Hej!
Är gift med en man sedan 20+ år som dricker nästan varje dag sedan några år tillbaka. Det har varit många vändor med akutbesök pga olyckor på fyllan eller att han varit förvirrad eller okontaktbar. Orkar inte vara mer utförlig just nu.
Det jag undrar är om det finns någon som lyckats ta sig genom allt och nu lever med en nykter alkoholist. Kommer tilliten någonsin tillbaka och kan man få ett bra förhållande igen?

User37399

Det är klart att det kan finnas. Men det nykterhet och tillit är mycket att uppnå, oddsen är inte de bästa..

Orkar du tillbringa mer tid med att hoppas?
Gör han just nu allt för att bli nykter?
Det är en lång väg.
Min erfarenhet är att det dessutom inte varar..men undantag finns såklart.

Rekommenderar även att du om du avser att fortsätta bo ihop (och inga barn är utsatta) att söka hjälp för egen del.

Kanske att ni kan testa att vara särbos och helt utan kontakt under pågående missbruk?

Hej @Blomhåret! Jag tror det kan gå, men för det krävs ju att alkoholisten (och den medberoende) ska komma till insikt och välja att leva nykter.

Min man är sedan ett halvår nykter och det är inte helt lätt med tilliten.

Nu har jag själv kommit till en punkt där jag känner att jag aktivt behöver välja tillit för min egen skull.

Visar det sig längre fram att mannen fortsatt inte är att lita på, så kommer jag i alla fall att ha lärt mig att lägga problemet där det hör hemma och inte tappat massor av energi på grund av misstro.

Att mannen visar att han fortsatt är nykter (genom blodprov) och att vi kan ha öppna samtal om hur vi båda känner när vi behöver det är ett absolut minimum för att jag ska kunna känna mig trygg i det.

Jag tror det går. Och jag tror det krävs en rejäl insats från bådas sida. Första steget är att båda parter inser sitt beroende/medberoende och arbetar med det. Vilket för den medberoende blir att erkänna maktlösheten vi har vad gäller en annan personens beteende.

Ta hand om dig❣️

Om det finns lyckliga slut vet jag inte, för en nykter alkoholist kan inte lova att den ska var nykter för alltid. Men den kan lova att försöka.
Så lyckliga fortsättningar kanske finns. Lever med min partner drygt nykter 1,5 år. Och jag hoppas ju på att det är så det ska fortsätta. Men jag vet ju inte hur det ser ut om ett halvår. Och det, tillsammans med tilliten, har varit det svåraste. Men jag själv har nu landat i att om det börjar igen vet jag att jag klarar mig och vad jag ska göra. Tilliten är inte tillbaka än just när det gäller alkohol och jag funderar mycket på om den nånsin kommer komma tillbaka avseende det. Men jag tycker ändå vårt förhållande är värt det. För tilliten avseende annat är tillbaka. Och vi har ett fint förhållande idag, men det kommer aldrig bli som det var innan alkoholen, så därför är det annorlunda än innan, men ändå fint.
Men att min partner ska vara nykter resten av sitt liv har jag ingen aning om. Det får man jobba mycket på för att orka/klara att hantera. Men jag tycker att jag är en bit på väg där.

Jag hoppas att det är ett lyckligt slut jag lever i. Min man är alkoholist, mig veterligen nu nykter i två år. Innan dess nykter i dryga året med ett återfall för två år sedan. Min man har tagit sitt beroende och sin beroendepersonlighet på allvar. Han insåg vad han var på väg att förlora, och då menar jag inte bara mig och det liv vi har tillsammans, utan även sin egen hälsa och sitt välmående. Han tog hjälp, först genom kommunen - en klok och bra alkoholterapeut - som så småningom tipsade honom vidare till AA/ACA. För honom var det rätt väg att gå. Han arbetar hårt med sina känslor och inlärda reaktioner, i gruppsamtal, med yoga, läser böcker och lyssnar på andras erfarenheter. Han har en tuff uppväxt med bland annat missbruk. Alkoholistgenen i blodet. Han mår bra. Han går fortfarande på möten varje vecka och tar sig igenom ett 12-stegsprogram. Det är hans arbete, hans mående, hans ansvar. Var det slutar vet jag inte, inte heller om det finns ett slut på arbetet, om han någonsin blir klar. Men han mår bra. Han dricker inte. Han förstår till stor del hur han påverkat människor i sin omgivning. Han arbetar om sina invanda mönster och sätt att hantera känslor. Vi har en inte helt okomplicerad historia att leva med, lögner och svek. Det är inte alltid lätt men jag tror på oss. Jag känner förtroende för honom, även om jag alltid är medveten om att det kan gå snett igen. Vi har det bra, en fin relation där vi kan prata om det mesta. Det svåraste att komma förbi är lögnerna som varit, vetandet att han kan ta till den genvägen igen när han så bedömer att det är nödvändigt. Ändå, jag misstror honom inte. Vi tar oss igenom de frågetecken som dyker upp. Vi kan titta tillbaka och prata om det som var. Han ville och vill förändras. Han är motiverad och gör jobbet själv. Det tror jag är nyckeln till att det ska fungera. Jag vet att det finns många andra med ett, hittills, lyckligt slut. Ovissheten om det håller livet ut får vi nog leva med, och för mig är det värt det.

Mitt lyckliga slut är att leva mitt liv efter mig själv. Jag steg av kaoset och började välja mitt egna liv.
Det lyckliga slutet kan se ut på olika sätt och det var precis det jag bestämde mig för att JAG ska må bra.
Då kunde jag inte leva i relation med en missbrukande man så jag lämnade.
Jag flyttade, jag studerar och gör precis det jag själv känner för. Jag jobbade stenhårt med att börja bli vän med mig själv, förstående och accepterande. Livet går upp och ner och det tar oerhört lång tid att återhämta sig men det går.
❤️