För flera år sedan slutade jag dricka. Jag slutade tvärt. Hade druckit för mycket under många år. Såg det som en rätt naturlig sak att ta ett glas för att komma till ro. Visste då ganska lite om beroende. Jag fick blickarna riktade mot mig av fel anledningar. En läkare till min man drog i handbromsen. Han drog egna slutsatser och vägrade lyssna på min make. Snurran med soc drog igång. En väldigt osund snurra i mitt fall. Den startade en våg av sökande. Mycket i fel riktningar... Ett svamlande i ett mörker av skam.

Hela den processen gjorde att jag slutade lita på mig själv. Lät andra definiera vem jag var och försökte balansera mig fram via det. En konstig och känslomässigt utmattande stig att gå på. Jag blev rädd för att dricka. Livrädd. Behövde hitta svaret igen på vem är jag och hur hanterar jag mig?

Att ha varit alkoholfri under flera år har gjort att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag har varit väldigt nyfiken på hur jag fungerar och att reda ut varför vissa känslor dyker upp när. Alla känslor har fått en egen stol vid bordet. Alla har fått en egen röst utan att skambeläggas. Sedan har vi tillsammans fokuserat på hur jag kan ta mig vidare för att uppnå inre balans. Detta har gjort att jag kunnat fånga upp de mer trångsynta känslorna och inte längre är rädd för att jag inte ska kunna hantera mig.

I sommar har jag därför velat testa om jag verkligen klarar hantera alkohol. Man har ju blivit itutad att det är extremt riskabelt. Att man med största sannolikhet kommer misslyckas. Alla sådana signaler är jag numera allergisk mot... De där standardsvaren som får styra ens liv om man inte själv lär sig hur saker fungerar och vågar utmana.

För mig har det inte denna sommaren varit ett problem att dricka. Spärren att stoppa finns, eller den behövs inte ens för jag ogillar berusning. Ett glas räcker. Jag vill inte ha mer, jag vill ha mig själv i ett vaket och relativt klart tillstånd. Inte tillgjort. Vid ett tillfälle drack jag mer. Inte heller det skäms jag för eller anser något negativt om. Det kommer få lov att vara så. Jag ska få leva mitt liv fullt ut på mitt sätt. Det viktiga är att hitta ett sunt sätt att hantera mig på min bana framåt. Att jag vågar lita på mig själv och innerst inne veta hur jag hanterar mig. Inte låta andras tyckande styra.

Jag tror ett långt uppehåll underlättat. Så man förstår vad som triggar drickande, att man lär sig hur man stoppar dessa tankar på ett sunt sätt. Sedan måste man övervinna skam och kunna hantera gliringar. Just gliringar sätter sig på självkänslan. Rubbas den är det enkelt att tappa fotfästet och börja låta de toxiska känslorna skuld och skam gro. De är känslor som lätt leder till ensamhet och att man slutar hantera alla delar av sig själv.

Man måste skapa förutsättningar för att växa. Denna cocktail tror jag gör att det inte kommer vara ett problem för mig att dricka måttligt. Jag är inte längre rädd för mig. Jag har hittat verktyg att resonera med mig i alla lägen för att hitta tillbaka till den inre balansen när jag tappar fotfästet. Denna sommar har inte alkoholen varit ett problem alls. Jag har inte känt att jag inte har kontroll. Därför känner jag mig lite lurad. För numera tror jag inte att det är ett problem längre med måttlighet. Man ska bara se till att till 100% kunna bemästra sina triggers. Skapa förutsättningar för självkänsla + självförtroende att gro snarare än de toxiska känslorna skuld och skam.

@jjjttt97 Tack snälla 🤗.

Idag slog det mig. Hade bröd i ugnen så det blev väldigt bråttom när vi skulle åka och handla mat. Väl på parkeringen slog det mig. Nä jag har ingen känsla att vi måste skynda oss för att hinna till systemet. Ville inte ens dit. Gick inte ens dit. Istället handlades det vanlig mat och hem igen.

Min vana ligger i att inte dricka alls. Den ligger i att älska mornar. Att vakna nykter. Att kunna ligga här och skriva nykter istället för lite trög & onykter. Så nope inte heller denna helg känner jag att återfall är realistiskt. Vilket fult ord förresten. Återfall låter så nedvärderande... Räcker det inte med att säga drack för mycket? Måste det ha en etikett?

I helgen hade vi folk på middag och det bjöds vin. Inte som jag handlat men maken. De drack även drinkar. Det hoppade jag och tog ett glas vin istället. Efter middagen kom jag på mig själv att fråga. Någon som vill ha Cola, jag är själv så himla törstig.

Sedan efter Colan ville jag inte dricka mer. Var nöjd så. Kom på mig själv med hur härligt jag tycker det är att inte sluddra, överdriva eller bli för på så som man lätt blir när man är påverkad. Samtidigt förundrades jag över hur lätt det var att bryta ni. Känner mig inte kapad. Tänkte mig inte ens för när jag istället ville ha Cola. Känns himla bra att det var min ryggmärgsreflex. Cola istället för vin.

Det känns verkligen som att jag har hittat min grej. Alkohol har inte den där peidistalplatsen längre. Känner mig fri på så många sätt numera. Coolt!