av Ojojvarförgörj…

Ojojvarförgörj…
ons, 2024-11-13 - 08:34

Men alltså. Jag blev så trött på alla förbannade tankar och känslor som flänger runt i kroppen och knoppen.
Jobbar med en depression som jag haft till och från under måååånga års tid. Jag äter skrattpiller, men min förra "medusin" (som Pippi långstrump kallsr det) hade tydligen slutat fungera så nu har jag en ny. Läkemedelsindustrin skrattar heeela vägen till banken. Så vem är jag då...
Jag är 40+ (jag har lite svårt att tro farsan när han säger att man inte blir äldre än 26) är gift (jag orkar f×n inte räkna åren) och har 2 barn. En tonårsaktig tjej på 11 och en åttaåring med mamma-abstinens. Båda barnen är placerade i ett familjehem (det var frivilligt för att jag och guben skulle få avlastning och "hitta oss själva" igen. Vilket är ett rejält hästjobb.
Förresten... skulle man bara skriva en liten kommentar här eller hur var det.
Aja, jag får väl prova mig fram.
Jag bodde i 08-land innan jag flyttade upp till Västernorrland 2012. Man kan säga att jag gjorde allt som lite bakvänt. Träffade min man via en sån där dejtingsida, och tjoff.. fyra månader senare så var jag gravid med vår nu trotsiga dotra. Hon är såå lik mig och jag kan tänka och le när hon är en riktig sur-fis och känna igen mig. Så tillbaka-kaka på den du morsan.. haha.
Så, 4 månader... gravid och så jajjemän.. vi tar en förlovning på den också när vi ändå håller på. Och då.. skulle jag presentera min älskade fästman (haha vad roligt det låter) dör min familj.. stackarn, han måste ha varit sjukt nervös. Men fixade det galant. Flytten från mina nära och kära har tärt på mig, och tär på mig. Visst, vi har ju telefon men det är inte riktigt samma sak. Vi i familjen håller alltid ihop...
Innan det blev bestämt att barnen skulle flytta så var det kaos här hemma. Vår son fick aggressiva utbrott och kunde slå både mig och min man och häva ur sig saker som:jag hatar dig mamma, jag vill inte ha dig. Och än värre saker.
Inte så mysigt...
Förr i tiden så drack jag starksprit.. det var ett jädra festande, men så träffade jag guben och starksprit blev till vitt (blä) vin. Billigaste sorten..
Jag drack varenda helg när barnen hade gått o lagt sig, på fredagen och så lördagen. Så var det varenda helg. Jag kunde med glädje se fram emot det. Men.. min man gillade det absolut inte och har aldrig gjort.
Dessutom, för att få det där "goa ruset" som man som beroende vill åt så var jag ju tvungen att köpa en extra tetra vin som jag kunde hälla i mig "i smyg" (som Madickens lillasyrra säger) för att få det där ruset. Jag visste och var fullt medveten om att inte guben gillade mitt drickande men körde över honom ändå. Fast jag ändrade mitt dryckesmönster och började smygdricka istället. Long story short.. jag kom till insekt (förbannade himla autokorrekt) nä, insikt för över ett år sen då jag fan inte orkade mer. Utan drog till bolaget, köpte en 3 liters vinbox och drog ut i skogen i djupsnön och hällde i mig. Jag mådde så förbannat dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag behövde ju finnas där för mina barn... jag kan ju inte ge upp bara sådär. Jahapp.. en kvinna hittade mig liggandes på marken och det var ren och skär tur att hon fick för sig att ta den vägen genom reservatet och snön, för hon brukade inte gå där.
Annars hade jag inte skrivit detta idag. Jahapp, så det blev plingplongbil in till vårdcentralen... (Jag tror att klockan var två på eftermiddagen). Ett samtal med en läkare, Naltrexon utskrivet och så hemskickad.
Ojoj jaa du. Mådde jag inte dåligt innan så fan om jag inte gjorde det efter. Det är som rätt svårt att försöka förklara varför man gör vissa saker när personen ifråga (min man) enbart fokuserar på själva alkoholintaget och inte vad som föranledde till det hela.
Jag måste göra en input här och berätta varför jag mått/mår så dåligt. Jag har ju som sagt all släkt och vänner kvar i Stockholm. Jag känner ingen direkt häruppe i Norrland och är rätt så ensammen på den sociala sidan. Så är det det klassiska att det är mamman som fixar o donar här hemma. Jag har inte fått det stöd som jag behöver från min man. Ja, jag vet.. det klassiska...
Men, jag älskar den lunsen iaf. Han har blivit mycket mer hjälpsam och mer förstående efter mitt skogsbesök. Men jag kanske är för krävande, vad vet jag..
Hursomhelst, jag har haft 3 återfall. Nu senast för två dagar sen. Jag behöver ingen alkohol, jag tycker inte ens att det är gott. Det finns mycket godare saker att dricka om man säger så. Men igår så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Japp, ännu en gång.
Allt känns bara mörkt.. men som jag antagligen skrev för eoner bokstäver sen så vill jag ju inte dö. Vill bara slippa känna såhär blä-igt varenda jädrans dag när man vaknar och tänker att: Ja jädrar, idag mår jag br.... nä, ännu en dag med den där Jonny Däpp..
Aja, jag kanske ska göra som Madickens lillsyrra, och gå in i en av våra garderober och svära och leva om utav bara helv€%@ och sen får det vara bra med det!
Garderoben.. here I come

Flarran
tors, 2024-11-14 - 07:48

Hejsan! @Ojojvarförgörjagsåhär, Bra att du har hittat hit till detta eminenta forum som kan fungera rätt så bra och hjälpsamt för att skriva av sig lite om alkohol och skit som kanske tynger ens sinne. Har själv använt forummetoden ett bra tag som medusin mot knepiga tankar liksom. Säger nu som så många andra att det är bra att börja här och att skriva och läsa ofta så håller man sig då flytande enligt min nyktra och alkoholfria mening. Knepet som är enklare sagt än gjort, det är att inte ta det där luriga första glaset med alkohol och att sedan ta allt ett steg i taget.

Kämpa på kompis!

Ojojvarförgörj…
lör, 2024-11-16 - 09:29

@Flarran
Tack så mycket för ditt svar!
Ja, jag håller med. Man måste "sprätta till" den där envisa jäveln som sitter på ena axeln och säger: joo, klart du ska ta dig en liten sipp... en sipp är ju inte farligt..
Mm... skulle inte tro det va säger man tillbaka och så "sprätter" man till! Oftast...
Ha en trevlig nykter helg.