av Beslutsam men rädd

Beslutsam men rädd
ons, 2024-09-18 - 22:15

Beslutsam med rädd - så kan man väl sammanfatta min livssituation just nu.

Detta är mitt första inlägg här på forumet. Har under det senaste året funderat och oroat mig för min stigande alkoholkonsumtion och kom då i kontakt med den här sidan. Beslutet att ta tag i allt kom först nu i dagarna.

För att ge en kort resumé om mig själv. Jag har sedan tonåren kämpat med oro och fick som vuxen diagnosen GAD. Jag är nu i fyrtioårsåldern och har fru och ett barn och ett jobb som jag älskar. Under de senaste åren har dock oron och ångesten ökat. Stressigt läge på jobbet med mycket ansvar på mina axlar, trots att det är roligt. Familjelivet har också förändrats på senare tid med mycket turbulens på grund av vårt barn har fått ett flertal NPF-diagnoser och att hen fått stora problem socialt.

Mitt förhållande till alkohol har förändrats genom livet. Jag var nykterist fram till tjugoårsåldern och gillade inte hur folk blev när de var fulla. Började dock dricka alkohol tillsammans med mina vänner som en social grej. Med åren har jag kommit att gilla de olika dryckerna och tycker det är spännande och kul att upptäcka nya smaker och kombinera dessa med mat.

Min alkoholkonsumtion har ökat genom åren, och tidigare har jag kunnat hålla mitt drickande på en ”normal” nivå. Men jag har märkt att det under de senaste åren har förändrats till det sämre. Alkoholen har förutom att vara en guldkant på tillvaron mer och mer börjat användas som ett sätt att slappna av. Från stressigt arbete och det delvis turbulenta livet här hemma med saker som händer i familjen.

Jag kan inte sätta något exakt datum på när detta skedde. Men det är några år sedan. När jag förra året blev sjukskriven för stress och utmattning så började jag mer reflektera i hur jag använt alkohol som ångestdämpande metod - självmedicinering om man vill kalla det så. Samtidigt kom chocken över hur mycket mitt drickande hade ökat. Från lite vin eller öl på fredagarna och lördagarna till att stegvis bli även någon gång i veckan. Lite guldkant här och ett glas vin där för att lugna nerverna. Ett glas blev senare två eller tre… Och så har det gradvis ökat.

På senare tid har jag börjat inse hur mitt beroende har ökat. Och hur spiralen har fortsatt. ”Lite” vin för att lugna nerverna nästan varje dag och sedan ångesten dagen efter för att det blivit för mycket IGEN. Min GAD har också fått ny fart. Hypokondrin kom som ett brev på posten. Har jag supit sönder kroppen? Är det levercancer jag känner? Är det redan försent? Ångest, oro, skam och skuld. Vad är jag för jävla pappa som själviskt försöker lugna sin ångest med vin när jag har min fantastiska familj!? Tänk om jag dör på grund av det och hen ska tänka tillbaka på sin farsa som drack ihjäl sig?

Tankarna, oron, skammen och skulden plågar mig. Var på hälsokontroll i och med min sjukskrivning och berättade då att jag under en period druckit för att lugna nerverna men insett att det inte var något bra sätt, och därför hade slutat med det. Det var inte sant. Dels att jag vid läkarens fråga hade sagt att jag kanske dricker 3-4 glas vin i veckan och därför kände mig orolig för min lever. Läkaren flinade och sa att det inte var någon risk med den konsumtionen. Sanningen är att jag som mest dragit i mig två boxar vin på en vecka när det var som värst. Skammen satte käppar i hjulet för att säga sanningen. Kommer de kontakta soc?

Mitt invanda sätt att mota ångesten och oron i dörren fortsatte därför. Om än med vita perioder för att se hur kroppen skulle återhämta sig. Tanken föddes att dra ner konsumtionen till fredagar och lördagar igen. Bara 1-2 glas till middagen. Guldkanten återställd! Jag började köpa flaskor istället för boxar med vin. Kanske gör det lättare för mig att dra ner på mängden tänkte jag.

Att inte dricka på vardagar har inte varit några problem. Men när sedan helgen kom passade jag på att dricka lite extra för att nu var det ju ok att dricka vin. Men det blev åter igen för mycket. De fyra vinflaskorna jag köpte hem för månaden försvann på en helg.

Så nu har jag beslutat mig för att verkligen få bukt på det hela! Ingen alkohol hemma. Det är enklast så. Mitt mål är nu att köra åtminstone tre vita månader för att se om det blir någon skillnad i kroppen. Både fysiskt och psykiskt. Jag är samtidigt som jag är beslutsam också livrädd. Har jag redan förstört levern? Jag har under det senaste året känt ett molande obehag i höjd med levern. På en punkt framme på kroppen och på en punkt på ryggen. Läkaren vid hälsokontrollen tog en del leverprover vid mitt besök, mest för att dämpa min oro tror jag. Inga konstiga värden framkom och allt såg bra ut. Men som den hypokondriker jag är kan jag inte släppa oron för det. ”Symtom vid levercancer och leversjukdomar syns först vid ett sent skede i sjukdomsförloppet” enligt mitt googlande. Googlandet är en väldigt dum sysselsättning att ha som hypokondriker med GAD.

Jag är sedan min sjukskrivning startade förra året även obeskrivlig trött. Är detta på grund av min stressreaktion och min utmattning eller är det leverskador? Känner mig livrädd för kontakt med läkare och att vara uppriktig angående mängden vin det har blivit under de senaste åren.

