av Lizziedays

Lizziedays
fre, 2024-08-30 - 01:11

Hejsan!
Det är inte första gången ni kommer att höra att jag är här på grund av min fästmans drickande. Egentligen är jag väl här också för min egen skull har jag också kommit fram till!;
Jag dricker inte en droppe;
Men är i förhållandet med min blivande make som dricker !; (och därav blir man ju psykiskt påverkad, om inte annat).

Hans drickande började egentligen med min naivitet.
Jag tänkte att han drack lite , och vi hade en regel som sa;
Aldrig dricka två dagar i rad;
Förrän jag inte riktigt tänkte mig för en dag;
När vi satt ute i hans trädgård vid hans groggbord som han skämtsamt kallar det; för att någon annan skämtar om det bordet och döpt det till det!;
Hursomhelst var drickan i kylskåpet;
Min dåvarande kära starkcider.
Jag hade druckit dagen innan;
Och tänkte inte på Cidern som en alkoholhaltig dryck;
Utan bara som saft typ!
Då säger pojkvännen till mig;
Lizziedays (har egentligen ett annat namn) ; Du har precis druckit två dagar i rad! Det skulle vi ju inte göra! I och med det mitt misstag;
Så har jag känt att jag inte kan be honom att lägga av med att dricka; nästan som dåligt samvete!
Och en gång i tiden , innan denna ovan beskrivna händelse så sa jag redan i början av förhållandet , att om du blir alkoholist så lämnar jag dig. Min pojkvän verkar vara Riskbrukare.
Jag vet med mig att när vi någon gång haft sex, så var vi tvungna att avbryta sexet för att han mådde illa och behövde spy.
Sedan bad han om ursäkt. Och det bestämdes mellan oss två att vi aldrig skulle ha sex när alkohol varit inblandat. Och det har funkat bra, den biten!

Igår hade han druckit , men det var inte märkbart; och vi hade det trevligt ihop överlag.
Idag när jag kommer till pojkvännen så har han druckit så att han blir ”korkad”.
Hur han då inte kan koncentrera sig;
Blir ett ego för att han pratar och blir sämre på att lyssna på mig; när han har druckit( oavsett vad vi pratar om).
Och så förstår han inte intellektuellt lika mycket när han har druckit så pass; utan hans förstånd blir i nivå med ett barns ( jag älskar honom , men kan inte frångå effekterna av hans drickande), och jag känner inte alls igen honom, när han blir sådan!;
det är ju inte den mannen som jag blev kär i;
Och i dessa situationer finner jag honom till viss del som frånstötande pga alkoholen; vad han gör mot sig (och mig; eller vad jag gör mot mig?; jag vet inte)!

Jag har testat att bara nämna alkoholen/ ölen för honom; prata med honom Casual om det!
Jag har testat att ta ett allvarligt snack med honom!;
Men hans attityd är alltid numera;
Att ;
-Har jag varit elak mot dig?( för då har jag enligt honom inget att klaga på)!
Och det har han i ord visserligen inte; Och heller aldrig slagit mig; och det kommer han aldrig göra, det vet jag!;

Nåväl; Idag såg vi på en ny tv-serie ihop ; och de pratade i filmen om hur det kärleksparet som serien porträtterade;
Hur de inte kunde prata med varandra!;
Min fästman ställde frågan utefter tv-pakets i seriens dilemma ;
Vad hade du gjort om vi inte kunde prata med varandra?;
Jag blev tyst ett tag och sa sedan att;
- då hade vi behövt vilja prata med varandra; kanske gå hos en terapeut; för ingen kommunikation Inger inget hopp och då kan man inte vara tillsammans.
Sedan tog jag upp hur glad jag var att serien tog upp det ämnet och för att han ställde den frågan;
För jag kände att vi inte kunde kommunicera angående alkoholen eftersom min fästman var så pass påverkad;
Så jag sa till honom att jag också var glad att serien av oss hade tittats på!;
För …;

Jag ville inte kommunicera med honom sa jag till honom;

-För alkoholen stör mig verkligen, sa jag till honom.
Och jag vet inte hur pass medveten han var i sina funderingar när han svarade vidare;
-Jaha!
Jag sa sedan att jag skulle hem.
Vi är Särbos och det KAN vara en lättnad när man vet att saker är som de är.

