro så länge som jag behövde innan jag kunde ta bort blockeringen. Det tog drygt två år...
Jag har en anknytningsstil som gör att jag gärna väljer dåliga partners och accepterar deras beteende för att de ju "älskar" mig. Att ta helt avstånd var enda sättet för mig att hantera det utan att trilla tillbaka i "men vi hade det ju så bra". (Det hade vi, ungefär var tredje dag när ingen kris inträffade. Där emellan var det en jäkla berg- och dalbana.)

Cheezus
lör, 2024-06-29 - 17:57

@Åsa M
Tack! Tyvärr finns det lite rent praktiska omständigheter som gör att det just nu inte går att klippa kontakten helt, även om det känns som att jag bara vill skita i allt och dra till andra sidan jorden ibland. Vi har åtminstone inga gemensamma barn, så tids nog finns det kanske en framtid utan trakasserier och inhåvningar om vartannat.

Misstänker att tiden det kan ta att jobba med sitt medberoende är högst individuell, men jag blir glad att höra att det finns folk som tagit sig till andra sidan i alla fall. Tack för att du delar med dig av din resa! Det hjälper att höra.

Det är som att jag önskar så jäkla hårt att någon kan "förklara allt" och om jag bara "gör så här" så kan jag rädda både honom och oss, även om han nu gått över några gränser som blir svåra att förklara bort. Och det är alltid mitt fel att han super, det är mitt fel att han blir så arg, osv - det går ju inte ihop med min lilla dröm.

User37399
lör, 2024-06-29 - 18:58

Blockera! Vilka praktiska saker handlar det om? Är de värda din hälsa?
Ju längre tid det går utan kontakt ju mer nyktrar vi till i vårt beroende.
Bra att du sökt hjälp, detta låter mycket farligt.
Ring polis om han söker upp dig och är hotfull, agera lågaffektivt och undvik konfrontation.

Det finns en bättre kärlek för dig❤️

Åsa M
lör, 2024-06-29 - 19:57

@Cheezus kära vän, jag förstår att du vill hitta en lösning. Det har vi alla velat. Problemet är bara att man kan inte bestämma hur en annan persons sjukdom ska utvecklas bara för att det ska passa en själv. Risken att han blir sämre är betydligt större än att din dröm besannas, alkoholism är en progressiv sjukdom. Ta hand om DIG först. Det är viktigast!

Cheezus
lör, 2024-06-29 - 20:26

Tack @bella70
Jag är lite orolig, kanske helt i onödan, för att skriva detaljer då en eventuell svaghet eller sårbarhet skulle kunna användas mot mig ifall det kommer fram till honom. Det har hänt förr.

Men i alla fall är det rent praktiska grejer som behöver klaras av först, som inte går att hoppa över.

Det går verkligen upp och ned, när jag har en kompis att umgås med så är det förstås lättare, men det är bara ett fåtal jag kunnat vara öppen med om min situation också, då jag fått svårt att lita på folk.

wasgij
tis, 2024-07-02 - 04:20

@Åsa M
Läser olika trådar. Då en annan också fastnar. Men hur var dina 2 år av att ta hand om dina känslor i din resa? Vill du dela med dig?

Du har besvarat flera av mina inlägg förut och är klok. Olika erfarenheter hjälper att läsa sig till.
Blockerade också min nuvarande make (ligger i skilsmässa), det tog 1 v innan jag bröt den för att tankarna i hjärnan satte spratt… Sedan kommer ångesten och hela bibban!

Åsa M
tis, 2024-07-02 - 13:09

@wasgij ja du.. jag har skrivit enormt mycket i mina dagböcker. Ältat allt fram och tillbaka. Hans misstag, mina misstag. Mina tidigare relationer. Jag har fått lära mig mycket om mina egna reaktioner, varför jag accepterar att bli behandlad som skräp trots att jag är en omhändertagande person som är snäll och hjälpsam. För mig har det landat i att jag bär med mig en massa osäkerheter från barndomen som gör att jag har en otrygg anknytningsstil. Jag tror inte att man kan ha en bra anknytningsstil om man är tillsammans med en missbrukare, det faller liksom på sin egen orimlighet att man skulle acceptera en så dålig relation om man var van vid mer fungerande relationer. För mig är det enklast att avbryta all kontakt med en person som gör mig illa, för flera åt sedan hade jag nog suttit kvar och lidit och försökt förståååååå dem. Men nu har jag kommit till den punkt att jag utgår från mina egna behov, och inte deras. Det har gjort hela skillnaden.

Mitt ex hankar sig fortfarande fram på jobbet efter sin omplacering, är impopulär, asocial och lat. Verkar inte må bra. Har förstås inga möjligheter till karriär kvar. Träffar honom varje dag på jobbet. Det har varit en jäkla resa men jag ångrar inte att jag pratade med hans chef om hans drickande. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv. Eller som man också kan formulera det: stå på dig, annars gör någon annan det.
Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom och för mig var det först när jag insåg att jag inte KAN hjälpa honom som jag kunde gå vidare. Han vill inte ha hjälp han älskar sin alkohol och har noll sjukdomsinsikt. Jag var tvungen att mentalt bara släppa det. Det går inte att bearbeta medan man hela tiden blir manipulerad hit och dit, man får ingen ro. Man kan väl säga att istället för att jag försökte lappa och laga hans liv så har jag försökt odla mitt eget. Det är det enda jag kan kontrollera...

wasgij
tis, 2024-07-02 - 15:21

@Åsa M
Mitt liv liknar ditt från barndomen. Anknytningsproblematik. Relationer genom åren. Att vara en omhändertagande person och hjälpsam. Att till 100 procent ge allt jag har till någon. Vilja hjälpa när det stjälper mig själv.

Jag tackar för dina rader och dom hjälper. Kanske ska börja skriva ner allt. Som du. För att kunna gå framåt.

Vet inte om detta är extra svårt för att denna relationen gav mig 1 år. När alla andras varat så mycket mer.

Åsa M
tis, 2024-07-02 - 16:22

@wasgij ja, jag kan verkligen rekommendera dagböcker. Jag har alltid skrivit dagbok, sedan jag var liten, och det fungerar bra för mig. Ibland läser jag om dem, men oftast inte. Har en papperstugg hemma så när de har blivit för många till antalet så river jag ut sidorna och förstör dem i tuggen. Känns renande på något sätt!

wasgij
tis, 2024-07-02 - 20:16

@Åsa M
Skrev vid yngre ålder. Men mamma tog alltid den och läste. Så jag slutade.
Men tiderna förändras och vi likaså.
Men klart värt det. Och bara tigga sönder det eller bränna , eller hur vi vill. Tack.