Så är läget just nu. Skönt att skriva av sig lite och delge andra förutom min fru. Hon är för övrigt otroligt stöttande om än lite chockad när jag berättat om mängden alkohol jag druckit. Hon har själv tyckt att det verkat vara lite väl mycket ibland. Men jag har inte heller varit helt ärlig hur det har blivit fler glas senare på kvällen när hon söver vårt barn. Jag vill också framföra att jag har ett väldigt fint förhållande med mitt barn. Och inte druckit mer framför hen än det där glasen till middagen. När familjen sedan sover har det tyvärr rullat på. Men nu ska det bli ändring på det!

vår2022
ons, 2024-09-18 - 22:36

@Beslutsam men rädd Hej och välkommen hit! Bra beslut att skriva här och ta 3 nyktra månader! Kan känna igen hur mängden ökat, sedan tagit till flaskor och lurat mig själv att jag dricker ”bättre” för att sedan gå tillbaka till boxar. Jag hade blivit alkoholberoende. Jag förstår att du kan känna oro och du berättar även att du har GAD, vilket kan öka oron. Det brukar vara bra att fokusera på en sak i taget och till att börja med att vara nykter i tre månader och ta en dag i taget. När hjärnan får återhämta sig och komma i balans igen så brukar även oron avta. Alkohol, ångest och oro hör ihop och det ena triggar det andra, det blir en ond cirkel. Med nykterheten kommer lugn och ro och klarare tankar. Man kan på ett bättre sätt hantera sin oro och livet och därmed även din rädsla😁.

Kämpa på nu! Det kommer att går bra! Skriv och läs trådar på forumet, det är hjälpsamt och det finns mycket stöttning. Ha det gott!💕

Carisie
tors, 2024-09-19 - 07:08

@Beslutsam men rädd
God morgon 🌫️ i dimman. Så bra att du hittat hit och fantastiskt bra att du pratat med din fru och får stöttning i det riktiga livet också. 🙏🏼

Tre vita månader låter som en jättebra idé så får hjärnan hämta sig 🧠. När det kommer till levern så är den en mästare på att återhämta sig! Google är ett gissel för människor med hypokondri 😉. Du skriver att levervärdena är bra - varför skulle då levern vara skadad? Googla istället på "lever och återhämtning".

Hoppas du får en fin och nykter dag idag
🩵

Beslutsam men rädd
tis, 2024-09-24 - 17:40

Tack för era uppmuntrande ord! Inne på andra nyktra veckan nu. Vilket har gått förhållandevis bra. Vinet till fredagens och lördagens middagar saknades. Men det blev mineralvatten istället.

Vårt barn har fått flera stora utbrott på kvällarna när ADHD-medicinen har gått ur. Aggressivitet och hemska ord mot oss föräldrar. Försöker som vanligt att hålla mig lugn, men det är inte helt enkelt när man inte riktigt orkar med själv. Min fru är en klippa och får tyvärr ta mycket ansvar när min energi försvinner. Detta har dock inte något med alkoholen att göra utan snarare min utmattning. Min vanliga reaktion har varit att vänta tills resten av familjen har gått och lagt sig för att sedan sitta uppe själv med ”ett” glas vin för att lugna nerverna efter det som hänt. Suget att göra det nu har funnits, men beslutsamheten till förändring har vunnit.

Kan inte släppa oron att min lever skulle ha blivit skadad av mitt drickande. Den molande och tunga känslan finns kvar, men har avtagit något under veckan som gått. Vid det senaste besöket hos läkaren för att utvärdera min sjukskrivning i och med utmattningen kom frågan om alkoholkonsumtion upp. Mitt svar blev som sagt något av en vit lögn. I samband med det bad läkaren mig att ta ett PEth-test. Han trodde antagligen inte på mig… Detta visade dock inte på någon överkonsumtion. (Om än att värdet var i överkant) Men beror säkerligen på att jag innan beslutet om 3 månaders alkoholstopp hade två vita veckor innan suget blev för stort förrförra helgen.

Beslutsam men rädd
fre, 2024-10-04 - 17:45

Fredag. Har haft en riktig skitdag! En sån där när allting verkar vara emot mig. Stress, oro och en känsla av hopplöshet. Väl hemma känns det som om jag bara vill bryta ihop och gråta. Orkar inte med någonting.

Suget efter vin är större nu på kvällen än vad det har varit under någon av dagarna i de snart tre alkoholfria veckorna jag har haft. Hur orkar man kämpa på?

eling
fre, 2024-10-04 - 18:34

Hej, jag tänker såhär att ju oftare jag står emot det där vidriga suget, desto mindre kommer det att bli med tiden och med det kommer jag lära mig andra sätt att hantera de jobbiga negativa känslorna på. I stunden tycker jag det kan hjälpa att ringa och prata med någon och ta en promenad eller gärna springa lite. Och att påminna sig om varför man inte ska dricka och vart man vill komma.

Beslutsam men rädd
fre, 2024-10-04 - 19:23

@eling
Tack för tipsen!

Suget efter alkohol har varit överraskande svagt sedan jag påbörjade min vita period. Det är vid tillfällen som denna då det blossar upp. ”Gamla hjulspår” så att säga, då jag tidigare skulle ha dämpat oron och stressen med vin.