Under dagen när vi pratades vid på telefon; hade han inte varit full!;
Och då pratade vi på som vanligt, skärpta i varandras sällskap och hade det. hur trevligt som helst ;
Men så kommer alkoholen in i bilden…och hittar på Sattyg, som jag inte alls gillar.
Jag kan verkligen inte i sådana lägen skilja på alkoholen och honom som person;
Han är alkoholen; påverkad av alkoholen!;
Så känns det!;
Och Kanske att jag demoniserar?;
Men hur kan jag annars tänka?;
Kan jag tänka på ett annat sätt?
Ett sätt som inte glorifierar hans missbruk/Riskbruk?;
Ett sätt som inte heller ger alkoholen all skulden;
Jag menar egentligen;
VAD ÄR den fria viljan värd i ett alkoholberoende ; om den ändå klassas som sjukdom?;
Eller är det bara så att Riskbruk av alkohol är en sjukdom och att ta hjälp för att bli nykter ; är motsvarigheten till medicin för vad andra sjukdomar kan botas av; som en jämförelse?
Annars förstår jag verkligen inte!;

Men jag tänkte
att den här tråden skulle bli en slags Alkoholhjälpenblogg och inte bara ett forum , som också gör sin nytta; och är mitt andningshål; i denna jobbiga tillvaro!
Eller så har man alla dessa trådar i forumen ; för att det är en blogg;
Bara med olika syften och frågeställningar att besvara!?

vår2022
fre, 2024-08-30 - 07:53

@Lizziedays Hej! Jag finns på ”andra”sidan i ”det vidare livet” och har varit alkoholfri snart 3 år och läste ditt inlägg. Det första jag tänker på är att du lägger all skuld på dig själv då du drack två dagar i rad för länge sedan och att du lägger skulden på dig att du öppna dörren till att dricka ”fritt”, två dagar i rad. Var och en måste ta sitt egna ansvar för sitt drickande, det kan ingen annan göra åt en. Som det låter tar du på dig ansvaret och skulden för att din fästman nu dricker två dagar i rad, kanske mer? Och att han utnyttjar det för att kunna dricka fritt. Tex om man kommit överens om att den som lägger sig sist släcker lampan, men att man en kväll glömmer och inte gör det, så innebär det ju inte att man slutar släcka lampan när man lägger sig sist, att överenskommelsen inte längre gäller. Att man nu kan strunta i överenskommelsen och göra som man vill pga av ett enda misstag. Man kan göra fel och sedan rätta till det, göra om, göra rätt. Ta sitt egna ansvar för det, gå upp och släcka lampan man glömt släcka, så lägg tillbaka ansvaret till honom.

Vad gäller alkohol och riskbruk så är det ju progressivt. Man börjar dricka mer, oftare, tål mer och kan lätt bli alkoholberoende och passerar riskbruksstadiet till missbruk. Det är verkligen jobbigt när man blir personlighetsförändrad genom alkohol. Minns själv hur annorlunda och förvridna mina tankar var som påverkad. Minns också hur jag gick från att dricka några dagar i veckan till att dricka allt fler dagar och slutligen varje dag pga mitt alkoholberoende. Ingen annan än jag själv kunde få mig att sluta drick. Jag gjorde det för att jag själv ville och insåg, fick insikt i att jag var alkoholberoende. Den romantiserade bilden av alkohol sprack, för det var allt annat än romantiskt. Alkoholen styrde slutligen helt mitt liv och mina tankar var helt fokuserade på när, var och hur jag skulle dricka.

Det är bra att du verkligen funderar på detta gällande alkohol och att du inte vill ha en alkoholist i ditt liv. Ställ krav på hur du vill att ditt liv ska se ut, vad ett äktenskap ska innehålla och ta endast ansvar för ditt liv. Man kan vara ett stöd och ett team, men men kan inte ta ansvar för någon annans liv.

Sköt om dig!❤️

Åsa M
fre, 2024-08-30 - 08:36

Jag tänker så här. Byt ut ordet "alkohol" mot "porr", "casinospel", "narkotika", "dataspel" eller något annat som går att missbruka som blir farligt. Känn sedan efter: känns det okej att vår relation handlar så mycket om det här? Ska alla våra bråk och diskussioner handla om användning av det här, begränsning av det här, hur mycket tid som läggs på det här, vad vi tycker om den andres åsikt om det här?
Det är så lätt hänt att alkoholism blir normaliserat, som om det är något man kan "jobba med". Problemet är att det är en sjukdom som är progressiv. Är den sjuke inte medveten om det eller saknar sjukdomsinsikt kommer det bara bli värre. Du kan inte älska honom frisk. Klart man kan diskutera vilka mängder av alkohol som är okej men gränserna förskjuts så lätt. Innan mitt ex hade jag nog sagt att min gräns går vid fylla, det tolererar jag inte. Nu går min gräns vid personer som dricker före kl. 17-18 på eftermiddagen och som inte kan stanna vid 1-2 glas. Man måste jobba med sig själv, det går inte att nå den som dricker. De måste komma fram dit själva...

zamira
fre, 2024-08-30 - 09:08

@Lizziedays det är ju det där, dricker så han blir en annan person, korkad som du skriver. Samma var det för mig, helt plötsligt lever man med en person som man aldrig någonsin hade valt från början.
Jag tror det är där du behöver fundera. Han vill uppenbarligen inte se att alkoholen är något problem. Men för dig är det ett jätteproblem.
Vill han inte prata om det, vill han inte se problemet då hade jag backat lite. Du skriver att ni är särbos. Ses lite mindre ett tag och se hur det känns för dig. Hur känns det om ni pratar i telefon på kvällen och han är full? Vad vill DU?