av latespring

latespring
tis, 2024-12-03 - 01:17

Jag är 25 år. Mamma har haft problem med alkohol sen jag var ca 8 år och väldigt länge var hennes alkoholvanor normala för mig.

Idag insåg jag att det fortfarande inte hade sjunkit in just hur onormal min uppväxt var och hur orättvist jag blev behandlad. Trots att jag förstått att det inte var okej hade jag på nåt vis ändå inte riktigt fattat det.

Det var inte okej att jag som barn behövde ta hand om henne för att hon var för full. Att jag hjälpte henne när hon spydde och städade upp efter henne. Det var inte okej att hon inte märkte hur obekväm jag var. Det var inte okej att jag kände mig så otrygg så ofta. Det var inte okej att hon så många gånger gjorde mig illa med sina ord. Att hon skrek. Att hon kastade saker. Att jag inte visste var kvällen skulle ta vägen, om det skulle vara okej eller om jag skulle lida.

Ikväll åt jag och min sambo middag hos henne och hon drack och drack och drack. Det var inte den värsta kvällen, men det räckte ändå för att jag skulle inse att hon fortfarande har samma tendenser och mönster i sig. Att hon troligen alltid kommer ha de där någonstans. Att det inte kommer försvinna helt. Även om hon tycker hon har en sundare relation till alkoholen nu. Även om hon lyckades vara nykter i flera år och ”kan lätt bli det igen”… om hon vill.

Så nu sitter jag här och sörjer min barndom. Sörjer den barndomen jag inte hade. Sörjer att detta kanske alltid kommer vara ett problem, även om det bara kommer upp ibland.

Det blev mycket bättre när jag äntligen flyttade ut. Mycket tack vare min sambo som kunde se hur sjukt det var och berättade för mig. Jag insåg att det kanske inte var så normalt att storgråta på telefonen till sambon för att jag behövt hjälpa upp min mamma för alla trappor till vår dörr och städa upp hennes spya när vi kom hem. Men det tog ändå ett par år för mig att fullt inse hur inte okej det var.

Jag ville bara få ut tankarna och kanske det får någon annan att ha liknande insikter. Även om det gör ont är det viktigt att inse att inget var ditt fel. Du var bara ett barn. Jag var bara ett barn.

Kristoffer
ons, 2024-12-04 - 09:35

Så himla fint inlägg, jag hoppas att många som brottas med liknande situationer får se och läsa det. Tack! Det säger så mycket om kraften i beroendet, att föräldrar kan tappa förmågan att ta hand om de som betyder allra mest för dem. Och att barn märker, de märker och påverkas ofta långt mycket mer än vad vuxna tror.

Du verkar vara på en plats där du försöker landa i vad du varit med om och hur det har påverkat dig. För många kan det vara ett startskott för att bryta mönster och må bättre. Har du något stöd i den här processen, någon att prata med?