av ebba_123

ebba_123
tors, 2024-08-22 - 23:00

Jag var tonåring när jag konfronterade min pappa och hans alkoholmissbruk för första gången, idag är jag 35. Varken min mamma eller storasyster har stått bakom mig i detta och jag har med åren förstått att de lever i förnekelse och medberoende.

Idag är abstinenssymptomen så grava att jag inte längre orkar träffa min pappa. Det ska tilläggas att efter år av tjat och tårar från mitt håll så ”pausar” pappa missbruket när vi träffas, troligtvis för att bevisa att han är ”ren”. Vi träffas ca 1 gång varannan månad och det skär i hela mig att missbruket även har påverkat min och min älskade mammas relation, de hälsar alltid på båda två, återigen för att bevisa att inget är som jag tror. Jag hade önskat att mamma och jag kunde ses ensamma, och på så vis träffas mer ofta, men vi hörs knappt längre och troligtvis har hon fullt upp med att städa upp och ta hand om pappa där hemma.

Efter långa perioder av tungt alkoholintag och när den här ”pausen” måste göras inför ett födelsedagskalas eller liknande så är symptomen så tydliga att det blir ”elefanten i rummet”. Min pappa skakar så han inte ens kan föra gaffeln till munnen, kaffet spills ut ur koppen, han kan bara gå några få steg sen måste han sätta sig för att inte ramla, balansen sviker och han måste ta stöd från väggarna för att ta sig framåt. Han går in på toaletten och kräks så det hörs ut från badrummet, svetten rinner så tröjan blir blöt, han sluddrar när han pratar, hans minne är så gott som bortblåst, han berättar alltid samma historier, hans blick är tom och han ser ut att vara uppslukad av ångest och är nära till gråt, men han har inga problem med alkoholen..

Jag har genom åren känt ett enormt ansvar för missbruket och jag har ständigt en klump i magen för att något ska hända min mamma, för jag ska tillägga att alkoholen tar fram aggressivitet, svartsjuka och ett kontrollbehov hos min pappa. Ibland har mamma blåmärken för att hon har ”ramlat”..

Jag känner att jag nu har tappat bort mig själv. Jag är inte den mamma och sambo jag vill vara då ångesten och oron är så stark och tar över. Jag kan inte längre sköta mitt jobb, jag är sjukskriven och går i psykoterapi.

Jag vänder mig nu för första gången till ett forum för att dela min historia med er som vet och förstår.. hur gör man för att bryta sig fri?

has
fre, 2024-08-23 - 09:26

När jag läser det du skriver vill jag bara ge dig en stor kram @ebba_123!

På senare tid har jag börjat förstå att medberoendet tyvärr verkar kunna vara lika starkt som beroendet i sig.

Det gör att man som anhörig inte kan göra mer än att påtala det en själv upplever - vilket du gjort under flera år.

Jag har inte samma erfarenhet som du. Min pappa var alkoholist men jag träffade honom inte så ofta efter mina föräldrar skilde sig, så jag förstod aldrig då hur illa det faktiskt var.

Gifte mig senare med en man som utvecklade alkoholism, hade sedan tidigare jobbat med mitt medberoende då annat i min uppväxt var dysfunktionellt.

Jag tänker att din terapi kommer hjälpa dig. Läsa och skriva i dessa forum kan också vara hjälpsamt.

Jag tycker också att poddar samt böcker har hjälpt mig mycket. Några av dessa är: Bli fri från ditt medberoende av Melody Beattie, Djävulsdansen av Sanna Lundell & Ann Söderlund samt Beroendepersonligheten av Craig Nakken.

Skickar en stor styrkekram❣️

ebba_123
fre, 2024-08-23 - 10:14

@has - Stort tack för ditt svar, din omtanke och din styrkekram! Tack för att du delar din historia och bakgrund och din erfarenhet som anhörig. Jag ska definitivt söka upp poddarna du tipsar om ❤️