Jag är rädd att min 26-åriga syster kommer att förstöra sitt liv på grund av alkoholen. Redan för fyra år sedan hade vi ett samtal där jag sa att jag var orolig, att hon måste sluta dricka då hon förlorar relationer och utsätts för farliga situationer (hemska saker har hänt henne). När hon börjar kan hon inte sluta, samt blir totalt personlighetsförändrad. Men de senaste ett, två åren har det bara blivit värre. Under en längre vistelse utomlands började hon dricka varje dag, och inte ”bara” på helgen. Sedan dess verkar hon brottas med ett större sug och ta livsbeslut utifrån alkoholen. Hon har en tid bott tillsammans med vår yngsta syster som är 21 år gammal, och använt henne som ”dryckespartner”, ofta genom övertalning och gliringar om att hon ”är tråkig” om hon inte vill dricka. Vår yngsta syster har nu fått nog och insett sitt medberoende, och bor sedan en månad på egen hand.

Båda jag och min yngsta syster känner oss totalt maktlösa inför vår 26-åriga systers drickande. Hon pluggar just nu på distans vilket innebär att hon kan resa vart hon vill/dricka hur mycket som helst. Inga yttre ramar styr hennes liv. (Under perioder där hon haft ett sammanhang/jobb att gå till har hon kunnat vara nykter i längre perioder). Missbruket gör att hon blir opålitligt och självisk. Flera incidenter under det senaste året gör att jag känner att jag inte orkar mer. Jag är arg och besviken. Samtidigt vill jag fortsätta försöka göra allt jag kan för henne. Hon är så ung, otroligt begåvad, och har precis pluggat upp sina betyg för att kunna studera på universitet. Hon har alla möjligheter till ett annat liv. Jag är bara så fruktansvärt rädd att missbruket kommer ta över. Vad kan jag göra?

Ps. Det kan tilläggas att ingen av oss systrar har någon kontakt med vår mamma sedan i somras. Från att aldrig ha druckit under vår uppväxt har hon varit periodare/dagssupare under de senaste åren. Ett missbruk som även det eskalerat rejält. Sist vi träffade henne, i samband med att vår mormor var på besök från utlandet, halsade hon vin ur en PET-flaska och ljög om sina alkoholvanor, var allmänt konstig och jobbig. Sedan tvingade hon fram ett bråk som avslutades med att hon skrev oförlåtliga saker över sms (tyvärr inget ovanligt beteende från hennes sida). Vi har sedan en tid misstänkt att hon antagligen har borderline/EIPS, vilket varit en omvälvande insikt. Vår pappa är relativt nyligen skild från henne, dricker aldrig, men är tyvärr inget bra stöd gällande min systers missbruk. Jag upplever att han stoppar huvudet i sanden.

Ja, det här blev långt. Olika saker har hänt de senaste dagarna som gjort att jag behövde skriva av mig. Usch, känner mig så ledsen och tyngd. Maktlös. Finns det något hopp i detta?

Hej.
Så jobbig situationen är, då du har både mamma och syster som hamnat in i ett beroende.
Så mycket denna alkohol kan förstöra. Och alkohol och beroende kan göra att man inte alls känner igen sin anhörig.

"Känns genom" skärmen liksom din desperation. Och du har mycket att tänka på. Du tänker mycket på din mamma och syster, jag hoppas ju också att du emellan också kan tänka på dig själv och göra en del för dig då det tar energi att ha anhöriga som missbrukar. Din pappa tänker du också på, och hans sätt att hantera situationen. Man kan ju hantera saker på olika sätt.

Att du tar hand om dig löser ju inte situationen, men betydelsefullt ändå upplever jag att man försöker i allt kaos och desperation att försöka ta hand om sig. Att man inte själv börjar må dåligt. Man vill ju hjälpa och så .... Jag vet ju själv att det inte kan vara helt lätt, det där med att ändra fokus ... Men, för ens hälsa är det klokt att försöka.

Något som jag personligen upplevt hjälper både mig som anhörig och den med beroende, hjälp här är väl fel ord - snarare att lindra, är att jag skaffade mer kunskap om just beroende.
Jag vet inte hur mycket kunskap du har i hur beroende fungerar, och här är Craig Nakken ett tips. Kanske, och förhoppningsvis blir det lite som för dig som för mig, att då jag hörde boken så var det något som "föll från mina axlar" och jag fick åtminstone mindre oro.

Det är bra att få ur sig det man funderar på, och fint att du skriver i forumet. Har du annars "pratat" med någon annan? Funderar på anhöriggrupp etc. ? Att prata med andra i samma situation, för jag tänker om man pratar med en vän som inte varit i samma situation ger det en mycket, men genom anhöriggrupper får man ju kontakt med de i samma situation.

När det gäller detta forum, så skriv gärna igen hur det går. Finns ju flera här som förstår!

Vad du kan göra tänker du? En spontan grej är att fråga om hon vill göra saker ihop? Då det innebär nyktra sådana. Att så att säga "smyga in" nyktra aktiviteter mellan varven. Hur skulle det funka för er, tror du? Kanske något ni gjort för länge sedan, men inte gjort tillsammans på länge? Och just det där med kunskap om beroende upplever jag kan vara betydelsefull. Det löser ju tyvärr inte situationen, dvs att de kära omkring dig slutar dricka, men förhoppningsvis ger det ökad förståelse i situationen och att det hela i situationen blir mer gripbart.

Varma tankar.
Sköt om Dig.
Kram!!

Hej!
Båda mina föräldrar har kämpat med alkoholberoende och mitt ex.

Jag är nu 36 år. Det enda jag förstått att jag kan göra är att prata med dem. Om det är en vuxen person med sina sinnes fulla bruk så kan jag inte kontrollera eller påverka på annat sätt. Det som hjälpt mig är att hitta bra sätt att kommunicera, exempelvis: https://www.wikihow.com/Tell-the-Truth-when-It-Hurts
För vi är alla rädda att bli dömda, skambelagda etc. Och ju mer jag har kommunicerat på detta sätt, ju mer har dem lyssnat. Önskar dig allt gott