@Lifra tack för ditt perspektiv. Han har aldrig druckit när han varit ensam med barnen, så känner mej ganska trygg med det (hittills iaf - han dricker inte varje dag, men ska vara vaksam). Men är också moster till ett numera vuxet barn med alkoholist pappa (som är nykter idag) och fick se det på nära håll, trots mammans ensamvårdnad... Är ledsen för vad du har varit med om.

Uppdatering ett halvt år senare:

Mitt ex dricker nu bara en dag varannan vecka när han inte har barnen. så han har förändrat sitt drickande.

Vi har återupptagit en intim kontakt och alla känslor finns där. Jag är bara förvirrad. Min tolerans för alkohol är fortfarande 0. Men nu behöver jag inte träffa honom de fredagar som han dricker eller de lördagar som han är bakis. Men jag vet inte vad jag gett mig in på. Borde antagligen avsluta att ses utanför barnen. Jag märker att jag är så skadad av alla svek som alkoholen gjort mot mig att jag inte ens kan acceptera hans förbättring (för hur kan man lita på en missbrukare?). Men kan man bara ha en guldkant i vardagen och träffas på söndagskvällar efter att barnen somnat eller håller jag på att skjuta mig själv i foten?

@majsan jag tänker att var och en behöver hitta vad som blir bra för dem, men det låter som att det här upplägget inte känns helt ok för dig med tanke på att du skriver att du har nolltolerans mot alkohol och känner dig förvirrad?

Själv vågade jag inte gå in i relationen med min man på nytt förrän han insåg att han inte kunde dricka alls mer.

Framförallt för att jag hela tiden skulle ha väntat på, och undrat, när det skulle barka iväg igen.

Ta hand om dig!

Tack @has, det är nog exakt det som är grejen. Och det har jag sagt åt honom. Nu träffas vi i smyg "utan krav" men jag är rädd för att kraven kommer komma från min och hans sida i nåt skede och då kan jag inte gå vidare. Men exakt så är det nog, precis som du skriver. Jag kan inte inleda en relation innan eller om han inte inser det just för att tilliten inte finns.

Funderar mycket på gränser när man hela tiden tänjt på dem. Och det är en stark gräns jag har.

Det låter som om han lyckats manipulera dig igen. Risken är stor att du hamnar i samma läge som innan du valde att flytta isär. Vill du dit igen? Hur ser du på din egen framtid? Vad har du för förväntningar och krav?