av StrongerNow

StrongerNow
sön, 2024-09-29 - 16:41

Jag skriver i förhoppning om att någon känner igen sig i min berättelse och kan dela med sig av erfarenhet och/eller kloka råd. Hur bygger man upp förtroendet igen efter ett ödesdigert återfall men med fortsatt total och ärlig motivation att lämna alkoholen bakom sig för gott? Det här är delar av min historia.
Jag tog mig ur ett långvarigt missbruk upphackat av kortare och längre nyktra perioder. Efter att ha försökt stoppa mitt missbruk själv så insåg jag till slut att jag - den viljestarkaste som finns enligt de runt omkring mig – inte klarade det. Så jag sökte hjälp och träffade regelbundet en behandlare i öppenvården, besökte beroendemottagningen och gick till AA-möten. Det gick bra, min behandlare kallade mig den starkaste hon arbetat med. Jag själv kände mig allt annat än stark, bara viljestark i just detta - att ta mig ur missbruket. Jag lyckades någorlunda bygga upp förtroendet hos min man och mina barn (en son och en dotter i tonåren), och andra runt omkring som visste om mitt missbruk, igen. Så fick jag ett par fall på vägen, som handlade om en dags/kvälls onykterhet. Ur det igen med stort självförakt och ny beslutsamhet. Det gick bra ett par månader igen. Men sedan gick jag rakt in i den så kallade väggen – det är en historia i sig som jag avstår att avhandla här men kortfattat hände för mycket att hantera samtidigt på olika plan och jag hamnade i ett lååångt mörkt återfall på tre veckor med bara någon alkoholfri dag. Jag höll mig borta från min familj, det var väl det enda som kunde liknas med ett uns av ansvar från min sida.
Jag tog mig dock samman och tog mig ur detta svarta hål på egen hand. Det var en fredag och jag åkte hem. På måndagen ringde jag beroendemottagningen och sa att ”nu vill jag ha antabus”, för uppenbarligen har jag inte lyckats avstå min självmedicinering (mot många svåra saker att hantera i livet – saker som jag bara stoppat i lådor, ställt undan och gått vidare). För antabus behövs ju levervärden som är ok och det var mina. Så i fredags tog jag min första tablett. Nu ska här banne mig inte finnas en chans att ta till alkohol igen när jag får svåra tankar att hantera. Den där brustabletten kändes som en befrielse. Och för att reda i de där lådorna med olika trauman ska jag även regelbundet gå i terapi. Min familj, och framförallt mina barn, är mitt allt och jag vill aldrig nånsin svika dem igen!
Till saken hör att min dotter tampas med en ätstörning. Hon behandlas för den och det gör såklart att jag förbannar mig själv ännu mer. HUR är det ens möjligt att jag inte kunnat klara av att vara den friska starka mamma som hon, och såklart min son, behöver!!! Det frågar jag mig själv hela tiden. Det är som att jag står utanför mig själv och tittar på en idiot. Men nu, med antabus, kommer jag inte att kunna falla tillbaka i återfall i en självmedicinerings-impuls igen. Jag vill inget hellre än att vara frisk och finnas där för familjen. Min man har fått dra ett stort lass, inte minst med ätstörningen.
Men nu, när alkoholjävulen äntligen är ute ur tillvaron – för det måste den vara, jag tänker inte svika antabus – då vill min man skiljas och ingen i familjen vill att jag bor hemma. Det djupa återfallet var droppen. Bara nån vecka innan återfallet pratade han om sin kärlek till mig och om målet att bli en hel och frisk familj igen. Utan alkohol och en ätstörning som ska bekämpas.
Jag har nu tillfälligt flyttat till en väninna och behöver landa innan jag vet vad som händer. Jag gör korta besök hemma och jag går ut med hunden.
Jag vill vinna tillbaka mitt äktenskap men framförallt vill jag vinna tillbaka mina barns förtroende. Deras tillit. Det som var på god väg tillbaka innan återfallet. Jag förstår naturligtvis att de är fruktansvärt besvikna, sårade och oroliga. Oron för alkoholen i framtiden tror jag dock att jag lyckats dämpa när jag berättat om antabus. Och de vet att jag har full motivation att bli frisk. Men de har blivit för svikna efter tidigare löften. Självföraktet, skammen och skulden är som sagt ett faktum men också övertygelsen att jag nu inte kommer falla för impulsen alkohol igen. Jag kommer inte våga äta ens en punschpralin med antabus i kroppen.
Jag när en förhoppning att någon känner igen sig och kan dela med sig av sin erfarenhet. Finns det en formel för hur man kan återuppbygga förtroende och tillit igen efter något som liknar det jag beskrivit? Utöver den fasta övertygelsen att alkoholen aldrig mer ska få en chans.
PS – för de som vet om mitt missbruk är jag ”Va! Inte du – du är väl den sista jag kunde tänka mig”. Så är det. Men här är jag. Och min högsta önskan är att bli nykter, stark och en mamma som man tror på och kanske nån gång till och med kan vara stolt över igen.

aeromagnus
mån, 2024-09-30 - 16:58

Hej!
Jag vet hur allt det där känns. Det kommer kännas för jävligt ett tag men du har gjort några riktigt bra saker.
1. DU HAR KAPITULERAT INFÖR ALKOHOLEN och det är något man måste göra för att gå vidare
2. DU HAR TAGIT HJÄLP; MEDICIN OCH AA. Man klarar inte detta utan hjälp så helt grymt gjort av dig.
3. GÅ PÅ AA-MÖTEN. Tolvstegsprogrammetr fungerar, det har fungerat i 90 år och kommer fungera i 90 år till. Skit i ordet gud om det stör dig. Tänk högre makt.

Jag har sårat min fru, min son och framförallt mig själv så många gånger så du kommer stöta på patrull. Det enda du kan visa och det är inte så lite är att visa att du nu tagit ditt beroende på allvar. Jag hatade mig själv, mitt självförakt var enormt. Det kommer gradvis försvinna om du håller dig nykter.
Jag har några tips som har hjälpt mig in på den rätta vägen.
1. Gå på AA-möten de är oerhört värdefulla.
2. Varje morgon ska du framför spegeln säga tre saker som du är bra på.
3. Var nöjd med det du fixar varje dag och inte missnöjd med det du inte fixar.
4. Jag skrev ett avskedbrev till alkoholen som jag läste upp på AA.
5. Försök att sitta ned med din familj och helt utan regler prata om allt som hänt. Tänk på att alkoholism är en sjukdom, en allergi. Det är kanske en av de jävligaste sjukdommarna.
6. Ge din familj lite tid tilliten kommer tillbaka.
Podden två fyllon och en sanning är grymt bra, framförallt avsnittet med Kay Pollack. Det blev vändningen för mig.