Mer än tre år sen nu som relationen tog slut pga hans supande och psykiska ohälsa.
Han skickade en ursäkt två år senare, måste haft en nykter dag och funderat på alla sina misstag. Jag svarade inte.
Vi ses nästan dagligen på jobbet, jag undviker honom allt vad jag kan.

I dag kom en av hans kollegor förbi och berättade att han super som en svamp igen. Skickar fyllemejl mitt i natten till folk. Sjukar sig. Hans chef är som handlingsförlamad för han säger ju rätt saker när hen frågar hur det är! (Så idiotiskt!) Jag känner att energin börjar försvinna igen, trots att jag håller honom på armlängds avstånd. Fy vad jag avskyr den här sjukdomen. Det är så frustrerande att han inte fattar att han kan söka hjälp, få medicin, funka bättre - eller så vill han inte, och det är ännu värre. Folk runt omkring honom drabbas så hårt, år efter år. Själv bara sabbar han sitt liv, år efter år. Önskar att jag aldrig hade träffat karln. Avskyr alkohol.
Dags att söka nytt jobb så jag slipper se förfallet åtminstone...

Färden mot katastrofen fortsätter nu allt snabbare. Han har ogiltig frånvaro från jobbet, skickar aggressiva mejl till sin chef mitt i natten. Arbetsvägrar eller arbetsmaskar. Super. Hans kollegor är förbannade. Hans chef börjar bli utbränd. Fy fan för denna sjukdom!

Vad tråkigt att höra @Åsa M. Men du har gjort allt du kan. Om han får sparken kanske det förhoppningsvis kan man ju bara hoppas att det blir den väckarklocka han behöver för att ta tag i sitt liv. Dessutom skulle du slippa att se honom i din vardag. Hur känner du inför det?

@Letlive det hade varit jätteskönt att slippa se det och höra om det. Samtidigt är det ju så jävla sorgligt att en människa går ner sig totalt och ingen kan eller orkar stoppa det. Han har barn och barnbarn...
Usch, får nån slags etisk stress bara av att tänka på att slippa hans kaos helt, för det skulle betyda att han supit ihjäl sig.
Behöver tänka på annat tror jag. Bara så svårt att släppa det.

Det är klart du har svårt att släppa det. Det är ju en person du har en historia med och har brytt dig väldigt mycket om. Och som du dessutom fortfarande ofrivilligt har i din närhet. Men jag tror det var du som sa det i en annan tråd: man kan inte älska någon frisk. Det är de som gör alkoholberoende till en sån svår sjukdom för oss anhöriga. Vi luras oss att tro att det handlar om frivilliga beteenden vi kan påverka och inte om biologiska processer utanför vår kontroll. Finns det något du kan göra för att tänka på annat? Fika eller gå på bio med en vän kanske?